My Bloody Valentine, Roskilde 5/7

My Bloody Valentine. Roskildefestivalen 5/7-08
Ibland funderar jag över vilket som är den bästa konsert jag sett. Det brukar finnas många kandidater. Gemensamt är att de flesta är relativt lättillgängliga, består av massa fantastiska låtar och hela publiken är lycklig under konsertens gång. Efteråt står man kvar och skriker efter fler extranummer.

Det är som att genomleva en fantastisk semester och så tar den helt enkelt slut. Ibland kommer minnena fram genom foton eller anekdoter, alltid skiner solen och blommorna blommar.

Men så finns det en annan form av känslor. I juni 2004 sprang jag, egentligen något för otränad, Stockholm marathon, den hittills enda gången jag utan fordon avverkat en sådan ansenlig distans (42 195 meter). Mina ben värkte redan med 15 km kvar och det blev inte bättre. Flera gånger bestämde jag mig för att gå men något i mig tvingade mig att först nå nästa kilometermärke. Och sen nästa, o.s.v. Mina ben höll på att sprängas när jag till slut nådde Stockholms stadion. Med några minuters marginal klarade jag mitt mål på 4 timmar. I samma stund som jag passerade mållinjen brast det och jag började storgråta. Det var en enorm lättnad efter månaders hård träning och efter att ha plågat två nästan döda ben ända in i kaklet. Att springa ett marathon var en hård, jobbig och skrämmande uppgift men att ta sig i mål var värt varenda svettdroppe. Och att det tog 4 dagar innan jag kunde gå normalt igen.

Detta för oss till Roskildefestivalen och My Bloody Valentine. Det legendariska gitarrmangelbandet, för många sinnebilden av genren shoegaze (döpt efter att utövarna vanligen har långa luggar som skymmer ansiktet och står och manglar sina gitarrer med blicken fäst på de egna skorna) har efter ca 15 års frånvaro gjort comeback med ett antal livekonserter.

Mina förväntningar var höga. Deras sista skiva Loveless är jag väldigt förtjust i och även föregångaren är riktigt bra. My Bloody Valentine har gjort till en grej att spela på mycket hög volym och hade sökt tillstånd att överskrida Roskildefestivalens vanliga decibelgräns. Öronproppar var en vanlig syn i publiken.

Första timmen var väldigt bra, helt igenom alldeles lysande, men ungefär som jag förväntat mig. Gitarristerna Kevin Shields och Bilinda Butcher sjöng som väntat och som avsett på en låg och knappt hörbar volym. My Bloody Valentine handlar framför allt om gitarr och oväsen, men på ett ytterst sofistikerat och melodiöst sätt.

I sista låten, You Made Me Realise, hamnar bandet efter några minuter i ett monotont oväsen. Men det är ändå helt överväldigande och med de båda gitarristerna helt orörliga sånär som på gitarrarmarna och med helt fixerade blickar skapas en fantastisk, hypnotisk atmosfär som är omöjlig att beskriva. Volymen är oerhört hög och jag tittar över axeln och ser t.ex. fyra tjejer i 20-årsåldern som trots öronproppar håller händerna hårt tryckta över öronen. Men trots att de nästan ser ut att lida verkar inget kunna få dem att lämna arenan. Den våldsamma kraften håller publiken helt hypnotiserad. Klockan går och står stilla på samma gång. Efter 20 minuters gitarrmangel är bandets tid ute, de gör en enkel och effektiv avslutning, sätter ifrån sig gitarrerna och lämnar scenen utan ett ord, utan en blick och självklart blir det inga extranummer. Det är bilden av total integritet. Människor i publiken kramar om varandra, gör ”high fives” och även tjejerna med händerna för öronen ser lättade och överlyckliga ut.

Som sagt, det går inte jämföra olika känslor. En feelgood-konsert kan aldrig ställas mot den hårda och totalt kompromisslösa handling som My Bloody Valentine utsatte sin publik för i Roskilde, på liknande sätt som en härlig solsemester inte kan sättas mot att efter 42 plågsamma kilometer till slut nå sitt mål.

På samma gång var detta den mest skrämmande som den mest fantastiska konsert jag upplevt. My Bloody Valentine på Roskildefestivalen 5/7-08 är för all framtid en klassiker! 10/10 - utan minsta tvekan!