Stockholm Jazz Fest 2009

Leela James med en massa publik visar hur kul det är på Stockholm Jazz

2007 gick jazzfestivalen med brakande ekonomisk förlust och dess existens för ett tag var hotad. Men man valde att köra på men med en dag mindre 2008 och tunga, publikdragande bokningar som Mary J Blige och Patti Smith. Anfall är bästa försvar som det brukar heta. 2008 visade väl inte något jätteöverskott men som jag förstått gick det i alla fall bättre än året innan.

Till årets upplaga har festivalen gjorts om, men återigen i form av satsningar i stället för nedskärningar (*applåd*). Kringprogrammet på stan, som dragit förhållandevis lite folk, har tagits bort och allting kretsar nu kring Skeppsholmen. Det är åter fem dagar. Man har bytt namn från Stockholm Jazz Festival till bara Stockholm Jazz Fest (mest för att markera en nystart tror jag). Och i stället för att blanda jazz, blues, soul och funk har man nu låtit de olika genrerna få sina speciella dagar i syfte till att få fler att köpa endagsbiljetter. Onsdagen i år var bluesgubbarnas dag, torsdagen och fredagen var jazzdagarna. Gott om världsnamn, men inte helt min kopp te. Jag kan uppskatta jazz, men semesterdagar och relativt dyra biljetter var det inte värt. Jag hade ju tänkt och trott att förra årets festival, min 5:e i följd (har dock aldrig varit på en hel, bara 1-3 dagar/år), skulle bli min sista. Jag hade nästan bestämt det. Tills programmet kom och lördagen och söndagen var späckade med världsklassnamn inom soul, funk och närliggande genrer. Jag åkte helt enkelt tillbaka och gick all in och såg varenda band som uppträdde under de två dagarna.

De båda festivaldagarna var alldeles fantastiska - kvalitén var genomgående väldigt hög. Av 19 artister så tyckte jag att endast två inte nådde upp till vad jag skulle kalla "bra". Mitt betygssnitt på de 19 är skyhöga 7,26.

10/10
Raul Midón - en av få av helgens artister jag inte hört innan. Han är blind sen födseln och uppträdde ensam med akustisk gitarr. Hans låtar var fantastiska i någon slags soulstänkt singer/songwriterstil. En trumpet hade gjort underverk för att höja stämningen kan tyckas, men detta löste han genom att härma trumpetljud med läpparna. Och han var helt sanslös på gitarr. Jag grät nästan av hur bra det var. Jag var inte ensam om det. Ovationerna efter hans spelning var helt enorma. Jag har efteråt lyssnat på en del studiogrejer från honom och tycker tyvärr att produktionen förstör en del. Men det förtar inte att hans spelning på Stockholm Jazz är legendarisk för många av de som såg den.

Leela James

Pauline

Raphael Saadiq

Erykah Badu

9/10
Leela James - var som ett vulkanutbrott från början och förutom en snygg cover på Don't Speak var det fullt ös hela tiden. Trots att hon spelade tidigt på eftermiddagen var det en grym soulfest tack vare hennes enorma karisma.

Pauline - så fort hon öppnade munnen förstod jag att det här skulle bli sensationellt bra. Sverige har en soulsångerska i världsklass. Till skillnad från de internationella superstjärnorna så visade hon dessutom på riktigt hur kul hon hade. Enormt imponerande och även här var kompbandet riktigt bra och underhållande. Grymt tryck i de fartiga låtarna, jättevackert i de lugna. Inte tråkigt för en sekund.

Raphael Saadiq - till skillnad från den fenomenala spelningen på Jeriko 2005, då han körde stenhård rockfunk, var spelningen på Stockholm Jazz mer retro och direkt planterad i 60-talet. Största likheten med 2005 var att det var lika bra. Avslutningen med flera minuters allsång i Let The Sunshine In kan tyckas billig men det var helt underbart.

Erykah Badu - avslutade hela festivalen med en fantastisk spelning. Intensitet, bra låtar och en sångerska i världsklass. Hennes jazzanstrukna soul känns som den perfekta bokningen för jazzfestivalen. Enda minuset är att det känns som det inte fanns ett endaste moment som inte var planerat i detalj. Hyllade Michael Jackson med en lysande, långsam version av Off The Wall, enligt mig hans kanske allra bästa låt. Den var ännu bättre med Erykah. Fantastisk spelning - mycket bättre än på Way Out West 2007.

Gilberto Gil

Estelle

Booker T

Emiliana Torrini

8/10
Gilberto Gil - inledde lite småtråkigt men gav sedan via samba, tango, reggae m.m. en spännande resa genom Sydamerikansk och framför allt Brasiliansk musik. Mycket mer elektriskt än vad jag hade förväntat mig, det var ren rocksättning med tre elgitarrer när det röjdes som mest. Gilberto är alltså förutom en av Sydamerikas mest kända musiker även kulturminister i Brasilien. Kommer Lena Adelsohn Liljeroth att resa världen runt som ambassadör för svensk musik på liknande sätt i framtiden?

Estelle - ersatte Lauryn Hill (som var bokad men ställde in ca en månad innan) och från den stund hon gick på sen var amerikanskan inte det minsta saknad. Englands rnb-hopp har ett något begränsat låtmaterial men med humor, självdistans, attityd och ett riktigt bra band (inte minst hennes två sidekicks) blev det långt bättre än jag kunnat föreställa mig.

Booker T - stundtals sjukt härligt groove från den gamle orgellegendaren. Självklart spelades godbitar som Green Onions, Born Under a Bad Sign och bäst av alla Hang 'em High. I bandet spelade bl.a. medlemmar från Fabolous Thunderbirds och Black Crowes.

Emiliana Torrini - ljuvlig spelning från den vackra isländskan, som av mellansnack att döma verkar vara den trevligaste människan i världen. Saknade en del favoritlåtar i setlisten men fick flera nya favoriter i stället.

Anders Widmark

Meshell Ndegeocello

Timbuktu & Damn!

Guru

Titiyo

7/10
Anders Widmark Transformation - väldigt bra inledning på festivalen. Snygga arrangemang och kul experiment med jazz möter rap. Blev väldigt nyfiken på detta.
Meshell Ndegeocello - stundtals väldigt bra, men stundtals också lite för mycket jammande.
Timbuktu & Damn! - Man vet vad man får och det är alltid bra. Eftermiddagsspelning gynnar inte deras röj.
Gurus Jazzmatazz - lät stundtals väldigt bra, speciellt p.g.a. den vassa trumpetaren. Många Gang Starr-klassiker. Irriterade mig dock på att han och sidekicken Solar skröt om deras skivbolag mellan varenda låt. Lite väl mycket bas stundtals också.
Titiyo - Suggestiv stämning och väldigt mycket synthar. Det inleddes magiskt med två låtar där Goran Kajfes fick gä lös på sin trumpet. Tyvärr blev det lite såsigare därefter då klaviaturerna fick för stort utrymme. Men bra helhetsintryck och stundtals väldigt fint.

Magdalena Konefal

Still Black Still Proud

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet

6/10
Magdalena Konefal & Rebirth Station - i stort väldigt bra låtar men tappade tempo och det kändes som alla stämningar fick byggas upp igen i varje ny låt. Bra röst och förmodligen stor framtid.
Still Black Still Proud - An African Tribute To James Brown. Underhållande start på andra dagen. Men jag hade hoppats på mer afrikansk touch (inte bara visuellt), nu lät det i mångt och mycket som att de verkligen försökte låta som James Brown. I Say It Loud I'm Black and I'm Proud blev det dock både lite wollof och lite zulu.
Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet - Weeping Willows-sångarens nya band med delar av den svenska jazzeliten (bl.a. Kajfes och Ruskträsk) stod för det jazzigaste inslaget under dessa två dagar även om de gjorde covers på en hel del poplåtar. Välspelat och fint, men stundtals lite tråkigt.

Jr Walkers All Star Band

4/10
Jr Walkers All Star Band - A Tribute to Motown. Jr Walker är en gammal soulsångare som är död sen många år men hans band har fortsatt och bytt ut medlemmar så endast en av originalmedlemmarna är kvar. Detta är stilrent - medlemmarna är klädda som soulbanden var på 60-talet. De gör enbart Motownklassiker, men tyvärr är det rena karaokeversioner som dessutom inte alltid spelades ända till slutet för att de kastade sig in i nästa. Bra pausunderhållning (tog tillfället att äta middag - men det är bra på Skeppsholmen att man kan ta med både mat och dryck till konserterna) men det enda bra är låtarnas styrka och igenkännandeglädjen.

Joss Stone

3/10
Joss Stone - engelskan anses ha en fantastisk röst men även om hon har ett brett register tycker jag den är oerhört enerverande att lyssna på. Låtmaterialet är slätstruket och jag hittar inga egentliga melodier. Allt döljs bakom stora, pompösa arrangemang och det är bara urtråkigt. Enda gången det var kul var när Raphael Saadiq gästade för en duett, men det var ju p.g.a. honom som det lyfte.