torsdag 30 oktober 2008

Amy Macdonald


Amy Macdonald (support: N*grandjean). Vega, Köpenhamn 28/10/08

"Amy fick en att vilja åka till Skottland och ragga upp en skotska. Hon har en väldigt charmig dialekt. Hon var rätt fantastisk faktiskt."

Ovanstående är ett citat från Kunken, en annan blogg som jag hittade när jag letade efter andras åsikter om konserten. Roligt formulerat och faktiskt ganska mitt i prick. Även bilden har jag lånat, från Miriam. Men den är från rätt spelning. Många tack!

Amy Macdonald är 21 år och kommer från Glasgow. Hon har släppt ett album och fått en stor hit med låten This is the Life, vilken är ovanligt bra för att vara en radioplåga, men inte någon av de riktiga topparna på en överlag väldigt bra skiva. Melodierna är oklanderliga och Amy sjunger väldigt bra. Lättsmält, javisst, men på ett sätt som mer skapar välbehag än irritation.

Jag har alltid varit väldigt svag för folkpop och även om Amy är betydligt mer pop än folk finns det en klar ådra folk i henne. Och därför kändes det helt rätt att bandet gjorde entré till ljudet av säckpipor. Under den ca 1 timme och 15 minuter långa spelningen avverkades sedan hela albumet plus 3-4 nya låtar och två covers - Cohens Hallelujah och Springsteens Dancing in the Dark. Båda gjordes i akustiska tagningar och satte hennes röst i fokus, den sistnämnda med bara Amy på scenen. Och hon gick väl i land med båda två.

Kvällens höjdpunkter var de dock inte. Redan i öppningen med Poison Prince (som handlar om Pete Doherty) satte det tajta bandet ner foten ordentligt, men allra bäst var sista extranumret Let's Start a Band. Den har en väldigt häftig uppbyggnad med vers efter vers, aningen stegrande efterhand, men utan att den förväntade refrängen kommer och så till slut så smäller det bara till. Perfekt avslutning.

I korta stunder tappade det lite, men i stort var det en mycket bra spelning med en verkligt sympatisk artist. Alla tre i sällskapet gick därifrån ytterst nöjda och jag ångrar inte alls att jag valde bort Okkervil River (som spelade på Mejeriet i Lund samma kväll), inte minst eftersom jag såg dem i somras på Way Out West.

Förbandet N*grandjean är en dansk, akustisk trio (döpt efter sångaren Nikolaj Grandjean, som trots sitt något franska namn ser extremt dansk ut) som också var ganska underhållande. Låtarna var ganska vanliga singer/songwriter-låtar om kärlek, men de två kompmusikerna lyfte det med häftig och t.o.m. lite rolig back-up-sång. Så här lät Amy:

A Wish For Something More
Let's Start a Band

På onsdagskvällen (29/10) var jag på En afton med Fleetwood Mac på Debaser (Malmö). Det var den sjätte temakvällen jag varit på hittills och jag tycker det var den hittills svagaste. Filmen handlade om inspelningen av Rumours, deras mest klassiska skiva, och var bra om än lite för lång. Roligast var när Mick Fleetwood berättade om att hans fru hade en affär med någon annan i bandet eller dess närhet (en av hans "bästa vänner") och han sa typ att "det var ok. Det var mycket bättre att det var han än någon idiot vem som helst. Because he's a great chap. We're Still Friends"

Spelningen hade inte lika namnkunniga artister som tidigare och även om jag gillade både Edith Söderströms tolkning av Songbird och Kristoffer Jonzons av Everywhere och naturligtvis att Go Your Own Way alltid kommer vara en fantastisk låt, så tyckte jag inte det riktigt lyfte och kvällen gav lite känsla av talangjakt. Det var också den första "aftonen" som inte varit slutsåld.

Nästa gång är det En afton med Kinks.

Veckans humor!

Verkligheten (för detta är väl ingen sketch (?)) är roligare än konstruerad humor. Här är beviset:

Extremt rolig grej
(först är det ca 20 sekunder reklam som ni kan skita i - f.ö. en rätt kul mening i sammanhanget det också)

HAHAHAHAHAHA!!!!! Hela reportaget är som taget ur en nyhetsparodi i t.ex. Varan-tv. Fantastiskt.

onsdag 29 oktober 2008

Justice for Björn Rosengren



Igår var jag på konsert i Köpenhamn. Jag såg Amy Macdonald på Vega, en klart trevlig spelning. Dessutom hade jag trevligt sällskap av Anneli och Hin håle. Mer om det senare.

Det är inte varje dag jag är på konsert med Hin håle, och just därför tänkte jag göra upp med en svensk klassiker.

1994 gick TCO:s dåvarande ordförande Björn Rosengren på strippklubben Tabu i Stockholm. Det var inte så populärt. Efteråt hävdade han att han inte visste att det var en strippklubb. Svenska folket skrattade. Men jag tror honom och anledningen är följande.

I december 2005 var jag och Hin håle i Dominikanska republiken, och bodde huvudsakligen i turistorten Cabarete på norra kusten. I mitten av resan ägnade vi dock fem dagar åt Hardcore Birding, framför allt i bergskedjan i sydväst.

Efter välförrättat värv och några dagar på charmiga men sunkiga hotell var vi tillbaka på vårt vräkiga turisthotell, där några av all-inclusive-gästerna inte ens lämnat hotellområdet på två veckor. Hur man kan stå ut med det begriper jag inte, men det är dels deras ensak och dels en annan fråga. Men jag och Ed (som Hin Håle kallar sig på resor i spansktalande länder - Ed står för El Diablo - spanska för djävulen), tyckte vi var förtjänta av en riktig helkväll/natt.

Varje kväll bjöd ett gäng dominikaner i ålder kring 20-25 på underhållning för gästerna. Jag och Ed som vanligen ansåg oss för finkulturella för detta och brukade försvinna ut på stan i god tid innan, stannade denna kväll kvar. Och efter genomförd underhållning, vilket bl.a. innehöll en grundkurs i merengue som Denne deltog i (topp-5 i kategorin mitt livs största förnedringar), fick vi ett erbjudande. Vi kunde få följa med till ett "disco" i grannbyn Sosua för en billig penning. Inträde, resa dit och tillbaka samt fri drink ingick - kanon!

Vi anlände till stället, förutom oss två och arrangörerna var det även två fransmän (nu börjar storyn påminna om skräckfilmen Hostel som jag såg för några veckor sedan - i vilken backpackers kidnappas och säljs till en underjordisk organisation för arrangerade mord...men nej, så spännande blir det inte). En trappa ledde upp från ingången och där fanns två dörrar. Vi leddes in genom den vänstra och där var det inte det väntade discot (det visade sig senare finnas bakom den andra dörren), utan lite mer avklädd verksamhet. Vi, stackars intet ont anande svenskar (i folkmun: dumme Schweden), hade blivit medbjudna till en strippklubb, där synnerligen vackra latinamerikanskor utförde utmanande pole-dancing. Och när vi väl var där och dessutom fick fri drink så var det ju onödigt att ha alltför bråttom därifrån.

Justice for Björn Rosengren.

Amy? Jo, det kommer lite om henne sen också.

söndag 26 oktober 2008

The Dø





The Dø. Debaser Malmö 24/10/08

Efter en tiominuters koll på en finsk-fransk folkpopduo, The Dø, som lät helt ok men inte gav något större intryck trängde jag mig in i ett ganska fullproppat Cosmopol för att se Lupe Fiasco.

Ovanstående är ett citat från min text om årets Roskildefestival. Någonstans i mig fanns i alla fall en känsla av att The Dø var bättre än så och värda mer än 10 minuter, och eftersom de spelade i Malmö (Freaks`n´geeks på Debaser) i fredags gick jag dit. Särskilt mycket folkpop är det inte, utan det är en väldigt modern form av pop, men melodierna står i centrum. För att bara vara tre personer (bandets två ordinarie medlemmar + sen trummis som förutom trumset även har diverse köksutrustning till sin hjälp) på scenen är det ett påtagligt fylligt ljud som levereras, vilket har en delförklaring till att samma person spelar bas och klaviatur mer eller mindre samtidigt. Fantastiskt bra spelning med ett band som är värd stor publik. Både lättlyssnat och egenartat på samma gång. Extra plus för att de hade en vampyr som ljudtekniker (se bild).

Lite mörk video men med excellent ljud - On My Shoulders:

tisdag 21 oktober 2008

Några repriser

Jag har bloggat i ca två år, med en smärre paus denna vår. Jag har en statcounter som gör att jag kan se hur många som läser och det är trevligt att se att jag verkar fått en del nya, regelbundna läsare. Därför gör jag en liten improviserad Greatest Hits för att visa några äldre inlägg som jag fått en del uppskattning för eller själv är ganska nöjd med (mest det sistnämnda). Lite egotripp för mig, kanske av glädje för någon annan också.

Musik
Ola på festival i Kalifornien del 1 del 2 del 3 del 4 del 5 del 6
Ola på festival i sin hemstad
Ola ger bort en soulsamling
Ola går igång på Arcade Fire
Ola hyllar danska veteraner

Fåglar och natur
Kolibrier i Ecuador
Polkagrisar i Peru
Expedition Apörn
Skvättor med vit haka
Vårbotanik på Gotland

Övrigt
Ola goes serious - om regnskogsmassakern på Filippinerna
Ola ägnar sig åt religiösa grubblerier
Ola testar Folkdans
Ola har inte tid
Ola skriver ett inlägg under stark påverkan (av vad, kan man undra...)

måndag 20 oktober 2008

Ölandshelg

Långe Jan - fyren vid Ölands södra udde - är i själva verket Sveriges största köldaggregat. Få platser är så genuint råkalla som Ölands södra udde.

Besöket på Öland var framför allt för att delta i ett styrelsemöte. Eftersom det genomfördes under en helg som är ganska idealisk för att studera fåglars höstflyttning på en av Sveriges för ändamålet bästa platser, skulle det kunna vara frustrerande att behöva sitta inomhus. Nu var det inte så, för helgen dominerades av friska västvindar - det kanske sämsta vädret för att skåda fåglar på Öland. Bortsett från lite väl frisk vind från fel håll var det behagligt, även om Ölands södra udde av tradtion är en svinkall plats.

Det fanns dock ett par trevliga djur att titta på, men de har varit på plats ett tag och var inte alls några överraskningar (dvärgsparv undantagen - den hittades på lördagen). Eftersom jag blev av med min kameraadapter i Bulgarien har jag inga egna bilder på fåglarna, men här är några länkar. Det är alltså i samtliga fall just de individerna jag såg i helgen:

Svartvingad vadarsvala
Jaktfalk
Dvärgsparv
Mindre gulbena

De tre första var alla tre vid Ottenby och både vadarsvalan och jaktfalken visade sig fint båda morgnarna innan mötet började. Dvärgsparven blev lunchaktivitet. Mindre gulbenan såg jag vid Hagby hamn söder om Kalmar på hemvägen. Två medelhavs- och en handfull kaspiska trutar hörde också till helgens resultat.


På lördagseftermiddagen tog jag på mig spenderbyxorna och besökte tillsammans med resten av styrelsen Naturbokhandeln, SOF:s egen butik i Stenåsa. Jag kom därifrån med fem nya böcker. Birds of East Africa ska jag använda på resan till Uganda och Rwanda, dit det av en händelse är exakt 100 dagar! Darwins idé av professor Staffan Ulfstrand köpte jag mest för att temat är intressant och författaren alltid är läsvärd. Två trollsländeböcker kan vara bra att ha inför nästa sommar. Och så Olas lilla röda, som än så länge bara innehåller tomma rader, men är tänkt att fyllas av allsköns noteringar och subversiva tankar. En anteckningsbok helt enkelt, fast ovanligt snygg (skönhetsfläcken, d.v.s. prislappen, är nu bortplockad)!

fredag 17 oktober 2008

Reflektioner...

Även när det är "som vanligt" händer det en del roligheter. Eftersom jag ska åka iväg alldeles strax nöjer jag mig med att sammanfatta några av veckans highlights i punktform:

- That Handsome Devil outade sig på Facebook som indie, t.o.m. sjukt indie!
- Popquizzen på På besök nådde sin historiska peak då de spelade Arbetarbröder med Knutna nävar (självklart högg jag den på ca 0,1 sekunder.)
- Dr Nils, superkändis inom svensk ornitologi, och Carl XVI Gustaf, superkändis inom svenskt förlegat statsskick, satte färg på veckan genom diverse inte helt genomtänkta uttalanden. Den förstnämnda hade uppenbarligen för lite att göra på sträckräkningarna i Falsterbo i söndags, den sistnämnda visade än en gång att IQ inte är hans starka sida, då han vill skjuta varg i Sverige.
- Att McCain och Obama debatterar var och varannan dag förstår jag - det är ju val där snart, men varför gör Reinfeldt och Sahlin det?
- Och en jobbkonferens tisdag - onsdag innehöll också tillräckligt mycket för att hamna under veckans highlights. Faktiskt. Märkligt nog. En liten skön floskeltopp från företagsvärlden:

  • showstopper
  • stora drakar
  • top-down-perspektiv
  • "landa" en fråga
  • vi tar bollen
  • framgång är knark för mig

Jag fick också lära mig att det gällande uttrycket för en arbetande pensionär är seniorkonsult. Wow! Alldeles strax ska jag alltså köra till Öland för styrelsemöte. Öland ok, vägen dit inte ok. Hatar E22. Kanske händer det något kul på Öland som ändå gör det till en bra helg, även om vindarna för lyckade fågelupplevelser är allt annat än optimala. Det ska vara ostvindar, och nu har det blåst väst- och nord hur länge som helst.

Sophia Somajo är sannolikt en kommande svensk superstar. Inse det före "alla" andra:

söndag 12 oktober 2008

Konserter x 3

Konserter såväl torsdag, fredag som lördag. Det fanns även vissa planer på att åka till Köpenhamn på söndagen och se The Infadels, men då kunde jag kanske tagit det lite lugnare på lördagen. Fick i stället en skön söndagskväll, då jag hann göra klart en omfattande Phil Ochs-samling, som jag nog kommer redogöra för senare.

Åter till de tre konserterna - här är några korta reflektioner och några bilder.


M83 (support: Monogatari). Debaser Malmö 9/10/08

Freaks`n´Geeks är en ny klubb på Debaser som har öppnat ytterst lovande. Tyvärr var jag i Bulgarien när Casiotone For The Painfully Alone spelade (och jag kommer även missa Xiu Xiu i helgen = skit), men M83 var inplanerat sen länge. Dessa fransmän som låter som 80-talets syntvåg krockat med 90-talets shoegaze kryddat med lite extra elektronik har gjort några lysande plattor på senare år. Live var det lite ojämnt, men riktigt bra när det var som bäst, d.v.s. i de mest shoegazande partierna med malande gitarrer och klaviaturer. Varför trummisen fick sitta bakom en plastridå förstod jag inte - luktade han illa? eller var det för ljudets skull? Så här bra var deras hit Don't Save Us From The Flames, som var med på min årsbästaskiva från 2005, något som känns självklart än idag.


Vi kom mitt i förbandets set, men hann i alla fall konstatera att skillnaden mellan Malmöbandet Monogatari och instrumental svensk folkprogg från 70-talet är minst sagt hårfin. Bra, tyckte jag. Dåligt, tyckte Emma.




Martha Wainwright (support: Angus & Julia Stone). Babel, Malmö 10/10/08

Förbandet hade kunnat heta The Kristet Utseende om de kommit från Sverige. Inte för att de lät som bandet med det namnet, utan för att de såg väldigt kristna ut - Julia i nån slags folkdräkt, barfota och nästan löjligt oskuldsfullt söt - och Angus hade skägg som drog åt sekthållet. De kommer från Australien, var ganska bra och kändes väldigt familjära, dragning åt lägereldsmusik, duktig sångerska. De hade bland annat en låt som de precis hade skrivit, alltså just innan de gick på scenen.

Martha var såklart bra. Väldigt blonderad var hon också. Mestadels var hon uppbackad av ett litet band, men hon gjorde också några låtar solo. Hon är en ruskigt bra sångerska, inte med de största röstresurserna, men med en maximal inlevelse. Nästan hela senaste skivan spelades tillsammans med guldkorn från den första. Extranumren var briljanta, med en soloversion av Bloody Motherfucking Asshole följd av en övervacker låt på franska - Dis quand reviendras-tu - och så en underbar festlig tolkning av Pink Floyds See Emily Play som avslutning, där bandets medlemmar slumpmässigt bytte instrument med varandra. Konserter som slutar på topp är vanligen de jag bär med mig längst.

Bilder: Julia överst, Martha i mitten och kvällens setlist i botten. Klicka för större format.



Someone Still Loves You Boris Jeltsin (support: Martin Månsson Sjöstrand). Debaser Malmö 11/10/08

Här var det nog mest Freaks`n`Geeks som drog, eftersom jag inte lyssnat på kvällens band innan mer än en snabb genomlyssning på Myspace på eftermiddagen. Förbandet (det var en soloartist, men han hade två medmusikanter) var bland det spretigaste jag hört. Ibland nån slags frijazz i popförpackning, ibland hederlig surfrock och så en fantastisk ljudkakafoni och instrumentmisshandel i avslutningsnumret. Återigen blev jag anklagad för att vara för okritisk till musik - jag gillade det, Emma inte. Åtminstone hade jag roligt, inte minst åt frontmannens rörelsemönster då han spelade gitarr, musiken i sig var som sagt väldigt spretig.

Huvudbandet var vi mer överens om. De lät som en urvattnad version av deras absoluta förebilder Weezer (om de påstår sig ha någon annan förebild #1 tror jag det är påhitt). Det lät väldigt mycket likadant hela vägen även om de också valde att misshandla instrumenten i avslutningsnumret. Bandnamnet var det roligaste, musiken var kompetent indiepop, varken mer eller mindre.

Trots avsaknad på musikalisk sensation var det en bra kväll. Freaks`n´geeks är en väldigt bra klubb, för DJ-arna spelar musik i samma stil som banden under resten av kvällen - inte det vanliga tramset med att börja spela radiohits och techno så fort bandet är klart. Känns som det är värt att gå dit även om man inte har koll på banden som spelar.

Bilder: Martin överst, Boris nedan

onsdag 8 oktober 2008

Sötsaker

Pärluggla!

Huvudet vridet 180 grader på klassiskt ugglemanér

Hur hamnade jag här och vad är det som händer? Dags att vägas, mätas och ringmärkas

Den lilla på 114 gram t.v. och den större på 146 gram t.h.

Huruvida Kaj och Aron också passar in under rubriken är upp till var och en att avgöra. Uggla #4 plockas ur nät. Alla bilderna blir stora och fina om man klickar på dem!

Pärlugglan är vanligen trogen de stora barrskogarna. Vissa år, med låååånga intervall får de dock för sig att göra massflyttningar, s.k. invasion. 1946 och 1967 var det stora sådana, 1982 en lite mindre, men sedan har det varit lugnt. Inte en enda individ hade ringmärkts i Falsterbo på mer än 20 år innan denna höst.

I år är de på gång igen, och de första fångades när jag var i Bulgarien för några veckor sedan. Men traditionellt är det en oktoberflyttare och den senaste veckan har det blivit många fler. I måndags ringmärktes hela 25 ex i Falsterbo och dagen efter ytterligare fyra. Eftersom jag vid mina få möten med pärlugglor (har hört många ropande på våren, men sett väldigt få) tidigare alltid blivit lika förälskad bestämde jag mig att jag ville vara med om detta. Knappt någon fågelart har samma kombination av skönhet, gullighet och charm som just pärluggla. Och samtidigt är de små Devils in disguise, då de både bits och rivs om den lusten faller på (men mest är de faktiskt väldigt snälla). Jag ringde helt enkelt Aron, som jobbar i Falsterbo och anmälde mitt intresse av att se en uggla.

Det är nätterna som gäller om man ska fånga pärlugglor och det sker alltså utanför fågelstationens standardprogram. Och klockan tio igår kväll ringde Aron och sa att han höll en uggla i handen. En halvtimme senare var jag på plats och fick se både den och en annan individ. Under tiden kom en annan ringmärkare med ett nytt ex. Sen följde jag även med på en runda och exemplar nummer fyra satt i ett av näten. Strax därefter såg jag och Aron en som satt i ett träd med byte. Den fångade vi inte, just av det skälet att den höll på att äta. Annars är de lätta att fånga med håv, då de är ytterst oskygga. Fem pärlugglor på en dryg timme blev det alltså.

Det verkar kanske inget speciellt för vissa, men faktum är att det var en rent magisk känsla att befinna sig i Falsterbo fyrträdgård och veta att den var nära nog nedlusad av små skogstroll. Stort tack till ringmärkarna i Falsterbo för att jag fick vara med om denna upplevelse.

måndag 6 oktober 2008

Klubbhösten

Efter en trevlig festivalsommar är det nu dags för klubbhöst. Jag har kollat igenom diverse hemsidor för att få rätsida på vad som kan vara intressant att se i Malmö, Lund och Köpenhamn. Några grejer har jag redan biljett till, en del annat kommer jag definitivt att gå på, men absolut inte allt, kanske inte ens hälften. Om jag hade haft obegränsat med tid, pengar, ork och dessutom i några fall förmågan att vara på flera ställen samtidigt, hade min konserthöst i alla fall kunnat se ut så här:

9/10 M83 - Debaser
10/10 Martha Wainwright - Babel
10/10 The Wombats - KB
11/10 Someone Still Loves You Boris Jeltsin - Debaser
12/10 The Infadels - Loppen
14/10 Built to Spill - KB (missar jag, inte hemma)
16/10 Last Shadow Puppets - Vega
18/10 Xiu Xiu - Debaser (missar jag, inte hemma)
24/10 Calexico - Vega
27/10 Okkervil River - Mejeriet
28/10 Amy Macdonald - Vega
29/10 En afton - Debaser
31/10 Those Dancing Days - KB
1/11 Those Dancing Days - Mejeriet
1/11 Creeps - KB
1/11 Randy Crawford - Vega
4/11 Spiritualized - KB (missar jag, inte hemma)
5/11 Roots Manuva - Loppen (missar jag, inte hemma)
6/11 Aimee Mann - KB
7/11 Throw Me The Statue - KB (My Morning Jacket på Mejeriet har ställt in)
8/11 Hello Saferide - KB
11/11 Levellers - KB
12/11 Dr John - KB
13/11 Todd Rundgren - KB
13/11 Pigeon Detectives - Mejeriet
13,14,15 & 16/11 Emil Jensen & Sanna Persson - Victoriateatern
14/11 Damien Jurado - Debaser
16/11 Woven Hand - KB
17/11 Glasvegas - Vega
18/11 Ron Sexsmith & Steve Forbert - KB
19/11 Mercury Rev - Vega
26/11 En afton - Debaser
27/11 Emil Jensen med band - Babel
29/11 Beach House & Jana Hunter - KB
30/11 Frida Hyvönen - Palladium
3/12 Asobi Seksu - Loppen
5/12 Ladytron - KB
11/12 Lykke Li - Vega

Jag impulshandlade i alla fall två biljetter ikväll, kanske p.g.a. att jag stärkt mig med några centiliter Slibovitz och kände mig lite tuffare än vad jag egentligen är:



och...

onsdag 1 oktober 2008

New Model Army


New Model Army. KB, Malmö 30/9/08

I senaste numret av musiktidningen Sonic, som jag prenumererar på, skrev Håkan Steen en krönika där han bland annat hade med följande citat från en intervju med Hives' sångare Howlin' Pelle Almqvist: Det finns band som håller för hårt på sin ideologi, de spelar på samma ställen år ut och år in och det är samma fans som kommer och de är lite färre och lite mindre entusiastiska för varje gång.

Jag vet inte riktigt varför, eller om det ens var välförtjänt, men det första band jag kom att tänka på när jag läste detta var New Model Army. Kanske var det p.g.a. ordet ideologi (NMA är ytterst politiskt), kanske var det för att de bara en vecka senare skulle spela i Malmö.

Lite ironiskt kan tyckas med tanke på detta, men det var första gången jag såg dem. Däremot är jag inte en ny lyssnare, jag har fått både blandband (90-talet) och blandskiva (00-talet) av min gode vän That Handsome Devil. Och jag gillar det, verkligen, men någon direkt utveckling är svår att hitta. Det är svårt att höra om låtarna är inspelade 1987 eller 2003.

Väl på plats så insåg jag att min tanke kring Sonic-citatet faktiskt hade sin relevans. Majoriteteten av publiken kunde sorteras in i mer eller mindre svartklädda människor mellan 30 och 40, påfallande många med NMA-tröjor från tidigare turnéer. Spelningen började, och det lät bra. Justin Sullivan är en lysande sångare och känns fortfarande genuint arg på orättvisor och därför känns det fullt trovärdigt. Trots att jag bara hört mina båda samlingar innan kände jag igen många låtar. Det elektriska arrangemanget av annars starkt folkinfluerade Vagabonds var nog den enskilda höjdpunkten - 51st State och mästerliga Green and Grey två andra. Och även om det i några av de för mig okända numren kändes lite enahanda så tycker jag ändå det höll hela vägen och jag hade gärna stått kvar ett tag till. Utan tvekan en bra kväll! Två videos med urusel bild men bra ljud:

Green and Grey
Vagabonds