Leonard Cohen. Malmö arena 4/8/10
Jag går ju ganska mycket på konserter, men mest på klubbar och festivaler. När den här dagen anlände var det faktiskt mer än ett år sedan jag såg något som kan klassificeras som "arenarock" eller "arenapop". Senast var nog Springsteen i Herning i juli förra året. Jag har egentligen inte något emot det - känner mest att jag tycker nya band är roligare att se än de jag sett förr. Och så är det så dyrt med arenamusik numera.
Det finns dock de som kan få mig att köpa arenabiljetter. Springsteen är som sagt en, Neil Young är en annan och det finns säkert fler. Leonard Cohen ingår också i skaran. Jag har sett honom två gånger tidigare - dels på Olympen i Lund för många år sen (1900-talet, om någon minns) och så en drygt timmeslång festivalspelning på Coachella förra året. Och det har varit så bra att när han nu kom till Malmö arena fanns det inga alternativ än att bjuda med sin kära mamma - som även hon gillar Cohen - och gå dit. Eftersom min syster gillade initiativet och följde med och även bjöd med pappa blev det därför en liten trevlig familjehappening dessutom.
Precis som på Coachella förra året öppnade han med Dance Me To The End of Love och gåshud redan i första låten. Sen fortsatte det lite upp och ner - en del riktigt bra och en del lite mer anonymt. Efter en timme och 20 minuter gick han av scenen, men inte för att sluta utan det är bara slut på akt ett. So far, so good - stundtals riktigt fint, men bortsett från öppningen och några solon från Flamencogitarristen Javier Mas inget som krossade mig.
Efter pausen blev det tätare och mer intensivt och nu började det låta allt mer som jag vill ha Cohen. Mycket svärta och mycket moll och vackra vokalarrangemang med den tre kvinnor starka kören. Bandet är hyperskickligt och välrepeterat. The Partisan låter ohyggligt bra, även om publiken jublar mest till Hallelujah. Har lite svårt för publik som jublar och reser sig p.g.a. att just deras favoritlåt spelas snarare än för prestationen som utförs från scenen, men på arenakonserter är det något man får ta. Avslutningen av ordinarie set med Hallelujah, I'm Your Man och Take This Waltz, som Cohen dedikerar till Göran Tunström lyfter stämningen.
Självklart blir det extranummer. Han spelar standards som So Long Marianne och First We Take Manhattan och jag tror att det ska sluta där. Jag har fel. Så kommer minutrarna som tar konserten från "mycket bra - över förväntan" till "något oförglömligt". Han och bandet gör Famous Blue Raincoat - i mina öron en av de vackraste sånger som överhuvudtaget gjorts. Versionen är enorm och mina ytligt liggande tårkanaler ger efter - snyggt också att byta ut avslutningen "sincerely, a friend" mot "sincerely, L Cohen". Låten är värd biljetten i sig själv - en riktig undantagsstund i mitt konsertliv. Konserten närmar sig tre timmar men Cohen är inte färdig. Han spelar Democracy, som han avslutade med på Coachella och lämnar sedan över till systrarna Webb, två av de tre körtjejerna, att briljera i If It Be Your Will. De gör den full rättvisa och jag hoppas nästan att den ska avsluta konserten. Det är nästan hypnotiskt vackert och bryter av på ett fint sätt. Men det blir två uppsluppna låtar till vars budskap får publiken att jubla ytterligare - Closing Time och I Tried To Leave You, innan Leonard Cohen, snart 76 år gammal går av efter 3 timmar och 20 minuter. Biljetten var dyr, men det var full valuta för pengarna.
Leonard Cohen är som sagt 76 år. Rösten är sliten, men ändå värdig. Och Cohen ser man inte för att höra skönsång. Han har aldrig varit en bra sångare - han är poet, låtskrivare och stencool gentleman i första, andra och tredje hand. Och det kan ingen ålder påverka - han försöker inte heller spela ung och känns därför helt rätt i sitt agerande på scen. Bandet är skickligt och ges alla tillfällen att briljera, även om det är ytterst välrepeterad och improvisation och spontanitet inte ges något större utrymme. Och setlisten var fylld av klassiker och jag känner inte att jag egentligen saknar en enda låt. Det här var stort - mycket stort!
Setlist: Dance Me To The End of Love/The Future/Ain't No Cure For Love/Bird On The Wire/Everybody Knows/In My Secret Life/Who By Fire/The Darkness/Born In Chains/Chelsea Hotel #2/Anthem -- paus -- Tower of Song/Suzanne/Sisters of Mercy/Hey That's No Way To Say Goodbye/Feels So Good/The Gypsy's Wife/The Partisan/Boogie Street/Hallelujah/I'm Your Man/Take This Waltz -- extranummer -- So Long Marianne/First We Take Manhattan/Famous Blue Raincoat/Democracy/If It Be Your Will/Closing Time/I Tried To Leave You
Några låtar från tidigare på turnén i versioner som känns identiska med Malmö följer här:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kul att du blev så nöjd! Jag såg honom på Sofiero 2008 och vad jag förstår kör han nästan identiska konserter under hela turnén. Roligt att läsa din positiva recension jämfört med Po Tidholms något syrliga beskrivning i DN.
Tack. Jag läste den recensionen också, och liksom i Aftonbladet och Sydsvenskan var det lite negativt mest för att det var som förra gången. Och eftersom jag inte såg "förra gången" så slapp jag känna så. Jag känner dock igen det från en del andra band jag sett att det inte träffar lika hårt andra gången. Det som är svårt att komma från var i alla fall att det var mycket känslor under Cohen-spelningen och då är det väl per definition en bra spelning.
Skicka en kommentar