Savage Rose - Köpenhamn 1/6

Savage Rose. Vega, Köpenhamn 1/6

Den här konserten skulle jag egentligen ha sett redan i mars. Men sviterna från en lunginflammation tvingade Annisette att avbryta konserten i paus. Som publik fick man välja att få pengarna tillbaka eller gå på extrakonserten. Jag och mamma, som fått en biljett av mig i julklapp, valde såklart att gå på konsert. Savage Rose är nämligen ett av världens bästa band och att se och höra Annisette live är en upplevelse som jag inte vill att någon, allra minst min kära moder, ska vara utan.

För andra gången på samma biljett fick vi därför den otroligt häftiga konsertöppningen, bara den värd en del av entrén. Redan långt innan konsertstart hörs ett svagt vindliknande ljud i högtalarna. Det ökar successivt i volym och när det till slut börjar närma sig stormstyrka tonas ljuset ner och ett knivskarpt tal från en amerikansk antikrigsagitator börjar ljuda i högtalarna. Samtidigt börjar bandet gå på i mörkret och gitarristen sätter igång första låten, Open Air Shop från bandets allra första skiva. Annisette är sist på och när hon öppnar munnen tar det bara sekunder tills jag förstår att hon är i form. Med perfekta platser på fjärde raden får jag direkt känslan av att det här kommer bli perfekt – det kan inte gå fel!

Första akten är, med ett undantag, äldre låtar. Väldigt varierat med både rockiga och lugna låtar. Ljudet är perfekt och varenda instrument hörs väldigt klart. Annisette är smått omänsklig och visar varför hon omnämnts som Janis Joplin, Billie Holiday och Aretha Franklin i samma stämma. Hon är inte den sångerska i världen med störst röstomfång men inlevelsen är otrolig. När hon tar de långa tonerna i Wild Child ler hon för det var där hennes röst gav upp förra gången. Nu låter det precis som det ska. Akten avslutas med titelspåret från senaste skivan och oväntat nog var det kanske den allra största höjdpunkten under första avdelningen.

Andra akten är med ett undantag (en rent magisk version av Nattergalen fra Kosovo, med endast dragspel och Annisette och körtjejerna sittande på scengolvet) tillägnat den nya skivan Universal Daughter. Skivan är helt ok, men live låter det ändå flera klasser bättre. Sista låten på såväl skivan som här blir Take Me Higher, som även givits parentesnamnet (Savage Rose). Den är pampig. Det är en sån låt som ingen skulle kunna göra en anständig cover på för den är teatralisk och för tankarna till musikal och med någon annan än en brinnande Annisette och hennes rakt igenom formidabla band hade det kunnat bli patetiskt. Nu blir det i stället en storartad avslutning.

Eller, nja, det blev ju extranummer också. Och vilken trio dessutom. Först en uppsluppen Black Angel som får hela publiken att resa sig upp och därefter en helt magnifik Long Before I Was Born. Efter att hon sjungit klart lämnar Annisette scenen, sen de andra en efter en. Ett tag groovar bas, gitarr, trummor och piano för sig själv som ett kompakt litet rockband. Men även de blir färre och färre och i nästan kompakt mörker sitter sedan Palle Hjorth kvar och klinkar melodin på pianot långsammare och långsammare och allt känns som det är konsertens sista toner. Då ändrar han i stället melodin och lika plötsligt kommer Annisette in igen. Och sedan alla de andra. Och så visar det sig att det är introt till Dear Little Mother och så blir det en magnifik final som avslutas med att hela bandet står framme vid scenkanten. Ackompanjerad av endast en kontrabas hummar publiken melodin och hade det inte varit för att de till slut lämnade scenen hade publiken säkert stått kvar än. En total feelgood-stämning vilade över Vega. Blev man inte berörd av avslutningen har man förmodligen inga känslor i kroppen överhuvudtaget.

Alla i bandet förtjänar egentligen specifika hyllningar men det hade tagit tid så jag nöjer mig med keyboardisten, Palle Hjorth. Han borde egentligen ha stryk för att ha tackat ja till att ta över när bandets grundare och konstnärliga ledare Thomas Koppel gick bort 2006. För som dansk populärmusiks största geni går han inte att ersätta. Och Palle är inte Thomas Koppel #2. Han är helt och hållet sig själv. Och en oerhörd orgelspelare är han och det låter lika bra när han byter till piano och dragspel. Och han känns redan som en självklar motor i det nya Savage Rose. En fantastisk prestation att ha axlat arvet från Thomas Koppel på det viset.

Annisette har jag skrivit om en hel del på min förra blogg och därför nöjer jag mig än en gång med att konstatera att det finns ingen på den här planeten som har samma totala inlevelse och samtidigt förmågan att låta både spröd och vacker ena sekunden och rå och aggressiv i nästa. Hon är som sagt helt magnifik – trots att hon fyller 60 i år lika bra och glödande som någonsin - och det känns självklart att egensinniga sångerskor som Björk och Kate Bush båda angett Annisette som en av deras största förebilder.

Black Angel
Long Before I Was Born
Dear Little Mother