Onsdag - lyckades slingra mig så jag kunde lämna Malmö strax efter kl 13. Eftersom Mary J Blige spelade på Jazzfestivalen 22.20 var det inte jättebråttom, men jag ville gärna hänga på festivalområdet ett tag först så jag körde i ett sträck, med endast ett kort bensinstopp vid Nyköping. Drygt fem och en halv timme efter avfärd var jag parkerad på Östermalm och mötte strax därefter Comrade Karin på trappan till Kungliga Dramatiska Teatern, i folkmun vanligen bara Dramaten.
Bobo Stenson Trio spelade sina sista toner när vi kom in på festivalområdet på Skeppsholmen. Hann inte få någon uppfattning om det var bra. I stället till Langosvagnen för kvällsmat. Langos är verkligen festivalmatens festivalmat - finns det överhuvudtaget permanent någonstans? Jag vet inget ställe i alla fall, så därför får jag ta chansen på festivaler i stället. Langosvagnen på jazzfestivalen är f.ö. där Carolina 2006 försökte tigga en gratis langos för att hon kände en som kände en som jobbade där. Det gick inte, men det var inte så långt från att det lyckades.
Langos är mastigt men gott. Mastigt och bra var också Tower of Power, ett funkband som hållit på i 40 år. De spelade före Mary. Riktigt bra med fem blåsare och en bra sångare i frontlinjen. Musik som jag brukar kalla "Mighty Groove". Eftersom jag var dåligt inlyssnad tyckte jag det blev lite enahanda mot slutet, men skickligheten kan man inte snacka bort. Och de riktiga fansen verkade mycket nöjda. Riktig partymusik.
Och så Mary då. Ja, hon var egentligen fantastisk. Som sångerska och scenartist var hon nästan lika bra som på spelningen i Globen 2002, en spelning som jag ofta nämner som den bästa jag varit på. Hennes utstrålning och röst är i en klass för sig inom modern soul. Men denna spelning gav mig inte samma enorma känsla som då. Främst var det att spelningen slutade lite abrupt när jag kände att det var dags att sätta in en slutspurt. Likaså tyckte jag att hon kunde kört några lugnare låtar från de tidiga skivorna i stället för några trots allt ganska anonyma r`n´b-låtar från de senare skivorna. Med risk för att bli tjatig finns det inget jag sett någonsin som knäcker Marys final från 2002 med Not Gon' Cry, No More Drama, Everything och extranumret Family Affair. Och någonstans drömde jag naivt om en repris. Men i år saknades två av de låtarna helt och höjdpunkterna låg spridda i setet. Inget fel i det egentligen, men det kändes lite tomt när det var slut. En fantastisk sångerska och scenartist är hon likväl och versionen av No More Drama var nästan värd entrén i sig. Hade jag inte haft mitt Globenminne i bagaget hade jag nog varit översvallad, nu gjorde mina enorma förväntningar att jag gick där ifrån med lite blandade känslor. Karin, som ej sett Mary live tidigare, var däremot lyrisk och det är kanske så det ska ses.
Torsdagen var en ren slappedag. Träffade Sofia och nyfödda Love, fem veckor ung men redan med en stark vilja. Åkte sen till Karin och åt god middag, drack vin och gosade med Kato, hennes hund. Bra dag - semester, återhämtning!
Fredag var allt annat än återhämtning. Jag gjorde en heldagsutflykt med botaniska förtecken i Norrtälje kommun. Lyckades inte hitta lokalen för myskmåra som jag hade i åtanke, men gjorde några trevliga besök i bl.a. Kapellskär och runt sjön Erken, där jag bodde två veckor under en floristikkurs i slutet av 90-talet. Härlig nostalgi. Men bäst av allt var att jag på eftermiddagen, helt utan tidigare vetskap om platsen, plötsligt körde in i en by som heter......OLA!!! Den ligger f.ö. ca 2 mil norr om Knutby, så man kanske kan säga att Ola är granne med Kristi Brud. Nästan kändispoäng till mig.
Kväll blev det också och mer jazzfestival. Men knappast mer jazz. Jazzfestivalen innehåller ganska mycket musik som inte är jazz, men man brukar skylla på att det är artister och musikstilar som tagit intryck av jazzen. Nåväl, första artist jag såg var Nils Petter Molvaer från Norge. Trummor, trumpet, en DJ och en på elektronik. Vackert, ödsligt, experimentiellt, kanske på gränsen till jazz med god vilja. Men själv tänkte jag på någon slags rymdmusik. Få, väldigt långa låtar och till slut blev variationen lidande och det kändes ganska lagom när de lämnade scenen.
Och sen stod hon där på scenen - Patti Smith. Kanske den av alla artister jag aldrig sett live tidigare som jag allra helst ville se. Hon är 62 år gammal. Åldern syns i hennes ansikte, men i övrigt finns inga skavanker. Attityden var obeveklig, hon rörde sig som en 30-åring och rösten var lika övertygande som på de gamla skivorna - rå, vacker och stark på samma gång.
Fin inledning med Kimberly och Dancing Barefoot, därefter en lite för lång fri tolkning av Hendrix' Are You Experienced?, där Patti även spelade klarinett. Men det mesta av den en och en halv timme långa spelningen var fantastisk. En överlag mycket bra låtlista (dock utan Free Money, tyvärr) med höga toppar i bl.a. Pissin' in A River, Because The Night, My Blakean Year och ordinarie sets avslutande Rock`n´Roll Nigger. Och med fantastiska inslag av agitatorisk Spoken Word i flera av låtarna blev det en mäktig föreställning.
När det gäller Because The Night så är det, för de som inte bekantat sig med Patti Smiths katalog, samma låt som Springsteen brukar spela. De skrev den tillsammans 1978, då de spelade in i studior intill varandra, men deras texter skiljer sig åt lite. Låten gavs ut och blev en stor hit med Patti 1978, och även Bruce spelade den live redan då och har spelat den regelbundet sen dess. Alla som hört den live förstår varför. Den är oerhörd, oavsett vem av dem som spelar den. Nu fick jag höra bådas versioner på mindre än en månad.
Jag lämnade Skeppsholmen alldeles lycklig, sen om det delvis kanske var för att jag äntligen sett en av mina största musikaliska hjältinnor live och konstaterat att hon fortfarande känns väsentlig, och inte bara för den faktiska kvalitén, spelar mindre roll.
Stockholm lämnades på lördagen. Vid Linköping gjorde jag en omväg till södra Östergötland och ägnade några timmar åt att leta sländor på en myr, där den sällsynta dvärgflicksländan finns. Arten har t.o.m. ansetts utgången ur landet, men återfanns för några år sedan. Nu har även jag sett den. Bilderna blev dock inte mycket att ha, varför ni får nöja er med en handhållen myrflickslända i stället. Klicka upp bilden så blir den roligare att titta på.
Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen till myren. För att komma dit var jag dock tvungen att tvära över ett ganska igenväxt hygge. Jag nonchalerade problematiken att navigera i denna terräng och på vägen tillbaka hamnade jag för långt västerut och efter en stund insåg jag att jag inte längre riktigt visste var jag befann mig. Eftersom jag är lite småknas/helknas (välj själv) så tycker jag det är en rätt skön känsla att gå vilse. Jag menar, vad skulle kunna hända? Bli attackerad av en rabiessmittad älg? Nej, åtminstone i en så oförarglig del av världen som Östergötland ger det bara ännu en insikt om hur mycket fin natur vi har i Sverige. Efter en stund, kanske en halvtimme, fick jag dessutom syn på en gård mellan träden och kunde åter orientera mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar