söndag 28 februari 2010

Beach House



Beach House. Loppen, Köpenhamn 26/2/10

Kvällen var efterlängtad. Beach House gjorde väldigt bra ifrån sig redan 2008 med albumet Devotion, men med nya Teen Dream har man tagit ännu ett steg. Skivan är så otroligt stark att jag inte tvekar om att den hade varit #1 på min albumlista om den kommit 2009 och den blir definitivt svårslagen i år. Den är så stark att när jag ska nämna favoritlåtar från den så måste jag, faktiskt, räkna upp samtliga (fast just nu är nog Zebra min absoluta favorit. Tidigare i veckan var det 10 Mile Stereo och innan dess Norway och innan dess... - ja, ni förstår). Att spelningen var på Loppen, med dess svartklubbsliknande interiör och låga, intima scen kändes också helt rätt. Loppen, beläget i det nu nästan helt normaliserade Christiania, är ett av mina absoluta favoritställen för konserter, och Beach House är ett band som definitivt kommer mer till sin rätt i den täta atmosfären här än på en större arena.

Spelningen uppfyllde alla förväntningar. Om jag ska ha några invändningar så är det att arrangemangen i de flesta fall var lite mer lika albumversionerna (som alltså är fantastiska) än man kanske skulle ha önskat och att låtarna slutade lite abrupt. En eller två minuters shoegazande avslutning på några av låtarna hade förstärkt upplevelsen ytterligare. Men materialet är så häpnadsväckande starkt och Victoria Legrands säregna och aningen androgyna stämma är hela tiden ett med musikens drömska karaktär. Stundtals är det så vackert och samtidigt intensivt att jag bara står och njuter av känslan av att få vara just där och just då, nästan som i ett stadium av hypnos. Här är några klipp från kvällen:

Zebra
10 Mile Stereo
Norway

Jättetrevligt sällskap av Madeleine från Radar samt Mattias och Kajsa från Popponny förstärkte den lyckade kvällen. Och kom ihåg att när ni är på Loppen så vill de helst att ni röker ert hasch utomhus.

fredag 26 februari 2010

Saker jag inte begriper, del 1:2

Ja, då har Kevin Costner gjort sitt gig i Göteborg och frågan är förstås om jag hade rätt i mina förutsägelser. Ja, det vet jag ju inte för jag var inte där, men av Aftonbladets recension verkar jag i alla fall inte varit helt snett ute.

Aftonbladets recension

Showen inleds med 10 minuter montage ur Kevin Costners filmer. Alla de berömda rollerna. Publiken jublar åt några scener, flickor i 47-årsåldern iiiii-skriker åt bilder ur ”Bodyguard”.

Låter inte direkt fantastiskt. Men han fick i alla fall tre plus (av fem).

tisdag 23 februari 2010

Intervju med Jamie T

Jamie T kommer till Norden i helgen för spelningar i Stockholm och Oslo. Jag fick chansen att göra en intervju med honom för Radar och vill man läsa den kan man göra det här.

Saker jag inte begriper, del 1

Jag läste att Kevin Costner kommer till Sverige. Inte för att visa upp sig i samband med någon premiär utan för att spela musik. Han gör visst det också - han har ett band som heter Modern West.

Så långt har jag inga invändningar. Det som är förbluffande är att biljetterna till spelningen i Lisebergshallen kostar mellan 390 och 495 kr. För att se en konsert med en som aldrig gjort några intryck som sångare (eller har jag bara missat det?). Finns det folk som skulle betala mellan 390 och 495 kr för att se Fredrik Reinfeldt ge en konsert? Henke Larsson? Henning Mankell? Antagligen - det verkade ju populärt att se Robert Gustafsson sjunga i dansband i somras.

Jag kunde inte låta bli att lyssna lite på Costners myspace. Det låter inte illa. Det låter som ett modernt The Eagles men med brist på bra låtar plus lite extra violin för att ge ytan, och då menar jag verkligen bara ytan, en lite folklig touch. För egentligen är det bara trygg countrygubbrock som varken irriterar eller tilltalar. Hade Costner ersatts med en okänd, jämbördig sångare hade de möjligen fått spela på Bakfickan i Malmö och antagligen lyckats underhålla delar av den öldrickande pubpubliken hyfsat. Nu lär de sälja ut Lisebergshallen - bara för att det är han som sjunger (och naturligtvis inte för hur). Fascinerande.

*slut på fundering*

Vit Päls

Malmöbandet Vit Päls hade releaseparty på Debaser i fredags och förutom att fira att en skiva släpptes så gav man också en spelning. När jag såg Vit Päls första gången, i januari förra året, var de förband till Still Flyin'. Det var en legendarisk kväll. Två band som fick Debasers ofta relativt beskedliga och stillastående publik att dansa, hoppa och skrika. Vit Päls fick göra extranummer trots att de var förband.

Jag hade därför ganska höga förväntningar på denna kväll. Och det var ingenstans dåligt. Det var stundtals riktigt bra. Bandet spelade nog t.o.m. ännu bättre och det kändes mer välrepeterat. Två faktorer påverkade dock helhetsupplevelsen negativt:

- jag hade enorma förväntningar och har sen förra årets överkörning målat upp en inre bild av att detta är världens bästa liveband.
- publiken var mindre hysterisk än förra gången och då blir interaktionen mellan band och publik sämre.

Att Vit Päls är ett fantastiskt liveband råder det dock fortfarande ingen som helst tvekan om.

Det släpptes ju en skiva också. Med frikostiga 21 spår. Jag köpte den och gillar den verkligen. Låtar med hela bandet blandas med sololåtar från sångaren Carl-Johan Lundgren. Texterna är vardagsbeskrivningar, vanligtvis från Malmö, vilket ger en behaglig igenkänningsfaktor, med en speciell lyrik som sällan följer standardiserade versmått utan snarast känns rakt kopierade från sångarens dagbok. Ljudbilden är betydligt mer avskalad än den är live, vilket lyfter fram de finurliga texterna på ett bättre sätt. Men om man tror att skivan skapar samma festfaktor som bandets liveframträdanden gör lär man bli besviken. Med en annan ingång är det däremot ett högst lyssningsvärt samtidsdokument.

Jag ställde in lördagskvällens konsertbesök och prioriterade OS. Nu ser jag fram emot Beach House på Loppen på fredag!

fredag 19 februari 2010

Konserter närmaste tiden

Bra tryck på konsertfronten framöver. De här grejerna kommer jag se under de närmaste veckorna:

19 feb Vit Päls (releaseparty) - Debaser
20 feb Railcars - Debaser
26 feb Beach House - Loppen
27 feb Chocolate Barry - På Besök
4 mar Yeasayer - KB (samma kväll och troligen samtidigt spelar Still Flyin' på Debaser och det skär i hjärtat att behöva missa en av spelningarna. Eftersom Yeasayer spelar på Primavera så kan det hända att jag går på Debaser i stället)
8 mar Tindersticks - KB (men jag går lika mycket dit för att Anna von Hausswolff är förband. Hon är helt enorm)

Primavera Sound i Barcelona (27-29 maj) presenterade sin sista stora dos med artister i veckan. Pet Shop Boys var det största namnet. Nostalgikern i mig blev glad åt Marc Almond, Gary Numan och Roddy Frame medan indiegenerna tackade för The Wave Pictures, Sunny Day Real Estate och Scout Niblett. Och Beach House kommer även till Primavera. Hela line-upen finns här. Det ska bli fantastiskt kul att åka dit. Längtar!

torsdag 18 februari 2010

Bloggtorka

Orsaker till bloggtorka:

1. Hjärnstillestånd
2. OS-feber
3. Konsertabstinens

Återkommer strax

onsdag 10 februari 2010

Dirty Three - Some Summers They Drop Like Flies

Den som tror att Warren Ellis bara är en skäggig sidekick till Nick Cave har en del att upptäcka. Detta är himmelskt vackert.

tisdag 9 februari 2010

Nytt om Arcade Fire

Att jag är minst sagt förtjust i Arcade Fire är ingen hemlighet och att jag tycker de tre år som gått sedan de släppte sitt förra album Neon Bible är alldeles för lång tid är inte heller oväntat. Det ryktades ett tag om att de skulle släppa nytt i maj, men det senaste är att deras tredje fullängdare kommer att levereras under andra halvan av 2010. Det indikerar väl i så fall att de inte blir aktuella för sommarfestivaler i Europa i år. Tyvärr. Vi får se vad som händer helt enkelt.

Vad som står helt klart är i alla fall att Peter Gabriel har gett sig på ett av Montrealbandets verkliga storverk - My Body is a Cage - och gjort en inte oäven version av den. Lyssna på den här. Bättre än väntat, sämre än originalet känns som en kort och enkel sammanfattning.

Något som gjorde mig riktigt glad var annars den här roliga fan-videon som ett gäng studenter gjort av fantastiska, underbara Rebellion (Lies). Se, lyssna och må bra!

måndag 8 februari 2010

Eurovision Song Contest 2010 - allt som behöver sägas

Boggen tipsade om en helt lysande krönika om melodifestivalen som Jan Gradvall skrivit. Läs den här. Visst kan man tycka att man inte behöver ta det på så stort allvar men med tanke på hur mycket tid, pengar och mediautrymme det tar så går det inte heller att enbart ta det på skämt. Jag upprepar att krönikan verkligen är både bra och dessutom relativt kort så missa den inte!

Jag skrev f.ö. en egen text om eländet efter Europafinalen 2008. Och jag har inga problem att fortfarande stå för texten, är rentav riktigt nöjd med den - läs den här.

Så - nu gör vi varandra en stor tjänst och glömmer eländet för i år. Och gärna för alla andra år också. Musik är ingen lek och det finns för mycket bra för att lägga tid och kraft på det dåliga och dessutom göra spektakel av det. Musik förtjänar så mycket bättre. I stället lyssnar vi på något riktigt bra i stället, t.ex. det här fina bandet, som dels släpper sitt nya album i morgon (tisdag 9 feb) där denna låt finns med och som jag dessutom hade glädjen att göra en intervju med förra veckan - dyker upp på Radar inom kort:

Drömmen om 2010

Jag tycker verkligen om snön och föredrar lätt en kall och "riktig" vinter som denna före en grå och blåsig som mer påminner om en evig november. Men oavsett hur fint det är går det aldrig upp mot den varmare delen av året. När man utan att frysa och utan att behöva ha alltför mycket kläder på sig kan bedriva sina favoritsysselsättningar - lyssna på musik, vistas i naturen och springa - utomhus, det är då jag trivs allra bäst. Så även om jag har principen att njuta av det som är så tar jag mig ändå friheten att längta lite. Jag har nämligen precis som vanligt en hel del planer för den varmare delen av 2010. Så här är det tänkt:


Barcelona och Primavera Sound i slutet av maj

Broloppet 12 juni


Tibetanska höglandet med främst fågelskådning på schemat från mitten av juni och tre veckor framåt. En av de mest eftertraktade arterna heter Roborovskis rosenfink och lever på ca 4800 m höjd


Nordligaste Sverige med bl.a. förhoppning att se tundratrollslända i slutet av juli. Kanske blir det ett besök vid Pältsa, Sveriges nordligaste fjäll (övre bilden).

...och självklart Way Out West i Göteborg i mitten av augusti

söndag 7 februari 2010

When Do I Get To Sing My Way?

Ja, det är frågan. Önskar så sjukt mycket att få se Sparks live någon gång. Det de gjorde i mitten av 70-talet är fantastiskt. Men de har fortsatt göra bra musik och så sent som 1994 klämde de ur sig ett mästerverk som detta:

lördag 6 februari 2010

Brian Johnson vs Bono

Brian Johnson, sångare i arenarockbandet AC/DC, har kritiserat sångarna i två andra arenarockband - Bono i U2 och Chris Martin i Coldplay - för att dessa från scen sagt till sina respektive fans att donera pengar till välgörande ändamål. Han menar att många fans är så unga, att de inte har råd men att stjärnornas påverkan är så stor att de ändå gör det i stället för att lägga det lilla de har på sig själv. Johnson säger:

Jag säger inte till någon att de ska ge pengar - de har inte råd med det. Då jag arbetade, ville jag inte gå på konsert för att någon fjant skulle berätta för mig att jag borde tänka på ett eller annat barn i Afrika.

Dessutom kritiserar han Bono och Martin för att de själva dessutom ställer upp på "allt" när det kommer till välgörenhet. Själva välgörenheten i sig tycker han väl är ok, men inte att de alltid måste skylta med det och, som han säger, göra reklam för sig själva.

Fair enough - håll gärna på med välgörenhet, men håll det helst borta från världstäckande tv!

The Ice Rage tycker:
  • att det är för lite bråk mellan världsstjärnor och att det här känns som ett friskt debattinlägg.
  • att välgörenhetsgalor och liknande är det absolut tristaste och segaste som överhuvudtaget går att se på tv (chansen att jag någonsin kommer se någon igen är mycket liten).
  • att de som anser att de har råd gärna kan och bör skänka en slant till välgörande ändamål.

fredag 5 februari 2010

Beach House - Teen Dream

Det är bara att kapitulera och hålla med alla andra som hyllar Maryland-duons nya album. Jag gillade redan Devotion från 2008, men ändå känns det direkt att det är både bättre och jämnare denna gång. Redan nu vet jag att denna hamnar högt när musikåret 2010 sammanfattas i december.

De är i krokarna om en knapp månad. Tyvärr spelar de inte i Malmö, men Stockholm, Göteborg och Köpenhamn får besök. Och eftersom Köpenhamnsspelningen är på trevligaste Loppen i Christiania (26 feb) så köpte jag en biljett härom dagen. Längtar!


tisdag 2 februari 2010

Another side of....Björn Afzelius

Björn Afzelius har de flesta hört. Han föddes 1947 och dog i cancer, endast 52 år ung, 1999. Däremellan spelade han i Hoola Bandoola Band och hade också en framgångsrik karriär som soloartist, rakryggad progg-gubbe och allmänt småslibbig kvinnokarl. Men låt oss titta närmare på musiken.

Afzelius blev väldigt populär under sin solokarriär - p.g.a. sina insmickrande melodier och konventionella, raka och rentav lite fega arrangemang ofta t.o.m. mer populär än sin vapendragare Mikael Wiehe, som allmänt ansågs som den mer kreativa av de båda. Och visst - det var Wiehes låtskrivande som gjorde att Hoola blev så stora som de blev, men under några år i mitten och slutet av 70-talet var faktiskt Afzelius den som pressade ur sig flest och bäst låtar. Förmodligen för att han då var lite argare än Wiehe.

Afzelius gjorde sig ett namn genom låtar som Sång till Friheten (kubansk låt i översättning), Tusen bitar (dansk låt i översättning), Bella Donna (svensktoppsflirt), Ikaros, Till min kära (egentligen tokpolitisk men med svensktoppsmelodi) och En kungens man (klassisk allsångslåt på fyllan). Och mot slutet av karriären var det rätt mycket meningslösa grejer som gjorde mig ointresserad av de skivor han släppte då - vi är därmed inne på 90-talet.

Hitlåtarna som jag nämnde tidigare pendlar mellan ok och hemskt dåliga. Hade de varit Björn Afzelius samlade testamente hade jag inte kommit ihåg honom på det sätt jag gör idag. Jag minns nämligen honom som en av Sveriges absolut bästa låtskrivare genom tiderna. Men jag gör det genom helt andra låtar - för allmänheten ofta okända låtar. Speciellt på hans första två skivor ligger några av de allra bästa svenska låtar jag hört genom tiderna. Dialog i Mariagränd är som en politiserad, nedstämd version av Desolation Row, Fröken Julie är helt enkelt det vackraste som finns och sättet på vilket han får ett schackparti att illustrera klasskamp i För kung och fosterland är helt fenomenalt. Och melodin i Historien har visat skulle vilken singer/songwriter som helst kunnat dö för. Och den oerhörda Atlantis från hans tredje soloalbum Johnny Boy måste också nämnas. Efter 1978 gjorde Björn bara ett fåtal låtar som nådde samma extremt höga klass, t.ex. Europa och titelspåret från Nio Liv.

Om jag hade blivit förvisad till en öde ö på obestämd framtid och bara fått ta med mig fem skivor överhuvudtaget hade jag valt A Pagan Place med The Waterboys, In An Aeroplane Over the Sea med Neutral Milk Hotel, Songs in the Key of Life med Stevie Wonder, Vi kaemper for at sejre med Savage Rose och, faktiskt - Vem är det som är rädd med Björn Afzelius. Jag måste helt enkelt ha den inom räckhåll - annars känns det inte alls bra (fast jag brukar hoppa över två spår). Det innebär inte att den är en av de fem bästa skivorna som gjorts - det kräver en annan slags värdering - men den är en av de fem jag lyssnat mest på och som jag väldigt ofta återkommer till.

Här har ni sex av de bästa låtar som gjorts i Sverige. Det är detta som är Björn Afzelius - inget jädrans "du är det finaste jag vet" (klassisk rad från Sång till friheten):

Dialog i Mariagränd
Historien har visat
Fröken Julie
För kung och fosterland
Fienden
Atlantis

Men partiet ska komma då bönderna tröttnar
på att få utkämpa kungarnas krig
då de vänder sig mot sina egna tyranner
och då blir det tal om en helt annan strid
för då bryter de regeln
och tar flera steg på en gång

Mixtapes, cellmates, Gilbert, King Monkey

Ibland hamnar jag i kreativa svackor. Nu är det en sån. Jag har nog tio olika texter i huvudet men inte förmågan att egentligen skriva en enda av dem. Men de kommer så fort de släpper, så stay tuned.

Sen sist har jag i alla fall sett Daniel Gilbert, Håkan Hellströms sidekick, på Debaser. Bra spelning med bra covers av Boys Next Door (Shivers) och Fugazi (Waiting Room). Ja, sistnämnda var knappt repad och kanske mer rolig än bra, men det funkade i alla fall. Hans egna material känns också fint. Lika fint var förbandet Mixtapes & Cellmates, med Robert Svensson (som jag sett live solo tidigare) som en av vokalisterna. Ett band med väldigt bra låtar och smarta arrangemang.

Och så var jag och kollade på Ian Brown på KB. Bara en Stone Roses-låt (Fools Gold), men solomaterialet, framför allt från senaste plattan My Way, håller också väldigt hög klass. Allra bäst var nog Crowning of the Poor. Någon bra sångare är han inte, men oj, vilken star quality det lyser om honom. Totalt sett var jag riktigt nöjd med den kvällen också.

Ska skärpa mig och skriva bättre texter inom kort.