Coachella 2009, del 8 (sista delen)

Till slut...här är den sista rapporten från Coachellafestivalen i Kalifornien 2009. Föregående delar:

del 1 del 2 del 3 del 4 del 5 del 6 del 7


När vi lämnade del 7 så var klockan ungefär kvart över sex på söndagskvällen - d.v.s. den sista dagen på festivalen. Ungefär sex timmar musik återstod. Och det fanns en hel del godbitar att välja mellan. Jag gick först till Main Stage och tittade på Yeah Yeah Yeahs. Stora förväntningar, när jag såg dem på Malmöfestivalen 2006 var det enastående. Nya skivan It's Blitz är också riktigt fin så förutsättningarna fanns. Men det slarvades bort lite grand tyvärr. Karen var inte lika magnifik som förra gången och de la lite väl stor vikt vid att sälja nya skivan. Inte alls dåligt, med det materialet kan det inte bli det, bara lite mindre bra än jag hoppats och trott. En väldigt bra besvikelse om ni fattar.

Setlist: Runaway / Dull Life / Gold Lion / Honey Bear / Black Tongue / Human Fly (Cramps cover)/ Zero / Cheated Hearts / Skeletons / Soft Shock / Maps

Redan innan YYY hade slutat sin spelning hade Paul Weller börjat sin på Outdoor Theatre. Jag har aldrig sett honom tidigare i någon konstellation så det hade prioritet. Och det var riktigt bra. Fin blandning av sololåtar och några fina Jam-klassiker. Allra mest rabalder blev det när Smiths-gitarristen Johnny Marr dök upp som gäst på A Town Called Malice. Under vintern hade rykten gått att Smiths skulle återförenas på Coachella, trots att den allmänna uppfattningen är att Morrissey och Marr inte tåler varandra. Och det blev ju inget av det, men båda fanns på plats. Och det tycker åtminstone jag är lite kittlande. A Town Called Malice är en fantastisk låt redan från början och att inbilla sig att den var påtagligt bättre än vanligt med Marr är naturligtvis trams. Men det var kul att se honom. Och spelningen i stort var mycket övertygande.

Eton Rifles
A Town Called Malice

Setlist: From the Floorboards Up / All I Wanna Do / Out of the Sinking / 22 Dreams / Changingman / Eton Rifles / Sea Spray / Porcelain Gods / Wild Wood / A Town Called Malice (with Johhny Marr) / Come On Let's Go


Jag utnämnde My Bloody Valentines spelning på Roskildefestivalen förra året till en av de bästa konserter jag sett någonsin. Därför gjorde det inget att se om i princip samma spelning en gång till. I Roskilde var det tält, nu var det upp till bevis för att se om de behärskade även Main Stage. Upplevelsen blev annorlunda, dessutom var volymen inte riktigt lika hög som i Roskilde. Men ljudet var bättre. På Roskilde stod jag på Kevin Shields sida och glömde nästan bort Bilinda Butcher. Nu stod jag nära henne och blev helt såld på hur grym hon är. Visuellt var det fenomenalt. Helt klädd i rött och röd gitarr, blicken nästan konstant ner i marken. Total integritet. Och så ser hon inte det minsta ut som en rockstjärna, snarast som en ekonomisk rådgivare på en bank eller nåt. Det förstärker upplevelsen. Shields däremot körde slackerstilen med flanellskjorta och jeans. Och ljudet var som sagt bättre och nyanserna framträdde tydligare än förra året - det var alldeles enastående. Fram till sista låten, som kräver ett eget stycke.

You Made Me Realise gick igång och jag visste vad som skulle hända. Ändå är det omöjligt att värja sig när bandet efter några minuter plötsligt bara fastnar i vad som kan tyckas vara ett högljutt, monotont oväsen. Volymen är otroligt hög och delar av publiken håller för öronen. Inte för att det är dåligt utan för att det är högt. Det är som en tonsatt jordbävning. Det känns t.o.m. som den stora gräsplanen skakar. Jag vet inte hur länge det varar, kanske en kvart. För varje minut känns det bara mer och mer kraftfullt tack vare små, effektiva och hyperskickliga förändringar från gitarristerna. Ingen i bandet rör sig en centimeter eller ägnar publiken en blick. Kevin ser stencool ut, Bilinda blundar och tittar fortfarande ner i djupaste koncentration. Trummisen bankar så handlederna vissnar. Många skulle betrakta det som rent oväsen. Men det är bland det bästa och mest kraftfulla som går att höra från en scen. Till slut är det i alla fall över och bandet återgår till att sjunga sista versen (låten hade arrangerats om - förra året låg sista versen innan det avslutande instrumentalpartiet) och avsluta konserten. Vid nästan alla bra spelningar vill man ha extranummer - här är det en helt orealistisk tanke. Vad skulle kunna följa på en tonsättning av jordens undergång? My Bloody Valentine hade gjort det igen. Fullständigt magnifikt!

Setlist: I Only Said / When You Sleep / You Never Should / Cigarette In Your Bed / Nothing Much to Lose / Only Shallow / To Here Knows When / Slow / Soon / Feed Me With Your Kiss / You Made Me Realise

Kamerabatteriet hade gett upp så några fler bilder blir det inte (alla bilder i Coachellareportagen har tagits av mig, utom bilden på Bilinda Butchers röda gitarr ovan som jag lånat av Kristian - tack!). Nu var det i alla fall dags att kolla in lite andra band.

Först gav jag The Orb en kvart i Gobi. Mest för att de är stilbildande i sin genre (nån slags elektronisk chillout-variant) och inte så mycket för att jag egentligen trodde på det. Blev inte heller särskilt upphetsad och hastade vidare till Outdoor Theatre och helgens hiphop-alibi. Men det var å andra sidan ingen mindre än Public Enemy.

Public Enemy var arga på 80-talet. Det är de inte längre. Däremot var deras låtval kul med t.ex. Night of the Living Baseheads, Fight the Power och Party For Your Right to Fight. Bra var också att de uppträdde med fullt liveband. Men det var lite för mycket hiphopklichéer, prat i munnen på varandra och för lite ärligt menad politik för att det skulle kännas riktigt angeläget. Även om Chuck D fortfarande har den mest övertygande agitatorsstämman inom hiphoppen så var detta mest kul för stunden.

Setlist: Bring the Noise / Don't Believe the Hype / Cold Lampin' With Flavor / Terminator X to the Edge of Panic / Mind Terrorist / Louder Than a Bomb / Caught, Can We Get a Witness / Show 'Em Whatcha Got / She Watch Channel Zero?! / Night of the Living Baseheads / Black Steel in the Hour of Chaos / Security of the First World / Rebel Without a Pause / Prophets of Rage / Party for Your Right to Fight / Welcome to the Terrordome / Fight the Power

Cure hade börjat på stora men med vetskap att de spelar länge gick jag en liten runda bland de andra scenerna. Såg avslutningen på Groove Armadas DJ-set i Sahara och hoppade runt en stund. Bra ös. Roligt. Och sen gick jag över och såg en stund med Throbbing Gristle, medveten om att det skulle vara svårlyssnat. Throbbing Gristle anses vara ett av de första banden som spelade industripop och det jag hört tidigare har varit nästan omöjligt att lyssna på. Det var det nu också. Men någonstans var det bra också. Det är primitiv stenåldersmusik men samtidigt gripande på något märkligt sätt. Konstigt, intressant, svårt, nästan lite hotfullt. På scen fanns bl.a. en sångerska som sjöng som om hon fick stryk. Nu är det ju inte alls en sångerska utan Genesis P-orridge som klär ut sig (mycket skickligt) till kvinna. Därtill en gigantisk lång äldre man på dator och synth som såg ut som en biskop. Och en äldre dam på gitarr och en ung kille på elektronik. Det såg väldigt märkligt ut. Publiken var relativt fåtalig men många verkade älska det. Men för mig var detta på gränsen. Så efter att ha tagit lite intryck gick jag vidare till kvällens sista band.

The Cure avslutade således festivalen med en tretimmarsspelning på stora scenen. Och en tretimmarsspelning med Cure är inte som en dylik med t.ex. Springsteen där rockiga partier byts av med lugna, publikfriande med lite mer introverta o.s.v. Nej, en livespelning med Cure är låt efter låt efter låt efter låt på varandra utan större nyanser. Det låter väldigt bra, men det gäller att ha i alla fall någorlunda koll på deras katalog för att inte tröttna. Men med en bra setlist och bra prestationer blev Cure en fin, om än inte alls fenomenal, avslutning på en härlig festivalhelg. Precis som McCartney spelade man f.ö. längre än man hade tillstånd till och inte förrän halv ett var det slut.

Setlist: Underneath The Stars / Prayers For Rain / A Strange Day / The End of the World / Lovesong / To Wish Impossible Things / Pictures of You / Lullaby From the Edge of the Deep Green Sea / The Perfect Boy / Wrong Number / Push / In Between Days / Just Like Heaven / Primary / Shake Dog Shake / The Hungry Ghost / Disintegration / One Hundred Years / It's Over / If Only Tonight We Could Sleep / The Kiss / At Night / M / Play For Today / A Forest / Three Imaginary Boys / Fire In Cairo / Boys Don't Cry / Jumping Someone Else's Train / Grinding Halt

Och så var det färdigrapporterat. Förutom de band jag såg och har skrivit om spelade även bl.a. dessa på festivalen: Franz Ferdinand, Black Keys, Conor Oberst and The Mystery Valley Band, Buraka Som Sistema,The Hold Steady, Patton & Rahzel, The Presets (som många av dansfreaksen i Saharatältet verkar hålla som festivalens höjdpunkt), The Ting Tings, TV on the Radio, Michael Franti & Spearhead, Liars, Band of Horses, Atmosphere, Junior Boys, James Morrison, Chemical Brothers (DJ set), Peter Bjorn and John, Okkervil River, Lupe Fiasco, Antony & The Johnsons, Devendra Banhart, The Kills och The Horrors.