Coachella 2009, del 5

Los americanos

Det hade blivit lördag och som vanligt var det sol och varmt redan på morgonen. Brunchen i Indio både började tidigare och var mer effektiv än dagen innan så vi var tillbaka vid tälten redan klockan 11 och hade gott och väl 2 timmar att umgås med amerikaner och dricka grogg. Vi ägnade tiden åt att spela ett spel där man ska beskriva ett ord utan att nämna det och så ska de andra gissa vad man beskriver. Det var kul att göra det med folk som har engelska som modersmål men jag skötte mig nog hyfsat. You speak better English than I ever will speak Swedish, var det i alla fall någon som sa. Ganska kul. Vi bytte några tips inför dagens spelningar också - de fick Ida Maria, jag fick Dr Dog.


Det var Norges nationaldag. I alla fall i Kalifornien. Både Ida Maria och Turbonegro fanns i line-upen. Turbonegro var jag inte det minsta intresserad av, men Ida Maria är en cool, ganska typisk indierocksångerska, med catchy låtar. Trots att hon spelade först av alla på dagen lyckades hon dessutom fylla Gobi, så det verkar som hon fått visst genomslag även i USA. Hon spelade bara 25 minuter, och gjorde en fullt godkänd insats.

Ida Maria - I Love You So Much Better When You're Naked


Hennes tidiga slut gjorde det möjligt för mig att se större delen av Ariel Pink Haunted Graffiti's set. Jag hade trott och hoppats att det skulle vara ganska utflippat men det var ganska städat. Men låtmaterialet var såklart oklanderligt. Dock var det ingen direkt fart på framförandet och jag stannade inte till slutet. Definitivt en spelning som förlorade på den tidiga eftermiddagen.


Några som inte stördes påtagligt av värmen var Bob Mould band. Sångaren från legendariska Husker Du, ett av de bästa rockbanden från 80-talet överhuvudtaget, ser ut som en behaglig medelålders tunnhårig farbror - men hans känsla för att spela rock visade sig vara helt intakt. Det här var full gas. En riktig höjdarspelning med fin blandning av Husker Du-låtar och senare material. Det senare materialet låter väldigt snarlikt det gamla.

Bob Mould band - New Day Rising




Sen följde ca 70 minuter som jag har lite oskarpa minnen från. Nej, det var inte solen och det var inte sprit. Det var helt enkelt tre spelningar (20-30 minuter av vardera) som inte satte något större avtryck. Festivalen hade valt att lägga två av de relativt få countryinfluerade banden samtidigt. Jag ville gärna se båda och valde först en knapp halvtimme med Drive-by Truckers (övre bilden) på Outdoor Theatre. Inte alls dåligt och bandet verkade inspirerade av det goda mottagandet. Men det hade gjort sig bättre i tält eller på kvällen, vilket jag återkommer till. Blitzen Trapper (mellersta bilden) som spelade i Gobi hade jag höga förväntningar men inte heller det kändes mer än ok. Väldigt finstämt ibland men utan någon större utstrålning. Furr är dock en lysande låt i alla sammanhang. Även detta skulle nog göra sig bättre framåt kvällen. Och så var det Dr Dog (nederst), ett psykadeliskt band från Philadelphia - tältgrannarnas tips. Grannarna tyckte såklart att detta var en sjukt bra spelning men de 20 minuter jag var där stod jag ganska långt bak och eftersom jag inte kunde några låtar var jag lite off även om jag uppskattade såväl melodier som de stundtals 70-talsinfluerade gitarr- och orgeldominerade instrumentalpartierna. Lyssna t.ex. på fina Hang On - känns inte alls olikt ett uppdaterat The Band.

DBT Setlist: Women w/o Whiskey / Righteous Path / 3 Dimes Down / Hell No / I Ain't Happy / Lookout Mountain / Home Field Advantage /Marry Me / Self Destructive Zones / People Who Died



Amanda Palmer, sångerskan från Dresden Dolls, gjorde en uppseendeväckande entré. Ett 20-tal ur publiken hade värvats och fått varsin bokstav på ryggen som bildade orden Amanda Fucking Palmer. Först kom de in och bildade en slags mur längst fram och sen kom Amanda in som en primadonna bakom och ovanför allihop (se bild). Hennes show var som väntat väldigt teatralisk men samtidigt grymt bra. Amanda är vad man kan kalla frigjord och fuck är ett av hennes mest använda ord. Texterna är också fulla av sexuella anspelningar (och ofta mer än bara anspelningar). Samtidigt är mycket av det hon säger väldigt vettigt. Musikaliskt är det mestadels oerhört bra. Hon uppträdde själv med piano, iförd raffset, och låtar från soloalbumet Who Killed Amanda Palmer dominerade spelningen. Men hon avslutade med en allsångscover av Radioheads Creep, då hon satt på axlar i publiken - nästan längst bak i tältet, spelandes ukulele. Otroligt häftigt! Spelningen var en av lördagens höjdpunkter.

Amanda Palmer - Coin-operated Boy
Amanda Palmer - Creep

Setlist: Astronaut / Runs in the Family / Oasis / Ampersand / Coin-Operated Boy / I Google You / Guitar Hero / Time Is Running Out / Girl Anachronism / Creep


Jag gick ändå ifrån en stund mitt i, för jag ville se lite av Black Flag-sångaren Henry Rollins Spoken Word-föreställning i granntältet. Det blev kanske en kvart. Jag trodde han skulle vara arg och spy galla över det mesta, men i stället var han sansad och tänkvärd och verkade hur snäll som helst - dessutom rolig. Budskapet går nog fram bättre på det sättet. För budskap finns det. Han verkar ha åsikter om det mesta. Emma och Kristian såg hela framförandet och tyckte det var lysande.

Ett snabbt depåstopp senare var det tänkt att jag skulle se Glasvegas i Mojave. Men en kvart innan det var dags fick vi beskedet att sångaren James Allan förts till sjukhus. Senare visade det sig att "sjukdomen" var en överdos sömntabletter. Men det var bara att omprioritera. Vad denna omprioritering ledde till avslöjas i del 6.