En dag ska jag skriva en lång hyllningstext till min kanske allra största idol - Mike Scott, frontman och på alla sätt konstnärlig ledare i The Waterboys. Lite skrev jag här, i samband med att en av hans låtar hamnade som #39 på min lista över det nyss avslutade decenniets bästa låtar. Men idag handlar det bara om en låt - dock inte vilken låt som helst.
1984 släpptes The Waterboys andra album - A Pagan Place. Det är ett av de bästa album jag hört i mitt liv. 2002 kom en deluxeversion på CD med ytterligare sex låtar. De höll samma höga klass och förstärkte albumet som ett förbisett mästerverk. Och allra bäst, allra störst och allra vackrast var, och är, avslutningsspåret. Down Through The Dark Streets är nio minuter av total skönhet, desperation och poesi. Det är en av de vackraste låtar som överhuvudtaget spelats in. Tänk att den låg outgiven i 18 år!
Challengers
10 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar