The BrandedLovvers & The Branded. Debaser Malmö (Freaks`n´Geeks) 14/1/09
Efter att ha varit tvungen att nobba 3-4 spelningar med The Branded tidigare så såg jag dem för första gången i onsdags. Min till och från-lagkompis i quizzen på Pickwick, Johnny Boy a.k.a. Bobby Garland, spelar bas där och har tjatat länge men jag har alltid lyckats vara dubbelbokad. Deras skitiga garagerock är direkt plockad från sena 60-talet. Mycket energi och attityd. Och väldigt bra. En låt vid namn Black Gold tycker jag stack ut lite extra. De spelar för övrigt på Debaser igen nästa fredag, som förband till Mattias Hellberg. Rekommenderas.
Kvällens huvudband var dyslektikerna i Lovvers (eller hur förklarar man annars stavningen?). Även dessa höll sig kvar i garagevärlden men i en mindre bluesig och mer punkig variant. Volymen var hög, sången var låg och svår att urskilja och ljudbilden karakteriserades av ett slags organiserat oväsen. Och det gillar ju jag. Stooges känns som en självskriven referens, även om det finns mer sentida element inblandat också. Den okonventionella sångaren var underhållande. Han ägnade mer tid åt att ligga på scengolvet, stå dubbelvikt i oerhört krumma ställningar och med ryggen mot publiken än den mer vedertagna stilen att stå längst fram - det var inte utan att jag misstänkte damp. Lovvers spelade inte mer än en halvtimme, men med den höga volymen och den begränsade variationen kändes det trots allt lagom. Men visst var det bra. Nedan demonstrerar sångaren några av sina sångställningar (bilderna är lite mörka - klicka på dem så blir de större och roligare att titta på):
Kvällens huvudband var dyslektikerna i Lovvers (eller hur förklarar man annars stavningen?). Även dessa höll sig kvar i garagevärlden men i en mindre bluesig och mer punkig variant. Volymen var hög, sången var låg och svår att urskilja och ljudbilden karakteriserades av ett slags organiserat oväsen. Och det gillar ju jag. Stooges känns som en självskriven referens, även om det finns mer sentida element inblandat också. Den okonventionella sångaren var underhållande. Han ägnade mer tid åt att ligga på scengolvet, stå dubbelvikt i oerhört krumma ställningar och med ryggen mot publiken än den mer vedertagna stilen att stå längst fram - det var inte utan att jag misstänkte damp. Lovvers spelade inte mer än en halvtimme, men med den höga volymen och den begränsade variationen kändes det trots allt lagom. Men visst var det bra. Nedan demonstrerar sångaren några av sina sångställningar (bilderna är lite mörka - klicka på dem så blir de större och roligare att titta på):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar