HD-chock och Cave-pepp

Söndagens stora investering - en ny bil! Inte sprillans, men i min ägo är den ny. Ur ett tjejperspektiv så är det en "röd", ur ett manligt perspektiv så är det en "Ford Focus -o4 med 3400 mil på nacken". Ska säkert vara lite fler siffror och bokstäver efter namnet också. Jag är helt kass på bilar och har min pappas råd att tacka. För mig är det typ en "snygg som går tyst och inte drar så mycket bensin". Gott så.

Upprinnelsen till bilköpet var att min tidigare farkost, en supersnygg vinröd Nissan Primera, för några veckor sedan blev påkörd av en motorcykel. Och inte vilken mc som helst utan en läcker Harley Davidson. Den fick sladd i en kurva och körde in i sidan på mig. Mc-föraren slog sig och blödde ymnigt om ena handen, men det enda han brydde sig om var hans skadade ögonsten. Jag frågade om han hade ont etc. men han sa bara "skit i det - men den där" och pekade på sin hoj.

Allt sköttes fredligt och jag hoppas innerligt hans HD klarar sin sjukhusvistelse bättre än min bil gjorde. För trots att jag var fäst vid min Primera var det tveklöst att Mc-killen älskade sin HD ännu mer. Försäkringsbolaget var nämligen inte imponerad av hur mycket det skulle kosta att laga bilen. Så de köpte ut den och därför dagens shoppingrunda. Samtidigt som det är lite trist att den inte får rulla mer får man väl ändå konstatera att den slutade sina dagar på ett hedervärt sätt - påkörd av en HD, dessutom i Staffanstorps kommun. Mycket värdigare blir det inte!

En helt annan sak - 1996 hade jag förmånen att se Nick Cave med sitt kompband Bad Seeds på Lollipopfestivalen utanför Stockholm. Publikområdet framför scenen utgjordes av en liten sluttning så i stället för festivalers vanligen platta ytor var det som en naturlig läktare, vilket gjorde det mysigare och mer intimt än vanligen vid festivalers stora scener. Det var strax efter Murder Ballads och ryktena var starka att självaste Kylie skulle dyka upp och göra duett med Nick i Where The Wild Roses Grow. Men hon kom inte och Blixa, som inte är med i Bad Seeds längre, sjöng hennes delar i stället. Det var en fantastisk spelning, och jag ryser fortfarande när jag tänker på hur t.ex. The Weeping Song och The Mercy Seat lät där i kvällningen på Lida friluftsområde utanför Tullinge. Det var för övrigt på samma festival som den annars sinnessjukt introverta Dylan ("Dillen") chockade publiken med att i slutet av sin spelning gå fram till scenkanten och göra Kennet Anderssons målgest från VM-94 (ni vet, slå ner båda händerna med bara pekfingrarna ute), även om jag är något osäker om det verkligen var KA som var Dylans (Dillens) förebild.

Och anledningen till att jag droppar ett gammalt konsertminne är inte något annat än att i jag i morgon äntligen ska se honom igen (Cave alltså, inte Dillen) - i den förvisso rätt sunkiga KB-hallen i Köpenhamn, men det kommer säkert bli hur bra som helst.