Sun Ra Arkestra är det legendariska band som bildades och leddes av Sun Ra. Han dog 1993, 79 år gammal, men en del av hans musiker tillsammans med några yngre förmågor har fortsatt framföra den rymdjazz som blev Sun Ras signum. Sun Ra är en av de jazzartister jag lyssnat mest på och därför var det kul att äntligen få se det på en scen. De var skickliga, men i längden tyckte jag det var aningen för långsamt och enformigt så jag stannade inte ändå till slutet.
I stället kollade jag upp Le Volume Courbe, ett band som leds av fransyskan Charlotte Marionneau. Precis som med en beskrivning i programbladet dagen innan lockades jag hit av described as impossible to describe. Nu tycker jag i och för sig inte det var så exceptionellt konstigt - elektronisk chanson valde jag att kalla det - men småtrevligt och stundtals väldigt fint med många påtagligt korta låtar (1-2 minuter).
Harmony Rockets är ett sidoprojekt för Jonatan och Grasshopper från Mercury Rev. 1995 gjorde de en platta bestående av en enda låt - Paralyzed Mind of the Archangel Void - som är 41 minuter lång instrumental svit. Det var den de framförde här och det var fantastiskt - en av helgens absoluta höjdpunkter. Med flöjt och trumpet som komplement till en mer klassisk sättning och med en volym fullt i klass med My Bloody Valentines levererade de en bländande noise-symfoni som trots sin längd inte kändes långtråkig för en sekund. Här är avslutningen.
Indiepop med The Pastels från Glasgow väntade härnäst. De hade sin storhetstid på 90-talet, men har nyligen släppt sitt första album på många år. Soundet påminner mycket om det som Glasgow-kollegorna i såväl Belle & Sebastian och Camera Obscura har, fast aningen mer primitivt. Live var det riktigt trevligt, men utan att det verkligen hettade till.
Sen kollade vi in The Horrors, ett brittiskt band vars mörka stil för tankarna till såväl Cure som Interpol. Riktigt så bra tycker jag dock inte att de är, åtminstone inte generellt, men några låtar sticker ut från en relativt ointressant helhet (ingen bild därifrån - för mörkt och långt avstånd).
Sonic Youth var svårplåtade av ungefär samma anledning som föregående, och bilden därifrån är mest för att åter illustrera vilken fin ljussättning det genomgående var på festivalen. Sonic Youth är f.ö. alltid bra, så även denna gång.
My Bloody Valentine spelade precis som dagen innan på Centre Stage, men vi skippade det denna kväll för att se Lightning Bolt på den mindre scenen Reds. Bandet, som bara har två medlemmar, på trummor resp. bas, spelar en hård och kraftfull noiserock. De båda medlemmarna är otroligt skickliga - speciellt basisten är verkligen helt enorm - och den här spelningen var fantastisk. Till det bidrog att publiken dessutom var helt vild och stundtals var det kaos nedanför scenen. Trummisen spelade f.ö. större delen av konserten iförd en otroligt ful mask. Affe, som är lite mer inne på riktigt hårda grejer än jag, tyckte detta var en av de bästa spelningar han sett i sitt liv.
No Age avslutade kvällen (inga acceptabla bilder därifrån heller). Precis som föregående band är detta en noiserockduo bestående av trummis och gitarrist. Precis som när jag såg dem på Coachella i våras var det riktigt bra och intensivt. Bob Mould, sångaren från legendariska 80-talsbandet Husker Du, gästade på de två sista låtarna - en No Age-låt och Husker Du-klassikern In a Free Land. Missa inte denna uppvisning i rock`n´roll!
I sista delen kommer det handla om söndagen och bl.a. A Place To Bury Strangers, The Pains of Being Pure at Heart och Dirty Three.
2 kommentarer:
Återigen, tack för en intressant rapport! Harmony Rockets känner jag inte till sen tidigare men det låter onekligen som något jag skulle kunna gilla. Ska kollas upp, tackar för tipset!
Jag hade inte heller koll på dem innan men tyckte beskrivningen lät spännande. Tydligen har de bara gjort två skivor och finns normalt inte som aktivt band - det här var en tillfällig grej tror jag. "Paralyzed" är dessutom släppt i begränsad upplaga och är nog inte helt lätt att få tag på.
Skicka en kommentar