lördag 31 maj 2008

Tillbaka från "kriget"

Igår var min sista dag i Erbil. Men redan natten innan fanns det en liten cliffhanger som skulle få sin upplösning - dvärguven i hotellträdgården. Det gick sådär.

1) Jag hade en obs av en dvärguv.
2) Jag såg inte mer än första dagen.

Således blev det ingen säker blek dvärguv denna gång.

Fredagen var ledig från arbete och jag fick äntligen tid att se mig omkring i Erbil. Det är en helt ok stad, både med mycket gammalt men samtidigt i stark utveckling. Om någon tror att jag ska rapportera om skottlossningar och avlägsna explosioner blir ni besvikna. Erbil är en säker stad med vänliga människor. Även nattetid sägs det vara helt riskfritt att vandra runt i staden. Media rapporterar väldigt ensidigt vilket gör att man lätt målar upp sig värre bilder än vad som är nödvändigt. Det var likadant när jag jobbade i Khartoum för några år sedan. Det är definitivt mer våld och kriminalitet i Malmö, det är jag övertygad om.

Nu är jag tillbaka i Sverige efter en vecka med intressanta upplevelser. Det finns nog hyggliga möjligheter att jag kommer att bli ditskickad igen och då måste jag försöka ta mig upp i den vackra bergskedjan öster om stan.

Här följer lite bilder från min Erbil. Klicka på bilderna så blir de större och de numera oerhört irriterande fläckarna i min kamera reduceras en del.

Utsikt från mitt hotellrum på sjätte våningen.

Om man tar höger kommer man till Bagdad. Känns rätt märkligt att vara så nära en av världens mest kända oroshärdar.

Affärsgata i Erbil på fredag förmiddag (motsvarar svensk söndag).
´
Den här bilden förställer väl inte så mycket, mest lite färger för omväxlings skull.

Korsning i Erbil med en minaret, en av stadens många.

Söta kurdiska barn ler mot den galne svensken.

Hotellet jag bodde på i bakgrunden. Parken där förmodligen en eller ett antal bleka dvärguvar sitter och surar på dagarna i förgrunden.

Erbil International Hotel - *****

torsdag 29 maj 2008

Was it a Striated or was it a Eurasian? I can't decide, I can't.

Inga blogginlägg känns fullständiga utan en referens till Tamás Deák, mer känd som Speak The Hungarian Rapper, trots endast två singelsläpp troligen världens mest inflytelserika artist någonsin. Och även om hans nya singel inte riktigt når Stop The Wars himmelska höjder så rekommenderas ändå Hold On till alla som vill skratta och gråta samtidigt. Dagens rubrik är en parafras på den bärande textraden i Hold On, men det förstod nog de flesta redan.

Och allt detta skitsnack bara för att jag igår kväll under middagen ute i den lummiga hotelltrådgården såg en jagande dvärguv. Problemet här är att det finns två arter som är möjliga. Dels "vanlig" dvärguv, Eurasian Scops Owl, som jag sett i flera länder men så skulle man också kunna tänka sig blek dvärguv, Striated Scops Owl, som jag aldrig sett. Den här såg riktigt ljus ut men belysning etc. kan spela spratt så jag är inte säker. Eftersök kommer göras natten mot fredag! Att hitta en ny lokal för blek dvärguv vore riktigt häftigt.

I den värme som råder här gäller det att dricka mycket vatten på dagarna. Jag tycker jag sköter det men något är fel för jag drabbades av en hägring för andra dagen i rad. Den overkligt vackra människan som jag träffade igår kom in på mitt kontor igen. Denna gång bad hon mig ta med ett brev till Sverige för att överlämna till en av de som leder det projekt jag är inblandad i. Jag känner inte projektledaren personligen, men jag åtog mig ändå uppgiften utan att tveka. En svensk gentleman i Irak! Självklart måste jag ju ge igen lite för det fina mottagandet jag fått av lokalbefolkningen här.

Eftermiddagen ägnades åt swimmingpool och lite annan rekreation. Nu är det snart dags för dvärguvsspan. I morgon är det helgdag här och således inget jobb.

onsdag 28 maj 2008

Onsdag i Erbil

Dagens absolut största händelse inträffade på lunchrasten när jag fixade några saker på mitt lilla kontor som är beläget i flygplatsadministrationens byggnad. En av de absolut vackraste människor jag sett stack plötsligt in huvudet och frågade ödmjukt "excuse me sir, you want some coffee or tea". Tyvärr ingen bild, men ni hade ändå inte trott mig.

Under dagens pauser såg jag även inte mindre än tre stycken trädnäktergalar, en fågel jag gillar skarpt. Arbetet går också som det ska och på färden hem hade jag idag sällskap med min kollega från Göteborg, som till slut har anlänt två dagar försenad. Det är för övrigt märkliga gator i Erbil. Vägmarkeringar i stil med mittlinjer, stopplinjer och övergångsställen existerar knappt. Trafiken är inte direkt tät men det är väldigt mycket "tuffast först"-mentaliteten. Jag är glad att jag slipper köra själv.

Lite bonusfakta om Erbil - det är en av de äldsta kända städerna i världen, närmare 7000 år gammal sägs det, även om namnet först nämndes ca 2000 f.kr. Inte illa oavsett.

Det mesta är bra här, men jag har lite svårt för irakiernas faiblesse för luftkonditionering. Visst är det 40 grader utomhus och visst kan man då få lufta lite, men man behöver ju för den delen inte göra om alla rum till värsta kylskåpen. Som jag förstått är det ett väldigt effektivt sätt att bli förkyld så det är väl bara att vänta ut det.

Nu: middag

tisdag 27 maj 2008

Rödflikvipa...

...fick jag in på VP-listan idag (VP = Västra Palearktis, d.v.s. Europa, Nordafrika och Mellanöstern - viktig lista för många fågelskådare). Dessutom hade jag en snabb obs från bilen av en stenskvätta med mörkt ansikte, således något kul, men det var tät trafik så stopp var omöjligt. Så det finns fåglar trots att området jag vistas i är mer eller mindre urbant.

Min första arbetsdag i Irak var härlig. Precis som när jag jobbade i Sudan för några år sedan är mottagandet från både elever och personal så fint att själva arbetet mer känns som en ära än något som är jobbigt. Till skillnad från Sudan så får man dock bära en väska själv och man kan sitta för sig själv och dricka vatten utan att folk tror att man är ledsen. Mina tio elever verkar också väldigt trevliga. Det är tre st Mohammedar, 2 st Ahmedar och så fem andra, vilket nog är en normalfördelning.

PÅ minussidan här är självklart att väldigt mycket kretsar kring security och militär. Väskor röntgas och bil undersöks varje dag när man kör in på flygplatsen där jag jobbar. Får man gå där eller får man inte? Vågar man ta en bild eller inte (jag har kamera med men som den idiot jag är glömde jag sladden som gör att jag kan lägga över bilderna till datorn)? Och så vidare. Men det vägs upp av människors vänlighet och gästfrihet. Och av att kurdiska kvinnor är bland de vackraste jag sett.

Nu: middag.

måndag 26 maj 2008

Some like it hot

...och då rekommenderas Erbil. 40 grader var det vid ankomst i eftermiddags. Flygplatsprocedurerna gick smidigt. De har ett väldigt enkelt system för visum här. Man behöver bara skicka ner passnummer, namn och syfte på förhand och slipper alltså skicka passet till nån ambassad. Sen blev jag körd till Sheraton där jag har uppkoppling på rummet och en gigantisk dubbelsäng. Security är de glada för, vilket ju är förståeligt med tanke på landets nutidshistoria. Mina väskor röntgades både på väg ut från flygplatsen och på väg in på hotellet plus att vi stoppades i en poliskontroll. Men mina värdar såg till att allt gick smidigt.

Det är lite ofattbart att vara i Irak. Det här med att vara i ett land finns det olika definitioner på. Erlings regel är att höger fot ska vara i marken utanför flygplatsområdet. Det har jag klarat. Det finns även de som säger att man ska "äta, sova, skita" för att få godkänt. En tupplur är klar, det sista också och nu ska jag snart äta. Sen måste det vara utom alla tvivel att jag är i Irak.

Resan hit tog bara drygt tre timmar från Wien till Erbil. Austrian som jag aldrig flugit med tidigare får mer än godkänt. God och lagom mycket mat och bra service av leende personal. Kanske lite oväntat med tanke på att åtminstone en i besättningen statistiskt sett suttit kidnappad i en källare ett par år.

På minuskontot hamnar en skrikande unge i raden bakom mig. Vet inte hur många gånger frasen Håll käften, ungjävel gick genom skallen. P.g.a. ungen ägnade jag större delen av flighten åt att lyssna på musik på min iPod. För första gången på evigheter fick jag lust att lyssna lite på Björn Afzelius, vet inte varför. Jag har sex låtar med honom på iPod-en men önskade plötsligt att jag hade många fler. Mannen flörtade under senare delen av sin karriär alltför ofta med både dansband och svensktopp, men f-n vilka låtar han skrev när han var arg eller inspirerad. Aldrig har väl livsbejakelse uttryckts finare än i Nio Liv:

Jag vill ha barn som en gång kan berätta
Om vad man skriver på sydfranska dass
Om hur man spränger kasinon i luften
Och att man aldrig bör veta sin plats


Inspelningens 80-talsproduktion må vara förskräcklig, men som låt betraktad är den lika fantastisk som någonsin. Jag älskade den då och jag älskar den nu. Det finns alldeles för få rebeller nuförtiden.

Flygplatsen i Wien...

...befinner jag mig på nu, måndag morgon kl 09.50. All flygplatsbyråkrati är avklarad och om en halvtimme går planet till Erbil i norra Irak. Trubbel har redan uppstått. Min kollega som skulle ansluta i Wien från Göteborg ringde strax innan mitt plan lämnade Köpenhamn. Hans flight var överbokad och det blev därför ingen resa för honom idag. Han kommer på onsdag kväll i stället. Det innebär att jag blir själv de första två dagarna vilket i praktiken innebär att jag måste göra dubbelt så mycket jobb. Å andra sidan slipper jag kompromissa och kan göra allting My Way.

Nu är det dags för boarding så jag har inte tid med er längre. Men ikväll kommer bloggvärldens motsvarighet till Åsne Seierstad eller vad hon nu hette förhoppningsvis tillbaka med en ny rapport. För även om Erbil anses säkert och tryggt vill jag ju gärna att folk ska tro att jag befinner mig mitt i krigets Irak, för att ha något att berätta om sen.

söndag 25 maj 2008

Eurovision Song Contest

Jag ägnade lördagskvällen åt att lyssna efter nattsjungande fåglar på den skånska slätten. Jag och kamrat Nyberg var ute i sex timmar och hade en riktigt trevlig kväll med både vackert väder, några goda koppar kaffe och även en och annan fågels vackra sång. En kärrsångare som briljerar är verkligen en njutning, ibland går det att uttyda härmningar av upp till 10 andra fågelarters sång hos samma kärrsångarindivid.

På tv var det annan sång. Det var några år sedan jag klarade av att titta på melodifestivalen. Närmare bestämt 2001 då vi var några som hyrt ett hus i Kåseberga en vecka och kombinerade en veckas intensiv fågelskådning med att titta på när Tanel Padar, Dave Benton & 2XL vann med lite estnisk lättviktssoul. Jag minns att vi var nöjda med det, då vi tyckte att just det bidraget inte verkade ta sig själva på för stort allvar. Nu, sju år senare, finns det nog inget ord som bättre beskriver bevakningen av festivalen än just allvar.

Idag vaknade jag upp och möttes av krigsrubriker på kvällstidningarnas förstasidor. För även om jag inte orkar med programmet eller bryr mig vem som vinner tycker jag den eskalerande mediabevakningen är intressant som fenomen. Och sjuk, mest av allt sjuk.

Aftonbladets krigsrubrik är Stackars Charlotte. Som det verkar har hon framfört sin låt på det sättet hon hade tänkt. Men hon kom på 18:e plats. Och tröstas till höger och vänster som om hon hade glömt texten eller diskvalificerats. Eftersom jag själv tycker att Hero är en helt meningslös låt ser jag inget konstigt i en dålig placering. Tvärtom, jag hoppas för musiken som en kulturell företeelse jag älskars skull att det fanns 17 låtar som var bättre. Så Stackars - varför det? Hitta en bättre låt kunde du ju tänkt på lite tidigare.

Aftonbladets krönikör redogör för finalen som om det vore en fotbollsmatch. Resonerar kring vad som kunde gjorts annorlunda, kallar en femteplats (Norge) för imponerande (men samma framförande hade alltså inte varit imponerande med en annan slutplacering om jag förstår resonemanget rätt?) och funderar på vad Sverige kan göra annorlunda i framtiden. Och svaret på det är enkelt, skicka bättre låtar!

Här är några ganska nya svenska låtar som är otroligt mycket bättre än Hero:
Speedmarket Avenue - Way Better Now
The Social Services - The Baltic Sea
Joel Alme - The Queens Corner
Doktor Kosmos - Doktor Kosmos spelar på Ung Vänsters sommarläger
Vapnet - Plötsligt händer det inte
Lykke Li - I'm Good I'm Gone

Men det är inga schlagers säger ni? Rätt, säger jag! Men schlagers är ett fabricerat svenskt ord. Det heter Eurovision Song Contest, d.v.s. den europeiska sångtävlingen (eller Eurovisionens sångtävling om vi ska vara petiga). Schlagers är ett svepskäl för att slippa förändra och tvingas göra intressant. Jag tror det funderas för mycket huruvida bidragen "passar" i festivalen. Men en bra låt är alltid en bra låt och har därmed automatiskt större chans än schlagerpekoral som bara är varianter på och försök att efterapa tidigare års bidrag! Nu tror jag tyvärr aldrig jag får se Uje Brandelius och hans proggskägg vare sig i Ryssland nästa år eller någon annan gång, men bara tanken får mig plötsligt på väldigt mycket bättre humör.

fredag 23 maj 2008

Bensinpriset vs. klimatfrågan

Senaste veckorna har jag fått ett flertal mail från vänner som vill att jag ska skriva på protestlistor mot bensinpris, låta bli att handla på vissa bolags stationer för att starta priskrig etc. Jag har naturligtvis inte skrivit på något sådant. Jag har en bakgrund i miljöorganisationer och tycker det finns bra saker med ett högt bensinpris. Alla, eller i alla fall de flesta, säger att de tar klimatfrågan på allvar. Men när det börjar påverka den egna bekvämligheten är det vanligen inte lika kul.

Baksidan med ett högt bensinpris är att det främst drabbar de med lägst inkomster, de som redan har en ansträngd ekonomi. Därför anser jag det vara en av de viktigaste politiska uppgifterna att subventionera kollektivtrafik och samåkning på alla tänkbara sätt. En tågresa mellan Stockholm och Malmö i 2:a klass borde kosta max 300 kr. Busspriserna skulle lätt kunna halveras. Låt bränsleskatten betala dessa prissänkningar. Självklart ska det vara det billigaste alternatívet att resa på det miljövänligaste sättet. Men som det är nu får man intrycket av att politikerna inte vill att människor ska färdas överhuvudtaget.

I Kalifornien (och sannolikt fler ställen, men det är där jag själv upplevt det) har de reserverat den snabba vänsterfilen på motorvägarna till bilar med minst två personer för att uppmuntra till samåkning. Ensambilister som upptäcks där får ca 350 dollar i böter. Liknande system i Sverige skulle garanterat ge såväl färre bilar på vägarna som lägre bränslekostnad per person. Det finns fler möjliga åtgärder, exempelvis bör skatteavdraget för resor till och från arbete självfallet vara baserat på kostnaden för kollektivtrafik.

Ett höjt bensinpris och ett kraftigt sänkt pris på kollektivtrafik skulle dessutom lösa det moraliska dilemmat som åtminstone jag har. Om jag betalar 20 kr per liter bensin så är det lättare att försvara att jag väljer bilen för att jag då betalar för de som väljer de kollektiva alternativen. Men som det är nu är allt resande dyrt och då faller hela ekvationen. Cykel is Da Shit!

Dagens låt: The Twilight Sad - I'm Taking The Train Home

tisdag 20 maj 2008

Nick Cave - Köpenhamn 19/5

Nick Cave & The Bad Seeds (support: Ed Kuepper). KB-hallen, Köpenhamn 19/5/08

Lagom för att hinna två öl innan förbandet anlände jag och mitt sällskap (Emma & Josefin) till KB-hallen. Ed Kuepper, en av grundarna av legendariska The Saints, värmde upp publiken tillsammans med sin trummis Jeffrey Wegener. Det var bara de två, men de röjde på rätt friskt ändå och det lät stundtals väldigt bra, låt vara att de höll på aningen för länge.

Förväntningarna på Nick (eller snusk-Nisse, som Emma kallar honom) var stora och så plötsligt stod han där med sitt lika klassiska som fantastiska Bad Seeds, med ett undantag samma medlemmar som när jag såg dem 1996. Nick var lite slemmig och ful i sin mustasch och frisyr, men samtidigt märkligt nog väldigt snygg.

Det började väldigt rockigt med många låtar från nya skivan. Två trummisar och mycket gitarr - pianot med en i början lite mer återhållsam roll. Warren Ellis i sitt sektskägg briljerade med att spela på fiol som på en gitarr på några låtar. Efter ett tag kom ett lugnare parti och det blev så nyansrikt som jag hoppats. Jag vet knappt någon som kombinerar det råa med det vackra så snyggt och så naturligt. Så efter en inledning då jag inte var helt tillfreds föll bitarna på plats efterhand.

Setlisten improviserades i många delar och bandet tog flera requests från publiken. Flera gånger trodde jag det skulle vara slut men det blev "You want to hear one more?" igen. Och igen. Och igen. Inte mindre än nio låtar i extranumret blev det till slut. Speciellt kul tyckte jag det var att vi fick höra Wanted Man, Dylan-låten som Johnny Cash gjorde på San Quentin-skivan. Med Nick Cave är den helt annorlunda - brinnande rock i stället för country, och det var inte förrän jag hörde texten jag insåg att det var den. Men sjukt bra var den ändå.

Konserten varade mer än två och en halv timme, men tiden gick fort och till slut ville jag ändå bara ha mer. Jag skulle kunna invända mot att flera av mina favoritlåtar saknades, t.ex. The Weeping Song och As I Sat Sadly By Her Side. Jag skulle kunna invända mot att fantastiska The Mercy Seat gjorts i mer spännande versioner. Jag skulle kunna invända mot att den rockiga Nick Cave hade lite för stort övertag på ballad-Nick även om det jämnades ut efterhand. Men det känns bara som randanmärkningar för det var en fantastisk spelning som kommer följa med mig länge.

Into My Arms
Wanted Man
The Ship Song
The Mercy Seat

måndag 19 maj 2008

"Ska du åka till Irak? Är du inte riktigt klok?"

Fick ovanstående två frågor i ett sött meddelande på Facebook härom dagen. Eftersom jag fått liknande frågor muntligen från några andra den senaste veckan så vill jag gärna svara offentligt så alla får samma svar.

På första frågan är svaret tveklöst ja! Jag ska åka till Irak, närmare bestämt på måndag! Jag kommer dock bara stanna där en vecka.

På andra frågan är svaret lite mer tveksamt. Kanske är jag inte klok. Kanske är det inte det viktigaste i världen att alltid vara klok. Om motsatsen till "klok" är "galen" så tror jag i genomsnitt att "galen" har ett roligare liv. Dessutom har Erling, som jag brukar göra fågelresor med till diverse udda länder, varit i ca 20 länder fler än jag. Det måste jag naturligtvis göra något åt.

Det är mitt jobb som vill att jag ska åka dit för att sätta igång en utbildning. Och eftersom det inte kostar mig ett öre så är det naturligtvis en välkommen chans att minska Erlings försprång. Och kanske får jag dessutom se några svåra VP-arter (Västra Palearktis - viktig lista för många fågelskådare - Irak ligger precis på rätt sida gränsen).

Nu är det inte så farligt som det låter. Jag kommer att åka till Erbil, som ligger i Kurdistan. Det är autonomt från Bagdad och är allmänt accepterat som tryggare än de delar som är i krig. Ett sprängattentat om året är ungefär den dos av otäckheter som drabbar provinsen. Jag tror det är större chans att råka illa ut i valfri storstad i västvärlden. Men jag har likväl fått fylla i en försäkran att jag åker frivilligt och inte har tvingats iväg.

Nästa vecka blir det således live-blog från Irak! Inshallah!

söndag 18 maj 2008

HD-chock och Cave-pepp

Söndagens stora investering - en ny bil! Inte sprillans, men i min ägo är den ny. Ur ett tjejperspektiv så är det en "röd", ur ett manligt perspektiv så är det en "Ford Focus -o4 med 3400 mil på nacken". Ska säkert vara lite fler siffror och bokstäver efter namnet också. Jag är helt kass på bilar och har min pappas råd att tacka. För mig är det typ en "snygg som går tyst och inte drar så mycket bensin". Gott så.

Upprinnelsen till bilköpet var att min tidigare farkost, en supersnygg vinröd Nissan Primera, för några veckor sedan blev påkörd av en motorcykel. Och inte vilken mc som helst utan en läcker Harley Davidson. Den fick sladd i en kurva och körde in i sidan på mig. Mc-föraren slog sig och blödde ymnigt om ena handen, men det enda han brydde sig om var hans skadade ögonsten. Jag frågade om han hade ont etc. men han sa bara "skit i det - men den där" och pekade på sin hoj.

Allt sköttes fredligt och jag hoppas innerligt hans HD klarar sin sjukhusvistelse bättre än min bil gjorde. För trots att jag var fäst vid min Primera var det tveklöst att Mc-killen älskade sin HD ännu mer. Försäkringsbolaget var nämligen inte imponerad av hur mycket det skulle kosta att laga bilen. Så de köpte ut den och därför dagens shoppingrunda. Samtidigt som det är lite trist att den inte får rulla mer får man väl ändå konstatera att den slutade sina dagar på ett hedervärt sätt - påkörd av en HD, dessutom i Staffanstorps kommun. Mycket värdigare blir det inte!

En helt annan sak - 1996 hade jag förmånen att se Nick Cave med sitt kompband Bad Seeds på Lollipopfestivalen utanför Stockholm. Publikområdet framför scenen utgjordes av en liten sluttning så i stället för festivalers vanligen platta ytor var det som en naturlig läktare, vilket gjorde det mysigare och mer intimt än vanligen vid festivalers stora scener. Det var strax efter Murder Ballads och ryktena var starka att självaste Kylie skulle dyka upp och göra duett med Nick i Where The Wild Roses Grow. Men hon kom inte och Blixa, som inte är med i Bad Seeds längre, sjöng hennes delar i stället. Det var en fantastisk spelning, och jag ryser fortfarande när jag tänker på hur t.ex. The Weeping Song och The Mercy Seat lät där i kvällningen på Lida friluftsområde utanför Tullinge. Det var för övrigt på samma festival som den annars sinnessjukt introverta Dylan ("Dillen") chockade publiken med att i slutet av sin spelning gå fram till scenkanten och göra Kennet Anderssons målgest från VM-94 (ni vet, slå ner båda händerna med bara pekfingrarna ute), även om jag är något osäker om det verkligen var KA som var Dylans (Dillens) förebild.

Och anledningen till att jag droppar ett gammalt konsertminne är inte något annat än att i jag i morgon äntligen ska se honom igen (Cave alltså, inte Dillen) - i den förvisso rätt sunkiga KB-hallen i Köpenhamn, men det kommer säkert bli hur bra som helst.

lördag 17 maj 2008

The Ice Rage

Q: Ola Bloggar igen! Varför?
A: Jag har aldrig tröttnat på att skriva. Det var min förra blogg jag tröttnade på. Den fick ett format som jag till slut inte orkade hålla kvar vid med ambitiösa och energikrävande recensioner och långa reportage. Men det finns kanske någon som ser mig som bloggvärldens Henrik Larsson nu med de eviga comebackerna. I så fall kan jag leva med det.

Q: Men varför en ny blogg?
A: Jag vill inte ha några förväntningar att det ska bli samma typ av blogg och därför var det lika bra att "börja om". Jag vill vara mindre bunden vid att försöka "leka musikjournalist" och gärna bjuda på åsikter och insikter om annat också. Men ingenting är uteslutet och en och annan recension kan säkert dyka upp. Men jag kommer att skriva om det jag vill, inte vad jag tror "förväntas" av mig.

Q: Behöver världen ännu en blogg?
A: Sannolikt inte. Men det är mycket som världen inte behöver. Ishockey-VM varje år till exempel.

Q: Namnet, The Ice Rage, indikerar att Ola är arg? Är du det?
A: Namnet kom till mig för ett tag sen och nu fick jag ett läge att använda det. Det står inte för nåt, det är främst ett coolt namn. Men min förra blogg var väldigt faktabaserad och neutral. Denna gång blir det kanske annorlunda, jag ska försöka att inte vara lika snäll.

Q: Ska man alltså vara rädd för att bli påhoppad av The Ice Rage?
A: Absolut inte. Schyssta människor har ingen anledning att oroa sig - tvärtom! Den eller de som låser in sin dotter i 24 år, förlorar El Clasico med 4-1, spelar in urusel musik eller går bakom ryggen på sina närmaste vänner tycker jag däremot kan förtjäna lite genuin ICE RAGE!

Q: The Ice Rage är alltså ingen musikblogg?
A: Nej, men det var inte Ola in Space heller. Det var endast en blogg som, till viss del oplanerat, till stor del handlade om musik. Det kommer kanske The Ice Rage också göra, även om min avsikt är att det ska vara proportionellt mindre. Men båda bloggarna är tänkta att handla om mina intressen och åsikter, och musik råkar vara ett av mina större intressen.

Q: Är CinnamonWeaver död?
A: Nej, men han har dragit ner. Jag tror säkert han kommer finnas med ibland. Ryktet gör gällande att han följer med till åtminstone Roskilde och Way Out West i sommar.

Q: Vad är bäst just nu?
A: Låt - Way Better Now med Speedmarket Avenue. Album - I Believe in Santogold med Santogold.

Q: Ok. Då kör vi!
A: Let's Rock!