fredag 29 maj 2009

Marissa Nadler på Loppen



Marissa Nadler. Loppen, Köpenhamn 26/5/09

Marissa Nadler kommer från Boston. Hon är fortfarande, trots fyra lysande album, ganska okänd för massorna och det är verkligen massornas förlust. Detta är nämligen en unik sångerska med en sällsynt kombination av att skriva vacker musik och en alldeles underbar närmast änglalik röst. Hon är inte heller oäven på gitarr. De tre första skivorna var akustiska men på årets släpp, Little Hells, har hon för första gången ett mindre band.

Hennes musik brukar kallas för dreamfolk. Och det låter drömskt, atmosfäriskt, inte minst p.g.a. texterna som utspelar sig i drömlika sammanhang, ofta med återkommande karaktärer.

Och så stod hon där och såg själv ut som en av karaktärerna ur sina drömska texter. Med det långa mörka håret och i vit klänning såg hon ut som en ängel med gitarr.

Hon började solo. Och redan när hon började sjunga första låten, Diamond Heart, förstod jag att jag inte kunde vara någon annanstans denna kväll än på Loppen. Vilken röst. På skiva är den vacker, men live visar den sig på samma gång också kraftfull, variationsrik och hon sjunger med sådan inlevelse. Hennes gitarrspel var dessutom briljant.

De första sju låtarna gjorde hon solo, i huvudsak med en 12-strängad akustisk gitarr som enda sällskap. Man hade kunnat höra en knappnål falla till marken. Publiken var totalt fokuserad på Marissa. Några slöt ögonen för att ännu förstärka intrycken. Sen kom bandet in och spelningen förändrade karaktär en del, men utan att ta bort andäktigheten. Med band spelades främst låtar från nya plattan. Till slut stod hon där dock själv igen och gjorde en integrerad version av Fifty Five Falls och Annabelle Lee från sin debutplatta.

Extranummer blev det också, bl.a. River of Dirt med bandet ("The fastest song I've ever written") och så avslutade hon solo med en otroligt vacker cover på Leonard Cohens Chelsea Hotel #2.

Jag hade höga, mycket höga förväntningar, på denna konsert, men vissa spelningar är så bra, så vackra att man inte kan föreställa sig det på förhand. Marissa Nadlers konsert på Loppen var en sådan. Och det var inte bara så bra, det var också härligt att lämna Loppen med känslan av att ha sett en konsert som inte alls påminner om någon jag sett tidigare. Och det jag kommer att komma ihåg mest är rösten!

Jag lyckades även få en kortare pratstund med henne efteråt inkl. signering av skivor. Hon var ytterst trevlig och såg fram emot att spela på Siestafestivalen i Hässleholm. Får hoppas att hon funkar även på festivaler, där publiken kanske inte hört henne innan och är mer inställda på fest än på maximal dos av melankoli, om än av vackraste slag.

Setlist: Diamond Heart / Thinking of You / Under an Old Umbrella / Summer of Love Is Over / Rosary / Mexican Summer / The Whole Is Wide / Heart Paper Lover / Little Hells / Dying Breed / Oh, Lonesome Me / Ghosts & Lovers / Fifty Five Falls + Annabelle Lee - extranummer: River of Dirt / Mistress on a Sunny Day / Chelsea Hotel #2

Dying Breed (Marissa + den andra gitarristen)
Fifty Five Falls & Annabelle Lee (solo)
Heart Paper Lover (med band)

Danska Cody var förband och gjorde en vacker spelning de också. Två gitarrer uppbackade av en stråktrio och lågmäld folkpop med stämsång - klart annorlunda än arrangemangen på myspacelänken som jag kollat upp innan. De passade bra ihop med kvällens huvudakt. Kolla gärna upp dem på myspace eller kolla in länken nedan (från Loppen).

Cody - Comfort and Rage

onsdag 27 maj 2009

Marissa....får vänta

Jag skulle egentligen skrivit en recension av Marissa Nadlers fantastiska spelning på Loppen i Köpenhamn från igår men är alldeles för skakig efter att laget i mitt hjärta fullbordat en trippel (spanska ligan, spanska cupen, Champions League) ikväll. Lovar att försöka samla mig till mer substans i morgon. Tills dess, njut av en alldeles fantastisk sångerska som alldeles för få känner till. Jag ger er....Marissa Nadler - live i Köpenhamn 26 maj 2009. Ord som magiskt, fantastiskt, bäst, gåshud etc. är slitna, men vad ska man säga om detta:

söndag 24 maj 2009

Unga moderna

Rubriken är namnet på en samlingsskiva med svensk 80-talspop med dåtidens nya namn såsom Ratata, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Mockba Music och Zzzang Tumb (där bl.a. systrarna Schultz fanns med på sång). Jag har haft den länge, den gavs ut 1993 och det bör ha varit då ungefär jag köpte den.

Idag hade jag besök hemma av That Handsome Devil som plockade fram skivan och började läsa i texthäftet. Där fanns en hel del kul grejer som gav en bild av musikens förutsättningar i Sverige när punken började dö ut.

- Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga.
- Förpackningen är livsviktig.
- Skönhet är bättre än fulhet.
- Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska.

Och det ligger väl ganska mycket i att detta kom att prägla svensk popmusik under 80-talet. Nu var det stil som gällde. Punken sjöng som sagt på sista versen och proggen ska vi inte tala om. I texthäftet kan man också läsa några citat från olika tidningar om några av de band som kom fram under denna tid. Ett av dessa handlar om Easy Action (inte pudelrockbandet - det fanns ett popband med samma namn något tidigare, frontat av Pelle Almgren, som 1991 hade en hit tillsammans med sitt kompband Wow! - omåomigen) och är så roligt att jag inte kan hålla det borta från bloggen.

"- Visst vi är bäst, vi är bäst och ser bäst ut i hela Sverige". Jag flinar åt Pelles svar på min fråga om bandets image. Jag väntar mig att de andra också ska flina. Ingen rör en min. - Herregud, tänker jag. Tror dom på det här?"

Naturligtvis var inte Easy Action Sveriges bästa band, inte ens 1982. Förmodligen inte heller det snyggaste. Det fanns nog knappast någon utanför bandets närmaste krets som tyckte det. Men imagen och distanslösheten är talande. Hur som helst finns det en del bra musik på skivan. Jag plockade fram den ikväll och hade en riktigt trevlig stund. En del har inte klarat tidens tand, men en del av materialet håller fortfarande förvånansvärt väl. Fem låtar som håller än:
  • Zzzang Tumb - Dans
  • Mockba Music - In från kylan
  • Lustans lakejer - Massans sorl
  • Reeperbahn - Marrakesh
  • DiLeva - Om jag vill (jag gillar sällan DiLeva, men detta är bland det bästa han gjort)

lördag 23 maj 2009

Frusna drömmar uti monarkin

En av de finaste Sverigebeskrivningarna, här i en ny version med Uje från Doktor Kosmos tillsammans med underbaraste popkören Sweptaways. Finare än så här har väl Vintersaga aldrig låtit? Och knappast något annat heller. Ikväll spelar (sjunger) Sweptaways på Debaser Malmö - det bör man inte missa om man befinner sig inom rimligt avstånd.

fredag 22 maj 2009

Popquizfinal

Måste skryta lite. Igår var det säsongsfinal för popquizzet på På Besök, ett av de absolut roligaste torsdagsnöjena man kan tänka sig. Tyvärr hade Emma och Kristian som jag brukar tävla med fått förhinder men That Handsome Devil och Lina var med i stället. Och när dimmorna skingrats och röken lagt sig så visade det sig att vi vunnit och alltså kan titulera oss popquizmästare våren 2009. Vinylskivor och gratismiddag nästa vecka fick vi för besväret. Tjoho!

Två reflektioner från kvällen:
- Lekledare Öslöf vann three tons of respect när han inledde kvällen med en tyst minut för Lennart Persson!
- Man undrar vad Malmös popnördar egentligen lyssnar på när kvällens ljudligaste allsång förekom till tonerna av Trubaduren med Magnus Uggla.

onsdag 20 maj 2009

From Little Things Big Things Grow

Håller på med slutet av Coachellareportaget, men blir inte färdig ikväll. Njut i stället av en av de bästa låtarna som gjorts, inte minst p.g.a. den urstarka texten som helt bygger på verkliga händelser och visar att allt är möjligt. Paul Kelly, mannen t.h. i videon spelade in originalet - här har han med två polare också, bl.a. Kev Carmody, som han skrev låten tillsammans med. Falsksång etc., men en bra melodi och ett starkt budskap står över sånt. Har älskat denna låt sedan 1992.

That was the story of Vincent Lingairri
But this is the story of something much more
How power and privilege can not move a people
Who know where they stand and stand in the law

Läs om historien bakom låten här!


tisdag 19 maj 2009

Lennart "oraklet" Persson 1951-2009


Svensk musikjournalistiks #1 nu och för all framtid. Tack för all inspiration du gett genom dina fantastiska texter. R.I.P!

Länk till fin hyllningsartikel från Sonic! Och en från Sydsvenskan.

Bilden: Oraklet (t.h.) DJ-ar på Mejeriets 20-årsfest 28 september 2007. Foto av The Ice Rage

måndag 18 maj 2009

Goldheart Assembly


Av en tillfällighet snubblade jag nyligen över detta sexmannaband från London. De är väl värda att tipsa vidare om. Någon skiva finns det inte ännu, de är osignade, men däremot en myspace med sex låtar, som alla är riktigt bra. Framför allt är det melodikänslan som är frapperande.

So Long St Christopher låter som en given radiohit, The Jesus Wheel som en perfekt, fantastisk albumavslutare, The Last Decade som om Fleet Foxes kom från London och Going Down Well som ett Crowded House som gör en briljant comeback. Goldheart Assembly kommer vi höra betydligt mer av i framtiden!

Lyssna på låtarna här!

söndag 17 maj 2009

Stockholm Jazz

Jag har varit på jazzfestivalen 1-3 dagar per år de senaste fem åren. Sommar i Stockholm och soulmusik, som det är gott om trots festivalens namn, är en fin kombination. Dessutom har jag en del vänner där sen studietiden som jag har behov av att träffa ibland.

I år hade jag inte tänkt åka dit. Men så kom programmet. Mycket jazz som jag klarar mig utan onsdag-fredag, men sen...

Lördag 18/7: bl.a. Lauryn Hill, Meshell Ndegeocello, Leela James, Gurus Jazzmatazz, Gilberto Gil, Jr Walker's All Star Band, Timbuktu med Damn! och Titiyo.
Söndag 19/7: bl.a. Erykah Badu, Raphael Saadiq, Emiliana Torrini, Booker T och Pauline.

Naturligtvis alldeles för bra för att inte vara där, även om jag sett Lauryn, Erykah & Saadiq tidigare. Så det blev alldeles nyss impulsköp av en tvådagarsbiljett.

lördag 16 maj 2009

Phosphorescent



Phosporescent (support: Youth and Student Travel). Debaser Malmö 15/5/09

Jag hade ett dilemma igår. Ville väldigt gärna se Phosphorescent, men de spelade inte förrän vid midnatt. Normalt är det inga problem, men nu skulle jag upp kl 4 för att vara med i Tag Plats, ett årligt evenemang/tävling, där man under sex timmar räknar fågelarter från en bestämd punkt i Skåne. Man får inte flytta sig mer än tio meter från denna punkt.

Till slut kunde jag inte hålla mig och gick likväl till Debaser. Det var det bästa beslut jag tagit på hundra år. Phosphorescent var fantastiska, det finns inget annat ord för det. Bland det bästa jag sett på Debaser sen de öppnade för drygt två år sedan, kanske det allra bästa faktiskt. Jag var rädd att det skulle vara dystert och lite småsaggigt, men jag älskade varenda sekund. Det här är ett band (för live är det verkligen ett band - annars brukar det sättas likhetstecken mellan Phosphorescent och sångaren Matthew Houck) som förenar skickliga musiker med bra låtar och förmågan att ändå få låtarna att växa flera klasser på scen. Även förbandet Youth and Student Travel (från Malmö) skötte sig med den äran. Riktigt bra de också.

Nu är jag sjukt sjukt trött men titta på de här inspelningarna av avslutningslåten (pianisten under sista två minutrarna är bland det skönaste någonsin) resp. en av deras Willie Nelson-covers från igår så skriver jag kanske lite mer i ämnet senare. Kanske.

torsdag 14 maj 2009

Nutidsorientering




Bilder: Handsome Furs (2 översta), Alla fagra (3:a uppifrån) & Mi Ami (nederst)

Jag har två eller möjligen tre delar kvar av det för flera läsare troligen ointressanta reportaget från Coachella. I vilket fall som helst så vill jag själv ha en dokumentation om det så det är upp till var och en att läsa eller inte.

I vilket fall som helst har det hänt en del annat under tiden så en liten uppdatering är på sin plats. FC Barcelona vann finalen i spanska cupen (första gången sen 1998) igår genom att slå Athletic Bilbao med 4-1. Athletic var bra i första halvlek (1-1), men sen visade Barca sin klass. Men det har redan en miljon bloggar och hemsidor skrivit om så det kan vi hoppa över.

Det som får mig att minnas denna match speciellt var i stället Athletic Bilbaos fantastiska fans. Och det var speciellt två händelser som stack ut, nämligen:

1) i andra halvlek träffades Barcelonas högerspringare Dani Alves av en flaska då han skulle kasta inkast. Alves faller ofta lätt och det är svårt att avgöra hur ont det verkligen gjorde - jag såg inte om det var plast eller glas. Jag tror förvisso han överdrev men det som var grejen var att andra Athletic-fans pekade ut idioten som kastat flaskan så han direkt kunde föras bort av vakterna. Kolla bilden.

2) att Barcelonas spelare efter segern, i stället för att ohämmat springa runt som överlyckliga vinnare, gick ner till den kortsida där Athletic-klacken stod och tackade dessa för den inramning de gett matchen - som om de vore deras egna fans. Jag tror aldrig jag sett såväl ett lag som en samling fans för ett annat lag visa en sån stor respekt för varandra. Helt fantastiskt. Barcelona vann matchen och cupen, men Athletic Bilbao och deras fans vann även de en liten del av mitt hjärta. Och nu - musik:

Senaste veckan har jag sett tre spelningar. Väldigt olika sådana dessutom. Handsome Furs på Debaser förra veckan var vansinnigt bra, Alla fagra på Malmö folk var helt ok men mindre fokuserat än när jag såg dem på deras releaseparty i mars och Mi Ami (också på Debaser) ikväll var stundtals riktigt bra trots en del sjabbel med ljudet. Liveklipp från respektive spelning så ni kan bedöma själv:

Handsome Furs - I'm Confused (Debaser Malmö 8/5)
Alla fagra - Efter festen (Malmö folk 9/5)
Mi Ami - (vet ej låttitel men detta var sista låten de spelade - Debaser Malmö 14/5)

tisdag 12 maj 2009

Coachella 2009, del 6



Jaha, efter att porslinsvegas ställt in för att sångaren tagit nedåttjack i stället för uppåt-dito så stod man där. Eller inte. För Coachella är inte en normal festival. Här finns alternativ. Samtidigt spelade nämligen TV on the Radio på Main Stage, Calexico på Outdoor Theatre, Tinariwen från Mali i Gobi och Bloody Beetroots körde ett omtalat DJ-set i Sahara. Enligt uppgift verkar det ha varit ett komplett inferno. Jag valde ett ökentema och gick först och tittade på afrikanerna. Tinariwen är inte lika supersvängiga som en del andra västafrikanska band. Det handlar mindre om trummor och mer om gitarrer (av diverse olika slag). Ökenblues är ett bra begrepp. Trevligt och skickligt och passade bra på Coachella. Men variationen blev lidande efter en stund och jag gick vidare till Outdoor Theatre.


Där hade Calexico redan kommit drygt halvvägs in i sitt set. Calexico har alltså tagit sitt namn från den lilla gränsstad till Mexiko där vi var bara tre dagar tidigare (även om man egentligen kommer från Tucson i Nevada). Det kändes alltså helt rätt att se dem här. Det hörs också på musiken också att de är från dessa trakter. Dock var jag inte särskilt imponerad av de första låtarna jag hörde - det var för rockigt för att vara Calexico och de mexikanska influenser som gör en del av studiomaterialet så bra och speciellt var svåra att hitta. Men de bet ihop ordentligt mot slutet. Först med en fin cover av Love's Alone Again Or och sen en alldeles makalös version av Crystal Frontier som avslutning. Med dubbla trumpeter och riktigt vilda västern-sound var just den låten en av lördagens absoluta höjdpunkter.

Calexico - Alone Again Or

Setlist: Roka / Man Made Lake / Corona / Victor Jara's Hands / Two Silver Trees / Minas de Cobre / In the Reins / Not Even Stevie Nicks / Alone Again Or / Fractured Air / Crystal Frontier


Jag unnade mig en paus och uträttade diverse behov och återvände sedan till Outdoor Theatre. Det var dags för Fleet Foxes. Jag såg dem på Way Out West förra året - väldigt vackert, men jag stod ganska långt bak då och tyckte volymen var lite för låg. Dessa två invändningar var åtgärdade till denna gång. Fleet Foxes var ruggigt bra på Coachella. Och de passade oerhört bra i solnedgången i öknen. En rolig detalj vid sidan om de vackra arrangemangen var mellansnacket. Sångaren Robin Pecknold är oerhört flummig och förvirrad och säger typ "thank you...eh, nice...eh, thank you...eh, thank you" medan trummisen Josh Tillman fyller i som värsta komikern. Well, det måste upplevas. Avslutningen med Mykonos var naturligtvis en riktig höjdpunkt - ett mästerverk.

Setlist: Sun Giant/Sun it Rises / Drops in the River / English House / White Winter Hymnal / Ragged Wood / Tiger Mountain Peasant Song / Your Protector / (new song) / Mykonos

Fleet Foxes - Mykonos (magiskt!)

Samtidigt som Fleet Foxes spelade orgellegendaren Booker T i Gobi - och han kompades precis som på sin senaste platta av Drive-by Truckers. Jag halvsprang dit för att förhoppningsvis hinna få en skymt av legendaren innan han gick av. Och jag hann med en låt. Shit, vilket groove. Det verkade faktiskt snudd på fantastiskt det också.

Innan nästa inringade namn i spelschemat hann jag även se några låtar med Thievery Corporation på Main Stage. Denna DJ-duo från Washington DC är riktigt stora i USA men fortfarande relativt okända i Europa. De hade med flera gästvokalister. Influenserna är många - dub, elektronika, jazz, latinamerikanskt m.m. Det svänger! Speciellt kul var en dubversion av sydamerikanska kampsången El Pueblo Unido. Några jag pratade med efteråt tyckte det här var bland det allra bästa på hela festivalen. Eftersom jag stod långt bak och bara hörde fyra låtar låter jag det vara osagt.


Mat, en öl och så tillbaka till Main Stage för M.I.A och hennes första spelning efter barnafödande. Hennes entré går inte att invända mot. Stencool sjöng hon första låten från en fullt utsmyckad talarstol - M.I.A. for president! Men sen är jag lite kluven. Inte mer än 2/3 av spelningen var musik. Det var väldigt mycket snack - om väldigt lite - och det kändes ganska oförberett. Däremot var det bra när det väl var musik. Fullt ös med scenen full av publik i en av låtarna och oklanderligt party i avslutande Paper Planes gjorde det trots allt till en bra använd timme.

Sen ägnade jag kanske tio minuter åt lättviktig elektropop med Glass Candy - tröttnade lika snabbt. Inte direkt dåligt men fick känslan av att det skulle låta ungefär likadant hela tiden. Gick därför tillbaka till Main Stage för att invänta kvällens headliner - The Killers!

The Killers öppnade med några tunga kort - först Human, som i livearrangemang var oerhört återhållsam första versen och första refräng för att sedan trycka på med full kraft. Väldigt effektfullt i Coachella-natten. Få låtar har förresten delat mig och mina medresenärer som denna. Jag gillar verkligen Human - jag tycker det är en skitsnygg, dynamisk låt. De andra avskyr den, mest p.g.a. den obegripliga texten.

Human följdes av Somebody Told Me, deras kanske allra bästa låt. Men sen la sig den inledande euforin lite och efterhand tyckte jag det blev jämntjockt. Jag är ingen påtaglig Killers-fan och att se dem på Coachella hade ingen stor prioritet. Så efter 7-8 låtar gick jag därifrån - till Gobi, och kvällens sista spelning.

Setlist: Human / Somebody Told Me / For Reasons Unknown / This Is Your Life / Joyride / Bling (Confession of a King) /Shadowplay / Smile Like You Mean It / Spaceman / A Dustland Fairytale / Sam's Town / Read My Mind / Mr. Brightside / All These Things That I've Done / Bones / Jenny Was A Friend Of Mine / When You Were Young

I Gobi spelade nämligen Gang Gang Dance. Och detta New York-baserade band lyckades få hela tältet att skaka. Deras enskilda låtar övergick till att bli ett sammanhållet trum- och slagverksparty som jag, i viss konkurrens med Amanda Palmer och Fleet Foxes, tycker var lördagens allra bästa spelning. De lyckades verkligen få det ibland lite väl experimentiella och utflippade på deras skiva att bli en fokuserad helhet på scen.

Slut på musik, slut på krafter och därför tillbaka till tältet. Nu var det bara söndagen kvar. Att det inte var så bara kommer framgå av del 7.

måndag 11 maj 2009

Coachella 2009, del 5

Los americanos

Det hade blivit lördag och som vanligt var det sol och varmt redan på morgonen. Brunchen i Indio både började tidigare och var mer effektiv än dagen innan så vi var tillbaka vid tälten redan klockan 11 och hade gott och väl 2 timmar att umgås med amerikaner och dricka grogg. Vi ägnade tiden åt att spela ett spel där man ska beskriva ett ord utan att nämna det och så ska de andra gissa vad man beskriver. Det var kul att göra det med folk som har engelska som modersmål men jag skötte mig nog hyfsat. You speak better English than I ever will speak Swedish, var det i alla fall någon som sa. Ganska kul. Vi bytte några tips inför dagens spelningar också - de fick Ida Maria, jag fick Dr Dog.


Det var Norges nationaldag. I alla fall i Kalifornien. Både Ida Maria och Turbonegro fanns i line-upen. Turbonegro var jag inte det minsta intresserad av, men Ida Maria är en cool, ganska typisk indierocksångerska, med catchy låtar. Trots att hon spelade först av alla på dagen lyckades hon dessutom fylla Gobi, så det verkar som hon fått visst genomslag även i USA. Hon spelade bara 25 minuter, och gjorde en fullt godkänd insats.

Ida Maria - I Love You So Much Better When You're Naked


Hennes tidiga slut gjorde det möjligt för mig att se större delen av Ariel Pink Haunted Graffiti's set. Jag hade trott och hoppats att det skulle vara ganska utflippat men det var ganska städat. Men låtmaterialet var såklart oklanderligt. Dock var det ingen direkt fart på framförandet och jag stannade inte till slutet. Definitivt en spelning som förlorade på den tidiga eftermiddagen.


Några som inte stördes påtagligt av värmen var Bob Mould band. Sångaren från legendariska Husker Du, ett av de bästa rockbanden från 80-talet överhuvudtaget, ser ut som en behaglig medelålders tunnhårig farbror - men hans känsla för att spela rock visade sig vara helt intakt. Det här var full gas. En riktig höjdarspelning med fin blandning av Husker Du-låtar och senare material. Det senare materialet låter väldigt snarlikt det gamla.

Bob Mould band - New Day Rising




Sen följde ca 70 minuter som jag har lite oskarpa minnen från. Nej, det var inte solen och det var inte sprit. Det var helt enkelt tre spelningar (20-30 minuter av vardera) som inte satte något större avtryck. Festivalen hade valt att lägga två av de relativt få countryinfluerade banden samtidigt. Jag ville gärna se båda och valde först en knapp halvtimme med Drive-by Truckers (övre bilden) på Outdoor Theatre. Inte alls dåligt och bandet verkade inspirerade av det goda mottagandet. Men det hade gjort sig bättre i tält eller på kvällen, vilket jag återkommer till. Blitzen Trapper (mellersta bilden) som spelade i Gobi hade jag höga förväntningar men inte heller det kändes mer än ok. Väldigt finstämt ibland men utan någon större utstrålning. Furr är dock en lysande låt i alla sammanhang. Även detta skulle nog göra sig bättre framåt kvällen. Och så var det Dr Dog (nederst), ett psykadeliskt band från Philadelphia - tältgrannarnas tips. Grannarna tyckte såklart att detta var en sjukt bra spelning men de 20 minuter jag var där stod jag ganska långt bak och eftersom jag inte kunde några låtar var jag lite off även om jag uppskattade såväl melodier som de stundtals 70-talsinfluerade gitarr- och orgeldominerade instrumentalpartierna. Lyssna t.ex. på fina Hang On - känns inte alls olikt ett uppdaterat The Band.

DBT Setlist: Women w/o Whiskey / Righteous Path / 3 Dimes Down / Hell No / I Ain't Happy / Lookout Mountain / Home Field Advantage /Marry Me / Self Destructive Zones / People Who Died



Amanda Palmer, sångerskan från Dresden Dolls, gjorde en uppseendeväckande entré. Ett 20-tal ur publiken hade värvats och fått varsin bokstav på ryggen som bildade orden Amanda Fucking Palmer. Först kom de in och bildade en slags mur längst fram och sen kom Amanda in som en primadonna bakom och ovanför allihop (se bild). Hennes show var som väntat väldigt teatralisk men samtidigt grymt bra. Amanda är vad man kan kalla frigjord och fuck är ett av hennes mest använda ord. Texterna är också fulla av sexuella anspelningar (och ofta mer än bara anspelningar). Samtidigt är mycket av det hon säger väldigt vettigt. Musikaliskt är det mestadels oerhört bra. Hon uppträdde själv med piano, iförd raffset, och låtar från soloalbumet Who Killed Amanda Palmer dominerade spelningen. Men hon avslutade med en allsångscover av Radioheads Creep, då hon satt på axlar i publiken - nästan längst bak i tältet, spelandes ukulele. Otroligt häftigt! Spelningen var en av lördagens höjdpunkter.

Amanda Palmer - Coin-operated Boy

Amanda Palmer - Creep

Setlist: Astronaut / Runs in the Family / Oasis / Ampersand / Coin-Operated Boy / I Google You / Guitar Hero / Time Is Running Out / Girl Anachronism / Creep


Jag gick ändå ifrån en stund mitt i, för jag ville se lite av Black Flag-sångaren Henry Rollins Spoken Word-föreställning i granntältet. Det blev kanske en kvart. Jag trodde han skulle vara arg och spy galla över det mesta, men i stället var han sansad och tänkvärd och verkade hur snäll som helst - dessutom rolig. Budskapet går nog fram bättre på det sättet. För budskap finns det. Han verkar ha åsikter om det mesta. Emma och Kristian såg hela framförandet och tyckte det var lysande.

Ett snabbt depåstopp senare var det tänkt att jag skulle se Glasvegas i Mojave. Men en kvart innan det var dags fick vi beskedet att sångaren James Allan förts till sjukhus. Senare visade det sig att "sjukdomen" var en överdos sömntabletter. Men det var bara att omprioritera. Vad denna omprioritering ledde till avslöjas i del 6.

söndag 10 maj 2009

Coachella 2009, del 4


Fredagen började närmade sig de sista timmarna och där stod jag och funderade på om jag skulle se Beirut eller Morrissey. Eller hälften av båda. Jag visste att Beirut skulle vara omöjligt att slita sig från halvvägs så förnuftet sa Morrissey (som jag aldrig sett förr och verkligen ville se). Så huvudet bestämde sig för Morrissey men på väg till Main Stage fick jag kortslutning så plötsligt var jag i alla fall i Mojave och tittade på Beirut. Och självklart var det fantastiskt. Beirut är bra på skiva men live blir det en helt annan dimension, inte minst när publiken är så bra som på Coachella. Hans band är något mindre än när jag såg honom senast (ingen violin t.ex.) men det påverkar ganska lite. Elektroflirten på senaste plattan märktes inte särskilt mycket live - det är fortfarande Balkan och Sydfrankrike som dominerar. Fem fantastiska låtar hann jag lyssna på innan jag kände mig tvingad att ge Moz en stund. Men på Way Out West i augusti kommer jag inte missa en sekund av Beirut - de är alldeles för bra för det.

Beirut - Postcards From Italy
(magiskt!)



Jag såg alltså sista halvtimmen med Morrissey. Jag hade inte väntat mig så mycket och tyckte därför att han gjorde det bra. Kraftfull scennärvaro - han har karisma nog att fylla upp Main Stage och det var kul att han kastade ur sig lite cynismer mellan låtarna också. Innan jag kom hade han t.ex. reagerat på grilldoft (Moz är ju som bekant vegetarian) och då sagt I feel the smell of Burnin´ Flesh - I pray to God it's Human. Det blev inte heller en promotiontimme för hans senaste skiva utan en trevlig, varierad låtlista med flera fina Smiths-örhängen.

setlist: This Charming Man / First of the Gang to Die / Black Cloud / Girlfriend in a Coma / Irish Blood, English Heart / How Can Anybody Possibly Know How I Feel? / When I Last Spoke to Carol / Some Girls are Bigger than Others / I’m Throwing My Arms Around Paris / Seasick, Yet Still Docked / The Loop / Sorry Doesn’t Help / Ask / Let Me Kiss You / How Soon is Now?


Girl Talk i Sahara hann jag bara se en kvart av men precis som med de flesta DJ-akter så handlar det mer om den momentana känslan av fest än att vissa låtar är bättre än andra. Bilden ovan är värdelös men tittar man noga ser man att det är ungefär 50 personer från publiken på scenen och festar. Det här var riktigt tokröj. Girl Talks vinnande koncept är att huvudsakligen sampla in väldigt kända låtar i sina egna låtar för att göra dem extra tillgängliga och öka igenkänningsfaktor. Här blandades MGMT med Belinda Carlisle och Weezer och t.o.m. Procol Harum i en salig röra. Några gränser för vad som kan samplas i dansmusik verkar inte Girl Talk känna av. Väldigt kul!


McCartney skulle gå på kl 22 så jag valde bort första halvtimmen för att i stället se A Place to Bury Strangers i Gobi. Shoegaze och annat gitarrmangel hade det ju varit alldeles för lite av hittills. Sången är knappt hörbar, de spelar så hårt som möjligt men har fantastiska melodier om man bara tar sig förbi den hårda ytan. Inte olikt My Bloody Valentine men mer kaotiskt, mer skitigt. I slutet av fantastiska I Lived My Life to Stand in the Shadow of Your Heart gick gitarristen Oliver Ackermann helt vild (se här) och slet av gitarrsträngarna och för en stund trodde jag nästan att han skulle slå sönder gitarren. Han såg helt besatt ut, vilket förstärktes av ett kraftigt blinkande ljus och hög volym. Oerhört häftigt. APTBS var fantastiska - synd att det inte var mer folk men på Main Stage var det ju dags för en legend.

McCartney skulle börja kl 22 men var 20 minuter försenad så jag missade bara en kvart (APTBS slutade 22.35). När jag kom ut från Gobi spelade han Got To Get You Into My Life och det kändes mest lite overkligt. Beatles, liksom? Jag lyckades ta mig ganska långt fram och hade en bra position långt framme till vänster. Första 1,5 timmarna - ungefär fram tlll Back in the USSR tyckte jag det var lite fladdrigt - en del bra, en del lite mindre bra, framför allt tyckte jag kasten mellan olika delar av karriären var lite för stora. Stämningsfulla Long and Winding Road låg t.ex. helt fel. Men sen hände något. Han höll ett kort hyllningsanförande till George Harrison och spelade dennes Something på ukulele - väldigt fint. Och från A Day in the Life och framåt tycker jag det var snudd på magiskt och var bara så himla glad över att vara där just då. I Live and Let Die sköts det upp ett jättefyrverkeri bakom scenen och när hela publiken sjöng allsång i Hey Jude så var det inte bara arenarock av bästa märke - jag var också helt knottrig av gåshud.

Det första extranumret som avslutades med Lady Madonna kändes lite konstigt. Han stannade ute länge efter det och en del började gå iväg. Lady Madonna som avslutning kändes ganska blek. Jag och en amerikan jag träffat var på väg tillbaka då han skiner upp - he's back, dude - och så vänder vi tillbaka igen. Sir Paul är verkligen på topphumör och inget verkar kunna hålla tillbaka honom trots att han redan spelat över sin tid.

Yesterday är förmodligen en av de mest enerverande och sönderspelade låtarna i världshistorien. Normalt kan den få mig att stänga av radion. Nu stod Paul McCartney, upphovsmannen, där med en akustisk gitarr, bara uppbackad av en svagt hörbar keyboard, och sjöng den i den Kaliforniska natten. Det var inte långt till tårarna. Det var sjukt vackert och på något sätt hela musikhistorien de senaste 40 åren som fladdrade förbi. Utan Paul och utan Beatles hade musikvärlden sett ganska annorlunda ut. Även de som inte lyssnat på Beatles har säkert lyssnat på något annat band som i sin tur influerats av Beatles. Det kändes som en oerhört värdig avslutning.

Men Paul ville annat. Han och det eminenta bandet (där trummisen blev stor publikfavorit med både intensiv bakgrundssång och även sin enorma räckvidd), vars skicklighet helt tog död på farhågorna om en slags karaokekväll, följde upp med Helter Skelter, Get Back och avslutade perfekt med Sgt Pepper som till slut gled in i The End. Konserten slutade inte förrän tio minuter i ett och eftersom man bara får spela till midnatt på Coachella så fick Paul McCartney därför böta 1000 dollar/minut, d.v.s. 50 000 dollar. Det hade han säkert råd med.

Setlist: Jet / Drive My Car / Only Mama Knows / Flaming Pie / Got to Get You Into My Life / Let Me Roll It (with a coda of Foxy Lady) / Honey Hush / Highway / The Long and Winding Road / My Love / Blackbird / Here Today / Dance Tonight / Calico Skies / Mrs. Vanderbilt / Eleanor Rigby / Sing the Changes / Band on the Run / Back in the U.S.S.R. / Something / I’ve Got a Feeling / Paperback Writer / A Day in the Life > Give Peace a Chance / Let It Be / Live and Let Die / Hey Jude - First encore: Birthday / Can’t Buy Me Love / Lady Madonna - Second encore: Yesterday / Helter Skelter / Get Back / Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (Reprise) > The End

Fredagen var slut, jag var nöjd och nästa projekt var således sömn. Men det kom en lördag också. Mer om den i del 5.

lördag 9 maj 2009

Coachella 2009, del 3


Fredag eftermiddag och klockan är en bit efter fem. Halvtrista M Ward på Outdoor Theatre eller tokroliga Ting Tings i Sahara var alltså frågan. Jag valde såklart det halvtrista. Inte särskilt länge dock, 15-20 minuter. Portlandsonen Ward är en bra låtskrivare och en briljant gitarrist, men jag retar mig på att han aldrig låter glad, aldrig ledsen, aldrig desperat, aldrig någonting. Det är samma sinnesstämning hela tiden. Live var det lite mer tryck i låtarna, men jag tyckte fortfarande det var ganska saggigt. De amerikanska tältgrannarna tyckte däremot att detta var awesome.



Sen var det i alla fall White Lies i Mojave, en spelning jag sett fram emot. Svartklätt och gravallvarligt men väldigt bra rock i samma härad som t.ex. Interpol och Editors. Och man öppnade på bästa sätt med den ruggigt starka Farewell to the Fairground och höll sedan klassen ända fram till avslutande Death. White Lies var riktigt bra live - tätt, intensivt, kompromisslöst och såklart oerhört allvarligt. Några leenden fanns överhuvudtaget inte att hämta från scenen.

White Lies - Farewell to the Fairground (fantastisk låt!)
White Lies - Death (inte mycket sämre än föregående)

Setlist: Farewell To The Fairground / To Lose My Life / E.S.T. / From The Stars / A Place To Hide / Unfinished Business / Fifty On Our Foreheads / The Price Of Love / Nothing To Give / Death


Eftermiddagen började gå över i kväll och det närmade sig tid för de stora namnen - Cohen, Morrissey, McCartney m.fl. Men först var det dags för lite tokröj i Sahara med Crystal Castles, en kanadensisk duo som spelar partyfierad plipploppelektronika. Sångerskan har en enorm utstrålning på scen och lever till åtminstone 98% på den för sjunga är hon egentligen ganska usel på. Men det gjorde inget för det var väldigt kul. Det är själva röjet som är grejen med Crystal Castles och det händer inte så mycket mer än det. Så om man ser 10, 30 eller 60 minuter handlar bara om hur svettig man vill bli - det är musikaliskt ganska händelsefattigt. Jag gav det en knapp halvtimme innan jag bytte till granntältet - Mojave.



Men först solnedgång - vackert!


N.A.S.A. är i detta fall en DJ-duo (står för North America/South America) som slagit igenom genom att ha den kanske mest uppseendeväckande gästlistan världen har skådat på sitt debutalbum. Lykke Li, Santogold och Kanye West i en låt (Gifted) - David Byrne, Chuck D, Seu Jorge m.fl. i en annan (Money). Med mera, t.o.m. Tom Waits finns med på ett hörn. En del grejer är riktigt bra. Som bilden visar hade man ett aningen okonventionellt DJ-bås. Man inledde med en omgjord version av Gifted och det svängde rätt så bra. Jag hade dock inte tid att stanna särskilt länge för nästa spelning hade hög prioritet. N.A.S.A. hade i alla fall inga gästartister på scen - däremot skulle Kanye West vara med på länk men tekniken strulade så det blev inget.

N.A.S.A. - Gifted


Leonard Cohen hade jag förvisso sett en gång tidigare men det var längesen och med tanke på hans ålder (74 år) så blir det kanske inte så många fler chanser. Han var dock oförskämt fräsch och gav ett väldigt värdigt intryck. Här kan man verkligen prata om tidlöshet. Hans dryga timmen långa set var en Greatest Hits-kavalkad och passade perfekt i den senare delen av solnedgången. Och så visade han en gång för alla att den bästa versionen av Hallelujah är hans egen. Och har det nånsin skrivits en finare textrad än remember me, I used to live for music? Hans band och kör är värda en extra eloge. Fantastiskt bra spelning i förtätad atmosfär.

Leonard Cohen - Dance Me to the End of Love
Leonard Cohen - First We Take Manhattan (endast slutet men det är så bra att man nästan gråter)

Setlist: Dance Me to the End of Love / The Future / Ain't No Cure for Love / Bird on a Wire / Everybody Knows / Who By Fire / First We Take Manhattan / Hallelujah / I'm Your Man / Democracy

Cohen drog över sin tid lite och därför hann två andra väldigt attraktiva spelningar att börja samtidigt. Och därför spelade under ca 10 minuter Leonard Cohen, Morrissey och Beirut samtidigt. Det säger lite om festivalens kvalitet. Beirut är ett av mina absoluta favoritband, men jag såg dem för inte jättelängesen (november 2007) och kommer se dem igen på Way Out West. Kanske borde jag därför se Morrissey i stället. Detta var nog festivalens allra svåraste val. Hur det och resten av fredagen gick kommer i del 4.

torsdag 7 maj 2009

Coachella 2009, del 2


Fredag eftermiddag 13.30. Som alltid på Coachella stekhett när jag kommer fram till Outdoor Theatre för att se första bandet - Alberta Cross. Bandet är New York-baserat men sångaren (Petter Ericson Stakee) är faktiskt ursprungligen från Sverige och några av medlemmarna är från England. Att göra en bra och engagerande spelning utomhus en varm och solig eftermiddag är inte lätt men bandet spelade ut sina tunga kort direkt och med först den storartade Leave Us or Forgive Us (sjukt bra låt) följt av The Thief and the Heartbreaker fick festivalen en värdig inledning. Det finns mycket av tidiga Neil Young i soundet, men ändå låter det 2009. En del av låtarna är egentligen inte märkvärdiga, men Petter har en röst som gör att det ändå sticker ut och betyder mycket för att göra det särpräglat. Alberta Cross gjorde det bra i solskenet - festivalen var fint igång!

Alberta Cross - ATX

Setlist: Leave Us or Forgive Us / The Thief and the Heartbreaker / Taking Control / Song Three Blues / Low Man / Pink Floyd / New Heavy / Rise / ATX


En rundvandring på området tog mig härnäst förbi Gobi vilket gjorde att jag la 15-20 minuter på Ryan Bingham - en countrysångare (i den för mig något diffusa subgenren alt-country) från New Mexiko, här med sitt kompband Dead Horses. Utropstecken, country har aldrig varit min grej (om det inte är genomdeppig självmordscountry, vilket kan vara ganska vackert). Lät bra för att vara country, men jag gick ändå vidare - kände mig inte riktigt hemma där. För övrigt anordnas festivalen Stagecoach, som är en ren countryfestival, på samma område bara en vecka efter Coachella.


Tillbaka vid Outdoor Theatre och brittiska folkpopbandet Noah & The Whale. Sångaren hade trubbel med rösten men skötte sig rätt bra ändå. Klart trevlig spelning, rockigare än väntat i förhållande till vad jag hört innan. Visst finns det folkinslag, men det är framför allt för att de har violin - själva musiken ligger betydligt närmare modern indiepop än äldre brittisk folkrock. Coachella var den vackraste platsen de spelat på i sin karriär hann sångaren f.ö. säga några gånger mellan låtarna. Bra spelning detta också som passade bra i solgasset.

Noah and the Whale - 2 Atoms in a Molecule


Sen gick jag över till Main Stage och lite skrammelindie med We Are Scientists. Första halvan av spelningen krockade med föregående så det blev bara ca 25 minuter. Men det räckte nog. Bra melodikänsla och bra energi men om man inte lyssnat så mycket innan är låtarna ganska lika varandra. Skulle nog passat bättre i ett tält eller på kvällen.

We Are Scientists - Tonight
We Are Scientists - The Great Escape


25 minuters paus ägnades åt mat, vatten och att titta på några av konstinstallationerna (bilden). Sen var det tillbaka till Main Stage för ännu ett av mina nya fynd.


The Airborne Toxic Event är från Los Angeles och spelade således i princip på hemmaplan. Jag kände inte till dem förrän jag läste om att de skulle spela på festivalen, men i USA är de ganska stora trots att de bara släppt en skiva. Så stora att några av indietalibanerna bland våra tältgrannar inte tyckte de var värda att lägga tid på. Men det struntade jag i. Och bandet levererade verkligen - sångaren uttryckte flera gånger sin stolthet för att få spela på Coachella och de hade förstärkt med stråkkvartett på några låtar för att göra det extra speciellt. Riktigt bra - speciellt Sometime Around Midnight som verkligen lyfte live.

The Airborne Toxic Event - Sometime Around Midnight
The Airborne Toxic Event - Gasoline



Så långt mycket god pop, men nu behövdes det något som gjorde fredagen till en fest. Så det blev Gobi och Los Campesinos! och det var alldeles underbart. Detta sjumannaband från Wales gör väldigt catchy dansant pop som är rätt svårstoppad live, inte minst p.g.a. sångaren som både crowdsurfar och klättrar på högtalare för att få publiken i extas (vilket han lyckades väldigt bra med på Coachella. En av festivalens roligaste spelningar gavs redan vid femsnåret på fredagseftermiddagen. Länken nedan visar lite av hur kul det var:

Los Campesinos! - You!Me!Dancing!(otroligt bra!)

Sen stod jag och funderade på om jag skulle välja M Ward, som jag tycker är skicklig men lite småtrist eller The Ting Tings, som jag tyckte var kanonbra på Roskilde förra året. Vad jag valde och annat kommer avslöjas i nästa del.

Continuará...

måndag 4 maj 2009

Coachella 2009, del 1


Den här historien börjar, som en del nog vet, redan i januari 2007. Jag satt och slösurfade och fick plötsligt framför mig en festival-lineup som var så bra att jag först trodde någon hade hittat på. Återföreningar av Jesus and Mary Chain och Rage Against the Machine. Nya favoriter som Lily Allen och Amy Winehouse. Andra favoriter som Interpol, Manu Chao, Decemberists, Arcade Fire och Rufus Wainwright. Och en massa andra spännande namn. Jag är av impulsiv natur och skickade omgående ett mail till Emma, den enda i min bekantskapskrets som potentiellt inte skulle döma ut ett förslag om att resa dit som vansinne. Det var ett smart drag - hon var intresserad. Tre dagar senare släpptes biljetterna. Vi högg varsin direkt. Och hittade ett rimligt billigt flyg. Och spenderade fyra dagar innan festivalen med att resa runt i LA och San Diego.

Line-up 2007 (denna liksom alla andra bilder kan man klicka på för större format)

Festivalen 2007 var en fantastisk upplevelse. När jag innan festivalen försökte förklara för omgivningen vad jag höll på med hade jag som ursäkt att det kunde vara kul att gå på festival i USA en gång i sitt liv. Men Coachella var ännu bättre än väntat - stekande sol, underbar stämning och fantastisk musik i tre dagar. När jag reste därifrån fanns det en påtaglig känsla av att jag ville dit igen.

Här är f.ö. mitt reportage från den gången:
del 1 del 2 del 3 del 4 del 5 del 6

Line-up 2009

Line-upen för 2008 var ganska svag för att vara Coachella så det avfärdades ganska snabbt. Men i år såg det faktiskt riktigt bra ut igen. Inget som egentligen var unikt, men en fin blandning av några legender jag inte sett live förut, några av de bästa band jag sett tidigare och en himla massa spännande nya band. Och eftersom Emma och Kristian också var i Coachella-mood så slog vi till igen.

Att bara resa över för Coachella känns aningen tveksamt så vi flög redan på långfredagen (en vecka innan festivalen började) och hade ungefär samma upplägg som då. Det blev tre dagar i LA, två i San Diego och en dag i öknen nära Mexikogränsen innan vi anlände till Indio, där festivalen hålls, på torsdagen, d.v.s. dagen innan det hela drar igång.





Blandade bilder från campingen

Torsdagen på Coachellas camping var precis som förra gången en riktigt trevlig upplevelse. Först var det såklart tältresning, och vårt Roskildetält fick viss uppmärksamhet. Vi träffade även en hel hop med trevliga amerikaner som precis som vi hade smugglat in alkohol (i USA är det enligt lag förbjudet att ha alkohol fritt tillgängligt på platser med folk under 21 år och en del av camparna är i den åldern). Det är inga problem - man fyller tomma vattenflaskor med gin eller annat och lägger den sedan bland andra flaskor och så går man förbi den intet ont anande vakten.

Kvällen blev lång och härlig. Tillsammans med amerikanerna drack vi vin och grogg och diskuterade spelschema och utbytte tips. Det är en väldigt skön känsla att träffa nya människor och bara utifrån det gemensamma musikintresset känna samhörighet med en gång. Stämningen på Coachella är extremt skön. Jag har på två besök hittills varken sett eller hört talas om stölder eller bråk, inte heller om påtagliga fylleslag.

Indio - deep in the middle of nowhere

Och så kom fredagen. På förmiddagen åkte vi in till Indio för att äta brunch och träffa två svenskar som vi haft mailkontakt med innan. Det var väldigt trevligt så vi gav dem skjuts till festivalen (5 km) - de bodde på motell i Indio och hade inte tillgång till bil. Vi hamnade sen i bilkö och fick parkering långt bort så jag hamnade i tidsnöd för att hinna till det första band jag hade ringat in i mitt spelschema. Men en av mina starkare sidor är att jag kan förflytta mig mellan två punkter både effektivt och snabbt och på något sätt så lyckades jag vara inne på området precis när de gick på, vilket jag i princip hade gett upp hoppet om en halvtimme tidigare.

Main Stage

Men vi backar lite. En del hårdfakta om festivalen kan vara på sin plats innan jag börjar skriva om musiken. Coachella Valley Music and Arts Festival anordnades första gången 1999 så detta var den elfte festivalen. Som namnet visar så är det inte bara musik utan också en hel del mer eller mindre häftiga konstinstallationer. Första året var festivalen två dagar, året därefter bara en dag och sedan återigen två dagar 2001-06. Från 2007 har den varat i tre dagar. Festivalen tar 60 000 personer per dag, men en inte obetydlig andel av dessa är endagsbesökare och campingen tar avsevärt färre. Man måste därför köpa campingbiljett separat då dessa är begränsade. Festivalområdet har fem scener - Main Stage och Outdoor Theatre som båda är utomhus och så tre tältscener som är döpta efter olika öknar - Mojave och Gobi som båda huserar diverse typer av artister, mest i pop- och rockgenren och Sahara, som är tältet för DJ:s och andra dansrelaterade akter. Avstånden är korta och man kan ofta ta sig från en scen till en annan på 2-3 minuter.

Men så var det alltså dags för musik. Min ambition var att plåta och filma ganska mycket men min nya kamera har en egenskap som inte matchar min förra - batteriet! Dels håller det inte riktigt lika länge men framför allt så laddar det långsammare - en brunch på 1,5 timmar varje morgon räckte bara till att ladda halva (klart jag borde haft ett extra, men nu hade jag inte det). Det gjorde att det vanligen dog framåt kvällen och de band som spelade sent har jag därför inga bilder på. Men det är en parentes - upplevelserna finns kvar i alla fall.

En del band som spelade på festivalen var okända för mig. Jag hade dock gjort lite research på myspace och youtube för att inte behöva reta mig för mycket i efterhand. Ett av de band jag upptäckte sent var också det första jag skulle se. Och vid halv två på fredagen var jag på plats vid Outdoor Theatre för att se Alberta Cross. Om dem och många andra kommer jag skriva i del två!

Continuará...