torsdag 29 april 2010

Arcade Fire i ett j-a stenbrott

Förra veckan kom det ut att Arcade Fires manager twittrat om att bandet skulle göra en Sverigespelning under sommaren och att det inte var i Stockholm. Själv tyckte jag att Way Out West låg bra till. De hade inga spelningar inbokade vid den tidpunkten och festivalens indieprägel hade gjort Arcade Fire till ett perfekt affischnamn.

Igår kom beskedet - de kommer att spela i Dalhalla utanför Rättvik 30 juni. Inte nog med att jag är i Tibet då - deras efterlängtade spelning kommer alltså bli i en satans gruva i övre Norrland (lyssna på Narren - Sången om LKAB för att komma i rätt mood). Ok, jag vet att Rättvik ligger i Dalarna som inte ens tillhör Norrland överhuvudtaget, men det är ungefär så hopplöst det känns. Det här är ju årets spelning i Sverige redan innan den varit. Möjligen, intalar jag mig för att enklare kunna smälta det, är det en störande faktor att det verkar vara 15-20 meter mellan scen och publik, men det är väl som sagt bara för att jag inte ska dö av avundsjuka på de som ska dit.

Dalhalla:

onsdag 28 april 2010

Dirty Three - Red

Satt på jobbet och lyssnade på Dirty Three, trion som frontas av Warren Ellis från Nick Caves kompband Bad Seeds, i iPod-en. Älskar dem. Fick mig då till minnes följande underbara ordväxling från ATP-dokumentären som jag skrev lite om i helgen. I den berättade Warren, medan Nick Cave satt bredvid, om hur det gick till när han blev medlem i Bad Seeds. I fri översättning -

Warren: Jag hörde dem och tyckte de var ganska bra, så jag gick med i bandet.
Nick: Samma här

Fantastiskt roligt i all sin enkelhet.

Savage Rose på Amager Bio 24/4


Savage Rose. Amager Bio, Köpenhamn 24/4/10

Jag har skrivit så mycket om Savage Rose tidigare (t.ex. här och här) och tänker därför inte ge mig in i ännu en hyllning till en av världshistoriens bästa rocksångerskor och deras underskattade och förbisedda material. Men jag var i alla fall i Köpenhamn i lördags och såg dem live ännu en gång och hade höga förväntningar efter att ha läst tre recensioner i danska tidningar som gett 5/6, 6/6 resp 6/6 (danskarna använder sexgradiga betygskalor). Och mycket riktigt var det helt fantastiskt.

Att Annisette är utomjordisk som sångerska - inte bara p.g.a. hennes röst, utan nästan ännu mer för hennes uttryck och trovärdighet - har jag skrivit tidigare. Hon har inte tappat någonting med åldern. Hon har lite fylligare, lite mer blodig röst nu, men den är lika stark och övertygande som någonsin. Men spelningen på Amager Bio hade aldrig blivit den fenomenala upplevelse den blev utan hennes fantastiska musiker. När Thomas Koppel dog rekryterades först Hammondfenomenet Palle Hjorth på klaviatur. Han var med redan på turnén 2006. På förra turnén, 2008, ersattes övriga (undantaget Annisettes dotter Naja på kör) med yngre, talangfulla musiker. Redan då funkade det bra. Nu har de bibehållit exakt samma band och det var verkligen total uppvisning från samtliga. Många av de mest klassiska Savage Rose-låtarna lät bättre än någonsin tack vare nya arrangemang, samspelt band och genom enorma individuella prestationer från nämnde Hjorth och lika mycket från den helt fenomenale gitarristen Rune Kjeldsen. Och rytmsektion och körtjejer gjorde också allting rätt. Det var den stora skillnaden mot tidigare Savage Rose-spelningar - bandet fick större utrymme och de tog tacksamt emot och visade vilka otroliga musiker de är.

Som vanligt med Savage Rose var spelningen uppdelad i två akter. Med höjdpunkter som You'll Know in the Morning, Wild Child, A Girl I Knew och en otroligt fin tagning av titelspåret från Universal Daughter var första akten allt man kunde önska. Men det var sen det blev fenomenalt - även i ett Savage Rose-perspektiv. Andra akten inleddes med en sensationellt hård taggtrådsversion av A Trial in Our Native Town, sen lämnade Annisette scenen en stund och lät bandet briljera i instrumentala Byen vågner från Dödens triumf. Men det var ändå inte förrän i Screams of Captured Birds mina tårar kom första gången. Det nya arrangemanget med kör och gitarr var så otroligt bra att jag bara dog. Det fortsatte i nästan samma klass och att man t.o.m. lyckades göra You'll Be Alright, som är aningen stökig och svår på skiva, till en perfekt avslutare säger allt om det här bandet. Som extranummer blev det Black Angel och en oerhörd fullbandsversion av Your Daily Gift. Då grät jag för andra gången.

Andra akten plus extranumren var genomgående helt sagolika - så otroligt bra att jag inte hittar ord. Savage Rose, med den eviga rosen Annisette och hennes unga, fantastiska band är fortfarande lika bra som någonsin. Och därmed ett av världens bästa band.

Setlist: Universal Daughter/You'll Know in the Morning/Children of Mine/Wild Child/The Shoeshine Boy Is Dead/A Girl I Knew/The Castle/Happy Day Angel/Long Before I Was Born - paus - A Trial in Our Native Town/Byen vågner/Dear Little Mother/Screams of Captured Birds/The Messenger Speaks/What Do You Do Now/You'll Be Alright - extra - Black Angel/Your Daily Gift

måndag 26 april 2010

M.I.A - Born Free

Jag har tidigare haft en aning kluven hållning till M.I.A. Jag gillar hennes stil, hennes rakryggade politiska hållning och en del av hennes musik. Men ibland tycker jag att hon är svårlyssnad och den enda gång jag sett henne live tyckte jag hon pratade sönder delar av spelningen. Efter två album och en längre paus p.g.a. främst barnledighet är hon nu tillbaka. Och den låt som nu finns tillgänglig - Born Free - låter inte som tidigare M.I.A-grejer - den är betydligt skränigare och en del fans lär nog rygga tillbaka. Men låten i all ära - det är videon som är grejen.

M.I.A är född på Sri Lanka och har tamilskt ursprung. Hon har varit frispråkig ända sen hon slog igenom och bl.a. hävdat att Sri Lankas regering utförde folkmord på tamiler under inbördeskriget på Sri Lanka. Det ska man ha i åtanke när man ser hennes nya video. Om hon var frispråkig innan vet jag inte vad man ska kalla henne nu. Men hon har säkert väntat på den här chansen. Hon har nått ryktbarhet och fått världen att längta efter hennes comeback. Och då - då blir det ingen ny Paper Planes - då är det i stället dags att tala klarspråk.

Videon är brutal och t.o.m. lite otäck. Men väldigt effektiv. Här flyttar hon över handlingen till USA och låter rödhåriga män illustrera de förtryckta tamilerna och därmed ger hon hela scenariot ett kusligt nära perspektiv som gör att det här med stor sannolikhet kommer bli årets mest omtalade musikvideo. Den här videon känns mer politisk än Nationalteaterns hela karriär.

M.I.A - Born Free (real and explicit version)

Sushikurs

Var på kurs i lördags eftermiddag. Min vän Lina driver Simply Food & Cafe och hade bjudit in till att lära sig göra egen sushi. Det var kul, mycket givande och det blev gott - väldigt gott. Och gav mersmak.


söndag 25 april 2010

En ros som aldrig vissnar

Var på Amager bio och såg Savage Rose igår. Försöker hitta ord för hur bra det var, men det går än så länge inget vidare. Jämfört med föregående turné så fick bandet större utrymme och de vågade sig på en del nya arrangemang som gjorde att flera klassiska låtar lät bättre än någonsin. Skriver lite mer sen. Men njut av det här så länge.

Savage Rose 1968 - Annisette, 20 år. Fantastiskt!


Savage Rose, 2010 - Annisette, 62 år. Lika fantastiskt!

lördag 24 april 2010

En fredagskväll på Debban

The Pharmacy

Spenderade fredagskvällen på Debaser tillsammans med Emma och Kristian. Jag hade inte hört något av kvällens band innan och gick dit mest för att de skulle visa ATP-dokumentären och för att jag inte hade några bra alternativ. Men det blev en trevlig kväll. Filmen lyfte fram ATP-känslan väldigt bra, den innehöll mycket bra musik och jag måste absolut åka på fler sådana festivaler, helst redan i december. Det genomfördes även en ganska trevlig quiz, där frågorna utgick från banden i filmen, men kopplingarna stundtals nästan var i klass med Hipp-hipps melodikryss-parodi. Vi kom tvåa.

Kvällens båda band var av väldigt olika slag. Pistol Disco körde tiominuterslåtar av malande karaktär, påminde inte så lite om Ikons, som jag såg härom veckan, i upplägget men där Ikons var sju man på scenen var PD bara tre, och även om ljudbilden var kraftig så saknades variationer och nyanser så det blev lite tröttsamt efter ett tag. Men i början gillade jag det. Efter de spelade New Orleans-baserade The Pharmacy och nu var det plötsligt solskenspop med låtar på 1,5 - 2 minuter, där de flesta var i samma anda som Weezers Buddy Holly. Den annars ganska beskedliga Debaserpubliken var med på noterna och dansade nedanför scenen. Väldigt underhållande.

Nu är det lördag och större uppgifter. Först ska jag på kurs för att lära mig göra sushi och sen är det tåget över bron och konsert med fantastiska Savage Rose på Amager Bio.

onsdag 21 april 2010

Mixed music grill från gångna veckan

Eye Travel

Loney Dear

Noah and the Whale


Konserter i korthet - alla i Malmö:

16 april: Chocolate Barry + Petter Seander. Vinylbaren

Min Grand Old Friend Juan Lopez var i stan och då var det såklart öl och musik på programmet. Vi gick till Vinylbaren. Efter att ha bevittnat Chocolate Barrys världspremiär i februari och sedan tvingats lämna deras andra spelning för att jag skulle se annat, var det nu dags för deras fjärde framträdande. De är verkligen bra. Inte bara för att jag känner sångaren. I Cry Because Of You Argentina är en solklar hit, deras solskenscover på Primal Screams Velocity Girl är helt rätt och så gillade jag skarpt den sista låten som byggde på textraden Why didn't Barry leave the party like everybody else. De har en underfundiga och har en självdistans som känns befriande. Hoppas de fortsätter spela mycket.

Petter Seander spelade också samma kväll. Jag hade inte hört honom innan men hade en trevlig stund. Det är ganska lättillgänglig indiepop som inte sticker ut jättemycket men är helt omöjlig att bli irriterad på, typ såhär. Basisten såg ut som någonting från Frank Zappas storhetstid. Helskön. Lite dåligt ljud tyvärr.

17 april: Eye Travel + Loney Dear. Debaser

New Young Pony Club hade jag tänkt se på Debaser denna lördag men Eyjafjallajökull ville annorlunda. En av Sveriges bästa indiepopakter - Loney Dear - ersatte. Men först Eye Travel, artistnamn för singer/songwritern Christoffer Andersson. Det är finstämt och väldigt vackert och hans röst är ganska fantastisk och får mig att tänka på några stora sångare från tidigt 70-tal - typ Cat Stevens. Tyvärr var det bara ett 20-tal personer som verkade bry sig, övriga på Debaser skrålade väl mycket och störde mycket av upplevelsen. Men själv tyckte jag han var fantastisk. Hoppas snart få höra honom under bättre omständigheter (läs: en mer respektfull publik).

Loney Dear såg jag göra en briljant spelning med band i somras, men nu var han blixtinkallad (som ersättare för NYPC) och spelade akustiskt. Som låtskrivare och på skiva är han bland det bästa vi har i Sverige och när han var fokuserad lät det även denna kväll riktigt fint. Tyvärr var han lite för uppsluppen och spelningen hade vunnit på mer skärpa och fokus. Nu avbröt han t.o.m. några låtar för att prata och vara rolig i stället. Men när det var bra var det riktigt bra.

20 april: Allt är musik + Noah and the Whale. Babel

Allt är musik , artistnamn för soloartisten Andreas Sjögren, hade redan börjat när jag kom till Babel. Först fick jag lite gycklarkänsla a la Gunnar Danielsson av det, men efterhand kändes det allt bättre och hans låtar, framförda med ganska larmig elgitarr, känns väl värda uppmärksamhet. Han gjorde även en svensk tolkning av Love Will Tear Us Apart, som lät bra.

Noah and the Whale, som jag sett en gång tidigare, hade jag vissa förhoppningar på. Tyckte dock det var ganska intetsägande den här kvällen. De har en hög med lugna, melankoliska låtar om krossad kärlek och så har de en ungefär lika stor hög med lite mer uppsluppna låtar. Låtarna i respektive hög låter inbördes rätt lika så efter ett tag känns det inte så kul längre. Sångaren Charlie Fink har också en pratsjungande stil som jag ganska lätt får nog av. Insåg efterhand att jag nog trodde mig gilla detta band bättre än vad jag verkligen gör. Kanske är det deras kopplingar till den brittiska neofolkscenen som bär skulden till det, men bortsett från en violin andas det inte mycket folk. Kvällen avslutades dock på bästa sätt med några bonusöl på Sapla, sunkhaket som felaktigt ryktades ha lagt ner i vintras, i jättetrevligt sällskap av Susanne och några av hennes vänner.

tisdag 20 april 2010

Sly Stone gör bort sig på Coachella

Min väninna Harvest, som jag lärde känna i Kalifornien förra året, var på Coachella i helgen. Hon skickade följande länk på en av de mer legendariska funkfarbröderna - Sly Stone. Så här skrev hon:

I wish you all could have witnessed the total trainwreck that was the meltdown of Sly Stone onstage Sunday night. Imagine what's going on in this video continuing for a very long 40 minutes and you get the general idea...

Det är nästan alltid kul att se legendarer, men detta är enbart tragiskt. Känns närmast som ett skämt att detta är samme man som gjort Stand och There's a Riot Goin' On.

En läsvärd recension av spelningen finns här.

fredag 16 april 2010

Best Coast - When I'm With You

Den 19 maj spelar fina Best Coast på Debaser i Malmö. "Girl group gone garage" har det kallats och visst - det här kan ses ett somrigare alternativ till t.ex. Vivian Girls. Fantastiskt bra med andra ord. Och när man ser den här trevliga videon (klicka på den lilla bilden nedan) känns det omedelbart som en kväll att längta till. Det kommer f.ö. med stor sannolikhet även hända något annat på Debaser den här kvällen - något som åtminstone för mig går utanför de vanliga rutinerna. Jag återkommer om det så skriver ni in kvällen i kalendern under tiden.
Best Coast ‘When I’m With You’

Snöleoparden & Fontän

Snöleoparden

Trumset uppbyggt av skrot

Fontän

Fontän

Snöleoparden & Fontän. Inkonst, Malmö 14/4/10

Avverkade en trevlig onsdagskväll på Inkonst. Först spelade Snöleoparden, som är artistnamn för danska Jonas Kempe. Varför han kallar sig snöleoparden och dessutom stavar det med svenskt ö och en hel del annat kan ni läsa i den intervju som Popponny gjort med honom. Jag gillade det - live var det något helt annat än de märkliga inspelningar som ligger på hans myspace. Han bytte instrument och stil mellan nästan varje låt. Hans asiatiska bakgrund och inspirationskällor var tydligare i vissa låtar än i andra. Ändå kändes inte spelningen störigt spretig. Roligast var ändå hans medmusikant på trummor. Inte en enda riktig trumma användes, utan hela trumsetet var uppbyggt av skrot. Inte sedan jag såg Einsturzende Neubauten för många år sedan har jag upplevt kundvagnssolo live, men nu fick jag både det och en resväska som bastrumma. Genialiskt!

Fontän, från Göteborg, gjorde också en bra spelning. Inte annat att vänta eftersom deras album var ett av förra årets bästa svenska. Live är det mer gitarr än på skiva och arrangemangen andas tydlig rymdkänsla. Jag gillade också att de spelade i nästan kompakt mörker och att gitarristen hade ringar med laserljus på handen. Här är en liveupptagning av Early Morning från kvällen - ruggigt bra!

måndag 12 april 2010

Johnny Flynn & Mumford and Sons (+ lite DSB-hat)

Johnny Flynn

Mumford and Sons

Johnny Flynn & Mumford and Sons. Loppen, Köpenhamn 11/4/10

Sen sist har jag hunnit med att se kanadensiska The Besnard Lakes på Debaser, gjort en av mitt lags sämre popquizzar genom tiderna och jublat åt att Barcelona vann sin fjärde raka El Clasico. Tycker inte att The Besnard Lakes var dåliga - däremot lite tråkiga och så spelade de för länge utan någon större variation. Men jag lämnar dessa händelser utan vidare kommentarer och förflyttar handlingen till söndagen i stället.

Mumford and Sons är ett av de stora namnen inom den brittiska neofolkpopen. De gjorde visst intryck på mig redan med sin debut-EP 2008, men har sedan konsoliderat och förstärkt sin position genom ett hyfsat men ojämnt album, varit med och skapat magi som kompband åt Laura Marling och genom energiska och hyllade livespelningar. Jag ville förvisso gärna se dem på Loppen men lät av bli att köpa biljett till en början. Men sen kom beskedet att Johnny Flynn skulle vara förband. I ett folkpop-perspektiv är det exceptionellt eftersom han är i det närmaste lika stor och definitivt ett av toppnamnen i genren. Bättre än huvudakten om ni frågar mig. Även han har f.ö. tydliga kopplingar till Miss Marling genom dels den här duetten, att Laura gjort den här fina (underdrift) covern på en av Johnnys låtar och genom att Johnny döpte sitt debutalbum till det aningen obegripliga "A Larum", vilket är ett anagram på "Laura M" - hans nära vän och numera den brittiska neofolkpopens centralgestalt.

Så fort jag läste Johnny Flynns namn på Loppens hemsida inhandlades biljetten - det fanns ingen tvekan. Nästa gång jag kollade var det slutsålt. Det var mycket svenskar på plats och jag hörde nästan lika många svenska som danska röster i lokalen. Johnny hade alltså formellt sett rollen som förband, men redan när han gick på var det stora ovationer på ett sätt som redan där diskvalificerade förbandsstämpeln. Det var två huvudakter den här kvällen!

Johnny inledde, tillsammans med sitt kompband The Sussex Wit, med flera låtar från A Larum, men övergick efter ett tag till att göra några nya låtar från hans kommande (i juni) album. Dessa antyder ett rockigare sound och ett litet steg bort från den mer traditionella folkpopen. På gott och ont kan tyckas, men de nya låtarna lät verkligen galet bra. Den till såväl utseende som av framtoning att döma svärmorsdrömmen Flynn briljerade också med en extrem musikalitet och spelade förutom diverse gitarrer även violin och trumpet. Enda minuset var att han fuckade upp The Wrote and The Writ genom att glömma texten - annars var det här en fantastisk spelning med en kombination av ett påtagligt organiskt sound, teknisk briljans och charm. Två fina exempel:


Mumford and Sons var också bra. Och även om Marcus Mumford är centralfigur i bandet som sångare och den som sköter det mesta mellansnacket är det ändå tydligt ett band. Extra kul är att basisten är väldigt lik Fredric, som håller i popquizzarna i Malmö. Setlisten var lysande med alla de bättre låtarna från albumet och kryddat med några nya som lät ok eller mer - inte minst extranumret Whispers in the Dark.

Även Mumford and Sons bygger sin framgång på, förutom bra låtar, en påfallande musikalitet. Arrangemangen känns genomtänkta och man jobbar mycket med vackra harmonier. Man använder ingen fast trummis utan i de flesta låtar spelar Marcus bastrumma med fötterna, samtidigt som han spelar gitarr och sjunger. Han är som väntat exceptionell - jag har tidigare sett några Youtubeklipp där han kompar Laura på tre instrument och kör samtidigt.

Till den stora upplevelsen tillfogas även att bandmedlemmarna framstår som närmast löjligt sympatiska genom trevligt mellansnack och inte minst en fantastisk publik. En stor del av publiken kan texterna och t.o.m. i de lugna, melankoliska låtarna om förlorad kärlek (bl.a. mina absoluta M&S-favoriter White Blank Page och I Gave You All - det är i moll de är bäst och tyvärr är några låtar för tjohadderittiga) blir det allsång i refrängerna. Bandet förefaller seriöst chockade (deras första spelning i Danmark någonsin) av mottagandet. De spelar i ca 70 minuter och jag känner mig övertygad om att inte en enda av de som var på Loppen denna kväll lämnade lokalen besviken. Två bra akter, där Flynn ändå vann på poäng, till ett oerhört facilt pris (140 DKR). Fina klipp från spelningen:

Setlist:


Hemresan gick sådär. Jag fick skynda mig för att hinna 01.16-tåget från Lufthavnen. DSB First tyckte dock inte att tåget skulle komma då och annonserade, med endast några minuter kvar ut en 20 minuters "försinkelse". Denna ökade efterhand till först 29 och sedan 37 minuter. När tåget väl kom var klockan 02.00 - 44 minuter försenat. Det är ett faktum att Öresundståget nästan alltid är försenat från Danmark och man undrar vad det är för mening överhuvudtaget att ha en tidtabell när tåget verkligen dyker upp helt slumpmässigt. Utan tidtabell hade man undvikit irritation - det funkar i en del afrikanska länder jag varit i så det borde funka i Danmark också. Om man har ärende i Danmark bör man således alltid planera med rejäla marginaler om man har aktiviteter efteråt, annars är man kokt i dynga. Ilandsproblem kan tyckas - men värdelöst är det likväl. Hur är det ens tekniskt möjligt att misslyckas varenda j-a gång? Jag skulle t.o.m. säga att jag börjar känna visst hat mot DSB First för att sabbar mina möjligheter att planera (och att bli vittne till bombdåd - se nedan). Inte lika stort som mitt hat mot Postkodlotteriet eller mot Marit Paulsen, men ett par förseningar till så kan DSB First bli en stark utmanare till dessa båda giganter in the hate business.
Klockan 01.53 smällde tydligen en rejäl bomb vid MAS. Den hade jag säkert hört eftersom ett tåg i tid borde gjort att jag kommit hem just innan det. Men det kanske hade gjort det svårare att sova - vad vet jag? Nedan Loppens egna öl (fast jag undrar ändå om det inte bara är en påklistrad etikett - ölen känns tämligen ordinär och ganska blaskig) apropå något helt annat.

fredag 9 april 2010

All Along The Watchtower, version 2.0

Har, förutom en ganska saftig preparation inför Broloppet (64 dagar kvar!) haft en Savage Rose-kväll och spelat igenom flera av de danskspråkiga albumen från 80-talet och en del annat också. De har f.ö. turnépremiär i Danmark just ikväll och den 24 april ser jag dem tillsammans med min kära mor på Amager Bio. Jag har skrivit om detta magnifika band tidigare, t.ex. här, men även hyllat enskilda låtar vid några tillfällen. Och en av de texterna, som jag skrev för just över tre år sedan känner jag, i brist på annat (ska inte bli en vana även om min läsekrets ser rätt annorlunda ut idag), för att upprepa ikväll. Låten finns nämligen numera på Spotify! Texten såg ut - och ser fortfarande ut - så här:

"På listor över världens bästa låtar finns den ofta med. Även låtens historia är välkänd. Dylan släppte den som en akustisk låt på John Wesley Harding. Jimi Hendrix plockade upp den och slet sönder gitarrsträngarna till den. Dylan gillade vad han hörde och började spela den som Hendrix. Och sen har i princip alla rockband värda namnet spelat den som extranummer på sina konserter. Neil Young och U2 har t.o.m. gett ut den och på Mejeriet år 2000 gjorde Waterboys den helt orepat när publiken vägrade gå hem. En mer klassisk coverlåt finns nog inte!

Man kan fråga sig hur många hundra gånger Annisette och Thomas Koppel hade lyssnat på All Along The Watchtower när de 1978 släppte ifrån sig ett av sina allra finaste smycken - You'll Know In The Morning. Introt är nästan detsamma och gitarrgnisslet i slutet har sina tydliga referenser. Men skit i det, njut i stället av världens grymmaste sångerska och en blindgalen gitarrist i All Along The Watchtower, version 2.0. För det här är, otroligt men sant, ännu bättre! Och därför borde vi snart få se Savage Rose på listor över historiens bästa låtar.
"

Lyssna

Nightmare Before Christmas 2010

....curated by....

...GODSPEED YOU! BLACK EMPEROR

Oh. My. God!

Minehead 3-5 december. Måste dit!

Länk

Mitt reportage från 2009 års Nightmare: del 1 del 2 del 3 del 4

onsdag 7 april 2010

The Trashmen


The Trashmen. Debaser, Malmö 6/4/10

The Trashmen bildades i Minneapolis redan 1962. Medlemmarna var då i tjugoårsåldern. De blev snabbt, framför allt med debutskivan Surfin' Bird och singeln med samma namn, ett av de stora namnen i den s.k. surfrockgenren. Min relation till dem har alltid varit kliniskt retro och jag hade ingen aning att de ens existerat sen 60-talet när det annonserades ut att de skulle spela på Debaser. Att gå dit kändes likväl självklart - älskar verkligen gammal surf, speciellt den instrumentala inriktningen. The Trashmen har inte funnits hela tiden sen 60-talet, men samlats då och då och gjort turnéer och enstaka inspelningar. Originaltrummisen Steve Wahrer dog i cancer 1989, men annars var det tre av de fyra originalmedlemmarna som stod på scen denna kväll - förstärkta med basisten Bob Reeds son Robin (kallad Trashkid #1) på trummor och en del sång.

Den ungefär timme långa spelningen var otroligt underhållande - och inte bara nostalgiskt utan på ett verkligt bra sätt. Några låtar - främst de med mycket sång - kändes i varierande grad åldersstigna, men när de helt hängav sig till surf var det som att tiden stått stilla. När lead-gitarristen och sångaren Tony Andreason - The king of the surf guitar - låter fingrarna gå lösa över strängarna finns det ingen som helst betydelse om det är en fjunig tonåring eller en grånad man som närmar sig 70 som spelar - det är bara himmelskt! Och när låtarna är surfklassiker som Walk Don't Run, King of the Surf eller Misirlou blir det verkligen sjukt kul att se och lyssna på. Ordinarie set avslutas som förväntat med deras verkliga klassiker - Surfin´Bird - och är förstås den som skapar mest feststämning trots att den rent musikaliskt är en bagatell (om än en extremt underhållande sådan). Och som extranummer gör de en surfversion av Jerry Lee Lewis' High School Confidential för att avsluta en spelning som vida överträffade mina förväntningar. Det var så bra att jag numera är ägare till en svart t-shirt med texten "The Trashmen - Rock`n´roll since 1962" och dessutom lät mig fotograferas med Tony (eller om det var han som lät sig fotograferas med mig). Några klipp från kvällen:

Misirlou
Walk Don't Run
Surfin' Bird

tisdag 6 april 2010

Intervju med Serena-Maneesh

Norska Serena-Maneesh har nyligen släppt ett fantastiskt album, Abyss in B Minor, som jag skrev lite om härom veckan. För Radar fick jag glädjen att göra en intervju med bandet. Den finns nu publicerad här. Läs den gärna, men framför allt missa inte skivan!

söndag 4 april 2010

Påsk Nights Out

Crystal Antlers

Cibelle

Owen Pallett

Ikons

Skärtorsdagen var inte bara lurendrejardagen 1 april utan även uteserveringspremiär på Debaser. Och eftersom solen lyste och påsken stod för dörren gick jag dit med Emma och Kristian och tog några öl. Men det blev för kallt efter ett tag så gick vi hem till dem och åt middag och drack vin i stället. Sen tillbaka till Debaser för spelning med Crystal Antlers. Det var ett förband också, som nästan hade samma namn som den här bloggen, nämligen Iceage. De är från Danmark. Jag vet fortfarande inte om de är bra, eftersom vi ägnade den stunden åt öl i trevligt sällskap i stället.

Crystal Antlers såg jag senast på Way Out West. De är tunga och intensiva live men det kan bli lite för enahanda och jag tycker personligen att det är mer nyanser på skiva. Sångaren låter ständigt desperat, och det är ju bra, men man kanske borde stänga av farthållaren ibland och sakta ner alternativt trycka till ytterligare. Fast en bra spelning var det såklart ändå.

Crystal Antlers - A Thousand Eyes

Eftersom jag hade alldeles för trevligt så stannade jag kvar flera timmar till. Det blev en s.k. blöt natt. Men det var kul - riktigt kul. Lite järnkeps på fredagen fick jag på köpet.

På fredagskvällen var det dags för Owen Pallett, den ultrabegåvade violinisten från Kanada, att spela på Babel. Jag och Madeleine var där redan några timmar innan på uppdrag för Radar, då jag intervjuade försångerskan Cibelle (från Brasilien) och hon gjorde detsamma med Owen. Min intervju gick bra. Den enda malören var att jag försökte hälsa vanligt svenskt med att ta i hand. Men i hennes kultur så pussar man på båda kinderna. Så det gjorde hon i stället för att ta min utsträckta hand. Hon skrattade lite åt den korkade svensken, men sen gick det tack och lov bättre. Intervjun dyker upp framöver.

Cibelle, som alltså är från Brasilien men sedan sju år bor i London, fascineras och inspireras enligt egen utsago av allt som anses fult och omodernt - både i klädstil och i sina musikaliska influenser - och spelar en sorts exotica som jag finner svår att beskriva. Jag gillar hennes nya (kommande) album, men på scen utan komp blev det småtråkigt och hennes gitarrspel höll väl inte riktigt högsta klass. Men som huvudnummer med band kan jag tänka mig att hon kan göra stora grejer, eftersom hon även lägger stor vikt vid det visuella. Kolla gärna hennes myspace.

Owen Pallett, som äntligen lagt bort sitt helt onödiga artistnamn Final Fantasy, var däremot fantastisk. Han är så otroligt begåvad och skicklig att det nästan slår över och man blir irriterad av att han är så totalt fläckfri. Han inledde med några äldre låtar och sa sen att han bara skulle spela nytt. Men det gjorde han inte utan det blev gott och blandat - dessutom verkar han smått förälskad i Sverige även om han nog överdrev lite för att tjäna extra sympatier. De effektpedaler han använde så flitigt under den magiska spelningen i Pildammsteatern 2007 har han pensionerat - i stället använde han en medmusiker som alternerade mellan gitarr och slagverk. Några låtar från kvällen:

Owen Pallett - Many Lives 49 MP
(otrolig!)
Owen Pallett - Lewis Takes Action

Spelningen slutade redan kl 22 så vi gick vidare till Debaser. Där spelade Ikons från Göteborg. Sjumannabandets låtar är långa, i de allra flesta fall instrumentala, med upprepande teman. Man kan kalla det kraut, men det har i många stycken även klara inslag av shoegaze. Medlemmarna undviker i princip publikkontakt och låter musiken göra hela jobbet. Det fungerar utmärkt för det här var verkligen riktigt bra. Missa inte Ikons!

Ikons live på Debaser

Även den här natten blev lång men ack så trevlig. Nu blir det nog några dagars paus från konsertandet innan jag blickar fram emot The Trashmen, Besnard Lakes och så en liten utflykt till Loppen på söndag nästa vecka med brittisk folkpop av bästa märke - Johnny Flynn och Mumford and Sons.

Down Through The Dark Streets

En dag ska jag skriva en lång hyllningstext till min kanske allra största idol - Mike Scott, frontman och på alla sätt konstnärlig ledare i The Waterboys. Lite skrev jag här, i samband med att en av hans låtar hamnade som #39 på min lista över det nyss avslutade decenniets bästa låtar. Men idag handlar det bara om en låt - dock inte vilken låt som helst.

1984 släpptes The Waterboys andra album - A Pagan Place. Det är ett av de bästa album jag hört i mitt liv. 2002 kom en deluxeversion på CD med ytterligare sex låtar. De höll samma höga klass och förstärkte albumet som ett förbisett mästerverk. Och allra bäst, allra störst och allra vackrast var, och är, avslutningsspåret. Down Through The Dark Streets är nio minuter av total skönhet, desperation och poesi. Det är en av de vackraste låtar som överhuvudtaget spelats in. Tänk att den låg outgiven i 18 år!

fredag 2 april 2010

Lift To Experience

ATP i Minehead gångna december såg jag en spelning med en skäggig herre vid namn Josh T Pearson. Han är från Texas och har inte så lite outlaw-stuk över sig avseende såväl utseende som förflutet. 2001 gav han ut skivan The Texas Jerusalem Crossroads med sitt dåvarande band Lift To Experience. Skivan blev deras enda. Jag förbisåg den då, men har lyssnat lite på den sen jag såg honom i England. Jag vet inte om jag ska älska den för att det är oerhört fantastisk musik (verkligen en fullpoängare i det avseendet) eller om jag ska avsky den för att texterna i många stycken låter som propaganda för den kristna högern i US of A. Skivan finns i alla fall på Spotify så ni kan ju avgöra själv.

Lift To Experience - The Texas Jerusalem Crossroads