tisdag 12 maj 2009

Coachella 2009, del 6



Jaha, efter att porslinsvegas ställt in för att sångaren tagit nedåttjack i stället för uppåt-dito så stod man där. Eller inte. För Coachella är inte en normal festival. Här finns alternativ. Samtidigt spelade nämligen TV on the Radio på Main Stage, Calexico på Outdoor Theatre, Tinariwen från Mali i Gobi och Bloody Beetroots körde ett omtalat DJ-set i Sahara. Enligt uppgift verkar det ha varit ett komplett inferno. Jag valde ett ökentema och gick först och tittade på afrikanerna. Tinariwen är inte lika supersvängiga som en del andra västafrikanska band. Det handlar mindre om trummor och mer om gitarrer (av diverse olika slag). Ökenblues är ett bra begrepp. Trevligt och skickligt och passade bra på Coachella. Men variationen blev lidande efter en stund och jag gick vidare till Outdoor Theatre.


Där hade Calexico redan kommit drygt halvvägs in i sitt set. Calexico har alltså tagit sitt namn från den lilla gränsstad till Mexiko där vi var bara tre dagar tidigare (även om man egentligen kommer från Tucson i Nevada). Det kändes alltså helt rätt att se dem här. Det hörs också på musiken också att de är från dessa trakter. Dock var jag inte särskilt imponerad av de första låtarna jag hörde - det var för rockigt för att vara Calexico och de mexikanska influenser som gör en del av studiomaterialet så bra och speciellt var svåra att hitta. Men de bet ihop ordentligt mot slutet. Först med en fin cover av Love's Alone Again Or och sen en alldeles makalös version av Crystal Frontier som avslutning. Med dubbla trumpeter och riktigt vilda västern-sound var just den låten en av lördagens absoluta höjdpunkter.

Calexico - Alone Again Or

Setlist: Roka / Man Made Lake / Corona / Victor Jara's Hands / Two Silver Trees / Minas de Cobre / In the Reins / Not Even Stevie Nicks / Alone Again Or / Fractured Air / Crystal Frontier


Jag unnade mig en paus och uträttade diverse behov och återvände sedan till Outdoor Theatre. Det var dags för Fleet Foxes. Jag såg dem på Way Out West förra året - väldigt vackert, men jag stod ganska långt bak då och tyckte volymen var lite för låg. Dessa två invändningar var åtgärdade till denna gång. Fleet Foxes var ruggigt bra på Coachella. Och de passade oerhört bra i solnedgången i öknen. En rolig detalj vid sidan om de vackra arrangemangen var mellansnacket. Sångaren Robin Pecknold är oerhört flummig och förvirrad och säger typ "thank you...eh, nice...eh, thank you...eh, thank you" medan trummisen Josh Tillman fyller i som värsta komikern. Well, det måste upplevas. Avslutningen med Mykonos var naturligtvis en riktig höjdpunkt - ett mästerverk.

Setlist: Sun Giant/Sun it Rises / Drops in the River / English House / White Winter Hymnal / Ragged Wood / Tiger Mountain Peasant Song / Your Protector / (new song) / Mykonos

Fleet Foxes - Mykonos (magiskt!)

Samtidigt som Fleet Foxes spelade orgellegendaren Booker T i Gobi - och han kompades precis som på sin senaste platta av Drive-by Truckers. Jag halvsprang dit för att förhoppningsvis hinna få en skymt av legendaren innan han gick av. Och jag hann med en låt. Shit, vilket groove. Det verkade faktiskt snudd på fantastiskt det också.

Innan nästa inringade namn i spelschemat hann jag även se några låtar med Thievery Corporation på Main Stage. Denna DJ-duo från Washington DC är riktigt stora i USA men fortfarande relativt okända i Europa. De hade med flera gästvokalister. Influenserna är många - dub, elektronika, jazz, latinamerikanskt m.m. Det svänger! Speciellt kul var en dubversion av sydamerikanska kampsången El Pueblo Unido. Några jag pratade med efteråt tyckte det här var bland det allra bästa på hela festivalen. Eftersom jag stod långt bak och bara hörde fyra låtar låter jag det vara osagt.


Mat, en öl och så tillbaka till Main Stage för M.I.A och hennes första spelning efter barnafödande. Hennes entré går inte att invända mot. Stencool sjöng hon första låten från en fullt utsmyckad talarstol - M.I.A. for president! Men sen är jag lite kluven. Inte mer än 2/3 av spelningen var musik. Det var väldigt mycket snack - om väldigt lite - och det kändes ganska oförberett. Däremot var det bra när det väl var musik. Fullt ös med scenen full av publik i en av låtarna och oklanderligt party i avslutande Paper Planes gjorde det trots allt till en bra använd timme.

Sen ägnade jag kanske tio minuter åt lättviktig elektropop med Glass Candy - tröttnade lika snabbt. Inte direkt dåligt men fick känslan av att det skulle låta ungefär likadant hela tiden. Gick därför tillbaka till Main Stage för att invänta kvällens headliner - The Killers!

The Killers öppnade med några tunga kort - först Human, som i livearrangemang var oerhört återhållsam första versen och första refräng för att sedan trycka på med full kraft. Väldigt effektfullt i Coachella-natten. Få låtar har förresten delat mig och mina medresenärer som denna. Jag gillar verkligen Human - jag tycker det är en skitsnygg, dynamisk låt. De andra avskyr den, mest p.g.a. den obegripliga texten.

Human följdes av Somebody Told Me, deras kanske allra bästa låt. Men sen la sig den inledande euforin lite och efterhand tyckte jag det blev jämntjockt. Jag är ingen påtaglig Killers-fan och att se dem på Coachella hade ingen stor prioritet. Så efter 7-8 låtar gick jag därifrån - till Gobi, och kvällens sista spelning.

Setlist: Human / Somebody Told Me / For Reasons Unknown / This Is Your Life / Joyride / Bling (Confession of a King) /Shadowplay / Smile Like You Mean It / Spaceman / A Dustland Fairytale / Sam's Town / Read My Mind / Mr. Brightside / All These Things That I've Done / Bones / Jenny Was A Friend Of Mine / When You Were Young

I Gobi spelade nämligen Gang Gang Dance. Och detta New York-baserade band lyckades få hela tältet att skaka. Deras enskilda låtar övergick till att bli ett sammanhållet trum- och slagverksparty som jag, i viss konkurrens med Amanda Palmer och Fleet Foxes, tycker var lördagens allra bästa spelning. De lyckades verkligen få det ibland lite väl experimentiella och utflippade på deras skiva att bli en fokuserad helhet på scen.

Slut på musik, slut på krafter och därför tillbaka till tältet. Nu var det bara söndagen kvar. Att det inte var så bara kommer framgå av del 7.

1 kommentar:

Unknown sa...

Man blir lätt avundsjuk på dig. Själv hade jag inte lämnat Glass Candy för Killers men det är ju en smaksak.

Kul reportageserie.