lördag 9 maj 2009

Coachella 2009, del 3


Fredag eftermiddag och klockan är en bit efter fem. Halvtrista M Ward på Outdoor Theatre eller tokroliga Ting Tings i Sahara var alltså frågan. Jag valde såklart det halvtrista. Inte särskilt länge dock, 15-20 minuter. Portlandsonen Ward är en bra låtskrivare och en briljant gitarrist, men jag retar mig på att han aldrig låter glad, aldrig ledsen, aldrig desperat, aldrig någonting. Det är samma sinnesstämning hela tiden. Live var det lite mer tryck i låtarna, men jag tyckte fortfarande det var ganska saggigt. De amerikanska tältgrannarna tyckte däremot att detta var awesome.



Sen var det i alla fall White Lies i Mojave, en spelning jag sett fram emot. Svartklätt och gravallvarligt men väldigt bra rock i samma härad som t.ex. Interpol och Editors. Och man öppnade på bästa sätt med den ruggigt starka Farewell to the Fairground och höll sedan klassen ända fram till avslutande Death. White Lies var riktigt bra live - tätt, intensivt, kompromisslöst och såklart oerhört allvarligt. Några leenden fanns överhuvudtaget inte att hämta från scenen.

White Lies - Farewell to the Fairground (fantastisk låt!)
White Lies - Death (inte mycket sämre än föregående)

Setlist: Farewell To The Fairground / To Lose My Life / E.S.T. / From The Stars / A Place To Hide / Unfinished Business / Fifty On Our Foreheads / The Price Of Love / Nothing To Give / Death


Eftermiddagen började gå över i kväll och det närmade sig tid för de stora namnen - Cohen, Morrissey, McCartney m.fl. Men först var det dags för lite tokröj i Sahara med Crystal Castles, en kanadensisk duo som spelar partyfierad plipploppelektronika. Sångerskan har en enorm utstrålning på scen och lever till åtminstone 98% på den för sjunga är hon egentligen ganska usel på. Men det gjorde inget för det var väldigt kul. Det är själva röjet som är grejen med Crystal Castles och det händer inte så mycket mer än det. Så om man ser 10, 30 eller 60 minuter handlar bara om hur svettig man vill bli - det är musikaliskt ganska händelsefattigt. Jag gav det en knapp halvtimme innan jag bytte till granntältet - Mojave.



Men först solnedgång - vackert!


N.A.S.A. är i detta fall en DJ-duo (står för North America/South America) som slagit igenom genom att ha den kanske mest uppseendeväckande gästlistan världen har skådat på sitt debutalbum. Lykke Li, Santogold och Kanye West i en låt (Gifted) - David Byrne, Chuck D, Seu Jorge m.fl. i en annan (Money). Med mera, t.o.m. Tom Waits finns med på ett hörn. En del grejer är riktigt bra. Som bilden visar hade man ett aningen okonventionellt DJ-bås. Man inledde med en omgjord version av Gifted och det svängde rätt så bra. Jag hade dock inte tid att stanna särskilt länge för nästa spelning hade hög prioritet. N.A.S.A. hade i alla fall inga gästartister på scen - däremot skulle Kanye West vara med på länk men tekniken strulade så det blev inget.

N.A.S.A. - Gifted


Leonard Cohen hade jag förvisso sett en gång tidigare men det var längesen och med tanke på hans ålder (74 år) så blir det kanske inte så många fler chanser. Han var dock oförskämt fräsch och gav ett väldigt värdigt intryck. Här kan man verkligen prata om tidlöshet. Hans dryga timmen långa set var en Greatest Hits-kavalkad och passade perfekt i den senare delen av solnedgången. Och så visade han en gång för alla att den bästa versionen av Hallelujah är hans egen. Och har det nånsin skrivits en finare textrad än remember me, I used to live for music? Hans band och kör är värda en extra eloge. Fantastiskt bra spelning i förtätad atmosfär.

Leonard Cohen - Dance Me to the End of Love
Leonard Cohen - First We Take Manhattan (endast slutet men det är så bra att man nästan gråter)

Setlist: Dance Me to the End of Love / The Future / Ain't No Cure for Love / Bird on a Wire / Everybody Knows / Who By Fire / First We Take Manhattan / Hallelujah / I'm Your Man / Democracy

Cohen drog över sin tid lite och därför hann två andra väldigt attraktiva spelningar att börja samtidigt. Och därför spelade under ca 10 minuter Leonard Cohen, Morrissey och Beirut samtidigt. Det säger lite om festivalens kvalitet. Beirut är ett av mina absoluta favoritband, men jag såg dem för inte jättelängesen (november 2007) och kommer se dem igen på Way Out West. Kanske borde jag därför se Morrissey i stället. Detta var nog festivalens allra svåraste val. Hur det och resten av fredagen gick kommer i del 4.

Inga kommentarer: