Sista helgen i Sverige (på ett tag)

En av höjdpunkterna har jag redan skrivit om i föregående inlägg. Men jag var på Debaser i fredags också. Precis som förra veckan var The Branded förband. Denna gång hade de t.o.m. hunnit repa så det lät lite tajtare och ännu lite bättre. Mattias Hellberg & White Moose var huvudakt. Hellberg har jag sett i lite olika sammanhang tidigare, dels som sångare i Hederos & Hellberg och dels som gitarrist i Stefan Sundströms band. Jag har en positiv grundsyn på honom och tycker han både är en skicklig gitarrist och bra sångare. White Moose spelar dock 70-talspsykadelia som inte riktigt är min kopp te. Mattias briljerade en del med snygga gitarrtricks men avsaknaden av bra melodier och ett ganska enahanda sound gjorde att det inte var så kul i längden.

Lördagens artrally i Staffanstorps kommun var lyckat. Vi såg 66 arter från gryning till skymning, vilket är den högsta dagssumman vi haft i kommunen under de fyra åren vi gjort denna ”tävling” som samtidigt pågår i en massa andra skånska kommuner också. Vi såg faktiskt fler arter än de gjorde i Kävlinge kommun (63), trots att de har kust vilket ger en enorm fördel. På nyårsafton hade jag och THD dock 67 arter (och det på bara 6 timmar, förvisso i kanonväder), vilket är kommunrekord för januari. Legendstatus på det!

Lördagskvällens spelning var som jag redan skrivit en fantastisk historia. Vit Päls och Still Flyin’ skulle jag gärna se live varenda dag hela året. Vit Päls måste nämnas speciellt eftersom de är ett relativt okänt lokalt band. Suveräna låtar med igenkännande texter om Malmö, härligt groove och en sångare med massa oväntade infall gjorde det till en närmast fantastisk spelning. Att hans sångstil påminner lite om min gamla idol Gunnar Danielsson från Risken Finns ger extra plus. Jag har redan bokmärkat deras myspace för att inte missa några spelningar med dem i Lund/Malmö-regionen i fortsättningen. Och att de följdes upp av lika underbara Still Flyin’ gjorde ju lördagskvällen på Debaser till något långt utöver det vanliga. Still Flyin’ är ett sånt där härligt band som tar med några lokala kompisar här och där som mest dansar och hoppar och körar lite för att öka på partystämningen ännu mer. Och när de i extranumret bjöd upp Vit Päls plus några i publiken var det nästan 25 pers på scen, varav de flesta bara dansade och hade kul. Sista låten var allsång - Still Flyin' never gonna touch the ground och det var ungefär så det kändes. Det var längesen jag gick från en spelning lika svettig som denna kväll. Och det var verkligen inte bara kul, det var även riktigt bra. Så bra att jag köpte två skivor med mig hem.

Söndagen tog jag mest igen mig, förberedde en del inför resan och kollade på världens bästa tv-sport, d.v.s. skidskytte. I damloppet sköt tyskan Neuner bort en överlägsen seger genom att bomma alla skott i sista skyttet. I stället visade ryskan Iourieva, av allt att döma den snyggaste av skidskyttarna, vad det går ut på. Hon tappade säkert 15 sekunder per varv i skidåkningen, men tog igen det genom att dels inte missa ett enda skott på hela tävlingen och dels genom att dundra av sina skjutomgångar i en hastighet som i en gunfight från en gammal västernfilm. Hennes tider från hon släpper stavarna vid skjutvallen tills hon tar dem igen efter skyttet ligger genomgående på under 25 sekunder. De flesta andra ligger kring 35. Och i herrloppet var nio man tillsammans på sista kilometern för en grym spurtduell, trots att de legat hur utspritt som helst tidigare i loppet. Älskar verkligen att ligga i soffan och kolla skidskytte. Trots att jag knappt bryr mig hur det går så länge inte Norge vinner.

Klart ni förtjänar några Still Flyin'-klipp till: