fredag 31 december 2010

Gott nytt 2011

Min spellista med årets bästa låtar har reviderats och utökats lite. Här är Final Version, 01.00. Det är ingen rangordning men låtarna har ordnats för att övergångarna ska vara "mjuka".

Årets 75 bästa låtar (som finns på Spotify och max en låt per artist). En låt på listan är fel rubricerad i Spotify - korrekt artist på It's Been a Pleasure ska vara "Bun B feat. Drake".

Bra låtar som inte finns på Spotify som ni bör höra om ni inte gjort det redan inkluderar t.ex. GroupLove - Colours o/e GoldCoast (jämnt mellan de två), Arcade Fire - The Suburbs o/e Sprawl 2 (jämnt där också), Joanna Newsom - Good Intentions Paving Company, Wolf Parade - What Did My Lover Say, Childish Gambino - Do Ya Like, Big Blood - The Archivist & The Archeologist, Naja Rosa - Mountain Of Love, Braids - Lemonade, Wildbirds & Peacedrums - Bleed Until There Is No Other Flood, Faun Fables - Hollow in the Home, Sufjan Stevens - Impossible Dream o/e Djorahiah (beror på om man föredrar en 25-minuters- eller en 17-minuterslåt), Bäddat för Trubbel - Sånt är livet, Jay Electronica feat. Diddy - The Ghost of Christopher Wallace, High Places - Constant Winter, J Cole feat Drake - In the Morning, Male Bonding - Franklin och ja, de var de som ramlade ur huvudet medan jag skrev. Finns naturligtvis massor. 2010 var ett toppår för ny musik.

2011 ska jag försöka bli en mer aktiv bloggare igen. Ska verkligen ge det ett försök.

Och så önskar jag Gott Nytt År med den bästa nyårslåt jag vet.

söndag 19 december 2010

Årets bästa album och årets bästa spelningar

Inga kommentarer eller motiveringar ännu - kanske kommer de om jag orkar - annars inte. Men så här tycker jag i alla fall:

Årets bästa spelningar:


Pavement x2 och Leonard Cohen var de sista som föll bort, men ojojojoj vad mycket bra jag sett i år. Skulle kunna lista hur många höjdpunkter som helst.

Årets bästa album:


2010 har varit ett fantastiskt musikår. Eller så är det min aktivitet som gör att det känns så. Jag har i alla fall 8 album ytterligare som jag kände att "de måste vara med" och ytterligare 30-40 som är så bra att de på något sätt borde nämnas. Men nej - det får vara.

Ett femtiotal av årets bästa låtar!

I fredags var vi några (7) som hade listkväll då vi noga gick igenom de individuella årslistorna. Så här lät det t.ex. när alla redogjorde för sina fjärdeplatser på resp. albumlista:


Och så här fint var det när Anton och Magnus var rörande ense om vilket som var den tredje bästa spelningen:

tisdag 14 december 2010

Sammanfattning av Bowlie 2

Helgens festival i Minehead var en rakt igenom angenäm upplevelse. Jag kommer eventuellt skriva lite mer om det. Om inte så får denna spontana lilla "video-talkshow" som jag och min medresenär Kristoffer spelade in på Gatwick igår, förmedla en del av våra intryck och åsikter (psyket nästa?).

Av tekniska skäl fick vår lilla talkshow delas upp i två delar.

Del 1:


Del 2

torsdag 9 december 2010

Bowlie 2

För ganska exakt ett år sedan var jag i Minehead, Somerset, England och hade tre fantastiska dagar på en festival arrangerad av ATP (All Tomorrow's Parties). Festivalen följde deras vanliga koncept med att välja en artist (curator) so får välja ut vilka band som ska spela och under helgen står som värdar för evenemanget. Då var det lite hårdare tongångar med My Bloody Valentine som curators. Nu åker jag dit igen, för det var en fantastisk festival, men denna gången blir det generellt lite snällare pop då det är Belle & Sebastian som är curators. Det var f.ö. en festival 1999, Bowlie, som B&S arrangerade som blev förebild för ATP-festivalerna. Eftersom ATP i år fyller 10 år har man valt ut Belle & Sebastian att få arrangera Bowlie 2.

Banden som spelar i helgen:
  • Belle & Sebastian
  • Julian Cope
  • The Vaselines
  • Frightened Rabbit
  • Field Music
  • Howlin' Rain
  • Those Dancing Days
  • Teenage Fanclub
  • Isobel Campbell & Mark Lanegan
  • The New Pornographers
  • Vashti Bunyan
  • Silver Columns
  • Dean Wareham (performing the music of Galaxie 500)
  • Mulatu Astatke
  • Edwyn Collins
  • Steve Mason
  • Dirty Projectors
  • The Zombies
  • Jenny and Johnny
  • Sons and Daughters
  • Trembling Bells
  • Abagail Grey
  • Zoey Van Goey
  • The 1900:s
  • 1990:s
  • Best Coast
  • The Phenomenal Handclap Band
  • Amphetameanies
  • Peter Parker
  • Them Beatles
  • Wild Beasts
  • Camera Obscura
  • Saint Etienne
  • The Go! Team
  • Laetitia Sadier
  • Stevie Jackson
  • Jane Weaver
  • Daniel Kitson & Gavin Osborn
...plus ett "secret band" som inte avslöjas i förväg.

Återkommer förhoppningsvis med rapport. Det är i alla fall arbetslinjen.

söndag 5 december 2010

Årets bästa låtar 2010

Aktiviteten på The Ice Rage är lika med noll. Har helt enkelt glömt hur man skriver texter. Jag kommer eventuellt återuppta skrivandet men troligast kanske på en ny blogg för att känna att det är en nystart snarare än att hålla något gammalt flytande.

I vilket fall som helst har jag lyssnat på en massa musik på sistone, både på skivor och live. Det börjar bli dags att sammanfatta året. De bästa albumen ska jag tillkännage på en liten listfest jag och några vänner ska ha den 17 december. Men en del av de bästa låtarna kan jag bjuda på redan nu i form av en Spotifylista. Spotify har ju begränsningen att inte allt finns där, men det gör inte så mycket. Blir en ganska bra bild ändå. Kommer fylla på listan efterhand.

Spotifylista: Årets bästa 2010

måndag 11 oktober 2010

"The Complete History of Punk on New York's Lower East Side from 1950-1975"

Punken föddes naturligtvis inte i England 1977 även om det finns en del som fortfarande tror det. För en dryg månad sedan såg jag en av den amerikanska "antifolk"-rörelsens främsta namn, den lika genialiska som humoristiska Jeffrey Lewis tillsammans med sitt kompband The Junkyard göra en fantastisk spelning på Debaser i Malmö. En del någorlunda konventionella låtar blandades med några tonsatta cartoons (bl.a. en om kommunismens fall i Sovjetunionen och en om franska revolutionen) och en briljant cover på Beat Happenings Teenage Caveman. Men att jag skriver om denna spelning mer än en månad efter att den hände beror på att jag vill sprida vidare den fantastiska berättelsen om punkens utveckling som Mr Lewis berättade. Punken är förvisso knappast en ren New York-företeelse från början heller, men det är där man hittar flest och viktigast aktörer. Så njut av Jeffrey Lewis när han under 10 minuter, på ett fantastiskt entusiasiskt och stundtals även poetiskt sätt berättar "The Complete History of Punk on New York's Lower East Side from 1950-1975". Den berättade historien, som inledningsvis handlar om skivsamlaren Harry Smith som gjorde ett episkt arbete med att ställa samman äldre amerikansk folkmusik som i sin uppkäftighet kan tolkas som den allra första punken (vi pratar 1920/30-talen), blandas upp med inslag från följande låtar:

  • W & V Smith - When That Great Ship Goes Down (från The Smithsonian Anthology of American Folk)
  • Holy Modal Rounders - Euphoria
  • Lou Reed & John Cale - Waiting For The Man
  • The Fugs - New Amphetamine Shriek
  • The Fugs - Nothing
  • The Godz - White Cat Heat
  • Velvet Underground - Waiting For The Man
  • David Peel & The Lower East Side Band - Mother, Where Is My Father
  • The Stooges - 1969
  • David Peel & The Lower East Side Band - Lower East Side
  • Patti Smith - Birdland
  • New York Dolls - Personality Crisis
  • Richard Hell & The Voidoids - Blank Generation

Och så avslutas allt med "and then it all moved to England who stole all the credit and that's how it goes". Detta klipp är:

1) intressant och bildande
2) roligt
3) sjukt bra
4) ett bra uppslag till att gräva vidare i punkhistorien

Och med alla dessa egenskaper går det inte heller att tröttna på det. Kort och gott - se det!

onsdag 6 oktober 2010

Wildbirds and Peacedrums with voices

Wildbirds and Peacedrums och deras kör var allt och lite till på Babel ikväll. Mariam Wallentin är utan tvekan en av de bästa svenska sångerskor jag hört forever and ever. Här är sista extranumret - My Heart - där kören kommer in efter några minuter. Fantastiskt helt enkelt. Videon är lite mörk men ljudet är bra.

måndag 4 oktober 2010

Sirap i hjärnan

Jag har verkligen inget att säga. Jag är inte den typen som bloggar om att jag handlade mat eller var ute och drack en öl. Jag vill skriva om all grym musik som släpps och de konserter jag ser live (har snittat ca 3 konsertbesök/vecka på sistone) men jag har inte orden. Jag finner inte heller någon anledning att säga att bloggen läggs ner utan jag hoppas att kreativiteten återvänder. Men nu är den verkligen noll. Supernoll. Inget.

Jag har dessutom fått sparken från Radar, där jag gjort ett tiotal intervjuer med olika band. Inte för att jag var dålig - det är jag mycket säker på - utan för att de la ner musikdelen. Inte heller min vän och redaktör Madeleine, som jag har mina uppdrag där att tacka för, finns kvar där. Men jag gläds åt av att det är en fantastiskt fin konserthöst framför mig och jag kommer åka till Minehead igen i december och gå på ATP: Bowlie 2 curated by Belle & Sebastian.

Vi hörs när sirapen i min hjärna avdunstat.

Kanske det bästa liveframträdandet i världshistorien. Fick jag önska en konsert att ha sett live vore det Waterboys på Glastonbury 1986!

onsdag 22 september 2010

Valanalys

Ett sista politiskt inlägg, sen övergår jag till musiken igen....men det har ju faktiskt varit val och det var för en gångs skull ganska intressant. Inte kul, inte bra, men intressant. Och otäckt.

Ja, alla vet ju vad som hände. Alliansen fick fler röster än de rödgröna, men som det ser ut inte egen majoritet. En ful fisk i form av Sverigedemokraterna tog nämligen plats i parlamentet, till råga på allt som vågmästare. De vandrar nu in i riksdagen med 20 mandat. Av dessa går 17 till män och 3 till kvinnor. För jämförelse kan nämnas att vi innan söndagens val hade 53% män i riksdagen. Det är alltså inte bara Sverigedemokraternas åsikter som andas 1930-tal.

I måndags kväll gjorde jag något för mig ovanligt. Jag demonstrerade. Tillsammans med något tusental andra stod jag först och lyssnade på diverse tal på Möllevångstorget och sedan gick vi Bergsgatan - Amiralsgatan - Stora Nygatan - Davidhallsgatan - Södra Förstadsgatan tillbaks till Möllan och skanderade "Inga rasister på våra gator" och en del andra ramsor på samma tema. Inte för att jag för en sekund tror att en demonstration gör att några som röstat på SD ändrar sig, men det är bra för att känna att det faktiskt finns en massa människor som bryr sig och verkligen vill bli av med de rasistiska, främlingsfientliga strömningar som drabbar vårt samhälle mer och mer. Jag gick dit i besvikelse och frustration men jag kom hem med hopp och övertygelse. Det var det viktiga och det bär jag med mig mot 2014.

Annars finns det lite olika saker att fundera över. Varför gjorde vänstern ett så dåligt val? Och naturligtvis varför gick det så bra för SD? Och varför är borgarna fyra olika partier när alla tycker i princip likadant om allt? Och bör miljöpartiet stödja en borgerlig regering för att minska eller eliminera SD:s påverkan på politiken de närmaste fyra åren? Det här är mina funderingar kring dessa frågor.

Vänsterns dåliga val beror framför allt på avsaknaden av vänsterpolitik. Sossarna gjorde ett stort misstag när man slängde sig in och började slåss med de borgerliga partierna om samma mittenväljare. Inte förrän sista veckan, när man insåg opinionen, började man pressa regeringen med socialförsäkringarna - en fråga där borgarna gjort bort sig fullständigt. Det var naturligtvis försent. Hela debatten har präglats av att om borgarna sagt 12 miljarder har sossarna sagt 10 eller omvänt. Det är minimala skillnader på nästan alla områden. Socialdemokraterna och deras stödpartier har inte vågat föra fram en alternativ politik utan sysslat med att föreslå relativt marginella justeringar av den borgerliga politiken i rädslan av att framstå som radikala. Och när regeringen faktiskt har skött statsfinanserna ganska hyggligt så är det en omöjlig väg till makten, speciellt som ordet "solidaritet" plötsligt blivit så omodernt. Sossetopparna sluter trots fiaskot upp bakom Sahlin, men jag tycker hon bör avgå. Att tappa en ledning på 15% i opinionen för två år sedan till en förlust med 5% tyder på att hon inte är rätt kvinna att leda de rödgröna mot regeringsmakten 2014. Mitt i misären kan de rödgröna i alla fall glädja sig åt att de fick 53% av rösterna bland förstagångsväljare, mot 38% för alliansen. Det finns hopp!

Att vi fick ett rasistiskt parti i riksdagen beror inte på att 5,7% av Sveriges befolkning är övertygade rasister/idioter (fast jag inser mer och mer att det finns fler än jag tidigare velat tro). Det beror dels på rädsla och okunnighet men också, tyvärr, på att övriga partier inte vågar prata integration och segregation överhuvudtaget. Man kan göra det utan att använda populistiska utspel a la Folkpartiet (föreslå språktest och burkaförbud strax innan val) och man kan göra det utan att framställa invandring som ett problem. Att så fort någon andas att det finns brister i svensk integrationspolitik möta detta med beskyllningar om rasism etc gör SD till martyrer och ger dem fler röster - det gäller att ta debatten i stället för att kväva den. Kort sagt - de etablerade partierna måste kunna lära sig att sköta debatten på ett sätt som inte gynnar rasisterna. Det är med kunskap och öppenhet vi bäst bekämpar rasismen och främlingsfientligheten. Förklara för dem att det handlar om människor.

Ska borgarna fortsätta vara fyra partier och i så fall varför? Nej, de borde bara vara ett. De har i princip samma uppfattning i alla frågor och det faktum att de har varsin profilfråga (ekonomi hos M, utbildning hos FP, socialpolitik hos KD och miljö hos C) förändrar inte det faktumet. Eftersom Centern dessutom inte längre är ett miljöparti - miljöminister Carlgren är utan tvekan svensk naturs fiende #1 och bara måste få sparken i den nya regeringsbildningen (fast Reinfeldt har ju miljöfrågorna som prioritet #497 så han bryr sig säkert inte) - så faller det partiets existensberättigande ytterligare. Det finns alltså ingen anledning att ha fyra borgerliga partier längre - det är i så fall bara för att det alltid varit så. Det är idag betydligt större skillnader i åsikter inom det socialdemokratiska partiet än inom det borgerliga blocket.

Slutligen - bör MP stödja regeringen för att få till en majoritetsregering? Det kan man tycka så att SD inte får något inflytande. Hur som helst så har MP gått till val på att samarbete med V och S, och därför är det moraliskt något tveksamt att svika sina väljare med att plötsligt stödja alliansen. Enligt undersökningar så har dessutom ca 75% av de som röstat på MP "hjärtat till vänster". Det gör nog att många väljare skulle bli upprörda även av strikt ideologiska skäl. Och kanske rösta på något annat parti nästa gång. Om MP stödjer alliansen gynnar det såklart Reinfeldt och vi slipper SD-inflytande, men i längden kan det också innebära att MP gör politiskt självmord då dess medlemmar inte vill tvingas in i borgerligheten.

Nu är valet bakom oss, men konserthösten i stort framför oss. Nu fokuserar vi på det i stället!

/Sören Holmberg

söndag 19 september 2010

Proggsöndag

För ett tag sedan lovade jag min kompis Sandy en proggsamling och jag lyckades få klart den lagom till valdagen. Och så ett ex till mig själv också. Perfekt soundtrack en sådan här viktig dag - idag är det "progg only" som gäller. Kom ihåg att blodet är rött! Har du blått blod är du antingen kräfta, mussla eller dolksvans. I så fall är det ok med en blå röst. En brun röst är däremot aldrig ok.

Tänk förresten om man någon gång skulle få köra en proggklubb på t.ex. Debaser - om än bara för en kväll. Blir helt varm av tanken.

CD1:
FRIA PROTEATERN - Det nya livet
NORRBOTTENS JÄRN - Samma vindar samma dofter
PIRI-PIRI - Oh Mamae
NYNNINGEN - Nattpromenad
FLÄSKET BRINNER - Gånglåten
REKYL - Grå grönska
RÖDA KAPELLET - Till veteranerna
RÖDA ROPET - Spring Lasse spring
SKÄGGMANSLAGET - Gråtlåten, polska efter Hjort-Anders
ÄLGARNAS TRÄDGÅRD - Mina löjen
SÖDRA BERGENS BALALAJKOR - Den lilla björken
FÖRSTA FÖRBAND - Venceremos, vi ska segra
RÖDA RAPPET - Löftet
FRIA PROTEATERN - Sagoland
CONTACT - Fyrvaktarns dotter
MARIE SELANDER - Linnesång
AVGRUNDEN - Svenska gårdar
BJÖRN AFZELIUS - För kung och fosterland

CD2:
NARREN - Sången om LKAB
DAN BERGLUND - De mördades fria republik
LARS ALDMAN - Generationslåten
ÖSTAN SOL VÄSTAN MÅNE - Galdriels spegel
ÄLGARNAS TRÄDGÅRD - Möjligheternas barn
TROTSÅLDERNS BARN - Ingen av oss
NORRLÅTAR - Ko över Sarek
SÖDRA BERGENS BALALAJKOR - Den vackra flickan med de runda kinderna
ARBETE & FRITID - Thulcandra
RISKEN FINNS - Arbetskraft
AVGRUNDEN - Skånehöst
FRIA PROTEATERN - Skomakaren från Rovaniemi
NORRBOTTENS JÄRN - Jag & du (live)
BJÖRN AFZELIUS - Historien har visat
TÄLTPROJEKTET - Vi äro tusenden

Vi äro tusenden är så pass välkänd att den egentligen inte borde fått vara med, men eftersom den är en av de finaste låtar som skrivits i det här landet går det inte att avsluta en proggsamling med något annat. Och på valdagen är den perfekt för att påminna oss om vem som verkligen byggt det här landet.

fredag 17 september 2010

Hall of Shame - välkomna Cristina & Fredrik

På min andra blogg, som jag inte uppdaterat på länge, har jag en Hall of Shame för politiker som är inkompetenta eller på annat sätt förtjänar att hamna där. Tills idag har den bara bestått av två personer - Marit Paulsen och Andreas Carlgren (läs om varför de blev invalda här och här).

Cristina Husmark Pehrson är socialförsäkringsminister i alliansregeringen. Oavsett vem som vinner valet hoppas jag hon inte kommer fortsätta vara det efter söndag. Jag tycker nämligen att empati är en egenskap som ibland kan vara bra att ha då man har huvudansvar för frågor som inkluderar sjuka, skadade och arbetslösa. Cristina saknar detta och ljuger för att rädda sitt eget skinn i stället för att stå för sina åtgärder.

De regler som regeringen införde 2008 är mycket hårda och slår stenhårt mot de som inte anser sig kunna jobba, men där en nitisk, stenhård "arbetslinje" tvingar dem att ändå försöka göra detta. Jo, Moderaternas devis "det enda arbetarpartiet" är en helt relevant slogan för de bryr sig ENDAST om de som arbetar - gör man inte det kan man lika gärna dö. Och dör är det en del som gjort - flera svenskar som utförsäkrats har gjort självmord då de inte haft några pengar att leva på och ingen möjlighet att få det heller. Och när man ser bifogad video, där Husmark Pehrson blåljuger för alla de som hamnat i kläm, borde hon såsom högst ansvarig kunna åtalas för vållande till annans död. Hade hon inte gjort det misstag som videon visar hade dessa människor förmodligen inte drivits så långt.

Eftersom statsminister Fredrik Reinfeldt är Husmark Pehrsons chef och dessutom aldrig vågar eller vill diskutera dessa frågor anser jag honom lika befriad från empati och solidaritet som sin minister. Fredrik och Cristina - ni är båda numera medlemmar av Swedish Politicians Hall of Shame. Välkomna!

Visst är det småtrevligt med skattesänkningar och några hundralappar extra i plånboken varje månad, men aldrig till det pris som dessa människor får betala. Skulle vara intressant att se Reinfeldt och/eller Husmark Pehrson förklara, öga mot öga, för en utförsäkrad lidande människa vad som är så jäkla bra med detta system.



PS! Efter valet ska jag återgå till musikbloggande!

onsdag 15 september 2010

Tankar inför valet

På söndag är det riksdagsval igen. Det är då vi ska välja om vi ska ha ytterligare fyra år med alliansen, den borgerliga regimen eller om de rödgröna ska få chansen att ställa saker till rätta. Spelar det egentligen så stor roll hur det går? Några hundralappar hit eller dit i plånboken för olika människor skiljer säkert i resultatet från de båda blockens ekonomiska politik, Sveriges natur och miljö mår självklart bättre (det fattar även borgarna men det kan de såklart inte erkänna) av en rödgrön seger och individens frihet att ta guldet i den klassiska "flest prylar när han dör vinner"-tävlingen är större med ett borgerligt styre.

Annars har ju svensk politik under de senaste 20 åren, och än mer accentuerat de senaste fem, präglats av att vi har sju etablerade partier som alla drivit mot mitten. De snor varandras slogans och symboler till höger och vänster och tror sig vara till för alla svenskar. Själv tyckte jag det var mycket bättre och enklare när vänstern använde uttryck som "de rika" och lovade/hotade med vad som skulle hända "efter revolutionen". På samma sätt att moderaterna var ett högblått högerparti som tyckte arbetare endast var till för att knäcka ryggar för ägarnas profit. Miljöpartiet var flummare utan någon som helst förankring i verkligheten, Centern var (tro det eller ej, men det har faktiskt varit så en gång) ett parti med miljöpatos, Folkpartiets existens byggdes upp av moderatbarn som egentligen var smygsossar och resten - de som jobbade och faktiskt var rätt så nöjda med det - de röstade på Socialdemokraterna. Det var lätt helt enkelt. Tyckte man på ett sätt var det bara att rösta därefter.

Den politiska skalan i Sverige idag byggs i stället upp av sju mittenpartier som alla vill tillfredsställa alla. Så här kan man sammanfatta partiernas valmanifest:

M - satsa på jobben, sänk bidragen, slopa förmögenhetsskatten
Fp - satsa på jobben, sänk bidragen, inför skoluniform och språktest
Kd - satsa på jobben, sänk bidragen, gå i kyrkan, tyck om varandra
C - satsa på jobben, sänk bidragen, skjut vargar
S - satsa på jobben, behåll bidragen, justera alla borgerliga förslag med 1% hit eller dit
V - satsa på jobben, behåll bidragen och förmögenhetsskatten, minska utsläppen
Mp - satsa på jobben, behåll bidragen, minska utsläppen, skjut inte vargar

Som ni ser - det är inte så lätt att välja längre och valet görs mer på ideologisk och historisk grund och på "vem man bäst tror kan sköta landets ekonomi" än på vad partierna egentligen säger ska åstadkommas. Avsaknaden av tydliga egna ställningstaganden och för stora likheter med andra gör att det dyker upp nya aktörer. De som tycker det här med att leka mittenparti inte funkar. Sverigedemokraterna fick 7,5% i en av de senaste opinionsundersökningarna. Naturligtvis skrämmande att ett parti som bygger på att sätta människor mot varandra når sådana framgångar. Men de etablerade partierna har gemensamt skapat förutsättningarna med sina blocksamarbeten och sin drift mot mitten.

Sverigedemokraterna är, precis som åtminstone 90% av svenskarna redan begriper, ett otäckt parti. Man menar, inlindat i finare ord, att "de där människorna som ser ut på det där viset" - de är potentiella våldtäktsmän, de snor våra jobb och är roten till allt som är fel i det här samhället.

Självklart finns det bara en sorts människa och den människan är alltid en individ som är lika mycket värd oavsett ursprung. Lika självklart beror inte överrepresentationen av invandrande människor i brottsstatistiken på att de är från andra kulturer och därigenom onda utan på misslyckad integration i svenska samhället och frustration. Precis som att infödda svenskar som begår brott också i stor utsträckning kommer från frustrerade människor i utsatt situation, inte från ondska. Ingen föds ond eller till brottsling även om Jimmie Åkesson tror att så är fallet.

Sverigedemokraterna försöker framställa sig som rumsrena, som att de saknar inslag av rasism och nazism och att de helt enkelt bara inser att det är fakta att många av de problem vi har i Sverige beror på för stor invandring. Därför är det naturligtvis inte bra att deras press-sekreterare blir avslöjad av att sjunga nazistvisor på fester. Men han gör det i alla fall. Och skämtar bort det efteråt som en fyllegrej.

Jag känner (eller kände är ett bättre ord - har inte träffat honom sen 90-talet) en aktiv sverigedemokrat. Han blev för något år sedan dömd till hets mot folkgrupp efter att under en antirasistisk demonstration hålla ett plakat med texten Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen (jo, det stod medans). Huruvida domen var korrekt lämnar jag åt var och en att bedöma, men personligen får jag kräksmak i munnen när jag läser det så det var i alla fall förargelseväckande beteende (även om jag förvisso inte var där). Fortsättningen på detta var i alla fall att den åtalades ekonomi inte gjorde det lätt för honom att betala böterna. I stället inträdde Civilkurageinsamlingen in och samlade ihop bötessumman. Denna insamling drevs inte av Sverigedemokrater utan genom dåvarande NSF - Nationalsocialistisk front (numera finputsat på den mest påtagliga nazinostalgin och kallat "svenskarnas parti" men det är samma människor som leder partiet). Enligt tidningar på nätet var det en "stolt" man som tog emot bötessumman. Nu var förvisso inte Sverigedemokraterna som parti inblandat i detta, men jag kan omöjligen tänka mig att en representant för vilket etablerat parti som helst ens skulle röra vid några pengar med den avsändaren.

Och efter att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen kommer det sannolikt bli följetång i media angående deras representanters tvivelaktiga förflutna. Och invandrare kommer fortsätta få skulden för problem som de inte har haft den minsta avsikt att orsaka.

På söndag får vi med stor sannolikhet brunt i riksdagen för första gången. Jag räknar inte Ny demokratis vistelse där i början på 90-talet, då dessa mest var ett gäng okunniga gycklare som lekte politiker och råkade få många röster. Sverigedemokraterna är organiserade på ett helt annat sätt, har ett mycket mer genuint invandrarförakt och är därmed mycket farligare. Sverigedemokraterna i riksdagen är utan tvekan det värsta som hänt Sverige i modern tid. På söndag får vi av allt att döma ett parti som bygger sin ideologi utifrån förakt för en väsentlig del av befolkningen i riksdagen. Välkommen till det nya, hårda Sverige!

torsdag 2 september 2010

Lite från Popaganda

Hot Chip och Neon Indian, de två band som spelade sist på festivalen, var Popagandas höjdpunkter. Delad bronsmedalj till Robyn och Belle & Sebastian. En hel del annat bra också. Kul festival - lagom soft avslutning på festivalsommaren.

Hot Chip kan få några rader. Enda gången jag sett dem tidigare var 2006. Då satt hela bandet ner - det jag minns är att alla hade varsin dator men det kan ha varit att någon gjorde något annat. Men mitt intryck var att de bara var supertråkiga och ultranördiga. Så när de spelat på samma festivaler jag varit på (minst 2) sen dess har jag inte ens övervägt att se dem. Nu spelade de sist på stora scenen och det var inga krockar så jag gav dem chansen. Det fanns inga datorer på scenen - bara ett fullfjädrat liveband som gav en fantastisk spelning och fick hela publiken att dansa. Som ett helt annat band än det jag såg 2006.

Återkommer med mer när jag har tid (bör ha mer tid fr.o.m. nästa vecka).

torsdag 26 augusti 2010

Festivalsommarens sista suck

Har inte skrivit här på ett tag vilket mest har att göra med att det händer så mycket så jag hinner inte. Men efter Way Out West har det i alla fall varit en Malmöfestival, som faktiskt håller på två dagar till men som för egen del är avslutad. Bäst på denna tycker jag att Health, Pascal, Alberta Cross och Miike Snow har varit. Alla de gjorde riktigt fina spelningar.

Den kommande helgen avslutas festivalsommaren med att jag och Madeleine åker till Popaganda i Stockholm. Det ska bli kul, dels för att jag inte varit i Stockholm på mer än ett år (brukar bli 2-3 gånger per år annars) och dels för att jag inte varit på Popaganda förr. Efter det blir det betydligt lugnare och då ska jag försöka ta mig tid att sammanfatta de senaste veckorna - kanske också lägga upp lite trevliga liveklipp. Men lita inte för mycket på mig, min bloggdisciplin senaste tiden imponerar knappast.

En annan sak - Sufjan Stevens nya skiva, som är helt fantastisk, hoppas jag ni inte missat. Lyssna annars på den här. Speciellt avslutande 17-minutersmonstret Djohariah, med ett osannolikt intro på över 11 minuter, är helt otrolig.

måndag 16 augusti 2010

Way Out West 2010 - rapport kommer snart!

Jag håller på med en krönika från denna fantastiska festival. Men den är inte klar ännu. I väntan på det några videos från helgens, bland många mycket bra, i särklass bästa spelning. En spelning vars skönhet mitt ordförråd inte räcker till för att beskriva. En spelning vars emotionella effekt på mig endast går att jämföra med min första Waterboyskonsert, med Mary J Blige på Globen 2002 och möjligen med My Bloody Valentine på Roskilde 2008 och enstaka stunder med Savage Rose. Konstant gåshud den timme konserten varade. Det som hände i Annedalskyrkan natten mot söndag kommer hänga kvar i mig läääääänge. Jag hade extremt höga förväntningar, men hon krossade dem fullständigt ändå. Och det verkar dessutom som de flesta (alla?) som var där håller med.

Min kompis Kristoffer: "det här var bland det vackraste jag upplevt. Och då menar jag inte musik utan allt - fåglar, natur, allt" - "skulle man ge det här ett betyg måste man dra till med 11/10". En av mina väninnor sa ingenting, men tårarna sa det mesta. Och hela kyrkan gav stående ovationer i flera minuter. Det som ni hör på dessa tre videolänkar är bland den absolut vackraste musik jag hört på mycket länge. Kanske någonsin. Det har förvisso inte bara med Laura Marlings prestation att göra - kyrkans akustik, fantastiska ljus och publikens disciplin (inte en mobilsignal eller knappt en hostning hördes under låtarna) hade absolut med totalupplevelsen att göra.

Tiden får visa om jag överdriver, men just nu tycker jag att Laura Marling i Annedalskyrkan härom natten är en av de bästa konserter jag sett.



måndag 9 augusti 2010

Way Out West coming up

Är oerhört peppad inför det stundande veckoslutet i Göteborg. En alldeles lysande line-up har Way Out West fått ihop i år och jag ska dessutom jobba för Radar och göra två intervjuer (Bear in Heaven och Laura Marling som det verkar).

Det finns några krockar i spelschemat och speciellt på fredagsnatten skulle jag ju vilja vara på tre klubbar samtidigt. Men just nu känns det som att jag kommer ta mig genom dagarna och kvällarna såhär:

Tors:
Parken: Field Music & Bear in Heaven

Fre:
13.45 Jens Lekman
15.00 Panda Bear
15.30 Paul Weller (antagligen inte början - beror på hur bra PB är)
16.30 Wu-Tang Clan
18.00 Local Natives
18.50 The National
20.10 Iggy & The Stooges
21.20 LCD Soundsystem
22.30 M.I.A.
Pustervik: Surfer Blood & Wild Nothing

Lör:
13.30 The Drums
14.50/15.00 Mumford & Sons/Girls (gillar båda - har sett båda tidigare - svårt)
15.45 Anna Ternheim
16.45 Reflection Eternal feat. Talib Kweli & Hi-Tek
17.45/18.00 Pavement/Jay Electronica (Pavement såg jag i Barcelona så skulle kunna offras. Men har inte bestämt mig än)
18.45 Konono #1
19.30 Marina & The Diamonds
21.15 Broken Bells
Annedalskyrkan: Laura Marling

fredag 6 augusti 2010

Leonard Cohen på Malmö arena

Leonard Cohen. Malmö arena 4/8/10

Jag går ju ganska mycket på konserter, men mest på klubbar och festivaler. När den här dagen anlände var det faktiskt mer än ett år sedan jag såg något som kan klassificeras som "arenarock" eller "arenapop". Senast var nog Springsteen i Herning i juli förra året. Jag har egentligen inte något emot det - känner mest att jag tycker nya band är roligare att se än de jag sett förr. Och så är det så dyrt med arenamusik numera.

Det finns dock de som kan få mig att köpa arenabiljetter. Springsteen är som sagt en, Neil Young är en annan och det finns säkert fler. Leonard Cohen ingår också i skaran. Jag har sett honom två gånger tidigare - dels på Olympen i Lund för många år sen (1900-talet, om någon minns) och så en drygt timmeslång festivalspelning på Coachella förra året. Och det har varit så bra att när han nu kom till Malmö arena fanns det inga alternativ än att bjuda med sin kära mamma - som även hon gillar Cohen - och gå dit. Eftersom min syster gillade initiativet och följde med och även bjöd med pappa blev det därför en liten trevlig familjehappening dessutom.

Precis som på Coachella förra året öppnade han med Dance Me To The End of Love och gåshud redan i första låten. Sen fortsatte det lite upp och ner - en del riktigt bra och en del lite mer anonymt. Efter en timme och 20 minuter gick han av scenen, men inte för att sluta utan det är bara slut på akt ett. So far, so good - stundtals riktigt fint, men bortsett från öppningen och några solon från Flamencogitarristen Javier Mas inget som krossade mig.

Efter pausen blev det tätare och mer intensivt och nu började det låta allt mer som jag vill ha Cohen. Mycket svärta och mycket moll och vackra vokalarrangemang med den tre kvinnor starka kören. Bandet är hyperskickligt och välrepeterat. The Partisan låter ohyggligt bra, även om publiken jublar mest till Hallelujah. Har lite svårt för publik som jublar och reser sig p.g.a. att just deras favoritlåt spelas snarare än för prestationen som utförs från scenen, men på arenakonserter är det något man får ta. Avslutningen av ordinarie set med Hallelujah, I'm Your Man och Take This Waltz, som Cohen dedikerar till Göran Tunström lyfter stämningen.

Självklart blir det extranummer. Han spelar standards som So Long Marianne och First We Take Manhattan och jag tror att det ska sluta där. Jag har fel. Så kommer minutrarna som tar konserten från "mycket bra - över förväntan" till "något oförglömligt". Han och bandet gör Famous Blue Raincoat - i mina öron en av de vackraste sånger som överhuvudtaget gjorts. Versionen är enorm och mina ytligt liggande tårkanaler ger efter - snyggt också att byta ut avslutningen "sincerely, a friend" mot "sincerely, L Cohen". Låten är värd biljetten i sig själv - en riktig undantagsstund i mitt konsertliv. Konserten närmar sig tre timmar men Cohen är inte färdig. Han spelar Democracy, som han avslutade med på Coachella och lämnar sedan över till systrarna Webb, två av de tre körtjejerna, att briljera i If It Be Your Will. De gör den full rättvisa och jag hoppas nästan att den ska avsluta konserten. Det är nästan hypnotiskt vackert och bryter av på ett fint sätt. Men det blir två uppsluppna låtar till vars budskap får publiken att jubla ytterligare - Closing Time och I Tried To Leave You, innan Leonard Cohen, snart 76 år gammal går av efter 3 timmar och 20 minuter. Biljetten var dyr, men det var full valuta för pengarna.

Leonard Cohen är som sagt 76 år. Rösten är sliten, men ändå värdig. Och Cohen ser man inte för att höra skönsång. Han har aldrig varit en bra sångare - han är poet, låtskrivare och stencool gentleman i första, andra och tredje hand. Och det kan ingen ålder påverka - han försöker inte heller spela ung och känns därför helt rätt i sitt agerande på scen. Bandet är skickligt och ges alla tillfällen att briljera, även om det är ytterst välrepeterad och improvisation och spontanitet inte ges något större utrymme. Och setlisten var fylld av klassiker och jag känner inte att jag egentligen saknar en enda låt. Det här var stort - mycket stort!

Setlist: Dance Me To The End of Love/The Future/Ain't No Cure For Love/Bird On The Wire/Everybody Knows/In My Secret Life/Who By Fire/The Darkness/Born In Chains/Chelsea Hotel #2/Anthem -- paus -- Tower of Song/Suzanne/Sisters of Mercy/Hey That's No Way To Say Goodbye/Feels So Good/The Gypsy's Wife/The Partisan/Boogie Street/Hallelujah/I'm Your Man/Take This Waltz -- extranummer -- So Long Marianne/First We Take Manhattan/Famous Blue Raincoat/Democracy/If It Be Your Will/Closing Time/I Tried To Leave You

Några låtar från tidigare på turnén i versioner som känns identiska med Malmö följer här:



tisdag 3 augusti 2010

Taken By Trees DJ-set


Direkt efter hemkomst från Lappland gick jag i söndags kväll till Pildammsteatern (Sommarscen Malmö) och kollade på Taken By Trees. Spelningen var väl ungefär som i vintras, men utomhus en ljus kväll kändes inte riktigt som rätt forum. Musiken är dock snygg och bandet tekniskt väldigt skickligt.

Kvällens höjdpunkt var dock när jag och några vänner gick vidare till Debaser, där Victoria Bergsman (som alltså är Taken By Trees) körde ett DJ-set på uteserveringen. Herregud - hon har ju nästan ännu bättre musiksmak än jag själv. Helt fantastisk musik nästan hela tiden. Speciellt fäste jag mig vid den otroliga låten på videon ovan - en gammal funkgroovig sak från Ghana. Var tvungen att fråga om vad den hette och fick låt och artist med mig på en liten lapp. Ghanaboxen är numera beställd och på väg till undertecknad.

måndag 2 augusti 2010

Rut - historien om en katt





För några veckor sedan, närmare bestämt 14 juli, var en av årets varmaste dagar. Klockan var kring 17. Jag hade jobbat, just kommit hem och funderade på en tupplur då jag ofta blir trött av tryckande värme. Då ringde telefonen. Det var Emma. Hon och Kristian var på Spillepeng - soptippen/friluftsområdet alldeles norr om Malmö. De har en inventeringsruta i trollsländeprojektet som täcker det området. Vid djurkyrkogården hade de plötsligt sett en katt komma mot dem - ivrigt jamande. Den hade gått fram till dem, smekt deras ben och klättrat upp i famnen.

Djurkyrkogården är omgiven av motorvägar, Sege å och massor med industritomter. Teoretiskt sett kan en katt nog ta sig dit "på rymmen" men farorna och hindren gör det ganska långsökt. Då stället dessutom är ökänt just för dumpade husdjur (det har hittats sopsäckar med döda katter här...) gjorde Emma och Kristian den sannolikt korrekta analysen att detta var en oönskad katt som någon medvetet släppt ut här - för att antingen dö eller bli vildkatt. Men katten var helt tam och kelen och borde alltså befinna sig på en mycket bättre och behagligare plats.

De ringde ett katthem, som inte svarade. Sen ringde de mig och frågade om jag kunde ha den över natten, för att sedan ringa katthemmet igen dagen efter. De har själv två katter och var oroliga för revirstrider och att den nya katten, som var en unge på ca 5 månader, inte skulle accepteras av de andra katterna. Jag kunde inte annat än acceptera och en stund senare var de hos mig med katten och en del tillbehör. En låda där jag hade saker fick snabbt rensas ut och bli till provisorisk kattlåda.

Katten, som jag inte döpte då det sägs göra en än mer fäst vid den (fast det hade också att göra med att jag inte kom på något bra), anpassade sig på nolltid till att leva i mitt hem. Den var omedelbart tillgiven, använde lådan och var helt rumsren och bara efter någon timme var vi kompisar som kelade och hade roligt tillsammans. Tanken på att lämna den till ett katthem, vilket i bästa fall leder till att någon tar hand om den men lika gärna kan leda till avlivning, blev för mig otänkbar. Katten fick stanna tills jag hittade någon som verkligen ville ha den.

Jag skulle åka bort 23 juli och vara borta 9 dagar. Det var naturligtvis ett problem. Men min vän Madeleine, med god kattvana sedan tidigare, ställde upp som kattvakt. Och strax innan jag åkte hörde en annan god vän - Sanna - av sig och sa att hennes föräldrar, med trädgård och två andra katter som kompisar, var villiga att ge katten ett permanent hem från 1 augusti.

Efter att ha haft katten hos mig i nio dagar och blivit närmast förälskad i dess närvaro lämnade jag den till Madeleine. Katten var lite rädd just när jag lämnade över henne, men det gick fort över. Madeleine hade också den i nio dagar tills den igår hämtades till sitt nya, permanenta hem. Alla som träffat katten har fallit för dess tillgivenhet och hur kelen den är. Där den är nu är sannolikt det allra bästa för katten, som f.ö. fått namnet Rut av de nya ägarna, och jag är bara så glad att ha haft en liten del i att en så fin katt har räddats till ett värdigt liv. Trots att den är en droppe i havet av alla katter som dumpas av oansvariga ägare så är den samtidigt en individ värd det bästa.

Rut - världens finaste katt!

torsdag 22 juli 2010

Tundratrollslända...


...nu kommer jag och tar dig. Har alltså inte lyckats komma igång med bloggandet särskilt påtagligt och inte blir det bättre den närmaste veckan eftersom jag ska på en expedition i nordligaste Norrland för att försöka se djuret på bilden (som jag lånat från www). Det är det inte många som gjort innan (i Sverige) så det är långt ifrån givet att det lyckas.

Under de två gångna veckorna har jag sett en del band i Malmö. MewithoutYou, Moon Duo, Phenomenal Handclap Band, Choc Quib Town (från Colombia) och senast igår The Sonnets. Av dem tycker jag framför allt att MewithoutYou stack ut som riktigt bra och PHB var väldigt underhållande men sin märkliga flumsoulsvariant. Baby är t.ex. en riktigt skön låt:

fredag 16 juli 2010

M.I.A:s keyboardspelare

Om en knapp månad är det Way Out West. Om M.I.A. har samma keyboardspelare som när hon spelade Born Free på Letterman härom dagen så är det festivalens mest givna spelning för mig (ok, näst Laura Marling). Och det inte primärt för hans keyboardspel.

Min inställning till den här låten har för övrigt förändrats under de månader som gått sen den fantastiska videon släpptes i april. Först var jag kallsinnig, sen tyckte jag den var helt ok, sen väldigt bra och nu tycker jag det är en av årets absolut bästa låtar. Händer t.o.m. att jag kör den på repeat.

tisdag 13 juli 2010

Hänt sen sist

Ola - 5045 meter över havet

Jag skrev mitt senaste inlägg (förutom det jag skrev för någon timme sedan) den 9 juni. Vad har jag gjort sen dess. Jo, det här. En mening per dag.

10 jun: vann Popquiz Malmös säsongsfinal, såg Smith Westerns på Debban.
11 jun: jobbade sista dagen innan semester, ölade med Magnus & Maria.
12 jun: såg Staff Benda Bilili från Kinshasa på Pildammsteatern - riktigt bra.
13 jun: sov bort ännu en dag av mitt liv.
14 jun: slände-exkursion med Magnus, såg kilfläckslända och månflickslända.
15 jun: flög till Kina.
16 jun: anlände till Beijing, bytte flyg till Xining.
17 jun: besökte fin barrskog på ca 3000 meters höjd, såg Przewalskis nötväcka.
18 jun: var vid Koko Nor och såg massa vattenfåglar, varg m.m.
19 jun: såg Przewalskis rödstjärt i ösregn efter låååång vandring.
20 jun: gick mer än 30 000 steg i trakten kring Caka.
21 jun: såg en död människa efter en motorcykelolycka.
22 jun: gick upp på 4800 meter - såg mytomspunna Roborovskis rosenfink.
23 jun: vandrade omkring i snöfall, återigen på 4800 meter.
24 jun: körde långt, såg massa djur, bodde på provisoriskt tälthotell i jordbävningsdrabbad stad (Yushu).
25 jun: firade midsommar med vidrig kinesisk kornsnaps.
26 jun: besteg en bergstopp på 5045 meter, såg grandala och koslovsparv (fantastisk dag!).
27 jun: såg fina orkidéer, bodde i skitig och jobbig stad (Nangxiang).
28 jun: utforskade okänd granskog, gjorde fina fynd.
29 jun: bodde på hotell på 4200 meters höjd - fint!
30 jun: såg tibetanska flyghöns och antiloper, åt fantastisk middag i Golmud.
1 jul: ökenliv igen, kanske i dubbel bemärkelse.
2 jul: såg pilgrimer bete sig märkligt vid Koko Nor, var kanske inte så normal själv.
3 jul: åt pekinganka deluxe edition, väntade på försenat flyg till Peking.
4 jul: kom hem till Sverige igen.
5 jul: åt pizza som jag längtat efter.
6 jul: visade upp min nya solbränna på jobbet för första gången.
7 jul: såg Kung Puyol störta det tyska riket!
8 jul: AW och konsert på Debban - Mewithout You - de var riktigt bra.
9 jul: middag hos Emma och Kristian, såg Moon Duo på Debban och de var lite enformiga i längden.
10 jul: trollsländor på Bulltofta och blev beroende av fläderblomsaft.
11 jul: trollsländor vid Rönne å (full hand på rinnande vatten-specialare) och 8 Barcaspelare tog VM-guld.
12 jul: planeringsmöte inför Falsterbo Bird Show och en massa småplock.
13 jul: hade för tråkigt så jag började blogga igen. Och så såg jag Choc Quib Town från Colombia på Pildammsteatern.

Ja, roligare än så är inte mitt liv för närvarande.

Mina sommarplågor

Eftersom det svenska folket i genomsnitt har urusel musiksmak och de låtar som normalt hålles fram som "sommarplågor" stinker mer än lovligt krävs det alternativ. Det här är mina två sommarplågor i år. Bara att de inte är några plågor överhuvudtaget - tvärtom två ypperliga poplåtar.

Först har vi amerikanska GroupLove och deras briljanta Colours.


Och så Stockholmstjejerna i Tiger Tape med Skanstull.

onsdag 9 juni 2010

Time-out och spotifylista

Nu har jag hållit på med The Ice Rage i drygt två år och innan dess hade jag en annan blogg, Ola in Space, i ca 1,5 år. Med ett kortare uppehåll på ca 1,5 månad har jag därför hållit på i 3,5 år. Det kanske räcker. Jag har i alla fall haft väldigt dåligt med energi och känt av brist på kreativitet i flera månader nu. Det känns som jag knappt har skrivit ett enda riktigt bra inlägg under våren. Redan när jag började blogga, och speciellt när jag började om sa jag att jag aldrig ville känna att jag "måste" skriva. Men nu har jag kommit dit och känner att jag behöver ett rejält break.

Det är sommar och jag ska resa - till Tibet och Norrland. Jag ska på festivaler - Way Out West och troligen även till Popaganda i Stockholm. Jag skriver kanske någonting här ibland, men då blir det enbart på ren inspiration, inte för att jag ska eller borde. När jag la ner min förra blogg brann jag dock av skrivlusta efter bara en dryg månad. Kanske händer det något liknande nu. Så jag säger inte adjö - jag säger på återseende vid obestämd tidpunkt.

Vill någon av de som läser fortsätta hålla kontakt med mig så finns jag på mail (olae2005@hotmail.com), Facebook och Twitter och Last.fm.

...eller så kollar ni här lite då och då om jag plötsligt har fått inspirationen tillbaka. Ha en underbar sommar!

Och så får ni en liten playlist här med lite blandad fin musik! Lite nytt, lite gammalt, lite lugnt, lite hårt. Ett litet Ice Rage-soundtrack helt enkelt!

Les Savy Fav

Pixies, Pavement och Broken Social Scene i all ära. Den bästa spelningen på Primavera gjorde Les Savy Fav. Så här låter deras kanske bästa låt The Equestrian i studioversion

The Equestrian

Och så här såg inledningen på deras spelning ut:

söndag 6 juni 2010

The World/Inferno Friendship Society


Lite märkligt att jag inte skrivit om dessa innan. De är nämligen sedan länge ett av de band jag allra helst vill se live. Massor med folk på scen inkl. en galen vampyr till sångare (Jack Terricloth), blåsare och några f.d. medlemmar från Dexy's Midnight Runners. Tyvärr turnerar de inte så ofta och extremt sällan i Europa.

Precis som många av de senaste årens heta akter kommer de från Brooklyn. De har dock varit igång betydligt längre än Yeasayer, Dirty Projectors, The Antlers, Gang Gang Dance m.fl. Första skivsläppet gjordes redan 1994, första fullängdaren 1995, men den bästa skivan, sexspårs-EP:n Me vs. The Angry Mob kom 2005.

Texterna handlar ofta om historiska personer och händelser. En låt handlar om Gun Clubs frontman Jeffrey Lee (Pierce), en annan om Leni Riefenstahl och den här publicerade videon är en hyllning till aktivisten, sångaren och skådespelaren Paul Robeson.

Speak Up, Black Out, Black Listed, Full Blooded, Red

Men framför allt tror jag, med stor sannolikhet till och med, att det här ett helt fantastiskt liveband.


Ah, det där var ju så bra att det får bli ett extranummer (ett helt galet sådant)!

fredag 4 juni 2010

Basia Bulat-intervju m.m.

Min intervju med den fantastiskt charmiga och trevliga Basia Bulat finns nu att läsa här! Gör det - och lyssna sedan på hennes fina musik!

Igår var jag på Debaser. Jeremy Jay hade ställt in p.g.a. sjukdom så förbandet, Miranda, från Malmö, var plötsligt huvudband. Fint med underbar stämsång och en sjuårig lillebror på percussion. Gillade det mycket.

Annars har jag tänkt lägga ut lite bilder och videor och små texter från Primavera, men är lite allmänt stirrig och stressad för närvarande. Men det kommer när det kommer.

tisdag 1 juni 2010

Primaverarapport

Är hemma från Barcelona och fantastiska kvällar och nätter på Primavera Sound. Har sett väldigt många riktigt bra spelningar. De stora namnen, t.ex. Pavement och Pixies gjorde riktigt bra ifrån sig. Men något otippat för egen del så gick guldmedaljen för bästa spelning till New York-punkarna i Les Savy Fav. Det var inte bara den bästa spelningen på festivalen, utan en av de bästa jag sett i hela mitt liv. Lika galet som Monotonix, men på ett annat och mindre utstuderat sätt. Och otroligt mycket bättre musikaliskt.

Jag ska dock inte upprepa mig för mycket utan hävdar till de dagliga krönikor jag skrivit för Radar.

Om onsdagskvällens öppningsevent med bl.a. Los Campesinos - här!
Om festivaldag #1 - bl.a. Pavement och Broken Social Scene - här!
Om festivaldag #2 - bl.a. Pixies och Les Savy Fav - här!
Om festivaldag #3 - bl.a. Pet Shop Boys och The Antlers - här!
Om söndagens parkkonserter och sammanfattning av festivalen - här!

Här är en av festivalens höjdpunkter. Det kommer fler!

tisdag 25 maj 2010

Primavera Sound 2010

I morgon (onsdag) så flyger jag och tre goda vänner till Barcelona för att dels hänga i denna härliga stad, men den primära orsaken är att besöka en av Europas bästa festivaler - Primavera Sound (line-up här). Festivaldagarna börjar dock som regel inte förrän vid 17/18-tiden så det blir gott om tid att njuta av livet också. Vi kommer hem igen på måndag.

Jag kommer kanske trycka in några kortrapporter här, men om det går som det är tänkt så ska jag framför allt skriva några krönikor för Radar. Vi ses där!

Scout Niblett

Scout Niblett. Debaser, Malmö 21/5/10

Jag har inte lyssnat jättemycket på Scout Niblett tidigare. Hon är bra, men jag har tyckt att arrangemangen på skiva varit lite ihåliga - att de minimalistiska arrangemangen borde ha fyllt ut lite för att jag ska vilja återvända med regelbundenhet. Live har jag aldrig sett henne tidigare, trots att hon besökte Debaser för några år sedan också. Men nu var det dags.

Hon hade med sig en trummis som enda komp och det borde ju bädda för samma reservation som ovan. Men inte alls. Hon var fantastisk. Hon var alldeles oerhörd. Live sjunger hon som en gudinna - både sårbart och uttrycksfullt, som gitarrist har hon samma ytterligheter som låt säga Neil Young, med samma skönhet vare sig hon håller igen eller ältar sig i larm och dist. Det är det perfekta mötet mellan andäktighet och gitarrskrammel.

Redan i inledningslåten var jag såld och inte för en sekund därefter tappade spelningen i klass. Hon spelade nog en dryg timme - jag var för fast för att ens titta på klockan - och trots att det var många låtar jag inte hört innan spelade det absolut ingen roll. Hon hade kunnat fortsätta i ett dygn eller en vecka och jag hade inte blivit trött. Efter varje låt sträckte Scout och trummisen händerna i luften som i ett slags segergest. Perfekt i sammanhanget, för det här var en av de bästa spelningar jag sett på mycket länge. Helt fantastiskt.

Väldigt begåvade Erika Rosén, från Malmö, var förband (lite om tidigare spelning + video här) tillsammans med två kompmusiker. Även det var väldigt bra. Tveklöst ett förband värdigt huvudakten och det kommande albumet (i höst) hoppas jag mycket på.

Här är två låtar med Scout Niblett från kvällen:

Monotonix på Debaser 20 maj

Monotonix. Debaser, Malmö 20/5/10

Att förhandsreklamen om den galnaste liveshowen världen skådat stämde fick jag bevisat på Sticky Fingers i Göteborg i höstas. Bandet utnyttjade hela lokalen och verkade helt galna. Inför Malmöspelningen fick jag tillfälle att göra en intervju med bandet. Av den framgick att ganska mycket var planerat och framför allt de fysiska inslagen genomförs med stor koncentration och, mitt i galenskapen, försiktighet. Denna insikt gjorde att jag såg Malmöspelningen med andra ögon. Galenskapen var inte längre galen - tvärtom var det bara show. När bandet i slutet av spelningen sprang ut med instrumenten och hoppade upp på uteserveringens bardisk var det något de bestämt redan innan. Missförstå mig inte - det var stor underhållning - men det där kaoset, som jag inbillat mig att jag upplevt på Sticky Fingers, fanns där inte.

Egentligen är det inget att gnälla över för publiken, inklusive jag, hade en väldigt trevlig stund och gick därifrån glada och nöjda. Men någonstans under kvällen övergick Monotonix från att vara de totalt blindgalna israelerna som gör upp med konventioner till att vara ett professionellt och medvetet showband. Inte det sämsta i och för sig, men inte riktigt vad jag kände när jag totalt euforisk lämnade spelningen i Göteborg.

Musikaliskt spelar Monotonix en ganska primitiv, förvisso någorlunda melodiös men inte särskilt bra garagerock. Däremot är gitarristen Yonatan Gut en fantastisk flyhänt musiker som spelar improvisationer samtidigt som han crowdsurfar. Det var något som jag missade lite bland alla intrycken i höstas. Denna kväll är det i stället det jag kommer ihåg bäst.

Att det trots allt är kul och sevärt framgår nog av dessa två videoklipp där det andra är när de flyttar ut förställningen till uteserveringen.

söndag 23 maj 2010

Cinnamonweaver finns nu på Twitter

Jag har skaffat Twitter - där heter jag Cinnamonweaver, precis som jag gör på en del andra sidor. Namnet kommer om någon undrar från en fågelart som jag såg när jag jobbade i Sudan. Inget mer personligt än så. Hur som helst så kan man följa mig där om man vill veta lite om vad jag tycker om allt och alla och få lite snabba kortrapporter från konserter och annat. Det är trots allt lite mindre tidskrävande att skriva en eller två kärnfulla meningar om något än att göra ett helt blogginlägg.

Busy Busy Busy

Scout Niblett - veckans överlägsna vinnare

Jag har sett fem konserter på fyra dagar och eftersom jag även jobbat och haft andra åtaganden har jag inte hunnit skriva om dessa. Några, åtminstone två, ska jag redogöra för separat under kommande dagar, men i korthet tycker jag så här

Best Coast (Debaser 19/5) - såg bara tre låtar (krockade med Uppgörelsen) och blev inte särskilt imponerad.
Monotonix (Debaser 20/5) - galet, men på ett mer kontrollerat sätt än när jag såg dem i Göteborg i augusti.
Scout Niblett (Debaser 21/5) - helt fantastiskt. Helt j-a fantastiskt. En av årets två bästa konserter hittills (den andra är såklart Savage Rose).
Efterklang (Babel 22/5) - bra för stunden, men bortglömt idag.
Bachelorette (Debaser 22/5) - Hon gjorde vad hon kunde, men pinsamt lite folk. Tyckte synd om henne. Musikaliskt lite för enformigt, men helt ok.

torsdag 20 maj 2010

Uppgörelsen - the playlist

Uppgörelsen gjorde sin debut som DJ:s på Debasers uteservering igår. Lugnt med folk de första två timmarna så då spelade vi mest lite snällare musik, men sen var det i princip helt fullt resten av kvällen. Både Emma och jag är sjukt nöjda med vår minst sagt varierade playlist och den allmänna stämningen. Vi spelade ett maratonset med start 18:45 och sedan ända till stängning 03:00. Helt underbar kväll - här är låtarna vi spelade (ska försöka få till en spotifylista senare)

John Barry - Theme From The Persuaders
Admirations - I Want To Be Free
MC Solaar - Hasta La Vista
Emma Pollock - If Silence Means That Much To You
Groove Armada - At The River
Chairlift - Bruises
Tony Hazzard - Loudwater House
Grace Jones - Williams' Blood
Infadels - Murder That Sound
808 State - Pacific 707
Sidney Barnes - Standing On Solid Ground
Inspiral Carpets - This Is How It Feels
Morning Benders - Excuses
Lemonheads - It's About Time
Detektivbyrån - Honky Tonk Of Wermland
The dB's - Living a Lie
Mary J Blige - Everything
Ben Watt & Estelle - Pop a Cap In Yo Ass
Dub Sweden - Walk Me Home
The Dears - Lost in the Plot
Mos Def - Habitat
Blur - Fool's Day
Arcade Fire - Intervention
Elvis Costello - (I Don't Want To Go To) Chelsea
Club Killers - Exodus
The Only Ones - Flaming Torch
Polyphonic Spree - Soldier Girl
Nada Surf - Popular
Waterboys - Late Train To Heaven
New Order - Bizarre Love Triangle
Comet Gain - You Can Hide Your Love Forever
Prefab Sprout - Cars and Girls
World Party - Ship of Fools
Band of Horses - Compliments
The World/Inferno Friendship Society - Brother of the Mayor...
Pulp - Babies
Big Star - Way Out West
Korallreven - The Truest Faith
Husker Du - She Floated Away
B 52's - Give Me Back My Man
Bis - Dead Wrestlers
A Certain Ratio - Shack Up
Bill Fay - Scream in the Ears
Liam Frost & Martha Wainwright - Your Hand in Mine
Chocolate Barry - I Cry Because Of You Argentina
Moloko - The Time Is Now
Minnie Riperton - Reasons
Camper Van Beethoven - Take The Skinheads Bowling
Zola Jesus - Sink The Dynasty
Futureheads - Hounds of Love
Gentleman - Superior
Racecar Red - låt med okänt namn som vi fick på en skiva av en i publiken (medlem i bandet) - mycket bra!
Savage Rose - You'll Know in the Morning
Housemartins - Me and the Farmer
Butthole Surfers - Human Cannonball
Jenny Wilson - Let My Shoes Lead Me Forward
Rainer Maria - Ears Ring
Divine Comedy - At The Indie Disco
Radio Birdman - Anglo Girl Desire
Air - Kelly Watch The Stars
Compulsive Gamblers - Stop and Think It Over
Crystal Castles - Celestica
Wave Pictures - Strange Fruit For David
Half Man Half Biscuit - Joy Division Oven Gloves
KLF - Last Train To Trancentral
Arcade Fire - The Power Out
High Places - Constant Winter
Buzzcocks - Ever Fallen In Love
Vivian Girls - The End
The Fall - Cowboy George
Black Box Recorder - Andrew Ridgely
Style Council - Walls Come Tumbling Down
The Love Language - Lalita
Sultans of Ping Fc - Where's My Jumper?
Freeway - When They Remember
New Young Pony Club - Chaos
Teenage Fanclub - The Concept
Space - Neighborhood
Four Larks - Another Chance
Talking Heads - Girlfriend is Better
MGMT - Brian Eno
Roxy Music - Street Life
You Say Party! We Say Die! - Downtown Mayors Goodnight...
Delgados - The Drowning Years
Baxendale - Music For Girls
Pixies - Velouria
Beat Happening - Teenage Caveman
Tilly and the Wall - Bad Education
Richard Hell - Blank Generation
Bran Van 3000 - Stepchild
Hell on Wheels - The Soda
New Pornographers - Crash Years
Immaculate Machine - Skyscrapers
Arcade Fire - Tunnels
Warpaint - Elephant
Carter USM - The Only Living Boy in New Cross
Wah!Heat - Seven Minutes To Midnight
Plastic Bertrand - Ca Plane Pour Moi
Bluetones - Slight Return
Patti Smith - Free Money
Stereolab - Ping Pong
Snoop Doggy Dogg - Gin and Juice
Termanology - Watch How It Go Down
Beck - Sexx Laws
Gil Scott-Heron - The Revolution Will Not Be Televised
Happy Mondays - Step On
My Bloody Valentine - You Made Me Realise
Gang of Four - Damaged Goods
Raveonettes - Beat City
Divine Comedy - Something For The Weekend
Neutral Milk Hotel - In An Aeroplane Over The Sea
X-ray Spex - Oh Bondage Up Yours
Sonic's Rendezvous - City Slang
Dusty Springfield - In the Middle Of Nowhere
The Trammps - Trusting Heart
Heaven 17 - Temptation
Metric - Dead Disco
La Roux - Quicksand
Ra Ra Riot - Ghost Under Rocks
The Dears - 22: The Death Of All The Romance
Dresden Dolls - Dirty Business
Doves - Black and White Town
Throwing Muses - Bright Yellow Gun
Delorean - Stay Close
Yeasayer - 2080
Sonic Youth - Kool Thing
Saints - Erotic Neurotic
Caribou - Odessa
A Place To Bury Strangers - I've Lived My Life...
Electric Six - Gaybar
Dirty Three - Red
Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot - Bonnie & Clyde
Tram - Three Years
One For The Team - I Got Tamed
World Party - Ain't Gonna Come 'Til I'm Ready
John Barry - Theme from The Persuaders

onsdag 19 maj 2010

Cibelle

I april intervjude jag den brasilianska sångerskan, musikern och performanceartisten Cibelle i samband med att hon spelade i Malmö. Intervjun finns nu att läsa här. Hon är ganska okonventionell och svarar inte med några klyschor så fördjupa er gärna genom att läsa och lyssna.

Annars har veckan hittills mest gått åt att förbereda sig för Uppgörelsen, d.v.s. mitt och Emmas DJ-ande på Debaser. Ska alldeles snart gå dit och spela bra musik för bra människor. Hoppas och tror det blir en toppkväll.

Såg f.ö. High Places live på Debaser i lördags - för andra gången på ett drygt år. Det var fantastiskt bra - ännu bättre än förra året. Trots att de bara är två så är det både fylligt och dansant.

lördag 15 maj 2010

En vecka utan blogg

Basia Bulat och hennes älskade autoharp

Det händer mycket och det slår mig att jag inte uppdaterat bloggen på över en vecka. Ska inte gå på djupet men en kort resumé blir det i alla fall. Ett styrelsemöte i Åhus både lördag och söndag förra veckan samt några deadlines och jobb har sett till att fylla dagarna. Och på kvällarna har det varit både kultur och annat.

Fredag 7/5
Kollade Anna von Hausswolff på Inkonst. Hennes nyss släppta debutalbum Singing From The Grave är fantastiskt och redan när jag såg henne som förband åt Tindersticks i mars hade jag en önskan att se henne som huvudakt. Med den röst och känsla hon har kan det inte bli dåligt. Och det var fint. Men riktigt så påträngande och magiskt som jag trodde blev det ändå inte. Skulle gärna se lite fler musiker på scen (en gitarrist och stundtals en trummis kompade Anna denna kväll) - en stråkensemble hoppas jag på för framtida spelningar.

Lördag 8/5
Kom hem från Åhus på sen eftermiddag och gick till Debaser och intervjuade Basia Bulat. Hon var fantastiskt trevlig och öppen och intervjun utvecklades mer till ett trevligt samtal mellan två musikintresserade människor än en klassisk intervju. Vi pratade om både naturen i norra Sverige, Jakob Hellman och Way Out West förutom allt jag ville veta om Basia och hennes musik.

På kvällen såg jag henne live tillsammans med några goda vänner. Askmolnet hade gjort att tre av de tänkta sex medlemmarna i bandet hade tvingats stanna hemma i Kanada så de var bara en trio nu. Det blev därför huvudsakligen lugna, avskalade arrangemang. Hon var väldigt charmig och bra ändå men jag skulle verkligen vilja se fullbandsversionen. Fick en stor varm kram och komplimang för trevlig intervju av henne efter konserten.

Basia Bulat - Heart Of My Own (live på Debaser 8 maj)

Söndag 9/5
Dödstrött efter sena kvällar och tidiga morgnar för att köra till Åhus sov jag bort eftermiddagen, men åkte sedan till Torreberga utanför Staffanstorp för att lyssna på dubbelbeckasin - en ovanlig fågel som brukar spela där under sin flyttning. Vi har hört den där varje år sedan 2004 och lyckades i år också. Läs mer om detta på min andra blogg.

Måndag 10/5
Blev bjuden på middag av Emma och Kristian och ägnade sedan kvällen åt att diskutera och lyssna på låtar inför mitt och Emmas (Uppgörelsen) DJ-ande på Debaser kommande onsdag (19/5). Alla måste komma!

Tisdag 11/5
After Work med bowling och middag med mina arbetskamrater. Jag slog personligt rekord med en 164-serie trots varken spärr eller strike i de sista två rutorna. Det blev också kvällens högsta score överhuvudtaget.

Onsdag 12/5
En kväll i kulturpoängens tecken. Först vernissage på Konsthögskolan i Malmö där alla eleverna ställde ut vad de gjort under året. En hel del fint - speciellt en del häftiga videoinstallationer och fotoditon, men också en del obegripligt - i alla fall för mig. Gick sedan vidare till Babel och tittade på en populärkulturell talkshow som arrangerades av folket bakom Popponny, som är en av mina favoritbloggar. Konceptet funkade bra live också och det blev intressanta diskussioner om bl.a. hipsters, moral inom populärkulturen (t.ex. kan man gilla vit makt-musik om låtarna är bra eller kan man gilla Roman Polanskis filmer trots att han misstänks för våldtäkt etc), fankultur kring tonårsidoler. På förhand var jag lite rädd för att det skulle bli lite tramsigt och utflippat, men det höll god nivå. Och så bjöd de på gratis pizza.

Torsdag 13/5
Popquiz på Retro på kvällen. Trots sent avhopp från en lagmedlem lyckade vi fyra som deltog att vinna i den hårda konkurrensen (35 lag). På söndag får vi vår vinst - gratisbrunch på Retro. Enligt tidigare vinnare är den så stor och omfattande att man inte behöver äta mer den dagen.

Fredag 14/5
På kvällen såg jag först Radio Dept på KB tillsammans med Madeleine, Sanna och Håkan. Dåligt ljud tyvärr för de blandade annars ihop en fin cocktail av fina låtar från deras karriär. Och så tycker jag de kunde byggt ut arrangemangen av några låtar lite mer - det känns inte som de riktigt trivs på scen. Men visst var det i grunden bra. Gick sedan vidare till Debaser och kollade postrockarna Caspian från Boston. Jämfört med typisk postrock var det snabbare och tyngre - stundtals nästan lite metalstuk med tre gitarrister, tung bas och en vilt bankande trummis. Tyckte det var bra en stund men tröttnade ungefär halvvägs. Men det är ju det som är så bra med Debaser och deras gratiskonserter - gillar man inte bandet fullt ut är det bara och ta en extra öl i stället.

Och nu är det lördag och bloggen kanske kan återgå till lite tätare uppdateringar. Kanske.

fredag 7 maj 2010

Bear in Heaven

Bear in Heaven. Debaser Malmö 5/5/10

Onsdagskväll på Debaser. Gick dit med trevliga vänner och inledde med några öl på uteserveringen - drömmen om sköna maj och hur mysigt det är med öl på uteservering gjorde att det blev så. Men min förhoppning att vinterjackan var inhängd för säsongen kom på skam - det var max fem grader och ölglasen blev kalla som isbitar.

Kvällens band var Bear in Heaven, ännu ett av påfallande många bra band som kommit fram i den uppenbarligen mycket kreativa och inspirerande miljön i Brooklyn de senaste åren. Det är rocklåtar med traditionell struktur, men musikaliskt har det tillsatser av både elektro och shoegaze och blir ganska eget. Och därtill mycket bra. Jag gillar verkligen deras senaste skiva Beast Rest Forth Mouth, men tyckte ändå de lyfte live med stark intensitet och ett mer dansant sound, vilket får tillskrivas de skickliga musikerna och framför allt den vassa, rytmiska trummisen. Här är kvällens version av Ultimate Satisfaction:

onsdag 5 maj 2010

A Place To Bury Strangers

A Place To Bury Strangers. Loppen, Köpenhamn 29/4/10

Efter att ha sett Brooklyns bästa oljudsmakare och gitarrmarodörer på stor festival och lite mindre festival så var det i torsdags äntligen dags att se dem på klubb. Och inte vilken klubb som helst, utan fina, intima Loppen med sin låga scen och täta publikkontakt. Jag valde en plats så nära bandets fokala punkt - gitarristen och effektpedalsmästaren Oliver Ackermann som möjligt. Det gav dels en stundtals stor musikalisk upplevelse men också ett drygt halvt dygn med TTS - Temporary Threshold Shift, på svenska kallat temporär hörselskada. Inte förrän fredag eftermiddag fungerade mitt vänstra öra normalt. Anledningen var att en av högtalarna var placerad en knapp meter till vänster om mitt vänstra öra och öronproppar har aldrig varit min grej. Spelningen var mycket lik den jag såg i Minehead i december (setlist här), med en bra men något ryckig inledning där låtarna kändes lite för isolerade och man aldrig fick känslan av att befinna sig mitt i något magiskt, även om låtarna i sig är väldigt bra och Ackermanns strävan efter att få mesta möjliga ljud ur sin gitarr alltid är attraktiv. Alla tveksamheter försvann dock helt under den makalösa finalen med ett 20 minuter långt parti bestående av I've Lived My Life To Stand In The Shadow Of Your Heart och Ocean, uppblandad med reverb i riklig omfattning. Den finalen ligger inte långt efter My Bloody Valentines Holocaust Section i en märklig blandning av kraft, skönhet och ljudterror och är således rakt igenom fantastisk - dessutom uppbackad av snygga visuella effekter.

I've Lived My Life... från Minehead, Dec-09 (med Serena-Maneesh på extra gitarrer)

Förband var såväl fina, svenska Sad Day For Puppets - ett band jag verkligen gillar och rekommenderar till de som ej lyssnat tidigare - som ljudmässigt var betydligt aggressivare, men med bibehållen charm jämfört med på skiva och danska shoegazebandet The Foreign Resort. Här ganska många bilder, eftersom jag stod nära och tycker flera blev ganska bra.
A Place To Bury Strangers
A Place To Bury Strangers
A Place To Bury Strangers
A Place To Bury Strangers
The Foreign Resort
The Foreign Resort
Sad Day For Puppets
Mörk Weissbier

måndag 3 maj 2010

Uppgörelsen är nära!


Jag skrev lite kort om Best Coast härom veckan. De spelar alltså på Freaks`n´Geeks-kvällen på Debaser Malmö 19 maj. Missa inte - ruggigt bra band!

Det som gör kvällen speciell för egen del är att jag och min goda vän Emma tillfrågats att spela skivor på uteserveringen. Så det kommer vi göra - under det gemensamma artistnamnet Uppgörelsen. Preliminärt från klockan 19 och åtminstone fram till 01 på natten står vi för underhållningen. Det blir både nördigt och fantastiskt. Alla måste komma!

Saker jag inte begriper, del 3

Läste nyss att tv4 ska spela in en serie där man får följa Niclas Wahlgren och Laila Bagges kommande husbygge. I all enkelhet - hur kan ens en enda människa vara intresserad av att se något sådant på tv?

Sen sist har jag sett A Place To Bury Strangers och De lyckliga kompisarna live - kommer nog lite text och bilder snart.

torsdag 29 april 2010

Arcade Fire i ett j-a stenbrott

Förra veckan kom det ut att Arcade Fires manager twittrat om att bandet skulle göra en Sverigespelning under sommaren och att det inte var i Stockholm. Själv tyckte jag att Way Out West låg bra till. De hade inga spelningar inbokade vid den tidpunkten och festivalens indieprägel hade gjort Arcade Fire till ett perfekt affischnamn.

Igår kom beskedet - de kommer att spela i Dalhalla utanför Rättvik 30 juni. Inte nog med att jag är i Tibet då - deras efterlängtade spelning kommer alltså bli i en satans gruva i övre Norrland (lyssna på Narren - Sången om LKAB för att komma i rätt mood). Ok, jag vet att Rättvik ligger i Dalarna som inte ens tillhör Norrland överhuvudtaget, men det är ungefär så hopplöst det känns. Det här är ju årets spelning i Sverige redan innan den varit. Möjligen, intalar jag mig för att enklare kunna smälta det, är det en störande faktor att det verkar vara 15-20 meter mellan scen och publik, men det är väl som sagt bara för att jag inte ska dö av avundsjuka på de som ska dit.

Dalhalla: