tisdag 31 mars 2009

Kärleken bryr sig inte

Men det gör jag. Måste snart vara dags att se Vit Päls igen, men det verkar dåligt med spelningar enligt deras myspace. Mer feelgood än så här blir det inte!

fredag 27 mars 2009

Ny kamera och två konsertkvällar





Ny kamera! Äntligen. Det gamla offret är äntligen historia. Bildfunktionerna är bättre och ljudfunktionen verkar intakt på den nya i förhållande till den gamla. Känns som en nystart – den gamla har knappt gått att använda den senaste tiden. Mest för att optiken i den blivit sämre och sämre, men i onsdags gav den även upp rent funktionsmässigt, som för att säga till mig att det var dags att köpa en ny. Och det gjorde jag och därför får ni lite fler bilder på High Places (ovan) än vad som hade varit fallet annars.

Men nu gick jag händelserna i förväg. På onsdagen var det En afton med Madonna. Och det började bra redan på Restaurang Möllan med god mat som vanligt men också en fin celebrity spotting - nämligen den här mannen (snyggt upptäckt av J).

Sen gled vi bort till Debaser och såg först filmen – In Bed With Madonna – och sen en hitkavalkad som genomgående var väldigt underhållande och i många fall riktigt bra. Med en stabil Aftonorkester i ryggen var det ingen som vek ner sig denna kväll. Asha Ali stack ut lite med sin fantastiska röst och även Juvelen träffade helt rätt med sin Prince-aktiga falsettsång! En härlig kväll. Låtlista:

Papa Don’t Preach (Aftonorkesterns körtjejer)
Deeper and Deeper & Vogue (Asha Ali)
Frozen & Hung Up (Erik Hassle)
La Isla Bonita & Material Girl (Gaby)
Like a Virgin & Cherish (Juvelen)
Into the Groove & Like a Prayer (Veronica Maggio)

Torsdagen gav förutom en ny kamera även en ny festivalbiljett. Jag blev övertalad att följa med till Stockholm och se Pixies på Where The Action Is i mitten av juni. Och eftersom Neil Young och Nick Cave också kommer dit och försommar i Stockholm aldrig gör ont så var det inget att bråka om.

På torsdagen var det först hårdträning i form av 8 km löpning (bara två veckor kvar till Venice Beach) och sen Fredrik och High Places på Debaser. Fredrik (dåligt gruppnamn men bra musik) är ett Malmöband som ytterligare understryker hur många bra band det finns i stan - tycker även de blev påtagligt bättre live med framträdande cello och långa, snygga instrumentalpartier. High Places, en kritikerrosad elektronikaduo från New York, var kvällens huvudband och även de var lysande. Köpte t.o.m. med mig en t-shirt hem. Orkar inte skriva mer om spelningarna eller hur banden låter nu men lägger ut två länkar till varje så kan ni själv se/lyssna!

Fredrik: #1 #2
High Places: #1 #2

Kvällen avslutades med att jag inte hittade min cykelnyckel och fick bära hem cykeln (förslagsvis 1,5 km). Så var det någon som såg en knäppskalle med en cykel på axeln på Nobelvägen eller i närheten därav i natt så var det nog jag. Och om någon hittade en cykelnyckel på Debaser var det nog min.

Nedan: Fredrik!

onsdag 25 mars 2009

The vovve is back

bob hund är utan tvivel ett av Sveriges allra bästa band och jag har sett dem live runt 10 gånger sen den första rent magiska spelningen som jag och THD såg på Folkfesten på Mölleplatsen 1994. Det var då de bara släppt en EP och spelade massa nya låtar med helt sjuka titlar. Edvin Medvind, Mer än så kan ingen bli och värst av alla Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag. Den låten, då outgiven, varade i säkert 10 minuter varav hälften var gitarrmangel och skulle möjligen kunna hamna på en topp-10 över mest minnesvärda live-låtar någonsin. Sen dess har bob hund varit ett favoritband, och deras livespelningar har nästan alltid varit fantastiska.

Jag såg dem regelbundet fram till spelningen på KB i november 2003 men sen tog de en evighetspaus och kom inte tillbaka förrän på Roskildefestivalen i somras då de levererade en spelning som var allt och lite till. Thomas Öberg var om möjligt ännu galnare än han varit förr och läxade upp publiken på sitt oefterhärmliga sätt - Nu är det upp till er att rädda världen, förbannade plastglasalkoholister! Halva spelningen stod han dessutom uppe på en förstärkare. Hunden var tillbaka, lika bra som någonsin förr. En ny låt spelades på Roskildekonserten och den var fantastisk - mitt bland alla klassiker rentav en höjdpunkt. Den har nu släppts som förstasingel från nya albumet (som f.ö. släpptes idag). Den heter Tinnitus i hjärtat och låter som en omedelbar men ändå typisk bob hund-klassiker med fantastiska textrader som Det finns innebörd och den är oerhörd eller Mina problem har skaffat sig egna drömmar eller Från solsystem till nervsystem - Från genombrott till sammanbrott. Jag älskar den!

tisdag 24 mars 2009

Hur upptäckte man musik förr?

Ja, inte var det via myspace eller mp3-bloggar i alla fall. Ikväll hade Drake lagt ut en Spotify-playlist med folkrock på sin eminenta blogg . En av låtarna var In Brooklyn med Al Stewart. Den har jag sen innan - på vinyl faktiskt. Och kom också ihåg hur jag fick tag på denna vinylskiva en gång i slutet av 80-talet.

Då hörde jag en melodi på radion som högg mig direkt. Redan då hade jag den där manin att jag måste veta artist och låt - det räcker inte med att det är bra. Det är värre än jordens undergång att höra en bra låt utan att veta vad det är och sålunda inte kunna höra den igen (så är det fortfarande!). På den tiden fanns det inget internet med låtlistor utlagda utan enda chansen var att lyssna på programledaren och skriva ner vad som sades.

Den här gången gick det lite för fort. Det här var Ballad of --------- med ---- Stewart hörde en besviken Ola programledaren säga. Vad jag förutom detta noterade var att den var ganska lång och lät som den kunde vara från 70-talet.

Någon dag senare var jag i skivaffären. Gick direkt till bokstaven S. Rod Stewart var det inte - det var jag säker på. John Stewart kanske? Han hade jag en låt med på ett kassettband - Gold - och den lät inte alls så. Kollade i alla fall på skivorna. Ingen Ballad of någonting där. Kändes hopplöst. Hittade en snubbe vid namn Al Stewart. Många skivor med honom - jobbigt. På skivan Love Chronicles fanns en låt vid namn Ballad of Mary Foster. Plockade ut skivan och kollade - hmm, över 7 minuter - ja, man vet aldrig. Och den var utgiven i början av 70-talet. Jag gick till disken och frågade om jag kunde få lyssna på den. Visst - det gick bra. Och jadang - det var den! Jag köpte med den hem och lyssnade ganska mycket på den under flera år. Det händer rentav fortfarande att den åker fram - den är både bra och lättlyssnad. T.o.m. så bra att min äldre bror köpte en annan skiva med Al Stewart - Modern Times. En skiva som nu finns i min ägo eftersom jag fick ärva hela hans vinylsamling då han pensionerade den för några år sedan (en stor händelse i mitt liv för övrigt).

måndag 23 mars 2009

Ulf Lundell

Ulf Lundell. Malmö arena 20/3/09

Trots att jag inte sett Lundell på ca 10 år och inte hört ett helt album med honom sedan Måne över Haväng (1993) blev jag glad när jag blev medbjuden till hans spelning på Malmö arena, inte minst för att det gav mig chansen att bekanta mig med den nya anläggningen. Arenan har en ful exteriör men är desto finare invändigt. På konserten användes bara halva arenan – scenen var placerad ganska mitt på golvet för att täta till stämningen. Den vanliga läktarkapaciteten är annars 13 700, fullt i klass med Globen i Stockholm.

Spelningen klockade in på tre hela timmar och då hinner det hända ganska mycket. Det började med ett antal låtar från nya skivan, vilket var ganska ojämnt och lite för mycket muskelrock, den del av Lundell (och hans förebild Springsteen) jag tycker minst om. Det akustiska partiet mitt i var däremot riktigt fint, även om Lundell aldrig varit särskilt driven på gitarr. Men han kompenserar det med fina mellansnack och bra inlevelse.

Spelningen nådde ett stort klimax med Kitsch, en av hans allra bästa 70-talslåtar och det är precis så jag vill ha Lundell – allvarlig och intensiv med livet som insats. Även fortsättningen med Jolly Roger och Elden var riktigt fin – speciellt när han kryddade sistnämnda med att läsa en dikt i stället för att sjunga (men bandet spelade ändå).

Extranumren inleddes med Den vassa eggen, en av de starkaste rocklåtar som skrivits i det här landet. Texten är helt uppenbart skriven av en mycket trasig man, men trots att han idag förefaller må bättre än någonsin lyckades han förvalta en del av desperationen från originalet. Den var värd hela entrén (som jag alltså blev bjuden på, men ni förstår säkert).

Och om du ser längs vägen en okänd man
så är det kanske han som bara försvann
en vacker kväll i juni
då inget mänskligt hjärta kan se
två skuggor på väggen
dansa fram längs den vassa eggen


Låten, som gavs ut 1985, träffar mig ännu hårdare idag eftersom den är en otäckt bra beskrivning av vad jag själv råkade ut för 2007. Mannen har t.o.m. lyckats pricka in rätt månad. I ursprunget handlar den om sveket mellan en man och en kvinna, men den går lika bra att applicera på bergfast vänskap (som i mitt fall - en del som läser detta känner till det, för övriga kan det kvitta).

Efter detta var dock magin över. I stället för att fortsätta med det nerviga så hängav sig Lundell och bandet till att leka Springsteen och köra raggarrock (a la Cadillac Ranch) för hela slanten i ett alldeles för långt medley som avslutades av en svensk tolkning av I've Been Working To Hard från Southside Johnnys comebackskiva Better Days. Bandet var superskickligt och stod för en hel del fina prestationer, men när bandmedlemmarna tävlar i att slå hårdast på instrumenten och göra värst headbangs så är det inte min grej. Däremot gillade jag avslutningen med Folket bygger landet, en av de proggigaste låtar som skrevs i landet under 90-talet.

Du kanske tror att det är Kungen
Du kanske tror att det är Södersten
Du kanske tror att det är Persson
(för kvällen utbytt mot Reinfeldt)
eller bankerna eller regeringen

Men det är folket som bygger landet
Folket är dom enda som kan det
Det kommer underifrån när den dagen är här
Om folket vill så bygger folket landet


Trots invändningarna ovan var det en bra kväll - två av de tre timmarna var precis vad jag kunde önska. Att det inte var en nostalgishow av Greatest hits-karaktär var extra glädjande.

onsdag 18 mars 2009

Alla Fagra


Alla Fagra. Garaget, Malmö 18/3/09

Via Malmö Folks nyss avgångna ordförande Kari fick jag inbjudan att gå på releaseparty för Alla Fagras debutskiva Våta pussar. Bandet består av fem Malmöbaserade musiker även om ingen av dem är Malmöit från början. Deras utgångspunkt är tveklöst den svenska folkmusiken, men influenser hämtas från många håll och blandas friskt. Texterna utgör i större utsträckning vardagsbetraktelser av dagens Sverige (störande grannar, falafel, vardagsstress m.m.) i stället för den "fäbodsromantik" många förknippar folkmusik med. Det låter kort sagt modernt och uppdaterat.

Spelningen på Garaget var fullkomligt lysande. Med det vassa låtmaterial som finns på skivan kan det egentligen inte gå fel, men live blir det ännu en dimension med en del vågade arrangemang som bara ett riktigt skickligt band kan gå i land med, t.ex. inleddes spelningen med att sångerskan gav hals från en balkong 10 meter upp bakom publiken, medan resten av bandet spelade från scenen. Rätt så magiskt, faktiskt. I en låt gick violinisten iväg från scenen och runt i publiken, vilket gav tonerna en fantastisk, ödslig klang. Med mera. Och i övrigt genomsyrades spelningen av en glädje och värme som är sällsynt och jag hade en känsla av att ha varit med om något stort när jag gick hemåt - precis så det är tänkt att kännas efter en spelning.

Skivan rekommenderas starkt till alla med minsta intresse för svensk folkmusik. Själv har jag nu spelat den fem gånger i rad, trots att jag har en hög med andra olyssnade skivor som ligger och väntar. Några smakprov finns här.

måndag 16 mars 2009

Årets bästa låt hittills

Naturligtvis har jag inte hört allt som givits ut och inte ens allt som är värt att höra, speciellt som jag var bortrest nästan en månad och inte alls hängde med i vändningarna, men ojojojoj så bra det här är. Melodin är fantastisk och uppbyggnaden till attacken efter tre minuter är från himlen. Det här är Cursive:

Lappuggla

Lappuggla. Skanör/Ljunghusen Mars 2009. Foto: Richard Ek

När jag började ägna tid åt fåglar på 80-talet var lappugglan en av de riktiga drömarterna. Den fanns bara i norra Norrlands kusttrakter och var både stor och ovanlig. Att åka dit och se den låg högt på önskelistan. Och i juni 1990 såg jag och några vänner en lappuggla utanför Boden och senare samma sommar ännu en på en myr utanför Luleå. Att någonsin få se den i Skåne fanns överhuvudtaget inte i tankarna. Förvisso fanns det ett fynd från Fjälkinge utanför Kristianstad redan 1913. Jag minns att jag i många år tyckte detta var ett av de märkligaste fågelfynden, alla arter inkluderat, som gjorts i Skåne någonsin.

Lappuggla är för övrigt ett ganska dåligt namn - den finns knappt alls i fjälltrakterna/Lappland utan trivs framför allt i skogs- och myrmarker i låglandet. Dess östliga ursprung gör att ryssuggla hade varit ett mer träffande namn. Det engelska namnet Great Grey Owl är annars ganska trevligt - varför inte Stor grå uggla. Ja, kanske för att tre ord inte är kutym i svensk artnamngivning. Och bara gråuggla hade inte riktigt klätt dess karisma.

Hur som helst, under 80- och 90-talet sågs lappugglor efterhand längre ner i Sverige och de ses idag regelbundet ända nere i Uppland och Västmanland. Ändå möttes det med stor förvåning när en lappuggla sågs vid Skummeslövsstrand i Halland, alldeles nära Skånegränsen i juni 2000. Den fågeln stannade kvar hela sommaren och hösten. Och 2005 dök det upp en lappuggla i Skåne igen - en fågel sågs i Skrylleskogen mellan Dalby och Södra Sandby 18 oktober.

I höstas var det som jag skrivit tidigare i bloggen en s.k. uggleinvasion, men mest var det pärlugglor som sågs. Men även den andra lappugglan i Skåne i modern tid dök upp - under nattlig fångst av pärlugglor i Falsterbo 30 oktober sågs en vid fyrträdgården. Anledningen till uggleinvasioner brukar vara att det året innan har varit bra med föda (gnagare) och ugglorna har fött upp mycket ungar. När det året efter blir sämre tider finns det för många ugglor i förhållande till födotillgång och det blir massflyttning. Att lappugglor gör påtagliga invasioner är dåligt känt men att de rör sig en del om födan sviker står klart.

För en dryg vecka sedan sågs en ny lappuggla i Skåne, nära Vitaby i östra delen av landskapet. Och i söndags (15 mars) hittades ännu en, således den fjärde i Skåne i modern tid. Denna fanns i skogen norr om Skanörs ljung på Falsterbohalvön. Den var kvar på måndagen och jag var då nere och tittade på den. Richard Ek tackas varmt för lån av bild - besök gärna hans bildsida med fågelbilder och annat från både Sverige och utomlands.

Gorilla



Gorilla trecking. Volcanoes NP 16 feb 2009

I Volcanoes National Park, Rwanda finns sju grupper med gorillor som visas för turister. De är alltså helt vilda, men de har vant sig vid människors närvaro och man kan därför vistas helt nära dem. Men först måste man ta sig dit. Vid fördelningen av grupper så får de som ser minst fysiskt starka de mest tillgängliga gruppen och de som ser ut som bergsklättrare den svåraste. Vi fick en av de svårare, men det gjorde inte mycket.

Första biten av vandringen var brant, men på en bra stig i öppet landskap. Efter en timme var vi framme vid skog och där fick vi meddelande via walkie talkie att spanarna som går före och spårar gorillor hade hittat dem. Därefter fick vi gå en halvtimme uppför på en smal, lerig stig men inspirationen gjorde det enkelt och bekymmerslöst.

En av spanarna väntade på stigen och sa att det var dags. Och så gick vi bara några hundra meter till genom terrängen och i en solbelyst glänta satt de – ett av världens finaste djur. Det behövs bara några sekunder för att bli charmad av dessa människolika varelser. Så lugna, så fridfulla och så intelligenta. Att titta i gorillornas ögon och mötas av dess varma blick som säger ”hey, man – kul att ses”. Att se de nyfödda ungarna som precis som ett människobarn klättrar på sin något besvärade moder som verkar trött och lite besvärad av ungens lekfullhet. Eller att se en annan trött gorilla bara fläka sig i terrängen som en svensk gör på badstranden (andra bilden uppifrån). Det var en riktigt stor upplevelse. Naturligtvis är gorillor potentiellt farliga om de skulle bli hotade, men det fanns inga sådana tankar här – allt kändes helt fredligt och behagligt.




En annan stor upplevelse, i dubbel bemärkelse, var Mr Silverback, flockens ledare – en bjässe på närmare 250 kg. Han satt lugnt och betraktade oss i ett tiotal minuter – ibland såg han lite ointresserad ut men oftast så man gärna skulle delat en öl (fast mat och dryck får man inte ha framme när man är nära djuren) eller dragit ett parti kort med honom – innan han tyckte vi var lite tråkiga och gick iväg på alla fyra.

Att se gorillor var en givetvis en höjdare och något som läggs till de stora upplevelserna i livet. Dessutom något som är enklare att förstå storheten i för andra människor än att se t.ex. Red-collared Mountain-Babbler (en häftig och ovanlig fågel).

Två korta videosekvenser: här och här!

torsdag 12 mars 2009

Marissa till Köpenhamn

En av mina absoluta favoriter inom sentida amerikansk folkpop, Marissa Nadler, spelar på Loppen 26 maj. I'll be there, även om jag tänkt spara in på Danmarkskonserter pga den kassa kronkursen. Men det kostar bara 100 DKR och det vet jag att Marissa är värd. Hon kommer inte till Malmö för turneschemat är späckat både innan och efter. 27 maj spelar hon i Göteborg.

söndag 8 mars 2009

The Zombies


The Zombies. KB, Malmö 8/3/09

Det är onekligen lite speciellt att se ett band som stod på sin konstnärliga topp när medlemmarna var 22 år - mer än 40 år senare. För även om The Zombies och deras medlemmar i olika sammanhang gjort bra musik även senare kretsar fortfarande mycket kring mästerverket Odessey and Oracle från 1968, definitivt en av de bästa popskivor som överhuvudtaget gjordes i slutet av 60-talet.

Innan spelningen började fick jag en härlig flashback då kvällens DJ spelade en alldeles fantastisk låt, som jag gillat förr men inte hört på...tja, 10 år? Nämligen Lake Shore Drive med Aliotta, Haynes & Jeremiah. Den är lätt 10/10 vilken dag som helst. Det kan du själv konstatera här! Inte bara en sjukt bra låt utan även en sådan som anses ha ett dolt budskap - bara att kolla initialerna på titeln så förstår ni vilket.

Men det var ju The Zombies som var kvällens band och det började fint med I Love You. Efter några låtar, där jag var kluven till en rockig version av What Becomes of the Brokenhearted kom sedan en sex låtar lång svit av låtar från mästerverket, där A Rose For Emily var vackrast, Beechwood Park bäst och Time of the Season avslutade nästan lika bra. Hung up on a Dream som jag anser vara det verkliga mästerverket spelades inte, med motiveringen att den inte går att göra rättvisa med bara fem musiker - ett resonemang som jag kan köpa.

Trots att sångaren Colin Blunstone är 63 år nu sjunger han fortfarande riktigt bra - hans röst är mer eller mindre intakt. Och både klaviaturspelaren Rod Argent och gitarristen Keith Airey briljerade vid flera tillfällen. Ibland var det väldigt bra, som i t.ex. Old and Wise (som Colin sjöng på en Alan Parsons-skiva) medan t.ex. allsångslåten God Gave Rock`n´roll To You som väntat var förfärlig. Ibland, i några av de senare låtarna, blev det också lite för gubbtryggt, men som helhet var det en bra kväll med ett band som känns kul att ha sett. En kort (bara dryg minut) sekvens av fina Tell Her No finns här.

Här är f.ö. en cover av Time of the Season, som jag spelade in med några fina kanadensare i Barcelona förra året:

lördag 7 mars 2009

Shoebill


Semliki Wildlife Reserve, Uganda, 8 februari 2009 (plåtad genom kikare från båt).

På min lista över fåglar i världen som jag någon gång i livet vill se har träskonäbben alltid legat bland de allra översta. Om det är för att den är sällsynt och svårtillgänglig eller för att den ser ut som en korsning mellan en stork och Tyrannosaurus Rex vet jag inte riktigt - förmodligen är båda skälen delaktiga.

Träskonäbben lever i papyrusmarker i Centralafrika. Den största populationen finns i extremt svårtillgängliga områden i södra Sudan, och den finns även (men vanligen svårfunnen och mycket lokalt) i Rwanda, DRC, Centralafrikanska republiken, sydvästligaste Etiopien och på något ställe i Tanzania. Och så i Uganda där de mest tillgängliga lokalerna finns. Men även här behöver man oftast åka ut med båt, för de håller ofta till i kortväxta partier på utsidan av de stora träsken. Världspopulationen beräknas till mellan 5000 och 8000 individer.

Fågeln är så osannolik i sitt utseende att den första beskrivningen av den, för ett antal hundra år sedan, av jägare som sett den i södra Sudan, avfärdades av vetenskapsmän som ett rent påhitt. De hade sett en gigantisk grå fågel med en osannolik näbb och jättestort huvud. Men det ansågs alltså för osannolikt att det fanns ett sådant oupptäckt monster. Senare så sågs den dock av västerlänningar och den fick då namnet Baleaniceps rex, vilket betyder "King Whalehead", därav dess tidigare namn "valhuvad stork". Men det är inte en stork utan träskonäbben tillhör en helt egen familj. Därför heter den numera Shoebill/träskonäbb.

På resan såg vi tre stycken träskonäbbar - två i Semliki och en i Mabamba Swamp utanför Kampala.

fredag 6 mars 2009

Valutakurser from Hell

1 US dollar = 6,50 kr
1 Dansk krona = 1,25 kr
1 Euro = 9,50 kr

Ungefär så har jag vant mig att det brukar vara. Med små variationer har dessa kurser funkat bra vid snabb framräkning av priser i SEK. I flera år. Men nu är det tydligen nya tider. Senaste kollen på Forex ger mig följande säljkurser:

1 US dollar = 9,22 kr
1 Dansk krona = 1,56 kr
1 Euro = 11,60 kr

Eftersom jag ska till Kalifornien i april och hade tänkt mig några konserter och gärna en Roskildefestival i Danmark (även om de toppnamn som de gått ut med hittills - Oasis och Coldplay - inte känns särskilt kul) under vår och sommar börjar det bli hyggligt dyrt. Och det värsta är att den svenska kronans försvagning inte verkar ha avtagit - snarast tvärtom. Snart dags att lägga ner alla Danmarksplaner i alla fall.

En blaskig 40 cl festivalöl i plastmugg kostade 7 dollar på Coachella 2007 - då 45 kr, i nuläget om de inte höjt priset blir det 65 kr (nära nog kriminellt dyrt). Vatten i motsvarande mängd gick på 2 dollar och ett par liter om dagen är livsnödvändigt i The California Sun. Blir inte helt billigt där i år.

Roskildebiljett kostar 1785 DKR - då ca 2250 kr, nu ca 2750 kr. Spelningarna med Buena Vista Social Club och Salif Keita i Köpenhamn i maj ligger båda på ca 350 DKR/st och hamnar alltså kring 540 SEK bara för biljetten - sindsyg!

Och nej, det är inte det minsta synd om mig - det är bara löjligt dyrt.

För övrigt valde jag popquiz på På besök före Animal Collective igår. Synd för att det nog var en väldigt bra spelning på Mejeriet, bra för att vi vann quizzen. Kanske för att de spelade extra mycket kvalitetsmusik typ Gunther, Niklas Strömstedt ("Sista morgonen" - vilken tortyrmusik!) och Noice.

onsdag 4 mars 2009

Crystal Stilts


Onsdagskvällen ägnades åt en spelning som jag sett fram emot ett bra tag. Och Crystal Stilts spelning på Debaser gjorde mig inte det minsta besviken. även om det live lät betydligt mer som The Doors än som Joy Division - något som mest kan tillskrivas den genomträngande orgeln som förde musikens karaktär ytterligare år tillbaka i tiden jämfört med studioversionerna. Annars gillade jag den lilla (hon kan inte ha varit mycket över 150 cm) trumslagerskan, som stod upp hela spelningen och dominerade med sina endast tre trummor (ingen cymbal!). Och att sångaren ömsom verkade spik nykter och ömsom helt stenad - förstod aldrig med säkerhet hur det verkligen stod till. Men han sjöng bra oavsett. Spelningen var i alla fall väldigt bra, som väntat!

Här finns ett klipp från kvällen och tänka sig - här finns ett annat!

I övrigt noterar jag att man inte kommer undan Way Out West i år heller. Inte för att det känns det minsta jobbigt - jag trivs verkligen på Way Out West - men det första artistsläppet idag var alldeles lysande - Lily Allen, Vivian Girls, Wilco, Calexico, Fever Ray, Jenny Wilson, Arctic Monkeys, Band of Horses, Bon Iver och Timo Räisänen. 14 & 15 augusti 2009 kommer jag att vara i Göteborg!

tisdag 3 mars 2009

O'Death


Intressant konsertvecka i Malmö/Lundregionen just nu. Crystal Stilts på Debaser idag (onsdag) är ett måste och i morgon skulle man lätt kunna tänka sig Animal Collective på Mejeriet. De såg jag på Jeriko härom året och det var väldigt bra. Får se om jag väljer det eller popquiz - är lite sugen på båda. Och på söndag är det gamla fina Zombies på KB - kanske får man höra Hung Up on a Dream, verkligen ett riktigt mästerverk till låt. Och om det inte vore nog finns även Those Dancing Days på Debaser på fredag att ta del av. Men de såg jag i oktober så det får nog vila - har ju sagt att jag skulle dra ner på konserter i år....hmm.

I lördags var det en fin spelning på Debaser. O'Death från New York besökte Freaks`n´Geeks och bjöd på härlig folkpunk med aningen countrytouch. Både banjo och violin fanns i sättningen. Gott om folk i publiken var det också och de blev välförtjänt inropade två gånger - andra gången, som verkade spontan och oplanerad, laddade de riktigt med fina Home och röjiga Vacant Moan, två av de starkaste låtarna från senaste skivan. Kyligt att spara såna trumfkort med tanke på att de nog var rätt okända för delar av publiken. Men de fick ett fint mottagande. Det fick för övrigt även förbandet, Nervous Nellie från Stockholm, som hade en lokal fanclub på plats. Deras countrypop gav mig dock inget bestående, även om det för stunden var ganska lättlyssnat.

Och Håkan Hellström, som spelade på Konserthuset tidigare på kvällen, fanns i vimlet efteråt - bara en sån sak. Här lite O'Death från i lördags:

Down to Rest
Home
Fire on Peshtigo

söndag 1 mars 2009

There is a Light That Never Goes Out

Bilden ovan är från Roskildefestivalen i somras och texten på tröjan är en del av ett av de trasiga indiekidsens största anthems - There is a Light That Never Goes Out av The Smiths. Och i onsdags var det dags att hylla Morrissey på En afton på Debaser Malmö. Gäster var El Perro Del Mar, Princess (från Zeigeist), Magnus Carlson (Weeping Willows), Adam Olenius (Shout Out Louds) samt Malmöbandet Provköket, som företräddes av en sångare och två cellister.

Filmen som visades innan var bra och lagom lång. Bra intervju med Morrissey själv och lagom mycket av andra kändisar som berättade vad Moz betytt för dem. Även konserten var bra - sällan fantastisk men hög och jämn standard. Magnus Carlson var inte oväntat den som var mest Morrissey av gästerna och gjorde för ovanlighetens skull tre låtar (annars är det alltid två). Men han hade nog gärna gjort 50 om han fått det - han verkade rent salig att få vara med och hylla sin husgud. Så här lät There is a Light..., som naturligtvis avslutade kvällen.