fredag 27 juni 2008

Roskilde Preview, del 2/2

Lördag 5/7
Lördagen öppnas med för mig ganska okända namn, även om jag ev. lyssnar på Erik Levander, (elektronika från Danmark, Lounge 13.00, smakprov) och Mamar Kassey (från Niger, Astoria 14.00, smakprov). Lördagseftermiddagen känns annars ganska öppen. Klockan 16 spelar dels Tokyo Police Club (Pavilion, smakprov) som passar den som går igång på t.ex. the Strokes. Och dels danska Efterklang (Astoria, smakprov), som mer är för den som är ute efter vackra stämningar. Här väljer jag helt enkelt efter dagsform.

Sen är det ganska öppet några timmar (öl) men någonting säger mig att Nicole Atkins (Astoria, 18.00, smakprov) är värd att lyssna på. Joan as Policewoman skippar jag nog eftersom de kommer till Way Out West (och dessutom var trista live när jag såg dem 2006) och går till Arena för att lyssna på gamle soulfarbrorn Solomon Burke 19.00 (smakprov).

Precis som dagen innan trasslar det ihop sig på kvällen. Att lägga My Bloody Valentine nästan samtidigt som Neil Young var inte särskilt snällt av programmakarna. Kvällens bekymmer:

21.00 My Bloody Valentine (Arena, smakprov)
21.30 Neil Young (Orange, smakprov)
23.00 Girl Talk (Cosmopol, smakprov)
23.00 Lykke Li (Odeon, smakprov)
00.00 Liars (Pavilion, smakprov)

Eftersom både Neil Young, Lykke Li och Girl Talk spelar på WOW väljer jag först och främst My Bloody Valentine, inte minst efter att ha läst recensioner från deras comebackturné som varit minst sagt översvällande. De låter och ser ut precis som i början på 90-talet och det är tydligen ett veritabelt gitarroväsen. Måste ses! Sen försöker jag hitta in från sidan så jag i alla fall kommer hyfsat långt fram under andra halvan av Neil Youngs spelning. Här är f.ö. setlisten från turnépremiären i Italien förra veckan:

Love and Only Love
Dirty Old Man
Spirit Road
Powderfinger
Hey Hey, My My
Too Far Gone
Oh, Lonesome Me
Mother Earth
The Needle And The Damage Done
Old Man
Winterlong
No Hidden Path
(extranummer)
Rockin' In The Free World
All Along The Watchtower

Ser väl ganska bra ut, tycker jag. Lykke Li och Girl Talk vill jag se båda och väljer kanske hälften av varje. Och sen tror jag det blir Liars. Resten av natten är rätt mycket prylar jag inte har koll på så antingen blir det improvisation eller om orken tryter kanske lite tidigare reträtt. Chemical Brothers på Orange kl 01.00 tror jag är inte riktigt min grej i alla fall.

Söndag 6/7
En hel del för mig okända band finns att välja på fram till kl 15. Då spelar danska singer/songwritern Tina Dickow på Orange. Hon är bra (smakprov), mycket bättre än de danskor som var så populära i Sverige i början på 90-talet, så det blir första givna spelningen på söndagen.

En möjlig väg framåt, med skön genreblandning, denna söndag eftermiddag ser ut så här:

16.00 Anti-flag (Odeon, smakprov)
16.30 The Black Seeds (Cosmopol, smakprov)
18.00 Cat Power (Odeon, smakprov)

Men det finns en del alternativ under dessa timmar. Sen blir det i alla fall med sannolikhet soul med Sharon Jones & The Dap-Kings (Arena, 18.30, smakprov) och självklart bob hund (Orange, 19.30, smakprov). Troligtvis hinner jag därefter se slutet på Bonnie 'Prince' Billys spelning på Odeon (börjar 20.15, smakprov). Det betyder sannolikt också att jag missar Hot Chip, men det gör inget för de tycker jag är ganska tråkiga.

Hela festivalen avslutas sedan med Jay-Z på Orange kl 22 (smakprov) och även om det ifrågasatts huruvida han platsar på en festival så tror jag det blir riktigt bra!

Och nu är det bara upp till DMI (Dansk Meteorologisk Institut) huruvida det blir en bra eller alldeles fantastisk helg.

Roskilde Preview, del 1/2

Nästa helg (tors-sön) är det dags för Roskildefestivalen. Emma, Kristian och undertecknad åker dit och njuter av musik, öl och dåligt väder i fyra dagar. Det är som vanligt en uppsjö av musik, totalt ca 200 artister på sju scener. Spelschemat har anlänt och det finns några otäcka krockar, men totalt sett ser det spännande ut och det finns även tid att utforska en del okända band. Här är min "game plan".

Torsdag 3/7
Festivalsportarna öppnar kl 17. Det första som känns angeläget är Duffy, det brittiska soulstjärnskottet, ibland dubbad som en ung, modern Dusty Springfield, på Arena (näst största scenen). Recensionerna från Stockholm i veckan var inte direkt översvallande, men skivan är bra så henne tänker jag inte missa. (smakprov)

Nästa måste är MGMT (tidigare Management) på Odeon kl 19.30. Riktigt bra pop i någon slags gitarrbaserad elektrovariant. (smakprov)

Lupe Fiasco såg jag på Coachella förra året, då mitt på dagen i solsken. Det var väldigt bra men lite matinékänsla. Nu är det på kvällen och mörkare och sannolikt mer partystämning. Blir säkert alldeles lysande. Cosmopol 20.45. (smakprov)

Sen är det frågan om jag går förbi Odeon igen och tittar en stund på The Gossip (smakprov), som gjort en och annan bra låt men framför allt har en galet karismatisk sångerska i Beth Ditto eller går direkt till Orange (stora scenen) och väntar på Radiohead, som börjar bara en halvtimme senare. Något säger mig att Radiohead på stora scenen kan bli rätt segt, men jag hoppas jag har fel. (smakprov)

Samtidigt som Radiohead finns ju ett säkert (höhö...) alternativ i form av svenska Säkert! (Pavilion 22.30, smakprov), som jag med tvekan nog prioriterar bort eftersom jag såg dem två gånger förra året.

Fredag 4/7
För mig börjar festivalandet nog kl 14, då dels Kate Nash står på Odeon och Los Van Van, det fenomenala salsabandet från Kuba, spelar på Arena. Nash-flickan är bra live, men jag såg henne i april (smakprov), så det blir nog kubanskt, inte minst eftersom deras legendariska grundare Juan Formell, som haft sjukdomsproblem m.m. på senare år och därför inte varit med så mycket, är med denna gång. Inbillar mig att det blir fantastiskt. (smakprov) (se detta, det är verkligen helt galet!)

Band of Horses (Arena 16.00) känns som en lagom fortsättning, halvtråkig skäggrock men vissa av deras låtar är helt ok (smakprov). Gnarls Barkley på stora scenen kl 17 känns också givna, inte minst för att konkurrensen vid den tiden inte känns särskilt påtaglig (smakprov).

Sen är det öppet för improvisation (t.ex. Vieux Farka Touré från Mali - son till mer kända Ali, på Odeon 18.00, smakprov) och förfriskningar eftersom nästa måste-akt inte är förrän 20.30 på Cosmopol. Det är dock en av mina största förväntningar på hela festivalen, nämligen Santogold, vars debutalbum spelats mer eller mindre sönder hos mig under våren. Rapporter om hennes liveframträdanden gör inte förväntningarna mindre. (smakprov)

Kanske, men troligast inte, hinner jag höra lite instrumental postrock med Mogwai innan det kör ihop sig helt på fredagskvällen.

22.00 Cocorosie, Odeon (smakprov)
22.30 Grinderman, Orange (smakprov)
23.30 Goldfrapp, Arena (smakprov)
24.00 Battles, Odeon (smakprov)

Alla dessa fyra vill jag gärna se och då alla säkert spelar minst en timme faller det på sin orimlighet att se alla spelningar i sin helhet. Kanske får Nick Cave och hans Grinderman stryka på foten eftersom de, liksom jag, även ska på Way Out West i Göteborg i augusti. Så Cocorosie, Goldfrapp och slutet på Battles känns som ett hett tips. Goldfrapp är jag väldigt svag för och vill gärna stå långt fram och se hela spelningen.

Natten blir lång eftersom jag även vill se Yeasayer (Pavilion 01.00, smakprov) och Familjen (Pavilion 03.00, smakprov). Eftersom jag sett Familjen inför 30 personer på Kontoret för bara 1,5 år sedan känns det helt rätt att nu också göra det på Nordeuropas största musikfestival. Eventuellt lyckas jag också trycka in brasilianska Orquestra Imperial (Cosmopol, 02.30) som är en ny bekantskap jag tror faller mig i smaken (smakprov).

To be continued...

måndag 23 juni 2008

Efter några dagars frånvaro

Förra veckans bloggande går knappast till historien. Fotbolls-EM och midsommarfirande gjorde sitt till. Jag skulle kunna skriva en hyllningsartikel till den fantastiska Arshavin och hur gärna jag skulle vilja se "den lilla tsaren" till vänster i Barcelonas tremannaanfall. Tänk Arshavin till vänster och Messi till höger och en giftig striker, som det ser ut nu Henry alternativt Bojan, i mitten. Hade blivit hur bra som helst!

Jag skulle också kunnat köra några bilder från midsommarfesten vid Borrby Strandbad som var ytterst trevlig, men det finns bilder på Facebook och i övrigt har det nog mindre intresse. Kan dock nämna att vi under helgen även såg den mindre kustflicksländan vi letade efter, men ej såg, föregående helg.

Men mer om detta blir det inte. I stället hänger jag mig kvar vid ett av vår tids mest störda politiska beslut, nämligen införandet av den s.k. FRA-lagen. Inte nog med att det i sig är fel att granska vanliga medborgares korrespondens, det som är snudd på lika upprörande är att ett antal borgerliga riksdagsmän, främst från Fp och C, gjort personvalskampanjer med just integriteten högt upp på sina agendor.

Jag ska inte gå i detalj på detta, utan hänvisar till en väldigt bra blogg, skriven och driven av en borgerlig redaktör som varit nära vän med flera av de som svek sina ideal. Lyssna t.ex. på folkpartisten Fredrik Malm, när han 2006 höll ett brandtal mot precis det han röstade för i förra veckan. Inte exakt FRA-lagen, för den var inte påhittad då, men principen är den samma.

Hur mycket ska vi slå vad att FRA inte kommer hitta en enda terrorist eller avslöja ett enda stort hot med sin j-a lag? Det är bara för att Sverige ska visa att man "gör något" för att gå internationell hets till mötes. Men det lustiga är att från amerikanskt håll heter det att denna typ av lag aldrig skulle kunna införas där. Och från andra håll karakteriseras Sverige efter detta beslut som "extremast i världen". Och vad blir nästa steg? Tanken skrämmer åtminstone mig.

Vad som gör mig mindre är att många av de inblandade politikerna, de som svikit sina ideal, gjort politiskt självmord. Många är även de borgerliga väljare som säger att de aldrig kan rösta på sina partier igen och tänker lägga ner sina röster vid nästa val. Om riksdagen trott att Sverige ville ha en antiterrorlag som påverkade vanliga, hederliga medborgare hade de helt enkelt j-igt fel. Jag har många vänner i andra länder, jag vill kunna använda exakt vilka ord jag vill utan att FRA:s sökverktyg ska finna mina mail intressanta. Det står helt klart att jag inte är ensam att tycka så.

Inför förra valet pratades det också om hur man ska arbeta för att minska politikerföraktet...tjena! Jag har aldrig riktigt känt det innan, utan faktiskt haft viss förståelse och sympati för att det kan vara ett tungt och svårt jobb. Men nu kom det som en tryckvåg.

Slutligen min stora beundran för Camilla Lindberg, folkpartistisk riksdagskvinna från Dalarna och den enda som gick emot sitt parti och vägrade svika sina ideal. Fantastiskt kurage!

Och Reinfeldt tittade som tidigare nämnt på fotboll i stället...

The Ice Rage gjorde här ett tillfälligt gästspel som politisk blogg, men jag blev riktigt förbannad av detta och kunde inte låta bli. Nu tillbaka till verkligheten:

Dagar till Roskildefestivalen börjar: 10. Spelschemat har kommit och jag håller på med en analys. Återkommer snart i ämnet.

onsdag 18 juni 2008

Avgå!

Ikväll var det omröstning om den så kallade FRA-lagen i riksdagen. Den borgerliga regimen tycker att mail och annat som passerar landets gränser ska kollas så de inte innehåller ord som bombhot, terrorism, Al Qaida etc.

Att jag själv tycker lagen är helt åt helvete spelar nog ingen roll. Att däremot vår s.k. statsminister tycker att det är viktigare att gå på fotboll i Innsbruck än att närvara vid omröstningen om vår tids största integritetsfråga tycker jag säger allt om denna man.

söndag 15 juni 2008

Söndag 15 juni



THD och jag gav oss ut denna söndag på ett slags exkursion som på fältbiologtiden gick under namnet "allmän FB" - allmän fältbiologi. Det borde man göra mycket oftare. År av fågelskådning och senare även av botaniskt intresse har varit väldigt specialiserat men det finns mycket annat i naturen som är värt att ägna mer tid och energi. Man kan exempelvis njuta av vackra platser, man kan kolla fjärilar och man kan, som THD börjat göra i år, studera trollsländor. På söndagen lurade han således med mig på min första trollsländeexkursion någonsin. Det var ytterst trevligt!

På Revingefältet stannade vi vid några vattenhål och letade flicksländor, som är ett samlingsnamn på en grupp av små trollsländor. De är sjukt snygga när man tittar nära på dem. Fem olika arter lyckades vi identifiera, dock inte den hett eftertraktade mindre kustflicksländan, som tydligen är ovanlig. Men den tar vi nästa gång:-)

På bilderna syns överst spjutflickslända, som är rätt lik de flesta andra vi såg (d.v.s. blå och svart) och nederst den klart annorlunda arten allmän smaragdflickslända.

Sen kollade vi på lite större sländor vid Stensoffa. Den sällsynta grejen här är en stor, brun sak som heter kilfläckstrollslända. Som en liten helikopter kom den dragandes över ängarna, klart häftig. Ett annat trevligt fynd går under namnet citronfläckad kärrtrollslända. Sen var det flera andra arter som anses vanliga. Totalt lyckades jag se 13 arter sländor under dagen, och eftersom jag bara sett två tidigare var jag mycket nöjd och glad över att ha fått ett nytt, förhoppningsvis bestående, intresse! Kanske nördigt i mångas ögon men det skiter jag fullständigt i.




På nästa lokal var jag på tryggare mark - botanik! Vi åkte till Körsbärsdalen, sydost om Veberöd för att titta på revig blodrot. Arten är sällsynt för det mesta, men på Romeleåsens fäladsmarker och lite österut är den vanligare. Jag har sett de flesta kärlväxter i Skåne tidigare men här hade jag en plump i protokollet. Det tog dock inte mer än fem minuter innan vi hittade vad vi letade efter. Den är lik vanlig blodrot men revar sig och har helbräddade stipler (små små blad vid de egentliga bladens bas) och därför var det inget snack om artbestämningen. Mission accomplished! Väldigt vacker plats för övrigt!



Efter att ha testat min bils möjligheter att vikariera som militärfordon på Revingefältet (jodå, det gick bra) gick vi en kort runda i Dalby Söderskog utan att hitta skogsveronika, som jag sett där förr men inte har bild på. Vi avslutade med ett riktigt trevligt ställe, nämligen naturreservatet Dalby Västermark. Detta är odlingsmark, som varit obesprutat i årtionden. Detta gör att det finns kvar väldigt många ovanliga åkerogräs. Blåklint färgade delar av fälten vackert blå men de riktigt ovanliga sakerna hittar man om man tittar lite noggrannare. Överst ses den hotade småtöreln och nederst områdets verkliga klenod (jämte spjutsporre, som inte är uppe ännu), åkerranunkel (notera de karakteristiska taggiga frukterna), som ansågs utgången ur Skåne då den återfanns här i mitten av 90-talet. Åkerrödtoppa och mängder av rödmire var annat som visar hur trevligt det kan bli om man låter bli att använda gifter.

Översta fyra bilderna togs av THD, de övriga tre (d.v.s. grönsakerna) av undertecknad.

Esbjörn Svensson - R.I.P


2004, mitt första år på Stockholm Jazzfestival, hade Carolina, Hasse och jag en riktigt magisk, snudd på oförglömlig kväll som förgylldes dels av Angie Stone men även av Esbjörn Svensson Trio, vanligen kallat E.S.T. För oss som inte på något sätt är jazznördar var E.S.T. något fantastiskt. Här var en jazztrio som spelade jazz som om det vore rock`n´roll, mest p.g.a. Esbjörn som ibland gick fullständigt vild över pianot. För att i nästa stund låta musiken vara i det närmaste andäktigt vacker. Det var jazz för poplyssnaren, musik som förde ut jazzen utanför traditionalisterna som står tyst med armarna i kors, nickar i takt och applåderar efter solon. Och ändå respekterades det av de allra flesta.

I min från jazz dittills nästan helt befriade skivsamling smög sig först Seven Days Of Falling och sedan Tuesday Wonderland in. Idag har jag nog ett femtiotal jazzskivor, många av dem traditionella. Jag har i efterhand börjat upptäcka, och uppskatta, "pappas generation" med bl.a. Miles Davis, John Coltrane, Dizzy Gillespie och mest av alla kanske Sun Ra, men för mig började det med E.S.T.

I år har jag funderat på att göra min femte jazzfestival i rad. Som vanligt är det festivalens "icke-jazz" som drar mig mest - i år är det Mary J Blige och Patti Smith som slåss om att vara främsta lockbete. Men utöver det finns en del andra band och artister jag gärna skulle vilja se.

En av dessa artister var E.S.T. Men nu det blir inte så eftersom Esbjörn Svensson dog i en dykolycka i Stockholm igår, 44 år ung. Ibland är världen för jävlig. Det här blev jag riktigt, riktigt ledsen av.

fredag 13 juni 2008

Autisterna & Joel Alme



Autisterna & Joel Alme. Debaser Malmö, 6/6-08

Nationaldagen hade vi (jag+3) funderat att ev. se den algeriske Rai-kungen Khaled i Folkets Park. Men när vi kom dit gick det trögt i kön och så visade det sig att det kostade 300 kr och så blev jag lite fundersam om jag verkligen var så förtjust i Rai, så i stället gled ett alternativt förslag om drinkar på Debaser fram. Efter initiala tveksamheter godtogs förslaget enhälligt.

Debaser hade, förutom sitt digra drinkutbud, andra fördelar denna kväll. Nämligen två band och inget inträde om man kom innan kl 22, vilket vi gjorde. Och det var två svenska debutanter som båda fått väldigt goda recensioner för sina skivor. Autisterna hade jag knappt hört innan, men Joels skiva har jag. Den är väldigt bra, även om Terry Ericssons recension på The Cricket är löjligt överdriven. Det brukar bli så när en recensent får höra skivan två månader innan alla andra och gärna vill vara "först" med hypen. Klart köpvärd är den likväl, trots bara 29 minuters speltid.

Autisterna spelar trevlig pop på svenska och har förutom vanlig sättning även en violinist. De hör hemma i Göteborg, men har sitt ursprung i Jämtland. Väldigt "svenskt" på alla sätt, med vemodiga texter och ofta klockrena melodier. Riktigt trevlig spelning, skivan ligger bra till vid nästa inköpstillfälle. Speciellt låten Himmelen tycker jag är snudd på fantastisk - spontant den bästa nya låt på svenska jag hört i år.

Himmelen
Johanna (med Maia Hirasawa som gäst på kör)

Joel Alme är däremot en riktig Göteborgare. Live är de ett fyramannaband, vilket gör att stråkarna som är en viktig del av ljudbilden inte finns med. Jag tycker nog att de lyckades återskapa soundet förvånansvärt bra ändå. Det här är lite gubbsoulindie, men det menar jag med värme. Det är f.ö. väldigt sympatiskt att Joel spelar bas i Hästpojken, där Martin Elisson sjunger. Och att Martin spelar bas i Joels band. Tänk t.ex. Bruce Springsteen som kompgitarrist åt Nils Lofgren som tack för hjälpen. Bra konsert detta också med en duktig sångare som verkar trivas på scen. En kort version av Dylans I Threw It All Away som extranummer avslutade.

The Queen's Corner
In Your Arms
A Young Summer's Youth

torsdag 12 juni 2008

Om att inte ha tid

Den vanligaste orsaken till att människor inte tränar är att de inte har tid.

Vaknade som vanligt till Morgonpasset i P3 idag. Brukar slölyssna på det en kvart eller 20 minuter innan jag lämnar sängen. Det är ganska småtrevligt. Programledarna är ganska sansade, hyggligt pålästa och har trevliga radioröster. Även om jag kan tycka att Olle Garp någon gång borde kunna försöka vara helt allvarlig och Martina Thun borde lyssna på svaren när hon intervjuar innan hon ställer nästa fråga. Lite som Andre Pops på SVT Sport. Han kan få ett svar som jag är så glad av någon som vunnit en tävling varpå han frågar hur känns det. Sen stör jag mig lite på att de alltid säger ”Morgonpasset i P3” och inte bara Morgonpasset. Tydligen har de bytt namn - skitlöjligt! Ungefär lika löjligt som att företaget jag jobbar på som tidigare hette Luftfartsverket numera bara kallar sig Lfv. Följande dialog är nog vardagsmat i Sverige:

- Var jobbar du?
- Lfv.
- Vad är det?
- Luftfartsverket.
- Jaha, varför sa du inte det direkt.

Tillbaka till Morgonpasset. I morse levererade Olle resultatet av en undersökning om varför människor inte tränar (förutsatt att de inte gör det). Den vanligaste anledningen är att folk inte har tid. Som den självironiker han är ställde han då följdfrågan till sig själv, eftersom han inte tränar, vad han gör som tar tid på fritiden? Svaret blev att han inte gör någonting alls.

Det tyckte jag var intressant och dessutom tror jag svaret är giltigt för många. Undanflykten jag har inte tid har nog smugit sig upp som vår tids största floskel. Den används dessutom oavsett hur lång tid aktiviteten brukar ta. Har du lyssnat på mp3-filen jag skickade till dig – nej, jag har inte haft tid. Har du korrekturläst texten du skulle – nej, jag har inte haft tid. Har du städat – nej, jag har inte haft tid. Ska du med ut och dricka öl – javisst, självklart.

Hädanefter ska jag, och härmed uppmanar jag även alla andra att göra samma, att på svaret jag har inte haft tid ställa följdfrågan vad som gjorts i stället. Och det är i välmening, för det är helt bortkastat att ägna sitt enda liv åt att inte ha tid.

Och så lite förslag till alternativa svar för visst är det roligare med variation:

- Jag har inte haft ork.
- Jag har inte haft energi.
- Jag har inte haft lust.
- Jag har inte tänkt på det.
- Jag har saknat kreativitet.
- Jag har inte tänkt på det när jag varit på rätt plats för att göra det.
- Jag har inte haft tid och lust samtidigt.

Och alla tänkbara kombinationer av ovanstående...

Kan vi inte fasa ut jag har inte haft tid nu? Den börjar bli rätt trist. Och dessutom så är den, handen på hjärtat, oftast falsk.

Nu ska jag inte skriva mer för jag har inte tid, förlåt, jag kommer inte på något mer.

tisdag 10 juni 2008

Flygkrasch i Khartoum




Satt och jobbade på en recension av dubbelkonserten med Autisterna och Joel Alme från Debaser i fredags, men sparar den till typ i morgon. Fotboll tänker jag inte heller skriva om.

I stället kör jag lite tragik eftersom jag blev ytterst ledsen över att läsa att en Airbus 310 (stort flygplan) med 200 personer kraschat på flygplatsen i Khartoum i Sudan ikväll och minst hälften tros vara döda. Jag jobbade just där i två månader i slutet av 2005 och början av 2006 och har flera vänner och f.d. elever som jobbar på flygplatsen. Inte så att det hänt just dem något, men det är sannolikt ett stort trauma att se en sån sak hända framför sig också. Hoppas inte att mina kompisar Abeer och Rihab, som jag fortfarande har kontakt med, jobbade denna kväll - har just sms:at för att kolla läget men inte fått svar än. Båda dessa rara flickor samt undertecknad och ett flygplan från just Air Sudan (som var just det bolag som råkade illa ut ikväll), som just startat från den aktuella flygplatsen syns på bilderna, alla tagna i och från flygledartornet i Khartoum - av mig i januari 2006 (ok, bilden med mig togs nog av någon annan fast med min kamera).

söndag 8 juni 2008

Stipa och annat godis

I helgen var jag på styrelsemöte vid Hornborgasjön, Västergötland. Riktigt najs - förutom ett bra möte sågs flockar med svarthalsade doppingar, svarttärnor och nästan coolast flera av fågelsjöns krokodiler, d.v.s. gäddor, som lurade alldeles nedanför bryggan vid Naturum. Trastsångare hördes konstant sjunga utanför öppet fönster när vi hade möte i 30-gradig värme. Sommar!

Jag hade åkt tåg till Västergötland men den andra skåningen i styrelsen, Anette, hade varit norrut med bil och erbjöd skjuts större delen av vägen hem. Vi hade gott om tid och jag drog mig till minnes ett ställe där jag sett fjädergräs (Stipa pennata), Sveriges häftigaste och ett av dess mest sällsynta gräs, 1997. Det var en del småvägar men till slut hittade vi rätt. Riktigt trevligt ställe och naturligtvis också lite nostalgi.

Lokalen är vid några kalkrika backar i närheten av Falköping. Det finns åtminstone tre arter växter där som är riktigt ovanliga i landet - i Stipans fall finns den bara på tre likartade lokaler kring Falköping. Med lätthet såg vi både den och de andra två - drakblomma och trollsmultron!

Stipa!

Stipa, annat exemplar!

Drakblomma!

Trollsmultron (inte alls ett smultron)!

Anette plåtar drakblomma!

Ang. texten om konflikträdsla

Precis som många andra som skriver använder jag ofta händelser och erfarenheter från mitt eget liv som exempel när jag skriver om något som intresserar mig eller som jag tänkt på. I min text om konflikträdsla fick en händelse från förra året vara utgångspunkt för resonemanget. En i händelsen inblandad person valde att kommentera texten med en egen version av vad som hände då. Då det är en för mig avslutad händelse som hände för ett helt år sedan var jag inte intresserad av att gå i polemik om detaljer i detta, vilket hade varit nödvändigt då versionen hade klara brister. Detta skulle dessutom ha lett till helt ointressant pajkastning och tagit fokus från det som jag ansåg var intressant i texten - nämligen det allmänna resonemanget kring fenomenet konflikträdsla. Då inledningen, som i sig är ointressant, uppenbarligen väckte ont blod, och jag inser att den var onödigt detaljerat skriven, har jag beslutat att låta texten vila för att skriva om delar av den.

tisdag 3 juni 2008

Helsingfors 3.6 kl 22.54

Efter en arbetsvecka i Kurdistan och konsert i Köpenhamn har jag plötsligt hamnat i Helsingfors. Känner mig aningen internationell för närvarande. Jag har varit här sen igår och eftersom jag även gjorde en tredagarssession här i mitten av maj börjar jag få vissa intryck av staden och dess invånare.

Helsingfors är ok! Det är en ganska vacker stad med en del vikar som skär in och vatten är alltid bra för en stads visuella profil. Jag får lite öststatskänsla av både arkitektur och stämning. Inte kommunist-öst utan som det är nu. Och de som känner mig väl kanske då tycker att "du har ju inte varit i öst!" och det vet jag väl men jag TROR att det är ungefär så här. "Varför det" undrar ni och det har jag väl inget bra svar på men det är många stora pampiga byggnader som känns öststat och den kosmopolitiska känslan som jag får i t.ex. Paris eller Barcelona är helt frånvarande här. Detta grundar jag dels på att de allra, allra flesta män man ser har det typiska bistra knivmördarutseendet som bara finländare har och dels på att restaurangpersonal verkar bli helt förskräckta när någon frågar om de har en meny på engelska (till deras försvar ska sägas att de faktiskt hade det, men det lät som det var första gången de fått frågan).

Finska språket är för övrigt helt j-a otroligt. Varenda ord är tre gånger längre än på något annat språk. Nu har jag det inte framför mig men på restaurangen där jag var tidigare ikväll noterade jag att "stängt" på finska är ett ord med 18 (!) bokstäver. Att ens finländarna själva kan det känns som en prestation.

Nu sitter jag i hotellbaren och dricker en öl och skriver det här inlägget. Här är minst två företagsgrupper där några gifta män försöker ragga på gruppens yngre kvinnor. Det märks att Finland och Sverige är grannar trots allt. Kvällarna här är annars rätt så tråkiga och det är få ställen där det verkar vara gott om folk. Så därför blir det mest att lyssna på musik i iPod-en, korrekturläsa och skriva kärleksbrev i stället. Och i morgon åker jag hem.

måndag 2 juni 2008

Savage Rose - Köpenhamn 1/6



Savage Rose. Vega, Köpenhamn 1/6

Den här konserten skulle jag egentligen ha sett redan i mars. Men sviterna från en lunginflammation tvingade Annisette att avbryta konserten i paus. Som publik fick man välja att få pengarna tillbaka eller gå på extrakonserten. Jag och mamma, som fått en biljett av mig i julklapp, valde såklart att gå på konsert. Savage Rose är nämligen ett av världens bästa band och att se och höra Annisette live är en upplevelse som jag inte vill att någon, allra minst min kära moder, ska vara utan.

För andra gången på samma biljett fick vi därför den otroligt häftiga konsertöppningen, bara den värd en del av entrén. Redan långt innan konsertstart hörs ett svagt vindliknande ljud i högtalarna. Det ökar successivt i volym och när det till slut börjar närma sig stormstyrka tonas ljuset ner och ett knivskarpt tal från en amerikansk antikrigsagitator börjar ljuda i högtalarna. Samtidigt börjar bandet gå på i mörkret och gitarristen sätter igång första låten, Open Air Shop från bandets allra första skiva. Annisette är sist på och när hon öppnar munnen tar det bara sekunder tills jag förstår att hon är i form. Med perfekta platser på fjärde raden får jag direkt känslan av att det här kommer bli perfekt – det kan inte gå fel!

Första akten är, med ett undantag, äldre låtar. Väldigt varierat med både rockiga och lugna låtar. Ljudet är perfekt och varenda instrument hörs väldigt klart. Annisette är smått omänsklig och visar varför hon omnämnts som Janis Joplin, Billie Holiday och Aretha Franklin i samma stämma. Hon är inte den sångerska i världen med störst röstomfång men inlevelsen är otrolig. När hon tar de långa tonerna i Wild Child ler hon för det var där hennes röst gav upp förra gången. Nu låter det precis som det ska. Akten avslutas med titelspåret från senaste skivan och oväntat nog var det kanske den allra största höjdpunkten under första avdelningen.

Andra akten är med ett undantag (en rent magisk version av Nattergalen fra Kosovo, med endast dragspel och Annisette och körtjejerna sittande på scengolvet) tillägnat den nya skivan Universal Daughter. Skivan är helt ok, men live låter det ändå flera klasser bättre. Sista låten på såväl skivan som här blir Take Me Higher, som även givits parentesnamnet (Savage Rose). Den är pampig. Det är en sån låt som ingen skulle kunna göra en anständig cover på för den är teatralisk och för tankarna till musikal och med någon annan än en brinnande Annisette och hennes rakt igenom formidabla band hade det kunnat bli patetiskt. Nu blir det i stället en storartad avslutning.

Eller, nja, det blev ju extranummer också. Och vilken trio dessutom. Först en uppsluppen Black Angel som får hela publiken att resa sig upp och därefter en helt magnifik Long Before I Was Born. Efter att hon sjungit klart lämnar Annisette scenen, sen de andra en efter en. Ett tag groovar bas, gitarr, trummor och piano för sig själv som ett kompakt litet rockband. Men även de blir färre och färre och i nästan kompakt mörker sitter sedan Palle Hjorth kvar och klinkar melodin på pianot långsammare och långsammare och allt känns som det är konsertens sista toner. Då ändrar han i stället melodin och lika plötsligt kommer Annisette in igen. Och sedan alla de andra. Och så visar det sig att det är introt till Dear Little Mother och så blir det en magnifik final som avslutas med att hela bandet står framme vid scenkanten. Ackompanjerad av endast en kontrabas hummar publiken melodin och hade det inte varit för att de till slut lämnade scenen hade publiken säkert stått kvar än. En total feelgood-stämning vilade över Vega. Blev man inte berörd av avslutningen har man förmodligen inga känslor i kroppen överhuvudtaget.

Alla i bandet förtjänar egentligen specifika hyllningar men det hade tagit tid så jag nöjer mig med keyboardisten, Palle Hjorth. Han borde egentligen ha stryk för att ha tackat ja till att ta över när bandets grundare och konstnärliga ledare Thomas Koppel gick bort 2006. För som dansk populärmusiks största geni går han inte att ersätta. Och Palle är inte Thomas Koppel #2. Han är helt och hållet sig själv. Och en oerhörd orgelspelare är han och det låter lika bra när han byter till piano och dragspel. Och han känns redan som en självklar motor i det nya Savage Rose. En fantastisk prestation att ha axlat arvet från Thomas Koppel på det viset.

Annisette har jag skrivit om en hel del på min förra blogg och därför nöjer jag mig än en gång med att konstatera att det finns ingen på den här planeten som har samma totala inlevelse och samtidigt förmågan att låta både spröd och vacker ena sekunden och rå och aggressiv i nästa. Hon är som sagt helt magnifik – trots att hon fyller 60 i år lika bra och glödande som någonsin - och det känns självklart att egensinniga sångerskor som Björk och Kate Bush båda angett Annisette som en av deras största förebilder.

Black Angel
Long Before I Was Born
Dear Little Mother