torsdag 30 april 2009

En afton med fiendens musik



En afton med Depeche Mode, feat. Emmon, Jonna Lee, Alexander Hofman, Henric de la Cour, Tingsek samt Aftonorkestern. Debaser Malmö 29/4/09

Säsongens sista kväll med klubbkonceptet En afton tillägnades inte det svenska 70-talsbandet Fiendens musik. Synd, det hade varit rätt häftigt att höra t.ex. Häftiga hästen i ny tappning. Rubriken är dock bara jag som försöker skoja till det lite. Jag har nämligen aldrig gillat Depeche Mode och även om jag aldrig gillade varken hårdrock eller synth när den striden brann som värst så var jag nog mest anti mot syntharna faktiskt. Däremot är jag en stor fan av En afton. Och 1+0 blir ju trots allt 1. Och så var det massa fina vänner som skulle gå också och dessutom inledde vi med vin- och ölpicknick i Folkets Park så det fanns ingenting att klaga på överhuvudtaget.

That Handsome Devil är däremot uppfödd på Depeche och har därför skrivit ner vilka låtar som spelades åt mig (mange takk).

Alexander Hofman - Policy of Truth
Tingsek - Here is the House
Jonna Lee - Never Let Me Down
Henrik de la Cour - Things You Said
Tingsek - Shake the Disease
Emmon - I Want You Now
Jonna Lee - Blasphemous Rumors
Alexander Hofman - Somebody
Emmon - Enjoy the Silence
Henrik de la Cour - Everything Counts

Hofman var väldigt bra i Somebody, Tingsek skötte sig helt ok och Henrik lät väldigt mycket som Dave Gahan i Everything Counts. Vissa andra låtar kändes åt karaokehållet. Någon i sällskapet tyckte t.o.m. att det ibland drog åt gubbrock. Det var långt ifrån någon av de bättre aftnarna, men som alltid väldigt underhållande.

I höst återkommer En afton. Däremot lär klubben enligt uppgift upphöra till nyåret. Synd, men samtidigt hedervärt att sluta på topp.

Bilderna: Tingsek (ovan) och Henrik de la Cour.


tisdag 28 april 2009

...and you will know us by the trail of dead.



...and you will know us by the trail of dead (support: Gringo Star). Debaser Malmö 27/4/09

Att bandet med ett av världens bästa namn spelade på Debaser hade jag sett fram emot ett bra tag. Och visst var det bra. Tyvärr grumlades helhetsintrycket av att de inte gjorde extranummer trots att setlisten på scenen visade att de skulle spela tre extralåtar, vilket jag därför var helt inställd på. Utan att veta så tror jag att bandet inte tyckte de fick den respons de förtjänade. Om man tittar på den nedre bilden, där andresångaren/andretrummisen/tredjegitarristen är ute bland publiken och ger allt och samtidigt tittar på omgivningens entusiasm så kan man kanske förstå den reaktionen. Men det kanske fanns några andra skäl. Tomt och snopet kändes det likväl. Fram till dess tyckte jag hur som helst det pendlade friskt mellan bra och oerhört bra. De spelade en hel del från senaste plattan och gott så, för den är en av de bättre nya skivor jag hört i år, kanske rentav Trail of Deads näst bästa.

Förbandet hade det lite roliga namnet Gringo Star. Alla fyra bandmedlemmarna sjöng och sällan har jag sett så många instrumentbyten. Det var nog det roligaste med dem. Inte alls dåligt, men ganska anonymt och inget som satte några större spår i mig.

Här är en gammal härlig käftsmäll från Trail of Dead i 09-version:

fredag 24 april 2009

bob hund



bob hund (support: Pascal). KB, Malmö 23/4/09

Jag borde kanske skriva om Coachella i stället, men det känns som gårdagens konsert behöver några rader först. Det var alltså dags för bob hunds första Malmöspelning sedan 2003. Med ny skiva och beviset från Roskilde i somras att de fortfarande är samma fantastiska liveband som förr var förväntningarna höga.

Pascal, en trio med ursprung på Gotland, öppnade kvällen. Det är ett band jag hört om men mer eller mindre förbisett tidigare. Musikaliskt tänker jag på Reeperbahn fast i mer aggressiv tappning. Texterna är däremot genomgående i mer utpräglad punkanda. Klart bra!

bob hunds ställning som Sveriges i mina ögon och öron bästa liveband grundar sig på två komponenter. Dels bandets unika sound med larmande men ändå vackra taggtrådsgitarrer ovanpå Jonas Jonassons synthmattor och självfallet Thomas Öbergs oerhörda scennärvaro och mellansnack - med en förmåga att närmast uppvigla publiken. I Roskilde i somras var publiken förbannade plastglasalkoholister, enligt en recension från en annan Danmarksspelning förra veckan lär han kallat publiken jävla pölseätare. Men det är inte av elakhet, det finns en skön, humoristisk värme i det och jag tror inte en enda som någonsin varit på en bob hund-spelning kan ha tagit illa upp.

Eftersom båda dessa komponenter fortfarande är helt intakta blev spelningen på KB precis vad man kunde önska. Det går kanske inte att tala om en utveckling, men det finns några band, och dit hör bob hund, där man inte vill att de ska utvecklas. Deras koncept har alltid legat på klimax - vad skulle utvecklingen vara? Mindre gitarrer? En mer sansad Thomas Öberg? Nej tack! Så att bob hund lät som de brukar är jag bara glad för.

Några av de nya låtarna håller inte riktigt samma klass som de gamla men singeln Tinnitus i hjärtat och fina Blommor på brinnande fartyg kommer nog leva med i repertoaren långt framöver. Även Bli inte som oss - bli värre (en typisk fantastisk bob hund-titel) funkade bra live. Men allra bäst var några av de gamla spåren, t.ex. Allt på ett kort, Nu är det väl revolution på gång och deras oerhörda tolkning av Third Bardos Five Years Ahead of My Time - i hundversion kallad Min lön kommer fem år försent.

Du kanske tycker att jag verkar kaxig
men jag vet bäst vad som är rätt för mig
Har slutat bry mig rent finansiellt
Jag sköter mina business totalt emotionellt

Här är lite hundgodis från KB att njuta av:

Min lön kommer fem år försent:


Tinnitus i hjärtat:


Den lilla planeten (för skojs skull filmad ur lite annan vinkel):

onsdag 15 april 2009

Halvtidsrapport

Jag ar alltsa i Kalifornien och nu har det gatt 5 dagar, vilket ar halva resan. Kalifornien ar lite paradisiskt maste jag tillsta. Infrastrukturen ar bra, mat och service finns i princip dygnet runt och vadret ar harligt. Lite billigare hade det garna fatt vara generellt, men annars finns inga klagomal. Kort resume:

Fredag: flog hit, problemfritt. Bodde i Santa Monica.
Lordag: 10 km lopning pa Venice Beach, kollade faglar i Marina del rey, var i Malibu och Hollywood. Bodde i Hollywood
Sondag: Var i Hollywood, Beverly Hills och Downtown Los Angeles. Bodde i Long Beach och delikat middag i Belmont.
Mandag: 8 km lopning pa Long Beach, fagelskadning i Newport Bay. korde till San Diego dar vi bodde med havsutsikt (Mission Bay).
Tisdag: Var halva dagen pa San Diego Zoo (riktigt najs) och aven downtown. Bodde en natt till pa samma stalle.
Onsdag: Korde osterut genom berg och oken, at lunch vid Mexikogransen i Calexico och har nu tagit in pa hotell i Brawley, ungefar 50 km soder om Indio dar Coachellafestivalen b;orjar pa fredag (men vi aker dit redan i morgon).

Speltiderna for festivalen har kommit och jag kunde knappt gjort det battre sjalv. Av de 40-50 band jag vill se kommer jag kunna se atminstone halften av de flesta och helt missa bara en handfull. Men det blir langa dagar med 11-12 timmars livemusik i strack.

Kameran anvands flitigt sa det blir lite bildreportage i efterhand. Jag skriver nog igen innan jag aker hem.

torsdag 9 april 2009

Californication


I morgon bär det av. Dags för semester och 11 dagar i södra Kalifornien. Det börjar med 5-6 dagars allmän trivsel i Los Angeles och kanske San Diego och kanske lite i öknen innan det är dags för musikfestival nästa helg. Har packat det mesta och lyckades komma ihåg en liten trevlig detalj - nämligen bibliotekskortet till biblioteket i Indio (där Coachella går av stapeln) så man kan surfa gratis och kanske t.o.m. uppdatera bloggen i bästa fall. Det hoppas jag även kunna göra några gånger innan dess.

Här är några låtar om Kalifornien som jag även hoppas att resan kommer att leva upp till. Tre underbara låtar är det även vare sig man bryr sig om Kalifornien eller inte.


Leon Ware - Why I Came to California. Störtskön easy listening. Extra passande med denna version, inspelad live i Amsterdam 2001, är att Michael Franti som är med (reggaesnubben i röd tröja) spelar på Coachella i år.


Albert Hammond - It Never Rains in Southern California


Bran Van 3000 - Drinking in LA (live). Världens party. Ett band jag sjukt gärna vill se live!

tisdag 7 april 2009

Blandat smågodis

Bara två dagar kvar till jag flyger till Kalifornien och nio dagar till Coachella börjar. Jag har ägnat delar av de senaste dagarna och kvällarna åt att utforska några av de mindre kända banden i festival-lineupen. Här är några av de bättre - kan säkert vara till glädje även för andra i form av rätt upp-och-ner fina musiktips.


The Airborne Toxic Event - Sometime Around Midnight


White Lies - Farewell to the Fairground


Blitzen Trapper - Furr


Murder City Devils - Rum to Whiskey


Alberta Cross - Leave Us or Forgive Us

Blandade funderingar - 7 april

Balkansippa. Staffanstorp 4/4-09

Helgen var trevlig men utan större händelser. Utepremiär på Debaser i fredags och stekande sol i lördags var höjdpunkterna. Hittade balkansippa i Borggårdsparken i Staffanstorp – enligt atlasinventeringen så är den inte noterad som vildväxande i Staffanstorp tidigare (inte i Malmö heller, två fynd i Lund). Gott om blommor uppe redan för övrigt – vitsippor, vårlökar, bergbräsma o.s.v. Tussilago såg jag redan 18 mars.

I brist på annat blir det lite om sport – något jag är ganska intresserad av men sällan skriver om. Det är nog så att mitt sportintresse avtagit ganska mycket på senare år. Två grejer som är aktuella i april är allsvenskan i fotboll och VM i ishockey. Det är två tävlingar som jag verkligen gillade förr, men som jag tappat nästan allt intresse för. Varför kan man undra?

Allsvenskan håller ju inte alls samma klass som de stora ligorna ute i Europa. Det har den aldrig gjort och det tycker jag är helt ok. Det som gör att jag tappat intresset grundar sig i just det faktum att den börjar nu. Och går in i sitt slutskede när de andra ligorna med stora pengar köper på sig spelare inför sina säsongsstarter i augusti och september. Och således köper sönder varsamt komponerade allsvenska lag mitt under säsongen, vilket gör att förutsättningarna som fanns i början av säsongen helt försvinner. Det gäller alltså att lagets spelare inte är för bra för då försvinner de mitt under säsongen. Allsvenskan måste övergå till att spela höst-vår för att bli rättvis! Jag vet att det är ett problem med snön i Norrland men det går att lösa med ett väl tilltaget vinteruppehåll och värmeslingor på arenorna.

Hockey-VM är ännu mer ointressant. Idag läste jag att fyra NHL-spelare är klara för VM. D.v.s. fyra av Sveriges kanske 20? 30? 50 bästa spelare? Och sen är det en hög som tackar nej för att de spelat en hel säsong där borta och är trötta och vill gosa med familjen. Och ännu några som gått vidare till slutspel. Således blir VM en turnering där ett lands samlade ishockeykompetens är helt ointressant utan det handlar enbart om vilka spelare man får loss. Att flera av proffsen tackar nej visar ju också att de inte rankar VM som något viktigt längre. VM var fjärde år – med uppehåll i NHL som under OS-åren är det enda alternativet för att det ska kännas det minsta angeläget, annars kan man lägga ner skiten. Jag tror inte jag sett en VM-match på åtminstone fem år och kommer inte göra det i år heller.

Morgonpasset i P3 är något jag vaknat till, ofta med stor behållning, under många år. I år har de lagt om konceptet och det är tre programledare som kör en slags ”hemma hos”-stil som ska verka avslappnad och spontan. Det funkar inte. Det är bara en av de tre (Martina) som överhuvudtaget pratar till lyssnarna – de andra pratar bara med varandra, försöker överträffa varandra i trams och skrattar högt åt varandras s.k. skämt. Jag har alltid rankat morgonpasset som sju mil över reklamradiokanalernas motsvarigheter. Men i år är det samma skit.

torsdag 2 april 2009

Favoritcitat

Lite nyhetstorka i Herr Isvredes liv den här veckan. Ikväll var det i alla fall popquiz (tvåa, vilket var bra för det var bara jag och Emma) men dåligt med konserter har det varit (=0). Borde nog ha släpat mig till Babel och sett Jenny Wilson igår men så blev det inte. Enligt andra var det stort. Hon är dock på två festivaler som jag också ska på i sommar så inga problem med det.

Ok - rubriken! Om jag skulle skriva ner alla bra oneliners från låtar genom tiderna skulle det bli ganska många. Så därför nöjer jag mig med tre - de tre som jag har som "favourite quotes" på min facebooksida. De kommer inte från favoritartister (jag gillar dem, men mer generellt) och inte från favoritlåtar och inte från egentligen något annat sammanhang än att just dessa tre rader är fantastiska meningar helt tagna ur sitt ursprungliga sammanhang. Hey ho, let's go!

- Livet kan man inte ha på banken (Mikael Wiehe från Ride Johnny Ride)
Det här är nog det som mest handlar om mig och mitt liv. Om någon frågar "ska du med på..." letar jag instinktivt efter möjlighet att följa med. "jag har egentligen inte tid, men jag försöker flytta på...", "jag hade egentligen tänkt spara, men..." etc. Jag har en känsla av att 90% av min omgivning i stället försöker hitta ursäkter till att inte följa med. Jobb, barn, ekonomi, semester, fel band på den festivalen etc. Om en dryg vecka åker som jag tidigare skrivit jag och två nära vänner till Kalifornien och Coachellafestivalen. Några andra vänner som vi frågade ville inte med. Av olika anledningar. Det har jag all respekt för. Men...kanske vill de åka dit 2014. Men då kanske festivalen är nedlagd. Eller så vill ingen annan så de får åka själv, vilket kanske inte är lika lockande. Coachella är bara ett exempel - det finns oräkneligt antal andra happenings som kanske lockar och som man ångrar att man inte åkte på för att i stället gå till jobbet en helt vanlig vecka i stället. Varför ångra att man inte gjorde saker - då är det väl bättre att man chansade även om spelningarna eller vad det nu är man åkte på faktiskt inte var riktigt så bra som man hoppades. Livet kan man inte ha på banken och ta ut när man vill. Eller som min kompis Karin sa - fyll inte ditt liv med dagar, fyll dina dagar med liv!

- Don't worry - if there's a hell below, we all gonna go. (Curtis Mayfield från låten med samma namn)
Jag har aldrig betraktat mig som religiös, men inte helt all-and-out ateist heller. Någonstans finns en slags "tänk om"-tvivel, även om jag aldrig kunnat förklara varför egentligen och ser all tänkbar logik i både evolution och annat som förkastar religion. Däremot är jag övertygad om att som jorden ser ut idag så är det knappt någon som skulle klara skärselden. Möjligen mamma, möjligen Rihab - en djupt troende muslim, tillika världens vänligaste människa som jag lärde känna i Khartoum och möjligen någon enstaka till. Men i det stora hela finns det nog för mycket egoism eller annan skit hos oss alla. Kort sagt - slappna av och lev livet så du och dina vänner får ut det mesta och det bästa av det.

- Jag vill att allt ska bli som vanligt, men ändå är det vad jag fruktar mest (bob hund från Nu är det väl revolution på gång)
Jag tar på mig en hel del uppdrag, både civilt och ideellt. Jag har dessutom alldeles för ofta känslor som sitter på utsidan i olika sammanhang. Det är stressande, jobbigt och när det inte går som jag vill, vilket är ganska ofta, vill jag bara att det ska ta slut. Men vill jag egentligen det? Vill jag ha inget att göra, ett lugnt och innehållslöst liv där man tar dagen, och sedan kvällen, och sedan natten som den kommer och ingenting känns det minsta upphetsande. Njae, det vill jag nog inte. Kanske är det som bob hund sa att det är det som jag fruktar allra mest.

Ingen ranking mellan dessa tre citat, men i vilket fall är det några kärnfulla meningar från låtar som kort sammanfattar hur jag ser på livet. Kom gärna med alternativ.

Fint väder idag - i morgon är det utomhuspremiär på Malmös pubar. Då vankas det öl och enligt rykten även sangria. Jag gillar!