2004, mitt första år på Stockholm Jazzfestival, hade Carolina, Hasse och jag en riktigt magisk, snudd på oförglömlig kväll som förgylldes dels av Angie Stone men även av Esbjörn Svensson Trio, vanligen kallat E.S.T. För oss som inte på något sätt är jazznördar var E.S.T. något fantastiskt. Här var en jazztrio som spelade jazz som om det vore rock`n´roll, mest p.g.a. Esbjörn som ibland gick fullständigt vild över pianot. För att i nästa stund låta musiken vara i det närmaste andäktigt vacker. Det var jazz för poplyssnaren, musik som förde ut jazzen utanför traditionalisterna som står tyst med armarna i kors, nickar i takt och applåderar efter solon. Och ändå respekterades det av de allra flesta.
I min från jazz dittills nästan helt befriade skivsamling smög sig först Seven Days Of Falling och sedan Tuesday Wonderland in. Idag har jag nog ett femtiotal jazzskivor, många av dem traditionella. Jag har i efterhand börjat upptäcka, och uppskatta, "pappas generation" med bl.a. Miles Davis, John Coltrane, Dizzy Gillespie och mest av alla kanske Sun Ra, men för mig började det med E.S.T.
I år har jag funderat på att göra min femte jazzfestival i rad. Som vanligt är det festivalens "icke-jazz" som drar mig mest - i år är det Mary J Blige och Patti Smith som slåss om att vara främsta lockbete. Men utöver det finns en del andra band och artister jag gärna skulle vilja se.
En av dessa artister var E.S.T. Men nu det blir inte så eftersom Esbjörn Svensson dog i en dykolycka i Stockholm igår, 44 år ung. Ibland är världen för jävlig. Det här blev jag riktigt, riktigt ledsen av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar