tisdag 29 juli 2008

Roskildefestivalen 2008

Roskildefestivalen 3-6/7 2008

(Troligtvis dyker det upp bilder och kanske en och annan videolänk i den här texten efterhand)

Torsdagen 3 juli

Solen sken från en helt molnfri himmel när Roskildefestivalen inleddes på torsdagen. Efter att ha druckit några öl i det härliga vädret var det dags att ta itu med musiken. Första anhalt blev Duffy på Arena. Det engelska stjärnskottet, som gör soulinfluerad pop besläktat med Dusty Springfield (och hon försöker nog även se ut som henne), hade jag vissa förväntningar på, då jag gillar hennes debutplatta. Och hon var inte dålig, men tyvärr lät nästan varenda låt precis som studioversionerna och då inget spektakulärt utspelade sig på scenen heller var det en ganska tråkig om än kompetent spelning.

Nästa anhalt blev Odeon, där amerikanska och lite haussade MGMT spelade. Det var helt tjockt med folk och i början av spelningen var det t.o.m. svårt att komma fram till tältet. Därför var det svårt att riktigt ryckas med. Efter ett tag lyckades jag dock lirka mig fram på vänstersidan och stod rätt bra till. Ibland var det riktigt bra, men materialet är ganska ojämnt. Ibland stod jag och tänkte på annat men i singlarna Time to Pretend, Electric Feel och framför allt avslutande Kids tände det till på allvar.

Efter en tiominuters koll på en finsk-fransk folkpopduo, The Dø, som lät helt ok men inte gav något större intryck trängde jag mig in i ett ganska fullproppat Cosmopol för att se Lupe Fiasco. När jag såg honom förra året på Coachella hade han bara med sig DJ och sidekick, men nu var det fullt band inkl. körsångerska. Och det gav en helt annan dimension till låtarna och hela Cosmopol var ett enda dansande party. Låtar som Daydream och Superstar är ju bra redan från början, men versionerna här var helt sanslösa. En makalös spelning och en av de bästa hiphopkonserter jag varit på.

Kvar av torsdagen var enligt planen bara Radiohead. Men jag hamnade en bit bak och ljudet var mullrigt och jag fick inte någon direkt känsla av det. Efter en halvtimme tog jag därför beslutet att i stället kolla på Säkert! i Pavilion. Och där var det så pass lite folk att det var lätt att komma nästan längst fram. Och precis som de två gånger jag sett Annika och hennes band tidigare så var det suveränt. Varenda låt känns verkligen som en hit, publiken var bra med, och när man avslutar med covern på Wannadies´ My Hometown (Min hemstad i Säkerts version) fanns det verkligen ingen anledning att ångra att jag övergav Radiohead. Annika sa förresten i ett av sina kärnfulla mellansnack, då Radiohead t.o.m. hördes i bakgrunden, att hon varit på så många efterfester där folk spelat Radiolåtar på akustisk gitarr och hon var så trött på det. Så ikväll är det Radiohead mot Säkert! sa hon, knöt näven och publiken jublade såklart.

Eftersom Radiohead spelade länge hann jag trots allt se den konsertens sista 20 minuter. Svårbedömt eftersom jag stod så pass långt bak, men de avslutade i alla fall med en fin Karma Police.

Fredagen 4 juli

Att sova länge på festivaler är inte lätt. Dels väcks man lätt av ljud från diverse tältgrannar, men i det soliga vädret som rådde på Roskilde i år är värmen i tältet en ännu större fiende. Därför blev det tidig uppstigning och gott om tid till att ta det lugnt innan det var dags att ta sig an fredagens maratonschema.

Första band jag kollade på var kubanska Los Van Van, ett av de allra mest berömda salsabanden från Kuba. De har turnerat i Europa ganska mycket men dels hade jag aldrig sett dem förr och dels hade de denna gång med Juan Formell, som grundade bandet redan 1969. Han har inte varit med på flera turnéer p.g.a. sjukdom. Musikaliskt hörs det garanterat ingen skillnad att han är där, men det är lite mer äkta på något sätt. Skillnad gör däremot sångerskan Yeni Valdez, som är ett gnistrande krutpaket och verkligen tvingar publiken att dansa och släppa loss. Härligt svängig start på dagen.

Nästa band jag kollade in var hypade skäggrockarna i Band of Horses. Jag har haft lite svårt att falla för dem som jag kanske borde (många med liknande musiksmak som jag gillar dem), men tänkte att de kanske kunde leverera live. Tyvärr tyckte jag de var lika eller ännu tråkigare live och gick efter 25 minuter. Väldigt slätstruket.

Lite senare stod jag vid stora scenen och lyssnade på Gnarls Barkley. Deras låtmaterial är ganska ojämnt och konserten blev därefter. Men när det var bra var det väldigt bra. Ibland stod jag mest och väntade på hitsen, men då och då glimtade det till. Tryckvågen i t.ex. refrängen av Crazy är svår att stå emot.

I mitt program hade jag nu en rätt så lång lucka, vilka jag dels ägnade åt mat och dryck men även en kort stund med svenska First Floor Power (helt ok, men lyssnade bara en kvart) och en lite längre med Vieux Farka Toure från Mali. Vieux Farka var bra, det var ovanligt elektriskt för att vara västafrikanskt men med sedvanligt sväng. En cover på U2:s Bullet the Blue Sky kändes både oväntad och onödig (eftersom hans egna grejer lät bättre), men generellt svängde det så det stod härliga till.

Klockan hade blivit halv nio när det var dags att se Santogold på Cosmopol. Hennes debutalbum är nog mitt allra mest spelade i år och rapporter om väldigt bra konserter hade skjutit mina förväntningar i höjden. Tyvärr hade hon inte fullt band utan det var bara en DJ och två kör-/danstjejer förutom Santi själv. Ett band hade förmodligen lyft detta lika högt som det gjorde med Lupe Fiasco på torsdagen – nu blev det bara väldigt bra, tack vare att låtarna är väldigt bra i grunden, för att hon har en grym utstrålning och för att publiken var bra i gasen.

Nick Cave och hans tre kumpaner i Grinderman fick en dryg halvtimme av min tid och det var väl använt. Låtarna är i många fall brötiga rocklåtar, men Nicks röst och bandets oerhörda skicklighet gör att det samtidigt blir vackert. Men de kommer till Way Out West också och därför valde jag att se Goldfrapp, som började därefter, från början. Det var ännu en spelning som jag sett fram mycket emot. Det var en bra spelning, men i förhållande till mina förväntningar inte riktigt så bra som jag hoppats. Konserten var förvisso väldigt vacker både visuellt och audiellt, kanske festivalens allra främsta i dessa avseenden, men lyckades aldrig riktigt gripa mig, trots att musiken är väldigt skön att lyssna på. Kanske bidrog det att sångerskan Alison (vars efternamn gett namn åt bandet) är aningen introvert på scenen.

Trots att Goldfrapp avslutade sin spelning halv ett på natten hade jag fortfarande flera band kvar att avverka. Battles, som spelade på Odeon, den scen som ligger längst från Arena, där Goldfrapp spelade, hade jag egentligen avskrivit, men så varade Goldfrapp inte lika länge som förväntat så det uppstod en möjlighet att i alla fall se slutet. Jag lyckades förflytta mig hela vägen på 7 minuter, vilket känns som ett potentiellt Roskilderekord. Det var värt uppoffringen, Battles var riktigt bra. Synd jag bara hann med 20-25 minuter.

Nästa band i spelschemat var Yeasayer. Om en del spelningar med band man ej lyssnat mycket på kan uppfattas som enformiga var detta raka motsatsen. Enormt variationsrikt och genreöverskridande på alla möjliga håll. Allt var inte lika bra, men höjdpunkterna, framför allt fantastiska 2080, var fantastiskt bra. Frågan är om inte 2080 var fredagens (även om den nu övergått till lördag) bästa livelåt, i alla fall var den en stark kandidat.

Jag hade inte fått nog utan valde nu den 20-hövdade brasilianska sambaorkestern Orquestra Imperial. Dessa var jag knappt bekant med tidigare, men enligt uppgift skulle det vara en samling av genrens största namn och då borde man ju kolla upp det. Och yes, det uppfyllde förväntningarna med råge. Stor sambafest rådde och det dansades både på scen och i publik. Fanns inget mer att önska, men trots att klockan var halv fyra när sambafesten var över så var det inte dags att retirera riktigt än.

När jag kom över till Pavilion visade det sig, trots det sena klockslaget, att det för andra gången under festivalen (första var MGMT) var så fullt vid ett tält att det överhuvudtaget inte gick att komma fram. Så från en position 10 meter utanför tältet fick jag stå och lyssna på Familjen, d.v.s. Johan T Karlsson från Hässleholm. I december 2006 såg jag honom tillsammans med ytterligare ca 30 personer i publiken i Malmö och 1,5 år senare spelade han inför ett fullständigt knökat tält på Nordeuropas största musikfestival! Och även om det väl till viss del berodde på bristande konkurrens vid tidpunkten var det nu påtagligt att han är populär även i Danmark. Både Johan och publiken var helt vilda och när han avslutade sin spelning med Det snurrar i min skalle var klockan 04.10 och det hade redan börjat ljusna. En härlig avslutning på en lång dag.

Lördagen 5 juli

Värmen gjorde att jag vaknade vid halv nio, trots att jag inte la mig förrän klockan fem. Det tog emot lite i början, men sen var det dags att ta itu med lördagens spännande program. Redan halv ett kollade jag på The Ting Tings, en ny engelsk duo med en tjej på gitarr/sång och en kille på trummor. Som ett inverterat White Stripes, fast musiken låter lite mer elektro och inte renodlad rock`n´roll, även om det röjde på riktigt bra ändå. Bättre inledning på dagen kunde det knappast bli, för det här var både attityd och bra låtar – väldigt bra på alla sätt.

Efter någon timme vid tältet var jag tillbaka på området kl 16 och tittade på kanadensiska indierockbandet Tokyo Police Club. Trots att de bara spelade en timme hann de nog med mer än 20 låtar för de var generellt väldigt korta. Bra var det också, men utan att vara riktigt inlyssnad kändes det som variationen blev lidande och det var ganska lagom när det var över. Annars låter det som ett The Strokes fast något mindre retro.

Nästa jag kollade på var amerikanskan Nicole Atkins och hennes kompband The Sea. Detta var en helt ny bekantskap som jag valt ut enbart utifrån texten i programbladet. Där droppades namn som The Pipettes och Rufus Wainwright, men den kopplingen hittade inte jag. Det lät väldigt amerikanskt, inte dåligt på något sätt utan ganska innerligt egentligen, och hon har en bra röst så det var helt ok. Referenser som Roy Orbison och Jenny Lewis känns mer relevanta.

Och så var dags för soullegenden Solomon Burke, numera 72 år gammal och med en vikt på en bit över 150 kg. Han satt i en stor guldstol hela spelningen, för något annat orkar han inte. Hans röst och känsla för soul är dock intakt och det började bra med en del av den varan. Men sen blev det nån slags soulversion av Allsång eller Rhapsody in Rock med inslag som Tutti Frutti, Proud Mary, What a Wonderful World och I Will Survive (som hans dotter sjöng). Det lät förvisso ganska bra, men det var inte vad jag var där för. Jag skulle t.o.m. sträcka mig till att det var ovärdigt och snudd på töntigt. Att han avslutade med Everybody Needs Somebody To Love (känd från Blues Brothers) känns däremot bra, för det är en av hans största hits.

Sen var det festivalens stora krock. Kära Roskildefestival, hur kan ni placera My Bloody Valentine och Neil Young samtidigt? Då jag sett Neil Young tre gånger tidigare och ska se honom på Way Out West fick det bli MBV. Och vad jag tyckte om dem har jag skrivit om tidigare i en separat recension – det var en av de bästa konserter jag varit på. Kombinationen av fantastiskt gitarrspel, det vackra oväsendet på extremt hög volym men ändå med helt klart ljud samt bandets totala integritet - inga ord kan förklara hur bra det var. Jag blir fortfarande helt varm att tänka på den oerhörda kraften i avslutande You Made Me Realise. Festivalens absoluta klimax!

Neil Young började en halvtimme efter MBV, men höll på mycket längre så jag missade den första timmen men hann se nästan en och en halv. Innan jag kom hade han kört en elektrisk timme, men jag fick den lite mer akustiska delen. Och det lät alldeles ypperligt trots att jag var omskakad efter MBV och inte riktigt kunde fokusera. Som extranummer gjorde han Beatlescovern A Day in the Life. Neil har hög prioritet på Way Out West för mig.

Den korta natten innan började sätta sina spår och jag orkade bara med ett band till, nämligen Liars som spelade på Pavilion. De var lite roliga att titta på för sångaren såg ut som en rymling från en psykklinik – lång, ovårdat skägg och klädd i vit overall, medan de andra såg ut som snälla pojkar. Det är ganska omelodisk rock, nästan som ett slags industrirock fast utan de industriella inslagen. I längden var det ganska påfrestande, även om det stundtals var lite mer lättlyssnat. Jag föll i koma kring halv två på natten.

Söndagen 6 juli

Moln hade dragit in över Roskilde och söndagen var därför svalare än tidigare. Därför slapp jag väckas av värmen och sov nästan åtta timmar. Efter att ha packat ihop tältet (för att slippa göra detta mitt i natten), ätit frukost m.m. fanns det ändå tid över att improvisera lite bland scenerna, då det inte fanns något i början av dagen jag kände mig tvungen att se. Först tittade jag lite på fransk house med ett band kallat DSL. Det inte bara lät bra, de showade också och sångaren fick mig faktiskt att tänka på Sirqus Alfon, då han ibland låg på rygg på scenen och sjöng och en del andra galenskaper. Och så gjorde man en housecover på festivallåtarnas festivallåt – Killing in the Name av Rage Against the Machine.

"Skamusik som låter som den gjorde innan Madness och The Specials kom emellan" var programförklaringen för danska Babylove & The Van Dangos. Det tyckte jag lät spännande och gav dem en del av min tid. Bandet kan sägas vara den danska motsvarigheten till svenska Liberator. Publikkontakten var imponerande, vid ett tillfälle fick de hela publiken, i princip utan undantag, att sätta sig ner på marken. Steg två i processen, att alla skulle byta tröjor med någon intill, funkade däremot sämre. Hög partyfaktor, om än inte särskilt spännande.

Mer danskt blev det på stora scenen då singer/songwritern Tina Dickow spelade. Förmodligen festivalens snällaste konsert. Genomgående bra låtar, men helt ofarlig familjeunderhållning. Trevligt för stunden men knappast något som satt kvar i efterhand. Även här dök det upp en känd cover, då hon tillsammans med sin gäst Steffen Brandt (sångare i danska bandet Tv2) gjorde Cohen’s Hallelujah, fast med dansk text.

Sen hade jag bråda tider, för det var mycket jag ville se, men många som spelade samtidigt. Det löste sig dock med att det mesta var band jag inte lyssnat så mycket på innan så jag behövde inte se hela spelningarna och i något fall att det inte var så bra som jag hoppats på.

Jag såg en stund med svartklädda punkarna Anti-flag. Ösigt, politiskt men återigen blir variationen lidande om man inte kan låtar så jag var där max 20 minuter. Gled i stället vidare till Cosmopol och Nyzeeländsk reggae med Black Seeds. Det var riktigt bra, svängigt och med en del egna uttryck, t.ex. vissa inslag av funk, och inte bara ett försök att låta som de kom från Jamaica. Riktig feelgoodmusik!

Cat Power hade jag en del förväntningar på, men tycker hon vek ner sig. Det verkade som hon var obekväm på scen även om hon är en bra sångerska. Så inte heller där stannade jag till slutet. I stället valde jag soul med Sharon Jones & The Dap-Kings. Först några låtar med endast bandet och sen kom Sharon in. Det här är modern soul utan att alls vara r`n´b, framförandet kunde lika gärna utspelat sig i början på 70-talet. Och Sharon har både en urstark röst och en oerhörd karisma och tillsammans med det skickliga bandet blev det här en höjdpunkt.

Klockan hade blivit halv åtta då det var dags att se bob hund (som alltid ska skrivas med små bokstäver!) på Orange. Det var enligt uppgift deras första spelning sedan slutet av 2003. Och om någon tror att de inte känns angelägna längre är det dags att tänka om. Jag har sett dem ganska många gånger förr, och kan inte minnas att Thomas Öberg varit lika galen tidigare. Han klättrar på högtalare, befinner sig ute i publiken, står stora delar av spelningen på en stol, ”stryper sig” med mikrofonsladden o.s.v. De stunder han beter sig ”normalt” finns inte. Lägg till att det var en snudd på perfekt låtlista så var det här en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Det näst sista jag hann med var lite skägg-indie med Bonnie ’Prince’ Billy. Jag missade mer än halva konserten p.g.a. bob hund, men slutet var väldigt bra, inte minst den något bisarra covern på R Kellys The World’s Greatest. Och Billy visade sig dessutom ha humor, har annars inbillat mig att han är ganska svår. Publiken var ytterst entusiastisk och fick in honom och bandet till ett utan tvekan oplanerat extranummer. I slutet av spelningen inträffade det som festivalen i princip varit förskonade från (bortsett från två duggregnskurar, vilket enbart var skönt) – det började regna ordentligt. Och då var det ju bara Jay-Z på Orange kvar. Självklart stannade jag ändå kvar och tittade lite på det, trots att jag inte alls är någon fan. Att han hade Dap-Kings blåsare med på scenen lyfte dock musiken rejält.

söndag 27 juli 2008

Möllevångsfestivalen

Steso Songs på Kristianstadsgatan

Möllevångsfestivalen är en trevlig och mysig festival som i helgen var för tredje året. Alla evenemang är gratis och det är lika mycket folkfest som en musikfestival. Det är väldigt osvenskt med soffgrupper och annat som flyttat ut på gatorna och folk som sitter och chillar överallt. Men väldigt mysigt - Möllevångsfestivalen är en riktigt skön festival! I år var det dessutom kanonväder, helt molnfritt och 27-28 grader på eftermiddagarna.

Det är mycket musik också. Med tanke på den minimala budgeten är de flesta band okända för de flesta, men å andra sidan finns det fynd att göra. Nu blev det inte så mycket musik som jag hade tänkt, eftersom det både fredag och lördag dök upp märkligt många ur min bekantskapskrets, vilket gjorde att mycket tid spenderades på diverse ställen med möjligheter att servera öl.

Jag såg i alla fall några band - Disco Error, som tyvärr spelade med dåligt ljud på fredagen. Svårt att ta till sig musiken på samma sätt som tidigare gånger på grund av det, men det är alltid stort att höra deras självironiska anthem Disco Error Sucks. Bättre ljud på Malmöfestivalen?

På lördagen kollade jag Skilla, ett Malmöband bestående av fem tjejer. De spelar melodisk pop och så har de en fiol som ger det lite folkinfluens trots att låtarna inte är folk egentligen. Men många bra låtar (t.ex. Australia och No Doubt-influerade Summer in December), sångerska med bra och stark röst - gillade det. De har släppt ett album, känns värt att kolla upp. Bara en sån sak som att bolaget heter Or Die Records!

Sedan såg jag Steso Songs på en liten scen mitt på Kristianstadsgatan. Har sett henne en gång tidigare, som förband till Marit Bergman (recension här), och gillar hennes mörka, personliga låtar. Och sen var det Magnus Tingsek & Timbuktu & Svante Lodén (från Damn!) som spelade akustiskt i Folkets Park. Trevlig matinémusik att dricka öl till, förmodligen helt enligt syftet - inget som förändrade världen. Och så lite extensiv lyssning på skabandet Mobster och glamrockiga Dolly Daggers på Möllevångstorget innan kvällen avslutades på Debaser.

torsdag 24 juli 2008

Halmstad

Jag har knappt någon sommarsemester utan har i stället blivit skickad på jobb i Halmstad. Fem veckor är jag här, dock inte på helgerna. Först var det veckan för två veckor sedan och pågående är den första av fyra i rad. Det är ju numera väldigt inne att gilla Malmö på sommaren, men jag ser inte alls vistelsen i Halmstad som ett straff. Tvärtom, det är riktigt schysst att vara West Coast ett tag. Jag utnyttjade inte ens min avtalade milersatta hemresa mitt i veckan för att jag har det så bra här.

Bra saker med Halmstad:

- Sommaren. Verkligen en sommarstad med mycket folk i farten, uteserveringar etc.
- Restaurangutbudet är verkligen bra i förhållande till stadens storlek.
- Löparslingorna på Galgberget (10 gånger trevligare än Pildammsparken) som börjar 200 meter från där jag bor . Har gjort tre fina rundor på fyra dagar!
- Da Beach
- Bengt Johansson

Dåliga saker med Halmstad:

- Musikscenen - inte en vettig konsert i sikte. Vinterdäck är den enda som det skyltas om och då är jag inte ens här (första kvällen på Way Out West).
- Lite brat-varning, om än inte alls av Båstadkaliber. Det är nog värre i Tylösand, men jag har inte varit där än. Tveksamt om jag åker dit.
- Per Gessle

I helgen är jag i alla fall i Malmö. Där är det den urtrevliga Möllevångsfestivalen, med massa gratismusik, bl.a. genomcoola Disco Error. Sånt saknar jag som sagt i Halmstad.

måndag 21 juli 2008

Ola - The Stockholm Sessions

Det är synd att jag aldrig hade ambitionen eller förmågan att själv bli musiker. Då hade jag nämligen kanske kunnat ge ut en skiva med ovanstående titel. Jag har alltid gillat skivtitlar av det slaget, skulle även kunna tänka mig Ola - The Lost Years med material som jag skrev under t.ex. en längre depression. Men eftersom jag aldrig skrivit en enda låt så är det bara drömmar. Hur som helst var jag den gångna veckan några dagar i Stockholm med omnejd och därför den något pretentiösa rubriken.

Onsdag - lyckades slingra mig så jag kunde lämna Malmö strax efter kl 13. Eftersom Mary J Blige spelade på Jazzfestivalen 22.20 var det inte jättebråttom, men jag ville gärna hänga på festivalområdet ett tag först så jag körde i ett sträck, med endast ett kort bensinstopp vid Nyköping. Drygt fem och en halv timme efter avfärd var jag parkerad på Östermalm och mötte strax därefter Comrade Karin på trappan till Kungliga Dramatiska Teatern, i folkmun vanligen bara Dramaten.

Bobo Stenson Trio spelade sina sista toner när vi kom in på festivalområdet på Skeppsholmen. Hann inte få någon uppfattning om det var bra. I stället till Langosvagnen för kvällsmat. Langos är verkligen festivalmatens festivalmat - finns det överhuvudtaget permanent någonstans? Jag vet inget ställe i alla fall, så därför får jag ta chansen på festivaler i stället. Langosvagnen på jazzfestivalen är f.ö. där Carolina 2006 försökte tigga en gratis langos för att hon kände en som kände en som jobbade där. Det gick inte, men det var inte så långt från att det lyckades.

Langos är mastigt men gott. Mastigt och bra var också Tower of Power, ett funkband som hållit på i 40 år. De spelade före Mary. Riktigt bra med fem blåsare och en bra sångare i frontlinjen. Musik som jag brukar kalla "Mighty Groove". Eftersom jag var dåligt inlyssnad tyckte jag det blev lite enahanda mot slutet, men skickligheten kan man inte snacka bort. Och de riktiga fansen verkade mycket nöjda. Riktig partymusik.


Och så Mary då. Ja, hon var egentligen fantastisk. Som sångerska och scenartist var hon nästan lika bra som på spelningen i Globen 2002, en spelning som jag ofta nämner som den bästa jag varit på. Hennes utstrålning och röst är i en klass för sig inom modern soul. Men denna spelning gav mig inte samma enorma känsla som då. Främst var det att spelningen slutade lite abrupt när jag kände att det var dags att sätta in en slutspurt. Likaså tyckte jag att hon kunde kört några lugnare låtar från de tidiga skivorna i stället för några trots allt ganska anonyma r`n´b-låtar från de senare skivorna. Med risk för att bli tjatig finns det inget jag sett någonsin som knäcker Marys final från 2002 med Not Gon' Cry, No More Drama, Everything och extranumret Family Affair. Och någonstans drömde jag naivt om en repris. Men i år saknades två av de låtarna helt och höjdpunkterna låg spridda i setet. Inget fel i det egentligen, men det kändes lite tomt när det var slut. En fantastisk sångerska och scenartist är hon likväl och versionen av No More Drama var nästan värd entrén i sig. Hade jag inte haft mitt Globenminne i bagaget hade jag nog varit översvallad, nu gjorde mina enorma förväntningar att jag gick där ifrån med lite blandade känslor. Karin, som ej sett Mary live tidigare, var däremot lyrisk och det är kanske så det ska ses.

Torsdagen var en ren slappedag. Träffade Sofia och nyfödda Love, fem veckor ung men redan med en stark vilja. Åkte sen till Karin och åt god middag, drack vin och gosade med Kato, hennes hund. Bra dag - semester, återhämtning!


Fredag var allt annat än återhämtning. Jag gjorde en heldagsutflykt med botaniska förtecken i Norrtälje kommun. Lyckades inte hitta lokalen för myskmåra som jag hade i åtanke, men gjorde några trevliga besök i bl.a. Kapellskär och runt sjön Erken, där jag bodde två veckor under en floristikkurs i slutet av 90-talet. Härlig nostalgi. Men bäst av allt var att jag på eftermiddagen, helt utan tidigare vetskap om platsen, plötsligt körde in i en by som heter......OLA!!! Den ligger f.ö. ca 2 mil norr om Knutby, så man kanske kan säga att Ola är granne med Kristi Brud. Nästan kändispoäng till mig.

Kväll blev det också och mer jazzfestival. Men knappast mer jazz. Jazzfestivalen innehåller ganska mycket musik som inte är jazz, men man brukar skylla på att det är artister och musikstilar som tagit intryck av jazzen. Nåväl, första artist jag såg var Nils Petter Molvaer från Norge. Trummor, trumpet, en DJ och en på elektronik. Vackert, ödsligt, experimentiellt, kanske på gränsen till jazz med god vilja. Men själv tänkte jag på någon slags rymdmusik. Få, väldigt långa låtar och till slut blev variationen lidande och det kändes ganska lagom när de lämnade scenen.


Och sen stod hon där på scenen - Patti Smith. Kanske den av alla artister jag aldrig sett live tidigare som jag allra helst ville se. Hon är 62 år gammal. Åldern syns i hennes ansikte, men i övrigt finns inga skavanker. Attityden var obeveklig, hon rörde sig som en 30-åring och rösten var lika övertygande som på de gamla skivorna - rå, vacker och stark på samma gång.

Fin inledning med Kimberly och Dancing Barefoot, därefter en lite för lång fri tolkning av Hendrix' Are You Experienced?, där Patti även spelade klarinett. Men det mesta av den en och en halv timme långa spelningen var fantastisk. En överlag mycket bra låtlista (dock utan Free Money, tyvärr) med höga toppar i bl.a. Pissin' in A River, Because The Night, My Blakean Year och ordinarie sets avslutande Rock`n´Roll Nigger. Och med fantastiska inslag av agitatorisk Spoken Word i flera av låtarna blev det en mäktig föreställning.

När det gäller Because The Night så är det, för de som inte bekantat sig med Patti Smiths katalog, samma låt som Springsteen brukar spela. De skrev den tillsammans 1978, då de spelade in i studior intill varandra, men deras texter skiljer sig åt lite. Låten gavs ut och blev en stor hit med Patti 1978, och även Bruce spelade den live redan då och har spelat den regelbundet sen dess. Alla som hört den live förstår varför. Den är oerhörd, oavsett vem av dem som spelar den. Nu fick jag höra bådas versioner på mindre än en månad.

Jag lämnade Skeppsholmen alldeles lycklig, sen om det delvis kanske var för att jag äntligen sett en av mina största musikaliska hjältinnor live och konstaterat att hon fortfarande känns väsentlig, och inte bara för den faktiska kvalitén, spelar mindre roll.


Stockholm lämnades på lördagen. Vid Linköping gjorde jag en omväg till södra Östergötland och ägnade några timmar åt att leta sländor på en myr, där den sällsynta dvärgflicksländan finns. Arten har t.o.m. ansetts utgången ur landet, men återfanns för några år sedan. Nu har även jag sett den. Bilderna blev dock inte mycket att ha, varför ni får nöja er med en handhållen myrflickslända i stället. Klicka upp bilden så blir den roligare att titta på.

Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen till myren. För att komma dit var jag dock tvungen att tvära över ett ganska igenväxt hygge. Jag nonchalerade problematiken att navigera i denna terräng och på vägen tillbaka hamnade jag för långt västerut och efter en stund insåg jag att jag inte längre riktigt visste var jag befann mig. Eftersom jag är lite småknas/helknas (välj själv) så tycker jag det är en rätt skön känsla att gå vilse. Jag menar, vad skulle kunna hända? Bli attackerad av en rabiessmittad älg? Nej, åtminstone i en så oförarglig del av världen som Östergötland ger det bara ännu en insikt om hur mycket fin natur vi har i Sverige. Efter en stund, kanske en halvtimme, fick jag dessutom syn på en gård mellan träden och kunde åter orientera mig.

torsdag 17 juli 2008

Mary J - en snabbrapport

Mary J Blige - Skeppsholmen, Stockholm 16/7-08

Konserten var genomgående väldigt bra, framför allt för att Mary sjunger som få eller ingen annan inom den moderna soulen. Och så är det kusligt självutlämnande, hon går in i sina låtar att det ibland verkar som hon ska börja gråta. Allra störst blir det i No More Drama - den var helt enorm.

När jag trodde att konserten skulle gå in i en hitspäckad slutspurt var det plötsligt slut. Jag kommer aldrig glömma den enorma finishen i Globen 2002 (Not Gon Cry, No More Drama, Everything & Family Affair) och stod och hoppades på något liknande nu. Men det kom inte, i stället "Thank you, Stockholm" alldeles för tidigt (75 minuter varade det) och även om Mary sjöng som en gudinna och sålde sig dyrt så kändes det lite tomt efteråt. Även om det vi väl fick i många stycken var snudd på fantastiskt.

Innan Mary spelade Tower of Power - ett genomskickligt funkband som hållit på sen slutet av 60-talet. Med en tajt blåssektion på fem personer och en bra sångare var det bra tryck, även om jag tyckte det blev lite ensidigt efter ett tag.

I morgon: Patti Smith.

tisdag 15 juli 2008

De kommande dagarna

Här kommer ännu ett ganska innehållslöst inlägg, mest för att inget särskilt intressant hänt och min kreativitet ännu står på noll. Men, jag har i alla fall flyttat undan några logistiska hinder och sett till att jag nu kan få en riktigt fin långhelg:


MARY J BLIGE - STOCKHOLM JAZZ 16/7! Inte nog med att det blir femte året i rad jag ser delar av jazzfesten - det är också äntligen dags att se Mary J igen. Jag har flera gånger utnämnt Mary J Blige's spelning på Globen 2002 till den allra bästa konsert jag sett (My Bloody Valentine på Roskilde var för annorlunda för att direkt jämföras). Under avslutningen med No More Drama & Everything & extranumret Family Affair pissade mina tårar ut - för att det var snudd på för bra för vad en normal människa klarar av. I morgon hoppas jag och min amiga Karin, som följer med, på en repris!

TORSDAG! Ska träffa Sofia och nyfödda Love! Kanske Carolina också. Och umgås med Karin & Kato! Det blir fint!

FREDAG! Botanisk exkursion i Uppland på dagen. På kvällen:


PATTI SMITH - STOCKHOLM JAZZ 18/7! Tänk om hon spelar Free Money. Då dör jag! På ett bra sätt så ingen behöver var ledsen. Men även om hon inte spelar den är det en dröm. Patti Smith - a legend if there ever was one! (Ovanstående klipp visar rockmusik i sin yttersta fulländning - missa det inte under några omständigheter).

På lördag åker jag hem, via en liten detour söder om Linköping för att i bästa fall se en ytterst sällsynt slända - dvärgflickslända. Förhoppningsvis i sällskap av minnen från två konserter som kan bli hur bra som helst!

måndag 14 juli 2008

I väntan på bättre tider

Lite kreativ svacka den senaste veckan, borde ha varit lite mer om Roskilde och annat. Men det kommer kanske. Här är i alla fall min favoritlåt just nu. Smygfilmade en liveversion på Roskilde, men den har jag inte laddat upp än.

Fantastisk låt, härlig video - Kids med MGMT!

onsdag 9 juli 2008

Sydsvenskan och Roskilderecensioner

Det finns ett par historiska exempel på recensioner som skrivits om t.ex. böcker och annat där det senare avslöjats att recensenten inte ens har läst boken, sett filmen eller vad det nu handlar om. The Ice Rage avslöjar nu en liknande historia.

Sydsvenskan var precis som The Ice Rage på plats på gångna veckans festival i Roskilde. Som jag redan skrivit om var konserten med My Bloody Valentine festivalens enskilda höjdpunkt för mig. Eftersom jag inte kunde släppa denna upplevelse ville jag gärna läsa vad andra tycker. Danska musiksajterna Gaffa och Soundvenue samt festivalens egna tidning gav alla högsta betyg (6/6) och övrig dansk media samt svenska Aftonbladet tyckte också det var riktigt bra. Ett undantag har jag hittat - Sydsvenskan! Här är deras recension:

http://sydsvenskan.se/nojen/article343855.ece

Recensionen är påtagligt innehållslös. Recensenten, f.ö. en som jag brukar läsa och uppskatta, hade alltså sett MBV på Mejeriet 1992 (jag avundsjuk???) och tyckte att bandet idag "känns förlegat och andefattigt". I övrigt får vi inte veta egentligen något om konserten på Roskilde. Men det är ok med olika åsikter tänkte jag först och läste vidare om andra konserter, bl.a. den om Neil Young:

http://sydsvenskan.se/nojen/article343847.ece

Samma recensent, men nu var det inte förlegat. Och nej, det tycker inte jag heller. Det jag såg av Neil (sista 1,5 timmarna av en 2,5 timmar lång konsert) var mycket bra.

Men.....var det inte så att MBV och Neil Young spelade ungefär samtidigt? Jovisst, MBV började kl 21 och Neil Young kl 21.30. Efter att ha kollat upp setlisten från Neil Young-konserten vet jag att han började på mer eller mindre utsatt tid och att första låten var Love and Only Love. Att Sydsvenskans recensent redan då var på plats visas av texten Den tio minuter långa ”Love and Only Love” är tillsammans med de nästföljande sex låtarna som ett förspel till en hjärtattack.

Det tar ca 5 minuter att gå från Arena, där MBV spelade till Orange där Neil Young spelade. Således lämnade Sydsvenskans recensent Arena senast 21.25 och såg därför maximalt 25 av konsertens 90 minuter. Eftersom konsertens avslutning var det som skapade den riktiga magin är det som att säga att en fotbollsmatch som slutar 3-3 är skittråkig trots att man bara såg de första 25 minutrarna när det fortfarande stod 0-0. Och dessutom vägrar att gå med på att matchen till slut kan ha varit bra.

Nu kan man ju då fråga sig varför Sydsvenskan valde att recensera en liten del av en konsert. Alternativen:

1) Recensenten ville såga comebacker som företeelse
x) Recensenten ville skryta om att han sett MBV när de var unga och betydde något
2) Båda av ovanstående

Svaret spelar ingen roll, jag tycker själv det är kul att droppa konsertminnen och att såga företeelser. Vad fulare är, att för att det skulle se snyggare ut hade Sydsvenskan i sin recension bytt ut starttiden för Neil Youngs konsert till kl 22, rimligen för att det skulle se ut som det skulle kunna ha hunnits med att se båda. Men det gjorde det inte. MBV hade precis kommit igång när Neil Young gick på scen, vilket både enligt programmet och i verkligheten var 21.3o.

Att Sydsvenskans recension av MBV inte innehöll något om själva spelningen (utan bara några otydliga, svepande omdömen som "förlegat och andefattigt") har alltså sin förklaring. Fint försök, trots allt.

måndag 7 juli 2008

My Bloody Valentine, Roskilde 5/7

My Bloody Valentine. Roskildefestivalen 5/7-08
Ibland funderar jag över vilket som är den bästa konsert jag sett. Det brukar finnas många kandidater. Gemensamt är att de flesta är relativt lättillgängliga, består av massa fantastiska låtar och hela publiken är lycklig under konsertens gång. Efteråt står man kvar och skriker efter fler extranummer.

Det är som att genomleva en fantastisk semester och så tar den helt enkelt slut. Ibland kommer minnena fram genom foton eller anekdoter, alltid skiner solen och blommorna blommar.

Men så finns det en annan form av känslor. I juni 2004 sprang jag, egentligen något för otränad, Stockholm marathon, den hittills enda gången jag utan fordon avverkat en sådan ansenlig distans (42 195 meter). Mina ben värkte redan med 15 km kvar och det blev inte bättre. Flera gånger bestämde jag mig för att gå men något i mig tvingade mig att först nå nästa kilometermärke. Och sen nästa, o.s.v. Mina ben höll på att sprängas när jag till slut nådde Stockholms stadion. Med några minuters marginal klarade jag mitt mål på 4 timmar. I samma stund som jag passerade mållinjen brast det och jag började storgråta. Det var en enorm lättnad efter månaders hård träning och efter att ha plågat två nästan döda ben ända in i kaklet. Att springa ett marathon var en hård, jobbig och skrämmande uppgift men att ta sig i mål var värt varenda svettdroppe. Och att det tog 4 dagar innan jag kunde gå normalt igen.

Detta för oss till Roskildefestivalen och My Bloody Valentine. Det legendariska gitarrmangelbandet, för många sinnebilden av genren shoegaze (döpt efter att utövarna vanligen har långa luggar som skymmer ansiktet och står och manglar sina gitarrer med blicken fäst på de egna skorna) har efter ca 15 års frånvaro gjort comeback med ett antal livekonserter.

Mina förväntningar var höga. Deras sista skiva Loveless är jag väldigt förtjust i och även föregångaren är riktigt bra. My Bloody Valentine har gjort till en grej att spela på mycket hög volym och hade sökt tillstånd att överskrida Roskildefestivalens vanliga decibelgräns. Öronproppar var en vanlig syn i publiken.

Första timmen var väldigt bra, helt igenom alldeles lysande, men ungefär som jag förväntat mig. Gitarristerna Kevin Shields och Bilinda Butcher sjöng som väntat och som avsett på en låg och knappt hörbar volym. My Bloody Valentine handlar framför allt om gitarr och oväsen, men på ett ytterst sofistikerat och melodiöst sätt.

I sista låten, You Made Me Realise, hamnar bandet efter några minuter i ett monotont oväsen. Men det är ändå helt överväldigande och med de båda gitarristerna helt orörliga sånär som på gitarrarmarna och med helt fixerade blickar skapas en fantastisk, hypnotisk atmosfär som är omöjlig att beskriva. Volymen är oerhört hög och jag tittar över axeln och ser t.ex. fyra tjejer i 20-årsåldern som trots öronproppar håller händerna hårt tryckta över öronen. Men trots att de nästan ser ut att lida verkar inget kunna få dem att lämna arenan. Den våldsamma kraften håller publiken helt hypnotiserad. Klockan går och står stilla på samma gång. Efter 20 minuters gitarrmangel är bandets tid ute, de gör en enkel och effektiv avslutning, sätter ifrån sig gitarrerna och lämnar scenen utan ett ord, utan en blick och självklart blir det inga extranummer. Det är bilden av total integritet. Människor i publiken kramar om varandra, gör ”high fives” och även tjejerna med händerna för öronen ser lättade och överlyckliga ut.

Som sagt, det går inte jämföra olika känslor. En feelgood-konsert kan aldrig ställas mot den hårda och totalt kompromisslösa handling som My Bloody Valentine utsatte sin publik för i Roskilde, på liknande sätt som en härlig solsemester inte kan sättas mot att efter 42 plågsamma kilometer till slut nå sitt mål.

På samma gång var detta den mest skrämmande som den mest fantastiska konsert jag upplevt. My Bloody Valentine på Roskildefestivalen 5/7-08 är för all framtid en klassiker! 10/10 - utan minsta tvekan!

lördag 5 juli 2008

Roskildeblogg

Under dagarna pa Roskildefestivalen bloggar jag pa Festivalphoto.net i stallet, eftersom jag fatt en media/foto/backstage-ackreditering. Sitter darfor och chillar pa det mysiga backstageomradet just nu, i vantan pa lordagens spelningar. Mer om bade Roskilde och annat pa The Ice Rage i borjan pa kommande vecka!

onsdag 2 juli 2008

Den stora musikhelgen

Den kommande helgen skulle jag gärna vilja vara på flera ställen samtidigt.

- Springsteen gör två konserter på Ullevi.
- Leonard Cohen spelar på Sofiero.
- Arvikafestivalen med fint program.
- Köpenhamns jazzfestival med bl.a. den fantastiska Jimmy Scott, han som fick en sjukdom på stämbanden när han var ung och aldrig kom i målbrottet. Och därför har en helt unik röst.

Men jag åker till Roskildefestivalen i stället. Fyra dagars musik, sannolikt ett antal öl och som det verkar också fint väder. Om jag får möjlighet kanske det blir någon uppdatering därifrån.

tisdag 1 juli 2008

Bruce Springsteen - Köpenhamn 29/6

Bruce Springsteen - Parken, Köpenhamn 29/6

På söndagskvällen var jag i Parken (d.v.s. fotbollsstadion) i Köpenhamn och tittade på Bruce Springsteen och hans E Street Band. I min förra blogg recenserade jag en liknande konsert i december 2007.

Konserten var som helhet väldigt bra. Det finns två möjliga invändningar. Den ena är subjektiv, nämligen huruvida publiken var bra eller inte. För att vara en Springsteenkonsert var den ovanligt försynt, och på läktarna förblev folk sittande nästan hela konserten (jag stod däremot ca 5 meter från scenen). Men det kan jag klara, jag har sett massor med obskyra indieband spela inför 30 personer och försöker fokusera på hur det låter från scenen. Den andra invändningen är däremot mer konkret, nämligen att ljudet inte alls var bra i början av konserten. Under de första 5-6 låtarna lät sång och piano alldeles för lite och det var svårt att höra vad Bruce sa mellan låtarna och i vissa fall även svårt att följa texterna i låtarna. Bas och trummor konkurrerade ut nyanserna. Detta rättades dock till efter en dryg halvtimme.

Låtlistan var varierad och i huvudsak bra. Här följer den med några subjektiva kommentarer:

Two Hearts – funkar bra som öppningslåt med Steve och Bruce vid samma mikrofon och breda leenden. Intensiteten lyckades bara till viss del väga upp det dåliga ljudet (3/5).

Radio Nowhere – fortfarande dåligt ljud, klaviaturerna hördes knappt alls och sången drunknade nästan bland bas och trummor (2/5).

Out in the Street – havererade av samma anledning som föregående, dock något bättre som låt betraktad (3/5).

The Promised Land – Ljudet aningen bättre, lät annars som den brukar (3/5).

Spirit in the Night – Fenomenal version med Bruce ute vid publiken där han låg med benen i gränsle över någon och snodde öl från någon annan. Musikaliskt lät det 70-tal och kvällens första riktiga höjdpunkt. Så bra att jag glömde bort ljudet för en stund (5/5).

På denna turné har Bruce börjat samla in låtönskningar från publiken genom att plocka åt sig skyltar som publiken håller upp och därefter visa dem för bandet. Åtminstone de första tre av nedanstående var publikönskemål, liksom några låtar senare under konserten. Skyltar med önskningar som skulle kunna ha kommit från mig själv dissades dock med motiveringar som att "den måste vi repetera" (Roulette) och "den är för svår" (Frankie).

Blinded by the Light – kul att han spelade den, för det är en ovanlig live-låt, men riktigt bra var det likväl inte. Även här låg klaviaturerna för lågt – Roy såg ut att banka på pianot men det hördes knappt (3/5).

Something in the Night – ljudteknikern verkade ha hittat rätt knapp och härifrån var ljudet helt ok. Makalös låt i en magnifik version, stor höjdpunkt (5/5).

Trapped – väldigt dramatisk, lät fantastiskt. Magiska trummor när bandet går in i refrängen (5/5).

Gypsy Biker – underskattad låt från Magic. Gillar live-versionen, speciellt det akustiska gitarrintrot och att Steve får gnida två solon (4/5).

Working on the Highway – vidrig låt som dessutom låg helt fel i en passage av mörka låtar. Har aldrig gillat denna, kan dessutom inte tänka mig att det är så uppåt att vara vägarbetare att det motsvarar hur denna låter. Borde (tillsammans med Darlington County) pensioneras för alltid (1/5).

Hungry Heart – kvällens första riktiga publikflirt. Skitsnygg akustisk förstavers och sen lyfte det fint. Tyvärr sjöng publiken allsång med fel text, vilket förstörde lite av känslan. Bra ändå! (4/5).

Because The Night – Helt otrolig. Låten i sig är ju fantastisk från början, men jäklar vilken version. Nils Lofgrens gitarrsolo var konsertens enskilda höjdpunkt och ett av de svettigaste jag hört någonsin. Häftigt också att storbildskameran zoomade in hans gitarr när han spelade det. Och så övergången från solot till sista refräng när trummor och piano kommer mer och mer – rockmusik blir inte större än så (5/5 – skulle nästan vilja sätta en omöjlig 6:a).

She’s The One – Bra låt som saknade lite av sin vanliga energi. Skulle gärna ha en lite längre version med fler soloprestationer (3/5).

Livin’ in the Future – Har växt lite sen spelningen i december, men är som låt inte i klass med det övriga materialet. Skrevs säkert med tanke på att bli en publikfriare, men det funkar inte riktigt så (3/5).

Mary’s Place – Publiken tycker det är roligt att Bruce verkar ha roligt, men en bra låt har den aldrig varit och kommer inte heller att bli (2/5).

I’m on Fire – Vacker och bra, men förstördes av allsång i refrängen. Den här ska man njuta av i andakt, inte av att ha tondöva danskar som skriker en i örat. Bra prestation från scenen, men upplevelsen var lite irriterande (3/5).

Downbound Train – underskattad pärla som alltid låter bra, väldigt mycket så denna kväll. Kändes helt rätt på sin plats och tog konserten tillbaka till höga höjder efter en liten svacka (5/5).

For You – Bruce på piano och de andra tog paus. Lät väldigt bra, men det är svårt att riktigt nå fram med sololåtar på en stor stadion. Låtens grundkvalitet går dock aldrig att snacka bort (4/5).

The Rising – Borde ligga tidigare i konserten. Låter ok men känns ganska mycket som en parentes (3/5).

Last to Die – Väldigt bra live-låt med mycket kraft och intensitet. Bruce brinner när han sjunger denna, älskar det. (5/5).

Long Walk Home – Bästa låten från Magic, känns som en låt som kommer att hålla i framtiden. Riktigt fin version, inte minst genom Steves sång på slutet. Lite gåshudsvarning (5/5).

Badlands – Såklart en ruggig avslutningslåt, men något saknades, vet inte om det hade med publiken att göra, för att det skulle kännas som det kan göra. Märkligt (4/5).

(extranummer)

Jungleland – Helt fenomenal. Clarence må ha problem att gå, men blåsa saxofon kan han fortfarande. Måsterverk, kort och gott (5/5).

Seven Nights to Rock – Kul låtval, en gammal 50-talslåt (av Moon Mullican) i stadionversion. Banal, men skapar partystämning (4/5).

Born To Run – Låter som den brukar och alltid måste göra. Fantastisk (5/5).

Ramrod – Mer partyhöjande rock`n´roll som funkar live. Som låt betraktad är den dock en parentes (4/5).

Bobby Jean – en av låtarna från Born in the USA som inte känns påtagligt daterad. Magisk version denna kväll, kändes nästan lite rörande (5/5).

Dancing in the Dark – rockarrangemanget funkar bra, fyller ut extranumret förtjänstfullt (4/5).

American Land – Idealisk avslutningslåt, kändes möjligen lite mer förhastad än i vintras, men likväl oemotståndlig (5/5).

Trots att snittåldern i bandet ligger kring 60 år finns det fortfarande mycket vitalitet kvar och det låter lika bra som någonsin. I de äldre låtarna är det omöjligt att spåra någon form av förgubbning, detta är ytterst vital rockmusik från ett band som brinner för det de gör.

Frågan är dock om det är sista gången vi ser dem. Clarence har ont i hela kroppen och kan knappt gå och organisten Danny Federici dog ju som bekant i våras (och är nu ersatt av Charles Giordano). När inte Clarence orkar längre är det frågan om man längre kan kalla det för E Street Band och jag tror inte Bruce är intresserad av att köra nostalgiturnéer med flera medlemmar ersatta av yngre förmågor. Då lär han satsa på andra projekt i stället.

Om det är sista gången E Street Band turnerar så slutar de med flaggan i topp. Konserten klockade in på exakt tre timmar och även om några låtar inte faller mig personligen i smaken så var bandets inställning helt oklanderlig. Och, än en gång, versionen av Because The Night med Lofgrens solo….. den lägger jag i min lilla mentala ask av oförglömliga konsertminnen.