Malmöbandet Vit Päls hade releaseparty på Debaser i fredags och förutom att fira att en skiva släpptes så gav man också en spelning. När jag såg Vit Päls första gången, i januari förra året, var de förband till Still Flyin'. Det var en legendarisk kväll. Två band som fick Debasers ofta relativt beskedliga och stillastående publik att dansa, hoppa och skrika. Vit Päls fick göra extranummer trots att de var förband.
Jag hade därför ganska höga förväntningar på denna kväll. Och det var ingenstans dåligt. Det var stundtals riktigt bra. Bandet spelade nog t.o.m. ännu bättre och det kändes mer välrepeterat. Två faktorer påverkade dock helhetsupplevelsen negativt:
- jag hade enorma förväntningar och har sen förra årets överkörning målat upp en inre bild av att detta är världens bästa liveband.
- publiken var mindre hysterisk än förra gången och då blir interaktionen mellan band och publik sämre.
Att Vit Päls är ett fantastiskt liveband råder det dock fortfarande ingen som helst tvekan om.
Det släpptes ju en skiva också. Med frikostiga 21 spår. Jag köpte den och gillar den verkligen. Låtar med hela bandet blandas med sololåtar från sångaren Carl-Johan Lundgren. Texterna är vardagsbeskrivningar, vanligtvis från Malmö, vilket ger en behaglig igenkänningsfaktor, med en speciell lyrik som sällan följer standardiserade versmått utan snarast känns rakt kopierade från sångarens dagbok. Ljudbilden är betydligt mer avskalad än den är live, vilket lyfter fram de finurliga texterna på ett bättre sätt. Men om man tror att skivan skapar samma festfaktor som bandets liveframträdanden gör lär man bli besviken. Med en annan ingång är det däremot ett högst lyssningsvärt samtidsdokument.
Jag ställde in lördagskvällens konsertbesök och prioriterade OS. Nu ser jag fram emot Beach House på Loppen på fredag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar