Coachella 2009, del 7

Det här är ju sent som stryk, men för drygt en månad sen skrev jag ett omfattande reportage från Coachellafestivalen i Kalifornien i april. Sen kom massa annat emellan så sista dagen blev aldrig redovisad. Nu är det i alla fall dags - bättre aldrig än sent kanske.

Ja, det blev alltså söndag och brunch som vanligt och svenskarna åkte med oss från Indio igen och vi drack grogg med amerikanerna igen och solen sken igen och allt var alldeles underbart. Och så skulle vi ju se musik och idag gick vi ut hårt. Dagens första akt på Mojave var nämligen ingen mindre än Vivian Girls, trion vars 21 minuter korta debutalbum jag placerade som nummer 2 på listan över 2008 års bästa.


Jag hade trott att spelningen skulle gå i samma vansinnestempo som det gör när skivan är som bäst men riktigt så kul var det inte. De spelade en hel del nya låtar, nästan så det borde räcka till en ny skiva snart, så trots att de utelämnade No och I Believe in Nothing - de två låtar på skivan som har högst tempo och som jag tycker är allra bäst så varade spelningen i 35 minuter, vilket var längre än förväntat. Ingen sensation som jag gått och hoppats på, men inte alls dåligt heller.

Vivian Girls - Damaged

Övre: Night Marchers (Speedo t.h.), Nedre: No Age

Sen blev det några korta besök vid olika scener. Vid Outdoor Theatre lyssnade jag på den sista låten med Mexican Institute of Sound (spelade annars samtidigt som vivianflickorna). I botten är det elektrokomp men ovanpå det så är det tequilasväng så det räcker och blir över. Synd att jag missade det, både de och publiken verkade ha väldigt kul. Sen blev det en låt med hiphopparna The Knux på stora scenen med det verkade trist i den tryckande värmen så jag gav Night Marchers en kort stund på Outdoor Theatre. Night Marchers är Speedo från Rocket From The Crypts nya band och det är ju ett bra utgångsläge. Men jag tyckte det var trist. Soundet var likartat, låtarna sämre och Speedo hade inte alls den utstrålning som jag kom ihåg från den fantastiska spelning med RFTC som jag såg på Gino 1996. Gick därför vidare igen och hamnade med No Age i Mojave och det var ett klart bättre val. Hann se andra halvan av spelningen Riktigt bra, har inte riktigt fastnat för deras noise pop på skiva men live funkade det mycket bättre. Betydligt större intensitet och mer oväsen (positivt i detta fall) än på skiva.


Sen fick det bli Friendly Fires i Gobi och även om det inte hände så mycket mer än att de stod rätt upp och ner och spelade sina låtar så var deras trevliga elektropop en riktigt trevlig stund. Några av låtarna är riktiga pärlor, inte minst Paris naturligtvis.

The Ice Rage barfota på väg till nästa spelning

Något sade mig att Gaslight Anthem skulle kunna vara något så jag gick därför till Outdoor Theatre för att se hur det var med det. Gaslight Anthem är från New Jersey och medlemmarna spelade från början musik av betydligt hårdare slag. Men kärleken till Springsteen och The Jersey Shore sound fanns där och de kände att de ville göra något av det. Så Springsteen-influenser finns det gott om, men det finns även tydliga element av garagerock och t.o.m. punk som gör att det låter speciellt. Live en stekhet eftermiddag tyckte jag dock inte att det var någon höjdare, tror de funkar bättre på en klubb. De två stora scenerna på eftermiddagen är en klar nitlott för band med ösig musik, för det är så varmt att publiken inte orkar leva upp till musikens intensitet. Jag stod ändå kvar hela spelningen för att jag hoppades få höra Meet Me By The River's Edge, men den kom aldrig.

Uppifrån och ner: Sebastien Tellier, Brian Jonestown Massacre & Lykke Li (2 bilder)

Så blev det två kortisar igen. Först Sebastien Tellier, fransmannen som många gillar och visst har han gjort en del bra låtar. Men live orkade jag bara lyssna på honom en kvart. Väldigt flummigt och ostrukturerat tycker jag. Och när det finns så mycket annat bra som på Coachella kan man inte lägga sin tid på sånt som låter trist. Så på Michaelas inrådan kollade jag några låtar med Brian Jonestown Massacre och det var betydligt roligare. Hade gärna sett hela om det inte hade krockat. Tyvärr ville jag se Lykke Li som spelade samtidigt också så jag gick dit efter en liten stund. Även Lykke hade besväret att få spela utomhus i solsken och hon fick verkligen slita för att göra sig själv rättvisa. Dessutom var volymen ganska låg. Så det blev inte lika bra som på t.ex. Way Out West förra året, trots att det var samma show. Fast jag är ändå imponerad. Hon har också snabbt blivit väldigt populär i USA - det var många som pratade om henne. För övrigt var det ytterligare en svensk akt på festivalen, nämligen Peter Bjorn & John, som spelade på Main Stage, också det på söndagen.

Lykke Li - Breaking It Up

övre: Perry Farrell, nedre: Murder City Devils

Sedan blev det en snabbis in i Sahara för en kvart med f.d. Janes Addiction-sångaren Perry Farrell som nu kör solo med mer dansorienterad musik. Med sig hade han ett litet band och en pinup-blondin på sång och viss dans. Lät helt ok, men jag hade viktigare saker för mig. I Mojave var det nämligen första klassens garagepunk på gång med Murder City Devils. Sångaren såg ut som en inventarie från ekologiska instututionen i Lund. Ända tills han öppnade munnen och lät både bräkande och aggressiv. Jag tyckte det började lite svagt men sen fick det mer och mer energi och slutet på spelningen var rent furiös med både ruggigt bra låtar och en oerhörd energi. Grymt bra, dagens hittills bästa spelning.

Nu var det kväll och det började svalna på Coachella. Ca sex timmar med musik återstod och den avslutande delen kommer handla bl.a. om Yeah Yeah Yeahs, Paul Weller, My Bloody Valentine, Public Enemy och The Cure. Den kommer så fort som möjligt.