tisdag 27 januari 2009

Goodbye Sweden - Hello Africa!


Döm om min förvåning när ovanstående lapp satt på en av kassaapparaterna på Debaser i lördags. Först trodde jag såklart att någon drev med mig, men det visade sig att Lupus i baren ska åka till Uganda i mars och hade lappen där som pepp.

I morgon ska jag resa till Afrika. Först till Uganda 28/1 - 15/2, sedan i Rwanda 15-20/2 och så Uganda igen 20-22/2 innan jag kommer tillbaka till Sverige på förmiddagen 23 februari. Resan utgår från Entebbe (vid Victoriasjön) och går sedan moturs i västra och södra Uganda vidare in i Rwanda och tillbaka till Entebbe. Norra och östra delarna besöker vi inte.

Huvudsyftet med resan är att se så många däggdjurs- och fågelarter som möjligt och allra helst de som är svåra att se på andra håll. Bland däggdjuren är ju gorilla självklart prioritet #1, men även schimpans har vi goda chanser att se. Det blir även mer klassisk safari med lejon, elefanter, giraffer m.m. Bland fåglarna är Shoebill den mest spektakulära, men även alla Albertine Rift-endemer (se förklaring längre ner) vill vi se och så är det en vävare som bara finns i Uganda - Fox's Weaver - som vi lagt in en extra omväg för. Afrikansk kultur, atmosfär och folkliv har naturligtvis också sin självklara plats på resan.

Jag har ingen aning om hur internettillgången kommer vara längs resrutten, men om och när jag hittar det så kommer jag skriva korta rapporter om hur resan fortlöper.


Namn: Uganda
Folkmängd: 31,4 miljoner invånare
Areal: 236 040 kvadratkilometer
Huvudstad: Kampala
Självständigt: ja (sedan 1962, btw. Innan dess engelsk koloni)

Vanliga namn: Milton, John, Catherine, Jane – ja, ganska engelskt helt enkelt. Uganda är ju en tidigare engelsk koloni. Idi tror jag, eller hoppas jag, inte är så vanligt.

Lockar den vanliga turisten: kultur, gorillor, safari, afromusik.

Lockar den ovanliga turisten: Albertine Rift endemics, Shoebill, förtvivlad jakt på inhemsk whisky.

Kända ugander: John Akii-Bua (olympisk mästare på 400m häck 1972), Yoweri Meseveni (president), Jimmy Katumba och Bernard Kabanda (musiker), Milton Obote (ex-diktator), Idi Amin (en annan ex-diktator), John Mogabi (OS-silver i boxning 1980), Okot p’Bitek (författare).

Om ugander: väldigt vänliga enligt de flesta rapporter. Men Idi verkade ju inte så j-a trevlig om man ska vara ärlig.

Mat & dryck: precis som i resten av Centralafrika använder man händerna när man äter. Det är inte nödvändigt att göra det som turist. Ofta sitter man på golvet. Ris är synnerligen populärt, annars är köket influerat av engelsk matkultur.

Musik: många anser att Ugandisk musik är bland den bästa i Afrika och nära nog i klass med musiken från t.ex. afromusikens högborgar Mali och Senegal. Traditionell musik låter lite olika beroende på var i landet man befinner sig. Gospel är också populärt. Naturligtvis finns det även modernare grejer, se t.ex. Obsession Girls nedan. Sköna tjejer! Och nationalsången heter inte Uganda du fria även om det hade varit rätt så kul.

Övrigt: Uganda vann nyligen Centralafrikanska mästerskapen i fotboll. Även Cricket är populärt. Fyra av landets sex olympiska medaljer har kommit i boxning.


Namn: Rwanda
Folkmängd: 10,2 miljoner invånare
Areal: 26 338 kvadratkilometer (= skitlitet, landet är Afrikas mest tätbefolkade)
Huvudstad: Kigali
Självständigt: javisst (från Belgisk kolonialmakt 1962)

Vanliga namn: ingen aning, men de som styr landet heter Paul och Bernard, vilket skvallrar om att den tyska och belgiska bakgrunden fortfarande sätter sin prägel. De bekanta namnen tutsi och hutu är inte namn i den bemärkelsen, utan i stället de två stora folkgrupperna i landet.

Lockar den vanliga turisten: gorillor, Genocide Memorial i Kigali (minnesplats för folkmordet 1994), kultur, safari.

Lockar den ovanliga turisten: Albertine Rift endemics (inte minst Red-collared Mountain-Babbler, som inte finns i Uganda), förtvivlad jakt på inhemsk whisky.

Kända Rwandier: Paul Kagame (president), Benjamin Sehene (författare), Bernard Makuza (premiärminister), Juvenal Habyarimana (ex-diktator med coolt namn), Cecile Kayirebwa, Jean-Paul Samputu, Aimé Murefu samt Cyprien Kagorora (musiker), Jean de Dieu Nkundabera (bronsmedaljör i Paralympics i rullstol, 800 meter 2004. Han är den enda medaljör Rwanda haft i ett OS), Mathias Ntawalikura (löpare som i alla fall varit i final på 5000 och 10000 meter), Olivier Karekezi (fotbollsspelare i Helsingborgs IF 2005-08. Nu spelar han i Norge). Dian Fossey, eller Siguorney Weaver som en del tror att hon heter, är inte från Rwanda. Hon var amerikan men gjorde sin livsgärning med gorillor i Rwanda. Protais Zigiranyirazo (f.d. guvernör som anses ha planerat mordet på Fossey) är däremot Rwandier och verkar ha varit en fullständigt vidrig människa, då han även anses ha haft mer än ett finger med i folkmordet också.

Mat & dryck: påminner nog ganska mycket om Uganda, även om köket rimligen bör ha mer tyskt/belgiskt inflytande. Det finns en inhemsk öl på 14% (Impeke Sorghum).

Musik: Mycket av musiken är traditionell och verkar även höra ihop med dans. Ikinimba är en tradition som med sång och dans berättar landets historia. Koraspelaren Jean-Paul Samputu har plockat hem två afrikanska grammisar, bl.a en i den fina kategorin Most Inspiring Artist. Han har även turnerat i bl.a. USA och Kanada. Lyssna på honom nedan! Och Aimé Murefu sägs vara en överskicklig gitarrist med drag av Jimi Hendrix, BB King och Carlos Santana.

Övrigt: Rwandas parlament är världens mest jämställda. 51% av parlamentsledamöterna är kvinnor. Plastkassar är förbjudna.

Folkmordet 1994: Det går inte att nämna Rwanda utan att ytterligare nämna den fruktansvärda massaker som pågick under tre månader, från april till juli 1994. Den officiella siffran är att 937 000 människor mördades. NIOHUNDRATRETTIOSJUTUSEN!!! 10% av befolkningen. På tre månader! Det är helt omöjligt att ta in. En väsentlig del av detta hade kunnat förhindras om västvärlden hade tagit situationen på allvar i tid. En skamfläck som aldrig går att tvätta bort ur historien. Läs mer här och må något liknande aldrig, aldrig hända igen.

FAQ
Vad är Albertine Rift Endemics?: Albertine Rift är en bergskedja som går från sydvästligaste Uganda in i Rwanda och även in i Kongo. I bergsregnskogarna här finns förutom gorillor även 37 fågelarter som endast finns här i världen (d.v.s. endemiska). Någon enstaka finns bara i Kongo och är out of reach, men de allra flesta hoppas vi få se. Några fina exempel är Green Broadbill, Rwenzori Turaco och Regal Sunbird.

Vad är en Shoebill: ja, det är en grå fågel som lever i papyrusträsk i Centralafrika. Den är i storlek och kroppsbyggnad lik en stork, men näbben är som en stor skovel i stället. På svenska heter den träskonäbb. Shoebill har i många år varit en av de fåglar jag allra helst vill se (i hela världen, alltså). Här är en bild. Och en till.

Och här lite musik...

Obsession Girls (Uganda):

Betty Namaganda (Uganda):

Bosmic Otim (Uganda):

Jean Paul Samputu (Rwanda):

"Rwanda music and traditional dance" (Rwanda):

måndag 26 januari 2009

Sista helgen i Sverige (på ett tag)



En av höjdpunkterna har jag redan skrivit om i föregående inlägg. Men jag var på Debaser i fredags också. Precis som förra veckan var The Branded förband. Denna gång hade de t.o.m. hunnit repa så det lät lite tajtare och ännu lite bättre. Mattias Hellberg & White Moose var huvudakt. Hellberg har jag sett i lite olika sammanhang tidigare, dels som sångare i Hederos & Hellberg och dels som gitarrist i Stefan Sundströms band. Jag har en positiv grundsyn på honom och tycker han både är en skicklig gitarrist och bra sångare. White Moose spelar dock 70-talspsykadelia som inte riktigt är min kopp te. Mattias briljerade en del med snygga gitarrtricks men avsaknaden av bra melodier och ett ganska enahanda sound gjorde att det inte var så kul i längden.

Lördagens artrally i Staffanstorps kommun var lyckat. Vi såg 66 arter från gryning till skymning, vilket är den högsta dagssumman vi haft i kommunen under de fyra åren vi gjort denna ”tävling” som samtidigt pågår i en massa andra skånska kommuner också. Vi såg faktiskt fler arter än de gjorde i Kävlinge kommun (63), trots att de har kust vilket ger en enorm fördel. På nyårsafton hade jag och THD dock 67 arter (och det på bara 6 timmar, förvisso i kanonväder), vilket är kommunrekord för januari. Legendstatus på det!

Lördagskvällens spelning var som jag redan skrivit en fantastisk historia. Vit Päls och Still Flyin’ skulle jag gärna se live varenda dag hela året. Vit Päls måste nämnas speciellt eftersom de är ett relativt okänt lokalt band. Suveräna låtar med igenkännande texter om Malmö, härligt groove och en sångare med massa oväntade infall gjorde det till en närmast fantastisk spelning. Att hans sångstil påminner lite om min gamla idol Gunnar Danielsson från Risken Finns ger extra plus. Jag har redan bokmärkat deras myspace för att inte missa några spelningar med dem i Lund/Malmö-regionen i fortsättningen. Och att de följdes upp av lika underbara Still Flyin’ gjorde ju lördagskvällen på Debaser till något långt utöver det vanliga. Still Flyin’ är ett sånt där härligt band som tar med några lokala kompisar här och där som mest dansar och hoppar och körar lite för att öka på partystämningen ännu mer. Och när de i extranumret bjöd upp Vit Päls plus några i publiken var det nästan 25 pers på scen, varav de flesta bara dansade och hade kul. Sista låten var allsång - Still Flyin' never gonna touch the ground och det var ungefär så det kändes. Det var längesen jag gick från en spelning lika svettig som denna kväll. Och det var verkligen inte bara kul, det var även riktigt bra. Så bra att jag köpte två skivor med mig hem.

Söndagen tog jag mest igen mig, förberedde en del inför resan och kollade på världens bästa tv-sport, d.v.s. skidskytte. I damloppet sköt tyskan Neuner bort en överlägsen seger genom att bomma alla skott i sista skyttet. I stället visade ryskan Iourieva, av allt att döma den snyggaste av skidskyttarna, vad det går ut på. Hon tappade säkert 15 sekunder per varv i skidåkningen, men tog igen det genom att dels inte missa ett enda skott på hela tävlingen och dels genom att dundra av sina skjutomgångar i en hastighet som i en gunfight från en gammal västernfilm. Hennes tider från hon släpper stavarna vid skjutvallen tills hon tar dem igen efter skyttet ligger genomgående på under 25 sekunder. De flesta andra ligger kring 35. Och i herrloppet var nio man tillsammans på sista kilometern för en grym spurtduell, trots att de legat hur utspritt som helst tidigare i loppet. Älskar verkligen att ligga i soffan och kolla skidskytte. Trots att jag knappt bryr mig hur det går så länge inte Norge vinner.

Klart ni förtjänar några Still Flyin'-klipp till:

lördag 24 januari 2009

Still Flyin' & Vit Päls

Still Flyin' med Vit Päls som förband. Debaser Malmö 24/1/09

Oooooh, så bra det var. Aldrig har väl Debasers vanligen beskedliga konsertpublik hoppat och dansat som de gjorde igår. Inte ens bord och stolar kan ha stått stilla till det party som först förbandet Vit Päls och sedan huvudbandet Still Flyin' bjöd upp till. När det gäller rena feelgood-spelningar jag varit på finns det få som matchar detta. T.o.m. förbandet fick göra extranummer. Och på Still Flyin's extranummer var förbandet med på scenen och dansade och festade. Då ska man veta att det var 9 resp. 13 personer i banden så ger det kanske en bild av hur det var. Två fantastiska spelningar samma kväll. Är fortfarande i lyckorus så här morgonen efter. Skriver nog lite mer sen. Mer partymusik till folket!

Vit Päls - Roger Moore (världens bästa låt):


Still Flyin' - Good Thing It's a Ghost Town Around Here:

fredag 23 januari 2009

Skrivkramp

Usch, vad jag är dålig på att blogga. Jag har "skrivit" åtminstone fyra texter i huvudet (varav några riktigt bra) senaste veckan men har drabbats av påtaglig skrivkramp. Kanske har det sin förklaring att jag inte gjort mycket som är värt att skriva om och de som är mer fakta- än upplevelsebaserade tar mer energi att få klara. Jag hade dessutom tänkt se Josh Rouse på Babel igår men struntade i det till slut. Men Debaser är planerat både fredag och lördag och i morgon är det dessutom artrally så det blir nog bättre.

Jag väntar f.ö. som ett litet barn på julafton efter line-upen till Coachella. Den brukar komma kring 20 januari, men nu pratas det om 26:e. Intresset från mina potentiella medresenärer verkar i alla fall fortsatt stort.

Några stora drakar i musikvärlden har börjat röra på sig. Bruce Springsteen kommer till Sverige igen - spelar två gånger på Stockholms stadion i juni. Dessutom i Herning i Danmark. Nya skivan kommer snart också - den släpps på tisdag. Jag har hört några låtar - speciellt Kingdom of Days lät väldigt bra.

U2 har också släppt en ny singel - Get on Your Boots. Den är genomusel. Jag är förvisso ingen påtaglig fan annars heller, men det här var riktig skit faktiskt. Jag tänker inte ens länka till den för att den är så kass. Hade det varit ett demoband som spelat in detta hade de nog kunnat glömma skivkontrakt för lång tid framöver.

Något som är ungefär motsatsen till usel är försmaken på amerikanska folksångerskan Marissa Nadlers kommande album. River of Dirt (lyssna här) är i lite poppigare anda än hennes tidigare grejer och alldeles ljuvlig. Albumet som släpps 3 mars blir ett givet köp. Jag är f.ö. lite hemligt kär i Marissa. Nedan är en äldre låt med henne - Silvia från fantastiska skivan Songs III: Bird on the Water. Varning för gåshud.



Och när vi ändå är inne på Silvia så är inte steget långt till att undra vad som rörde sig i skallen på han som testamenterade sin förmögenhet på 18 miljoner till prins Carl Philip. Han var nog verkligen den som behövde de pengarna mest i hela världen. Sån idioti borde vara förbjuden.

tisdag 20 januari 2009

Whiskyprovning #17

Flytande huvudvärk?

I lördags var det än en gång whiskyprovning i Lund. Bakgrunden till provningarna och hur de går till har jag skrivit om här.

Från denna provning (#17) kan nämnas följande:

- Vi testade för första gången en whisky på tetra – den indiska Bagpiper som dels finns i en 18 cl-version och dels i en större. Den lilla är ju perfekt att smyga med i lunchboxen eller smuggla med på sommarens festivaler utan att vakterna märker det. Det är bara ett problem – den smakar vidrigt. För andra gången i hela provningsserien så förärade jag en whisky med betyget 0/10. Snittet hos de tolv deltagarna (eller tio, vi räknar bort högsta och lägsta för att få bort extremerna) blev 0,8, vilket är näst sämst någonsin (av 131 sorter). Den enda som är sämre är f.ö. en annan indisk – Director’s Special från Goa.

- I stark konstrast till detta fick vi faktiskt en ny totaletta. Ardbeg Uigeadail (Cask Strength) charmade alla och tryckte till med hela 8,9 i snitt. Den fick faktiskt 10/10 av flera deltagare. Något överdrivet tycker jag - den hade gärna kunnat vara ännu lite rökigare och ha aningen fler nyanser. Men visst var den jättegod ändå, men jag nöjde mig med 8/10.

- Vi hade med ett nytt land i och med att den finländska (med skotsk ursprung) Kolme Leijonaa, som jag köpte hem från Helsingfors i november, testades. Ingen höjdare, tror den fick någonstans mellan 3 och 4 i snitt.

- Den superdyra (791 kr) Benriach Single Malt 20 yrs, något så ovanligt som en rökig (inte mycket) Speyside, var en liten besvikelse. Tror den hamnade kring 6 i snitt trots allt.

Och så var det fyra till av blandad kvalitet, bl.a. en bulgarisk och en amerikansk. Totalt sett var detta en fantastisk provning, med väldigt rolig blandning av sorter och flera som kommer att bli ihågkomna länge (av olika anledningar). Arrangemanget var som vanligt perfekt signerat That Handsome Devil.

Hur är det då med min vita månad? Jotack, bara bra. Den här provningen bestämdes innan jag bestämde om vit månad så det här undantaget (det enda) var beviljat långt i förväg. Jag drack bara ordinarie provmängd (3 cl/sort), annars brukar det bli lite annat också. Att tacka nej till en whiskyprovning är aldrig ett alternativ.

Bilder: Den indiska tetran (ovan) - Den finska, övriga sex sorter som testades samt en mysbild (nedan). Bilder av That Handsome Devil (åtminstone av hans kamera) - många tack för lån.



torsdag 15 januari 2009

Lovvers & The Branded

The Branded

Lovvers & The Branded. Debaser Malmö (Freaks`n´Geeks) 14/1/09

Efter att ha varit tvungen att nobba 3-4 spelningar med The Branded tidigare så såg jag dem för första gången i onsdags. Min till och från-lagkompis i quizzen på Pickwick, Johnny Boy a.k.a. Bobby Garland, spelar bas där och har tjatat länge men jag har alltid lyckats vara dubbelbokad. Deras skitiga garagerock är direkt plockad från sena 60-talet. Mycket energi och attityd. Och väldigt bra. En låt vid namn Black Gold tycker jag stack ut lite extra. De spelar för övrigt på Debaser igen nästa fredag, som förband till Mattias Hellberg. Rekommenderas.

Kvällens huvudband var dyslektikerna i Lovvers (eller hur förklarar man annars stavningen?). Även dessa höll sig kvar i garagevärlden men i en mindre bluesig och mer punkig variant. Volymen var hög, sången var låg och svår att urskilja och ljudbilden karakteriserades av ett slags organiserat oväsen. Och det gillar ju jag. Stooges känns som en självskriven referens, även om det finns mer sentida element inblandat också. Den okonventionella sångaren var underhållande. Han ägnade mer tid åt att ligga på scengolvet, stå dubbelvikt i oerhört krumma ställningar och med ryggen mot publiken än den mer vedertagna stilen att stå längst fram - det var inte utan att jag misstänkte damp. Lovvers spelade inte mer än en halvtimme, men med den höga volymen och den begränsade variationen kändes det trots allt lagom. Men visst var det bra. Nedan demonstrerar sångaren några av sina sångställningar (bilderna är lite mörka - klicka på dem så blir de större och roligare att titta på):



onsdag 14 januari 2009

Just nu

På det personliga planet har månaden hittills varit väldigt lugn. Inga konserter så långt (men kanske ikväll) och jag har dessutom vit månad. Och precis som förra gången (mars-08) så nöjer jag mig inte med nej till alkohol utan det är även kaffe, mörkt te, godis, glass, snabbmat, läsk (bara ok i alkoholfria drinkar om jag går ut) m.m. som står på svarta listan. Det går bra, dessutom springer jag varannan eller åtminstone var tredje dag. Kilona försvinner fort, kommer säkert klara att gå ner fem under januari, vilket nog är ungefär lika med överflödet.

Annars är det mest att blicka framåt. Om två veckor åker jag till Uganda och det blir också en femdagarssväng inom Rwanda. Resan varar totalt i 25 dagar. Jag har fixat vaccinationer och malariaprofylax så nu tror jag allt är förberett. Om jag ska se något negativt i det, vilket jag egentligen inte ska, så är det att det har hopats påtagligt många bra konserter i Malmö under den tid jag är borta. Hade jag varit hemma hade jag åtminstone sett Mark E Smith, Islands, Club Killers, Gaslight Anthem, Ossler och Amazing Baby. Och En afton med Springsteen såklart. Och det är ytterligare några intressanta spelningar. Men jag ska försöka hitta lite bra centralafrikansk musik i stället. Inget svänger som afro.

Innan dess är det några fina grejer. Allra roligast verkar Still Flyin’ vara. De spelar på Debaser nästa lördag och av de videor som ligger på deras myspace att döma så verkar det vara världens partyband. Inte världens bästa band kanske men ett av de roligaste. Känns som något man absolut inte bör missa. Smakprov:

tisdag 13 januari 2009

Var rädd om din blogg!

Jag hade just skapat en andra blogg, men så ångrade jag mig och bestämde mig för att radera den nya bloggen igen. Då råkade jag klicka fel och jag raderade bloggen med 145 inlägg och har kvar den nya med 0 inlägg. Visst fick jag varning, men eftersom jag var övertygad om att jag raderade en tom blogg så struntade jag i varningen.

Ja, det är inte jag som raderat en hel blogg utan min bloggkompis Drake, som jag lärt känna via ett musikforum och bytt till mig en massa bra skivor av. Det var en lysande blogg som skrev om sånt som inte finns samlat någon annanstans (vad jag vet) - roliga, udda gamla historier om diverse artister ("sanningar och skrönor") och härliga tips om bortglömda hjältar skrivna på ett väldigt personligt sätt - jag har f.ö. aldrig träffat någon med sån koll på svensk 70- & 80-talsmusik som Drake.

Se citatet ovan som något att tänka på om ni själv har planer på att skapa ny blogg!

söndag 11 januari 2009

Immaculate Machine


Idag är det exakt ett år sedan jag såg Immaculate Machine live på Apolo i Barcelona. Och glädjande nog har jag också fått reda på att de släpper ett nytt album under våren – High on Jackson Hill släpps 21 april. Den är f.ö. inte inspelad i en konventionell studio utan i ett helt vanligt bostadshus, vilket ser ganska roligt ut.

Immaculate Machine är fortfarande relativt okända, åtminstone för den breda massan. För två år sedan (12 januari, d.v.s. bara en dag fel) skrev jag en text om bandet som jag nu har reviderat lite och publicerar igen för att göra mer reklam för denna underbara trio.

I maj 2006 såg jag New Pornographers på KB i Malmö. Det var en lysande spelning och jag började gräva lite i vad medlemmarna sysslade med vid sidan om. Neko Case, som hade fullt upp med sitt soloprojekt då, var under konserten ersatt av Kathryn Calder, släkting till sångaren A.C. Newman. Kathryn var briljant och det var svårt att begripa att hon inte var ordinarie medlem i bandet (det är hon nu). Det visade sig att hon annars spelar i Vancouver-bandet Immaculate Machine. Två låtar fanns att ladda ner från deras hemsida. Det var två helt perfekta poplåtar och en vecka senare hade jag deras album Ones and Zeros i skivspelaren hemma. Den har ingen svensk distribution så jag fick skicka efter den från Kanada. Men det var det värt.

Jag köpte deras övriga skivor också - fram till då en EP och ett annat album och blev helt såld. Varenda låt kändes som en hit. Det var lättlyssnat men inte banalt, melodiskt men inte inställsamt och vackert men ofta ändå primitivt. Det som skiljer Immaculate Machine från andra band med bra låtar är att alla tre medlemmarna sjunger, ofta i samma låt. Det gör att när en låt börjar gå i stå efter ett tag så byter de sångare och låten får nytt liv. De båda manliga sångarna har sinsemellan ganska olika röster och i kontrast till dem står Kathryns ljuva stämma. Notabelt är också att de inte har någon basist. Bandmedlemmarna är Brooke Gallupe (gitarr, sång), Kathryn Calder (keyboards, sång) och Luke Kozlowski (trummor, sång). Kathryn spelar basslingorna på keyboarden med vänsterhanden.

Deras första skivsläpp var EP:n The View (2003) och denna följdes upp med albumen Transporter (2004) och Ones and Zeros (2005). Därefter kom en EP med några av spåren från Ones and Zeros översatta till franska - Les Uns Mais Pas Les Autres (2006) och så tredje fullängdaren Fables (2007). I början gillade jag Ones and Zeros allra bäst, men numera tycker jag att Transporter är den bästa - faktiskt en av de bästa skivor som släppts under 2000-talet. De tre avslutande spåren på den är oerhörda om man lyssnar koncentrerat och i följd. Fables är något svagare, framför allt saknade jag att sångarbytena som firade stora triumfer på det tidigare skivorna.

Några låtar som varje popälskare måste höra:
  • Secret Affliction från The View
  • Skyscrapers, Who Is We Are, Secret och Tell It To The Ones Who Care från Transporter
  • So Cynical, No Way Out, Army och Two Places från Ones and Zeros
  • Jarhand, C’mon Sea Legs och Pocket från Fables
Men skivorna är genomgående kvalitet så andra som lyssnar på dem har förmodligen helt andra favoriter.

Jag träffade bandet i Barcelona (oerhört trevliga alla tre) och de är väldigt sugna på att spela i Skandinavien. Får hoppas att någon framsynt arrangör bokar dem när de ger sig ut på turné efter att den nya skivan släpps. I så fall ska jag tvinga dem att spela Skyscrapers (som jag bad om i Barcelona men de hade inte repat den och sa i stället ”next time, we promise”).

Bild: Live i Barcelona 2008 - foto: Kristian Nilsson. Nedan videon till So Cynical:


onsdag 7 januari 2009

Grammisgalan 2009

Äntligen - programmet vi älskar att hata. Nomineringarna såg väl sådär ut - tycker man glömt bort flera riktigt bra grejer - jag förstår t.ex. inte hur man kunnat undvika Frida Hyvönen i såväl årets album som årets kvinnliga. Jag kommer tjata mer om henne senare. Och Wildbirds and Peacedrums skulle såklart ha varit med någonstans, liksom Ossler. Och nya grejer som Speedmarket Avenue, Joel Alme, Twig m.fl. - det verkar inte som juryn direkt ansträngt sig för att gå igenom de enligt uppgift 400 skivor som beaktats. Så här såg jag på galan innan den började:

Förhoppningar:
- att Frida i alla fall skulle få för årets kompositör - det var det mest givna priset av alla.
- att priset för årets jazz skulle gå till E.S.T. och att det skulle visas i sändning (ca hälften av priserna, de "mindre", delas ut innan sändningen börjar) för då visste jag att jag skulle börja gråta.

Farhågor:
- att någon relativt överskattad artist skulle ta storslam såsom Salem gjorde förra året. Här lutade jag lite åt att det kunde bli Veronica Maggio, möjligen Kleerup.
- att Kent och Winnerbäck återigen skulle få priser, vilket de brukar få på ren rutin.

Och så började det. På värsta tänkbara sätt med ett liveuppträdande av Takida. Deras Curly Sue är verkligen en låt som ger mig kräkreflexer. Tveksamt om det upphävdes av det extra pampiga arrangemanget. Adam Alsing och Gry Forssell var programledare, vilket knappast kan kallas fräscht i alla fall. Oddsen att de leder åtminstone varannan gala i tv4 ger väl knappt pengarna tillbaka.

Första pris i livesändning - årets grupp. Här hade det hänt fantastiskt lite för listan av nominerade kunde varit en kopia på för 10 år sedan. Soundtrack of Our Lives ledde efter juryns röster, men Kent tog in mycket med folkets. Men de kom inte ikapp. Inte för att jag tycker att Soundtrack varit så bra i år, men konkurrensen var svag så helt ok att de vann.

Sen visade de några av de vinnare som fått sina priser innan sändningen började. Annika Norlin fick som textförfattare - välförtjänt. Men Kleerup snodde Fridas pris för kompositör vilket känns som ett dåligt skämt. Kleerups platta är klart överskattad med låtar som i grunden låter likadant men med olika inlånade sångerskor som sätter lite olika prägel på låtarna. Framför allt är det inte stora kompositioner utan låtar där produktionen haft en väldigt stor roll (att han fick som årets producent köper jag). Ställ detta mot t.ex. Dirty Dancing, London och Oh Shanghai på Silence is Wild - det är rena, fantastiska låtar och det som denna grammy handlar om. Upprörande.

Christian Walz uppträdde med en horribelt dålig låt. Sen kom Carolina Gynning in och delade ut pris. Jag trodde hon tagit ut sitt silikon, men så verkade det inte. Håkan Hellström fick för manlig artist och det kändes välförtjänt - Kleerup ledde klart efter juryns val men Håkan gick om med liten marginal. Det verkar som Kleerup mutat juryn eftersom han vann deras val stort i alla kategorier där han var nominerad.

A Camp framträdde med Stronger Than Jesus - helt ok. Lasse Stefanz tog dansbandspriset och det var kul för då fick vi lite kul dialekt i tacktal - älskar Nordostskånska. Timo Räisänen och In Flames gjorde en låt tillsammans - snyggt!

Sen var det årets kvinnliga och när man jämför de nominerade med männen inser man vilket tjejår det här var. Nästan bara bra kandidater, av vilka jag hoppades att Lykke Li skulle få det, men den verkliga drottningen (Frida Hyvönen såklart) var helt lämnad utanför. Anna Ternheim fick priset och det känns trots allt ok - hon blev dessutom sjukt glad.

Årets nykomling var ett skämt eftersom tre av de nominerade knappast kan anses som nykomlingar och t.ex. den egentligen givna vinnaren Lykke Li saknades bland nomineringarna. Kleerup vann igen - så tråkigt. Han är inte kass, men han är verkligen inte värd en famn full med grammisar. Och han är knappast nykomling, även om han släppte sitt första album i eget namn under 2008.

Årets liveartist blev Robyn. Jag har inte sett henne live sedan 1996 (Lollipopfestivalen) men har hört bra saker från trovärdiga källor så det blev jag inte alls upprörd över - tvärtom faktiskt, var ganska säker på att Vinterdäck skulle vinna. Plura delade ut priset och var skön som vanligt. Afasi & Filthy fick pris för årets dans/hiphop/soul. Att man sen fortfarande har ett och samma pris för dessa kategorier är fortfarande lika märkligt som förra året (reportage här).

Så långt en halvtaskig gala men sen kom 7-8 minuter där galan var på en annan nivå. Årets jazz delades ut och E.S.T. var helt överlägsna. Jag visste redan innan att jag skulle storgråta om de fick priset och naturligtvis blev det så. Jag var inte ensam om det heller - det var många blöta ögon i publiken under kvällens enda stående ovation. Även tacktalet var oerhört värdigt. Om någon inte känner till varför dessa reaktioner så kan ni läsa här. Utdelande av priset för årets jazz var tv-historia och får full poäng - tyvärr var det inte representativt för galan.

Robyn, Christian Falk m.fl. (Supreme Court Allstars) gjorde ett lysande liveframträdande med Dream On - kvällens i särklass bästa. Och sen fick Anna Ternheim sin andra grammy då hon vann årets album. Kleerup ledde såklart efter juryns röster men folket tyckte annorlunda. Men även detta pris tycker jag såklart skulle hamnat hos Frida Hyvönen.

Och sen var det bara finalen kvar och idoltrion EMD uppträdde och deras pojkbandspop är av en annan värld än det andra i galan och borde självklart inte vara med här. Publiken verkade inte heller särskilt intresserad. Det är långt från Idol till Grammisgalan även om jag tycker att Amanda Jenssen har både integritet och egen stil. Jag hoppades faktiskt att hon skulle få pris för årets låt. Men så blev det inte. För att göra en dålig avslutning ännu sämre så fick EMD även grammy för årets låt för något som är rent skräp. Det var nog det lägsta lågvattenmärket i grammisgalans historia. Jag kan nämna hur många låtar som helst som var bättre 2008, men väldigt få som faktiskt var sämre än Jennie Let Me Love You. Låten saknar dessutom all särprägel och känns som den gjorts hundratals gånger förr. Här är två av årets allra bästa:

Speedmarket Avenue - Way Better Now:


Frida Hyvönen - Oh Shanghai:

måndag 5 januari 2009

Malmö - Stockholm t.o.r.

Det har varit mycket musik i bloggen på sistone p.g.a diverse årssammanställningar och annat. Det andra av mina stora intressen, fåglar, har det varit sämre med. Försöker jämna ut med ett litet dagboksblad från veckans stora händelse.

4 januari 2009
Kl 24.00: Bilen med fem passagerare rullar norrut längs E6:an, förbi Landskrona, förbi Helsingborg. Förväntan hög, ingen påtaglig trötthet. Det tar inte många minuter förrän de klassiska samtalsämnena är igång – vad man sett för arter sen sist, var man ska resa och så en återkommande specialare - härmningar av diverse andra skådare med distinkta röster och dialekter. Jag måste dock vara på min vakt - tre av medresenärerna är bland de som är lättast och roligast att imitera.

Kl 02.00: Längs E4-an över Småländska höglandet. Börjar bli lite trött, tar en kopp grönt te (jag har ren månad i januari – inget kaffe, alkohol, snabbmat, godis, glass), försöker sova lite i baksätet - går inte bra. En av resenärerna testar Vita Huset finns inte längre-skämtet men jag har hört det innan och vet att svaret är att kvar finns bara en svart barrack. En bensträckare avslöjar brutal kyla.

Kl 04.00: Har kommit förbi Norrköping, termometern utomhus visar minus 17 grader - shit! Några passagerare halvsover, men det är fortfarande en del snack för vi ses inte så ofta. Långdragen har blivit få de senaste åren eftersom vi redan sett det mesta. Chauffören tycker inte mackarna borde få kalla sig nattöppna när det bara går att handla i en lucka. Handelsfacket har drivit igenom att man inte får ha affären öppen på natten om det bara är en som jobbar. Bra tycker jag, men chaffisen verkar inte nöjd.

Kl 06.00: Stockholm. Jag är där flera gånger om året, men några av de andra blir upphetsade av att se Globen, Stadshuset och andra kända ställen. Jag pekar ut var jag bodde när jag pluggade där (Bergshamra), när vi byter E4 mot E18.

Kl 06.30: Framme vid Säbysjön utanför Järfälla efter en helt sömnlös natt. Endast två bilar på plats men det är ju 1,5 timmar tills det blir ljust. Brukar vara så att de som kört längst kommer först. Även bil #4 har kört från Skåne, bara kända ansikten. Tar en rejäl fika i bilens värme innan det börjar ljusna och är dags för att frysa.

Kl 08.00: Hundratals personer på plats och alla står vackert uppställda på ett långt led med kikarna riktade mot samma plats, nämligen den fågelmatning där det på eftermiddagen dagen innan upptäckts Sveriges första fynd av gulbrynad sparv (Emberiza chrysophrys) någonsin. Ett oväntat fynd såtillvida att det finns färre än tio fynd i Europa. Ett väntat fynd såtillvida att det är en art som häckar och flyttar i samma områden som andra fågelarter som har setts i Sverige. Den häckar i östra Sibirien och övervintrar huvudsakligen i Kina. För egen del är det en favorit som jag många gånger tänkt att jag vill se i landet. Och nu är det kanske snart dags. Det har varit mycket spekulationer på vägen upp. Den borde ju vara kvar för att det är så kallt och den har hittat en bra matning men den kan ju ha fått spel och dragit. Ingenting är någonsin givet. Jag känner mig ändå påtagligt lugn, kylan är jobbig på sätt och vis men för chanserna att se sparven är den bara positiv.

Kl 08.30: Det är ljust, men endast koltrastar, blåmesar och talgoxar ses vid matningen. Det är minus tolv grader ute och det gäller att vara varmt klädd. Det är jag – jag har flera lager på mig och dessutom den fantastiska dubbelstickade halsduken jag fick av Maria i julklapp för flera år sedan. Världens bästa halsduk som räddat livet på mig flera gånger. Och huvudet är säkrat med en äkta inkaluva som jag köpte i Peru. Men kylan biter och tår och fingrar behöver rörelse för att inte smärta. Jag knyter ihop händerna som bollar för att hålla värmen. Min kompis Pav, som kört från Halmstad, där han varit på tillfälligt besök, hade inte haft kläder med för denna typ av aktivitet. Han har lågskor. Jag frågar hur det känns. Ganska illa, svarar han. Men att ge upp är inget alternativ och vi fortsätter spana.

Kl 08.50: Jag står ganska långt till vänster i den stora skaran av folk, som nu är uppemot 500 stycken. Långt bort till höger börjar det pekas och ropas. Någon har hittat sparven som plötsligt bara sitter där. Ingen verkar ha sett den komma utan den sitter bara där i ett träd, några meter från foderautomaterna. Jag hittar den snabbt och ser den fint i tubkikaren. Den är kvar några minuter innan den flyger ner på marken bakom ett krön för att inte ses mer. Det var kul, men vi vill gärna se mer.

Bilder på fågeln finns här och här.
Bilder på folksamlingen finns här och här.

Kl 09.30: Jonas, som åkte i den andra Skånebilen och tog en fika i bilen när sparven sågs första gången, börjar bli lite frustrerad av att sparven inte visar sig igen. De som sett den är glada och unnar sig små promenader för att hålla värmen. Avståndet till matningen är drygt 50 meter och eftersom fåglar bränner mycket energi när det är kallt ska de absolut inte störas när de äter. Det hade varit lätt att gå fram och ”sparka fram” den men då är man för alltid stämplad så det är inget alternativ.

Kl 09.45: Djuret hittas igen - jag ser den fint men kortvarigt innan den försvinner igen. Jonas missar den igen och är klart irriterad. En del folk lämnar, andra tillkommer. En liten sparv från Sibirien har orsakat folkvandring. Både häpnadsväckande och självklart på samma gång.

Kl 10.00: Fortfarande har alltså inte alla sett den och det spanas intensivt från många ögon. Men det blir också lite tid till varm fika, mingelsnack med bekanta man inte träffar så ofta och värmeövningar för de mest utsatta kroppsdelarna. Pav, hjälten i lågskor, lämnar med stelfrusna tår.

Kl 10.30: Tredje observationen av fågeln som nu hittas i ett parti med visset gräs där den ibland visar huvud och ibland rygg men sällan allt på en gång. Men nu får nog alla se den i alla fall. Mina medresenärer känner sig nöjda och frusna och föreslår avfärd och så blir det. Vi påbörjar den långa återfärden, stärkta och upprymda av upplevelsen men innerst inne lite trötta efter den sömnlösa natten och bitande kölden.

Kl 12.00: Lunch på vägkrok i Sörmland. Vegetariskt för mig, kalops för några av de andra. Det smakade utmärkt och ger bra förutsättningar för kommande sömnförsök.

Kl 14.00: Bilen går bra, men vi har problem eftersom spolarvätskan frusit till is och vi måste därför stanna frekvent för att fixa det manuellt. Jag tror vi stannade säkert tio gånger längs vägen och därför tog det längre tid än vanligt att ta sig hem.

Kl 16.00: Skymningen kommer när vi är kring Värnamo. Jag sov större delen mellan Nyköping och Jönköping, men registrerade i alla fall att vi såg fyra havsörnar längs vägen (jag såg själv bara två). Det går glädjande nog bra för havsörnen och att se fyra stycken enroute på E4-an hade varit omöjligt för tio eller i alla fall tjugo år sedan.

Kl 17.30: Passerar Skånegränsen, snart hemma. Vi har haft musikfritt nästan hela resan men nu är skvalradion på, tror det är Mix Megapol. Extremt oförarglig musik som rinner av mig snabbt och förmodligen exakt samma låtar som spelades dagen innan. Tänker på hur överlägset P3 är som radiokanal i Sverige om man vill höra bra popmusik.

Kl 19.00: Hemma igen efter en annorlunda dag. Bara min vita månad stoppar mig från att hälla upp en whisky. Blir en enkel middag, lite slösurfande på datorn och lyssnar en gång på Ra Ra Riots fina The Rhumb Line, en favorit från 2008 som fortfarande växer, innan jag stupar.

Det är kul att komma iväg så här om det inte sker för ofta. Och det gör det inte. Så här långt har jag faktiskt inte åkt för en enskild fågelart sen 2002. Öland, Halland och Blekinge blir det lite oftare, men inte heller det blir mer än enstaka gånger per år. Och kombinationen av trevligt resesällskap, möte med bekanta man inte träffar så ofta och så det centrala, att se en ny fågelart, är väldigt stimulerande och kul. Galenskap eller passion? Troligtvis lite av båda. Och dessutom är det kul att vara galen också.