lördag 3 oktober 2009

Tre trevliga kvällar - J Tillman, En afton med Neil Young & [ingenting]



J Tillman (support: Pearly Gate Music). Debaser Malmö 30/9/09

Fleet Foxes gillar jag skarpt och har skrivit om några gånger tidigare på The Ice Rage. Bakom trummorna i detta band sitter Josh Tillman, en synnerligen skäggig och långhårig ung man vars utseende närmast får en att tro att det är en religiös sektledare på besök. När han inte är ute med Fleet Foxes har han ett soloprojekt, där han bytt trumsetet mot gitarr. Det låter inte alls som Fleet Foxes utan det är mindre harmonier och mer singer/songwriter-stil. Det lilla jag hört på förhand är i segaste laget med långsamma, viskande ballader och även om det momentant kan vara ganska vackert så är de adjektiv jag närmast hittar tråkigt och segt. Ändå valde jag att se honom live, eftersom jag någonstans anade att han kunde lyfta live. Jag hade rätt. Det började förvisso lite långsamt och aningen tråkigt men efter en halvtimme så fick han och bandet för sig att börja skapa oljud och öka tempot. Då blev det riktigt bra och det övergick till att bli mer rock`n´roll än jag trodde han hade i sig.

Förband (eller försoloartist) var Josh's bror Zach, som även ingick i broderns band, under sitt artistnamn Pearly Gate Music. Hans röst är fin och några låtar lät riktigt bra. (Det är han som syns på den nedre bilden)

J Tillman live på Debaser Malmö #1

J Tillman live på Debaser Malmö #2



En afton med Neil Young feat. Peder Stenberg (från Deportees), Andreas Söderlund (från Niccokick), Martin Inghardt (från Animal Five), Lars Lindqvist (från Billie the Vision), Cookies`n´Beans, Calaisa samt Aftonorkestern. Debaser Malmö 1/10/09

En afton-konceptet är tillbaka efter sommaruppehåll för sin sista säsong. Efter drygt två års glädjespridande är det slut vid nyår. Det återstår sannolikt två eller tre kvällar, beroende på om de kör en i slutet av december (som de gjorde 2007, men inte 2008). Nästa afton är den första om en svensk artist - En afton med Monika Zetterlund blir det 29 oktober (samma kväll som The Cranes på Babel - såna frontalkrockar gillas inte. Inte alls. Mjäk).

Denna kväll var det En afton med Neil Young, och därmed julafton för mig redan innan eftersom det är en av de artister jag lyssnat mest på genom alla tider. Jag gillar både den akustiska och elektriska sidan av hans katalog så det här kändes i hamn redan på förhand. Jag kräver inte att man matchar Neils versioner för att det ska vara godkänt - bara det inte är slakt.

Först var det som vanligt film. Denna gång var det filmen Deja vu, som handlar om Crosby, Stills, Nash & Youngs återförening för några år sedan då de turnerade och protesterade mot Irakkriget på samma sätt som man gjort mot Vietnam ca 35 år tidigare. Filmen var intressant och visade tydligt upp vilken konflikt det var mellan de som gick på CSNY:s konserter. En ung publik som jublade åt protesterna och äldre fans som var skitförbannade för att gubbarna på scenen försökte pådyvla dem sina åsikter (typ I paid 75 dollars to listen to music, not to be told what to think - med sydstatsaccent helst). En del fina liveklipp också, framför allt med material från Living With War, Neils antikrigsskiva från 2006. Kanske var filmen, precis som många dokumentärer är, lite för lång och filmens syfte vevades lite väl många gånger, men i stort var det kul att se hur gamle superknarkaren Crosby, den som det verkar strokeskadade gitarrmästaren Stills, den fortfarande välartade gentlemannen Nash och Mästaren själv gillade att reta upp gamla veteraner och republikaner med sitt antikrigsbudskap.

Konserten var klart underhållande, framför allt p.g.a. det fantastiskt starka låtmaterialet. Man får inte vara för hård när det är så bra musik i grunden. Andreas Söderlunds tolkning av My My Hey Hey (ackompanjerad av vackert flygelhorn) och Peder Stenbergs After the Goldrush var nog allra bäst. Och så var det såklart kul med den elektrifierade avslutningen med Like a Hurricane, även om versionen inte direkt tillförde låten något. Men det spelar mindre roll - det är en monsterlåt som Neil inte brukar spela själv längre så det var en lämplig avslutare. Ingen av de medverkande gjorde bort sig, även om det kändes lite märkligt när Calaisa gjorde den oerhört politiska Ohio. Låtlistan i sin helhet syns på en av bilderna ovan - klicka på den för större storlek. Totalt sett skulle jag ranka denna aftonen någonstans i mitten av de 11 (av totalt 15) som jag varit på. Dusty Springfield-kvällen är fortfarande #1.

Bilderna uppifrån: Andreas Söderlund (visst är han lik Timo Räisänen?), snyggingarna i Cookies`n´Beans och kvällens setlist.

Andreas Söderlund - My My Hey Hey
Calaisa - Helpless
Lars Lindqvist - Like a Hurricane



[ingenting]. Babel, Malmö 2/10/09

Fredagskvällen var den stora clashen - skulle jag se Kinks legendariske sångare Ray Davies (på KB?) eller [ingenting] på Babel. Nonchalant nog så gjorde jag om misstaget från Dinosaur Jr tidigare i höst - en dag stod det på KB:s hemsida "utsålt". Saken var klar - det blev Babel. Det kändes helt ok.

Jag är nämligen väldigt förtjust i [ingenting]:s nya album Tomhet, idel tomhet. Det har av en del jämförts med Kent, vilket i vissa delar av produktionen känns hyfsat relevant men Chrisopher Sander är såväl en bättre sångare och en bättre textförfattare än Joakim Bergs (vars lyrik jag ofta tycker gränsar till ordbajseri).

Jag missade bandets spelning på Way Out West för att det krockade med något annat jag ville se, men nu blev det en ny och kanske bättre chans. De öppnade fint med äldre godis som bl.a. Mycket väsen för ingenting och Punkdrömmar innan de betade av en stor del av nya skivan. Glädjande nog är den ständigt leende eller skrattande Sibille Attar (från Speedmarket Avenue), som gör en fantastisk duett på skivan, med även på turnén. Hon är fantastisk, riktig star quality både vad gäller sång och utstrålning, och lyfter verkligen spelningen ytterligare med sin närvaro. Inte minst med sina duettinsatser i Blanka blad (fantastisk låt!) och Dina händer är fulla av blommor. Mot slutet av spelningen kom en del andra gamla låtar som Julia (även kallad Syster Dyster) och en superfin version av Bergochdalbanan med bara sång, piano och lite percussion i bakgrunden. Inte någonting var dåligt och det mesta var alldeles lysande.

Det här var en otroligt bra konsert - en av de bästa jag sett med ett svenskt band på länge. Det känns som om bandet utan namn är på väg mot ett rejält genombrott - det är i så fall ytterst välförtjänt.

[ingenting] - Dina händer är fulla av blommor
[ingenting] - Julia

1 kommentar:

Anonym sa...

(ingenting) är verkligen nåt att kolla upp.

/Niet.