Laura Marling
Feist
Basia Bulat
Bat For Lashes
Sufjan Stevens
The Dears
Bran Van 3000
Still Flyin'
Fleet Foxes
Neil Young 
Leela James
Sunset Rubdown
George Clinton & Parliament-Funkadelic
Rotersand
Kvällens spelschema
Spark
Sadman
Aesthetic Perfection
Rotersand
VNV Nation
Gemma Hayes är en irländsk singer/songwriter vars stil avvek lite från helgens övriga akter men hennes medverkan kan förklaras av att hon har samarbetat med Kevin Shields och tillhör således kretsen. Här uppträdde hon tillsammans med två medmusiker (på percussion och elektronik) och gav en ganska lugn halvtimme som funkade bra som småtrevlig eftermiddagsmatiné.
Amerikanska indierockpionjärerna Lilys hade jag trott en del på, men jag tyckte inte det stack ut påtagligt. Inte direkt dåligt, men inte heller något jag alls tänkte på bara några timmar senare.
Sen var det dags för A Place To Bury Strangers, ett av de absolut bästa shoegazebanden i världen och självskrivna på en festival som denna. Spelningen påminde mycket om den jag såg på Coachella i våras, men den fina och häftiga ljussättningen gjorde upplevelsen ännu större. Det är vasst och aggressivt och en alldeles fantastisk liveupplevelse. På de båda avslutande låtarna I've Lived My Life... och Ocean tog trion hjälp av ytterligare två gitarrister för att ytterligare förstärka ljudbilden. Makalöst bra spelning!
Isländska Múm spelade på stora scenen och det är ju drömskt och fint men jag tröttnade ändå efter ett tag. Gick i stället till Centre Stage och tittade en stund på hiphoplegendarerna EPMD, som jag fick ungefär samma halvdana känsla av som med De La Soul på fredagen. Naturligtvis kul att se dem, men efterhand blev det tjatigt och lite för mycket klichéer för att jag skulle trivas. Ägnade därför en stund åt mat och biljard innan det var dags att ta itu med kvällens program.
Bob Mould spelade solo med akustisk gitarr men rockade på ganska bra ändå. Såg bara 20 minuter med honom för att det krockade med annat, men det verkar som han blandar solomaterial med Husker Du-låtar. Han förtjänade egentligen mer tid, men jag var nyfiken på Dirty Three som spelade samtidigt. Detta är en instrumental, australiensisk trio med Warren Ellis, sektskägget från Bad Seeds och Grinderman, som frontman. Här spelar han i princip uteslutande violin och de övriga bandmedlemmarna spelar trummor och gitarr. Det här är riktigt vacker musik - popmusik med en klassisk touch. Väldigt bra och en snygg kontrast till den genomgående rockiga inriktningen under helgen. Dirty Three verkar f.ö. vara väldigt populära hos ATP och har spelat på många av de tidigare festivalerna också, och även valt ut artister vid ett tillfälle.
Skramlig indiepop med The Pains of Being Pure at Heart väntade härnäst. Och det hade jag sett mycket fram emot, efter att ha missat dem lite här och där tidigare under året. Och de gjorde bra ifrån sig. Live blev det väldigt tydligt hur likt Popsicle de låter. Möjligen något larmigare och lite mer gitarrmanglande, men ljudbild och melodier är väldigt snarlikt. Låten jag filmat här kunde ju lika gärna ha varit en Popsicle-cover, men det är en låt som har samma titel som bandet som framför den. Jag gillar den videon, då jag har filmat från sidan och lite uppifrån så man får en bra bild av hur det är att se spelningar på ATP i Minehead.
My Bloody Valentine hade denna kväll inga problem med ljudet såsom på fredagen så det var helt rätt att se dem en gång till. Kändes som de var mer fokuserade också.
Klockan hade närmat sig ett på natten men det var två intressanta band kvar på Centre Stage, så ingen anledning att tänka på sömn ännu. Mina medresenärer tyckte dock så och jag blev därför Last Man Standing. School Of Seven Bells var ju uteslutet att missa. Dels för att de verkligen är bra och dels för att jag ville se om tvillingsystrarna Deheza (Claudia & Alejandra) är lika snygga i verkligheten som på bild. Svaret är ja. School of Seven Bells spelar elektropop som är bra på skiva men betydligt tyngre och mer genomträngande live, nästan så det drar åt en slags elektroshoegaze med långa malande partier och starka melodier. En fantastisk spelning och en av helgens bästa trots den skarpa konkurrensen. Här är en video som visar dels hur bra det var och dels återigen hur fin ljussättning det var i Minehead. Missa inte den!
Sist av alla spelade amerikanska Brightblack Morning Light. Normalt är detta en trio, men live backas de upp av fler musiker - på innevarande turné av en duo som kallar sig Voices Voices. Brightblack Morning Light spelar någon slags psykadelisk folkpop, utan sång, och det var lite märkligt att lägga detta som sista band nästan mitt i natten. De spelade bara en låt, eller svit, men den var en halvtimme lång. Musiken var långsam, monoton och musikerna var helt inne i sig själv. Det liknade inte mycket annat jag hört. Men det var samtidigt väldigt vackert och påträngande på ett sätt som fångade mig och trots att klockan var nästan tre när de slutade så trotsade jag mina tunga ögonlock och stannade till slutet.
Sun Ra Arkestra är det legendariska band som bildades och leddes av Sun Ra. Han dog 1993, 79 år gammal, men en del av hans musiker tillsammans med några yngre förmågor har fortsatt framföra den rymdjazz som blev Sun Ras signum. Sun Ra är en av de jazzartister jag lyssnat mest på och därför var det kul att äntligen få se det på en scen. De var skickliga, men i längden tyckte jag det var aningen för långsamt och enformigt så jag stannade inte ändå till slutet.
I stället kollade jag upp Le Volume Courbe, ett band som leds av fransyskan Charlotte Marionneau. Precis som med en beskrivning i programbladet dagen innan lockades jag hit av described as impossible to describe. Nu tycker jag i och för sig inte det var så exceptionellt konstigt - elektronisk chanson valde jag att kalla det - men småtrevligt och stundtals väldigt fint med många påtagligt korta låtar (1-2 minuter).
Harmony Rockets är ett sidoprojekt för Jonatan och Grasshopper från Mercury Rev. 1995 gjorde de en platta bestående av en enda låt - Paralyzed Mind of the Archangel Void - som är 41 minuter lång instrumental svit. Det var den de framförde här och det var fantastiskt - en av helgens absoluta höjdpunkter. Med flöjt och trumpet som komplement till en mer klassisk sättning och med en volym fullt i klass med My Bloody Valentines levererade de en bländande noise-symfoni som trots sin längd inte kändes långtråkig för en sekund. Här är avslutningen.
Indiepop med The Pastels från Glasgow väntade härnäst. De hade sin storhetstid på 90-talet, men har nyligen släppt sitt första album på många år. Soundet påminner mycket om det som Glasgow-kollegorna i såväl Belle & Sebastian och Camera Obscura har, fast aningen mer primitivt. Live var det riktigt trevligt, men utan att det verkligen hettade till.
Sen kollade vi in The Horrors, ett brittiskt band vars mörka stil för tankarna till såväl Cure som Interpol. Riktigt så bra tycker jag dock inte att de är, åtminstone inte generellt, men några låtar sticker ut från en relativt ointressant helhet (ingen bild därifrån - för mörkt och långt avstånd).
Sonic Youth var svårplåtade av ungefär samma anledning som föregående, och bilden därifrån är mest för att åter illustrera vilken fin ljussättning det genomgående var på festivalen. Sonic Youth är f.ö. alltid bra, så även denna gång.
My Bloody Valentine spelade precis som dagen innan på Centre Stage, men vi skippade det denna kväll för att se Lightning Bolt på den mindre scenen Reds. Bandet, som bara har två medlemmar, på trummor resp. bas, spelar en hård och kraftfull noiserock. De båda medlemmarna är otroligt skickliga - speciellt basisten är verkligen helt enorm - och den här spelningen var fantastisk. Till det bidrog att publiken dessutom var helt vild och stundtals var det kaos nedanför scenen. Trummisen spelade f.ö. större delen av konserten iförd en otroligt ful mask. Affe, som är lite mer inne på riktigt hårda grejer än jag, tyckte detta var en av de bästa spelningar han sett i sitt liv.
No Age avslutade kvällen (inga acceptabla bilder därifrån heller). Precis som föregående band är detta en noiserockduo bestående av trummis och gitarrist. Precis som när jag såg dem på Coachella i våras var det riktigt bra och intensivt. Bob Mould, sångaren från legendariska 80-talsbandet Husker Du, gästade på de två sista låtarna - en No Age-låt och Husker Du-klassikern In a Free Land. Missa inte denna uppvisning i rock`n´roll!
I sista delen kommer det handla om söndagen och bl.a. A Place To Bury Strangers, The Pains of Being Pure at Heart och Dirty Three.
Josh T Pearson är en skäggig herre med en väldigt genomträngande röst som förde tankarna till David Eugene Edwards från 16 Horsepower. Väldigt starkt framträdande. Jag lockades hit av beskrivningen i programbladet: ...Josh appeared at times to be retreating from the world, a soul in crisis, he moved to a hut in the remote part of Texas to wrestle with his demons. When he was occasionally sighted in Denton or Austin he seemed by many to be an outlaw, belonging to earlier times. Det lät ju fantastiskt. Fast nu var han i England, men han var riktigt bra ändå.
Hiphoplegendarerna De La Soul finns fortfarande om någon trodde något annat. Jag såg knappt hälften av deras spelning och var inte alltför imponerad. Lät som typisk prata-i-munnen-på-varandra-live-rap, men jag vet också några som tyckte detta var helgens allra bästa spelning.
I Witch, ett band med starka influenser från 70-talshårdrock har gitarrguden J Mascis valt att sätta sig bakom trummorna. Jag såg bara slutet av denna spelning (tiden delades med De La Soul) men gillade vad jag hörde i relation till mina lågt ställda förväntningar.
Primal Scream fick bara fyra låtar på sig att imponera på mig innan jag insåg att det lät ungefär som deras halvdana spelning på Way Out West 2007. Gick därför vidare för att titta på annat.
Yo La Tengo spelade i Lund för bara några veckor sedan och det var ju trist att jag missade det. Men tacksamt med ny chans nu. Och de gjorde bra ifrån sig med bra intensitet och en helt ok låtlista.
Television Personalities - äntligen! Jag köpte en biljett till minifestivalen Perfect From Now On i Malmö sommaren 2005 huvudsakligen för att få se TvP. Väl där fick jag beskedet att de ställt in. Det var i och för sig en väldigt trevlig kväll i alla fall men ändå aningen lång näsa. Sen spelade de i Malmö förra året när jag var på jobbresa. Och det jag hört om comebackspelningarna har varit att de varit usla och att sångaren Dan Treacy ofta är så full och okoncentrerad att han inte har på scen att göra. Denna kväll var det annorlunda. Han sjunger inte bra, men han var nykter, drack vatten, och verkade ha inställningen att göra något bra. Och låtmaterialet är så häpnadsväckande starkt att det blev en alldeles lysande timme.
Jag har skrivit det mesta om My Bloody Valentines spelningar redan tidigare - t.ex. här (skrolla ner en bit). Det var nu fjärde gången jag såg dem på 17 månader, men första gången inomhus och därmed bättre chans för idealiskt ljud och ljus. Ljuset var oklanderligt men ljudet strulade en del och Kevin Shields var tveklöst aningen irriterad. Det blev dock bättre efterhand och i avslutningen med You Made Me Realise och det kvartslånga oljudspartiet som fått namnet The Holocaust Section var det bra.
Buzzcocks avslutade första dagen med en härlig spelning. Visst har de unga, arga punkarna blivit gubbar men det är bara en utseendegrej - musikaliskt var det hur bra som helst och de visade en härlig attityd.
