Some like it hot

...och då rekommenderas Erbil. 40 grader var det vid ankomst i eftermiddags. Flygplatsprocedurerna gick smidigt. De har ett väldigt enkelt system för visum här. Man behöver bara skicka ner passnummer, namn och syfte på förhand och slipper alltså skicka passet till nån ambassad. Sen blev jag körd till Sheraton där jag har uppkoppling på rummet och en gigantisk dubbelsäng. Security är de glada för, vilket ju är förståeligt med tanke på landets nutidshistoria. Mina väskor röntgades både på väg ut från flygplatsen och på väg in på hotellet plus att vi stoppades i en poliskontroll. Men mina värdar såg till att allt gick smidigt.

Det är lite ofattbart att vara i Irak. Det här med att vara i ett land finns det olika definitioner på. Erlings regel är att höger fot ska vara i marken utanför flygplatsområdet. Det har jag klarat. Det finns även de som säger att man ska "äta, sova, skita" för att få godkänt. En tupplur är klar, det sista också och nu ska jag snart äta. Sen måste det vara utom alla tvivel att jag är i Irak.

Resan hit tog bara drygt tre timmar från Wien till Erbil. Austrian som jag aldrig flugit med tidigare får mer än godkänt. God och lagom mycket mat och bra service av leende personal. Kanske lite oväntat med tanke på att åtminstone en i besättningen statistiskt sett suttit kidnappad i en källare ett par år.

På minuskontot hamnar en skrikande unge i raden bakom mig. Vet inte hur många gånger frasen Håll käften, ungjävel gick genom skallen. P.g.a. ungen ägnade jag större delen av flighten åt att lyssna på musik på min iPod. För första gången på evigheter fick jag lust att lyssna lite på Björn Afzelius, vet inte varför. Jag har sex låtar med honom på iPod-en men önskade plötsligt att jag hade många fler. Mannen flörtade under senare delen av sin karriär alltför ofta med både dansband och svensktopp, men f-n vilka låtar han skrev när han var arg eller inspirerad. Aldrig har väl livsbejakelse uttryckts finare än i Nio Liv:

Jag vill ha barn som en gång kan berätta
Om vad man skriver på sydfranska dass
Om hur man spränger kasinon i luften
Och att man aldrig bör veta sin plats

Inspelningens 80-talsproduktion må vara förskräcklig, men som låt betraktad är den lika fantastisk som någonsin. Jag älskade den då och jag älskar den nu. Det finns alldeles för få rebeller nuförtiden.