Bruce Springsteen - Köpenhamn 29/6

Bruce Springsteen - Parken, Köpenhamn 29/6

På söndagskvällen var jag i Parken (d.v.s. fotbollsstadion) i Köpenhamn och tittade på Bruce Springsteen och hans E Street Band. I min förra blogg recenserade jag en liknande konsert i december 2007.

Konserten var som helhet väldigt bra. Det finns två möjliga invändningar. Den ena är subjektiv, nämligen huruvida publiken var bra eller inte. För att vara en Springsteenkonsert var den ovanligt försynt, och på läktarna förblev folk sittande nästan hela konserten (jag stod däremot ca 5 meter från scenen). Men det kan jag klara, jag har sett massor med obskyra indieband spela inför 30 personer och försöker fokusera på hur det låter från scenen. Den andra invändningen är däremot mer konkret, nämligen att ljudet inte alls var bra i början av konserten. Under de första 5-6 låtarna lät sång och piano alldeles för lite och det var svårt att höra vad Bruce sa mellan låtarna och i vissa fall även svårt att följa texterna i låtarna. Bas och trummor konkurrerade ut nyanserna. Detta rättades dock till efter en dryg halvtimme.

Låtlistan var varierad och i huvudsak bra. Här följer den med några subjektiva kommentarer:

Two Hearts – funkar bra som öppningslåt med Steve och Bruce vid samma mikrofon och breda leenden. Intensiteten lyckades bara till viss del väga upp det dåliga ljudet (3/5).

Radio Nowhere – fortfarande dåligt ljud, klaviaturerna hördes knappt alls och sången drunknade nästan bland bas och trummor (2/5).

Out in the Street – havererade av samma anledning som föregående, dock något bättre som låt betraktad (3/5).

The Promised Land – Ljudet aningen bättre, lät annars som den brukar (3/5).

Spirit in the Night – Fenomenal version med Bruce ute vid publiken där han låg med benen i gränsle över någon och snodde öl från någon annan. Musikaliskt lät det 70-tal och kvällens första riktiga höjdpunkt. Så bra att jag glömde bort ljudet för en stund (5/5).

På denna turné har Bruce börjat samla in låtönskningar från publiken genom att plocka åt sig skyltar som publiken håller upp och därefter visa dem för bandet. Åtminstone de första tre av nedanstående var publikönskemål, liksom några låtar senare under konserten. Skyltar med önskningar som skulle kunna ha kommit från mig själv dissades dock med motiveringar som att "den måste vi repetera" (Roulette) och "den är för svår" (Frankie).

Blinded by the Light – kul att han spelade den, för det är en ovanlig live-låt, men riktigt bra var det likväl inte. Även här låg klaviaturerna för lågt – Roy såg ut att banka på pianot men det hördes knappt (3/5).

Something in the Night – ljudteknikern verkade ha hittat rätt knapp och härifrån var ljudet helt ok. Makalös låt i en magnifik version, stor höjdpunkt (5/5).

Trapped – väldigt dramatisk, lät fantastiskt. Magiska trummor när bandet går in i refrängen (5/5).

Gypsy Biker – underskattad låt från Magic. Gillar live-versionen, speciellt det akustiska gitarrintrot och att Steve får gnida två solon (4/5).

Working on the Highway – vidrig låt som dessutom låg helt fel i en passage av mörka låtar. Har aldrig gillat denna, kan dessutom inte tänka mig att det är så uppåt att vara vägarbetare att det motsvarar hur denna låter. Borde (tillsammans med Darlington County) pensioneras för alltid (1/5).

Hungry Heart – kvällens första riktiga publikflirt. Skitsnygg akustisk förstavers och sen lyfte det fint. Tyvärr sjöng publiken allsång med fel text, vilket förstörde lite av känslan. Bra ändå! (4/5).

Because The Night – Helt otrolig. Låten i sig är ju fantastisk från början, men jäklar vilken version. Nils Lofgrens gitarrsolo var konsertens enskilda höjdpunkt och ett av de svettigaste jag hört någonsin. Häftigt också att storbildskameran zoomade in hans gitarr när han spelade det. Och så övergången från solot till sista refräng när trummor och piano kommer mer och mer – rockmusik blir inte större än så (5/5 – skulle nästan vilja sätta en omöjlig 6:a).

She’s The One – Bra låt som saknade lite av sin vanliga energi. Skulle gärna ha en lite längre version med fler soloprestationer (3/5).

Livin’ in the Future – Har växt lite sen spelningen i december, men är som låt inte i klass med det övriga materialet. Skrevs säkert med tanke på att bli en publikfriare, men det funkar inte riktigt så (3/5).

Mary’s Place – Publiken tycker det är roligt att Bruce verkar ha roligt, men en bra låt har den aldrig varit och kommer inte heller att bli (2/5).

I’m on Fire – Vacker och bra, men förstördes av allsång i refrängen. Den här ska man njuta av i andakt, inte av att ha tondöva danskar som skriker en i örat. Bra prestation från scenen, men upplevelsen var lite irriterande (3/5).

Downbound Train – underskattad pärla som alltid låter bra, väldigt mycket så denna kväll. Kändes helt rätt på sin plats och tog konserten tillbaka till höga höjder efter en liten svacka (5/5).

For You – Bruce på piano och de andra tog paus. Lät väldigt bra, men det är svårt att riktigt nå fram med sololåtar på en stor stadion. Låtens grundkvalitet går dock aldrig att snacka bort (4/5).

The Rising – Borde ligga tidigare i konserten. Låter ok men känns ganska mycket som en parentes (3/5).

Last to Die – Väldigt bra live-låt med mycket kraft och intensitet. Bruce brinner när han sjunger denna, älskar det. (5/5).

Long Walk Home – Bästa låten från Magic, känns som en låt som kommer att hålla i framtiden. Riktigt fin version, inte minst genom Steves sång på slutet. Lite gåshudsvarning (5/5).

Badlands – Såklart en ruggig avslutningslåt, men något saknades, vet inte om det hade med publiken att göra, för att det skulle kännas som det kan göra. Märkligt (4/5).

(extranummer)

Jungleland – Helt fenomenal. Clarence må ha problem att gå, men blåsa saxofon kan han fortfarande. Måsterverk, kort och gott (5/5).

Seven Nights to Rock – Kul låtval, en gammal 50-talslåt (av Moon Mullican) i stadionversion. Banal, men skapar partystämning (4/5).

Born To Run – Låter som den brukar och alltid måste göra. Fantastisk (5/5).

Ramrod – Mer partyhöjande rock`n´roll som funkar live. Som låt betraktad är den dock en parentes (4/5).

Bobby Jean – en av låtarna från Born in the USA som inte känns påtagligt daterad. Magisk version denna kväll, kändes nästan lite rörande (5/5).

Dancing in the Dark – rockarrangemanget funkar bra, fyller ut extranumret förtjänstfullt (4/5).

American Land – Idealisk avslutningslåt, kändes möjligen lite mer förhastad än i vintras, men likväl oemotståndlig (5/5).

Trots att snittåldern i bandet ligger kring 60 år finns det fortfarande mycket vitalitet kvar och det låter lika bra som någonsin. I de äldre låtarna är det omöjligt att spåra någon form av förgubbning, detta är ytterst vital rockmusik från ett band som brinner för det de gör.

Frågan är dock om det är sista gången vi ser dem. Clarence har ont i hela kroppen och kan knappt gå och organisten Danny Federici dog ju som bekant i våras (och är nu ersatt av Charles Giordano). När inte Clarence orkar längre är det frågan om man längre kan kalla det för E Street Band och jag tror inte Bruce är intresserad av att köra nostalgiturnéer med flera medlemmar ersatta av yngre förmågor. Då lär han satsa på andra projekt i stället.

Om det är sista gången E Street Band turnerar så slutar de med flaggan i topp. Konserten klockade in på exakt tre timmar och även om några låtar inte faller mig personligen i smaken så var bandets inställning helt oklanderlig. Och, än en gång, versionen av Because The Night med Lofgrens solo….. den lägger jag i min lilla mentala ask av oförglömliga konsertminnen.