Where The Action Is - dag 2

SMHI hade lovat bättre väder på lördagen. Och så verkade det också bli. Jag hade förmiddagsfika med en gammal kursare och vi satt ute och tyckte att det såg lovande ut. Men ack så fel. Strax efter klockan 12 började det regna. Klockan 14 kom vi till festivalen. När den slutade strax innan kl 01 på natten hade det fortfarande inte slutat. Det var faktiskt inte uppehåll ens en enda minut under den andra festivaldagen. Det påverkade såklart upplevelsen. Men en del godis fanns ändå att hämta. Här är en resumé från lördagens spelningar.

Erik Hassle fick jag ett bra intryck av under En afton med Madonna tidigare i vår. Nu var det inte lika kul. Han spelade först av alla, det regnade och detta gjorde att det knappt var tresiffrigt antal frusna åskadare på plats. Musiken är perfekt för radio typ Morgonpasset, men här värmde det inte mycket. Inte alls faktiskt.

Markus Krunegård fick inleda dagen på stora scenen. Det gick väl sådär. En del låtar är riktigt bra (Det är ett idogt jobb.... gillar jag), andra är det inte. Han försöker med klatschiga mellansnack men det blir sällan särskilt effektivt. Även här var det fruset och jag stod mest och störde mig på yttre omständigheter i stället för att omfamnas av bra musik.

Och så var det Asha Ali. Omöjlig att inte tycka om kan tyckas. Musiken är oklanderlig och hon sjunger fantastiskt, något som inte minst märktes på den ovan nämnda Madonna-kvällen i mars. Men det är något som saknas. Det blir tråkigt. Det händer nästan ingenting. Jag frös tyvärr fortfarande när Asha var klar. Synd, för allting känns väldigt sympatiskt.

Ganska trögstartad dag, men den första utländska artisten kanske kunde göra livet lättare. Joshua Radin hade jag ingen vidare koll på tidigare, men det är singer/songwriterpop med lite folktouch och inte alls oävet. I alla fall hade jag nog gillat det på en klubb. Nu var jag fortsatt lite ointresserad av den här dagen, hade känslan att inget kunde få igång mig. Inte ens att han avslutade med en fin cover på Bring it on Home to me gjorde att betyget blev mer än helt ok.

Exilskåningen Jonathan Johansson hann jag bara höra en kvart av men det var ganska bra, det första under dagen som jag faktiskt inte bara stod och frös till. Men jag fick avbryta för det var dags för Magic Numbers.

Magic Numbers var ju tokhypade för några år sedan men har turnerat lite för mycket med samma material i några år så intresset för dem verkar ha fallit en del. Men live är de fortfarande väldigt trevliga att lyssna på och känns nästan som kompisar på något sätt. Mer sympatiskt band får man leta efter. Några nya låtar hade de också, annars var det väldigt likt den fina spelningen jag såg med dem på KB 2007. Men utomhus och regn gjorde ju såklart att en del av magin och intensiteten försvann. Fast bandet gjorde väldigt bra ifrån sig.

Nu började det ta sig. Jenny Wilson och hennes band gjorde en riktigt bra spelning. Med bra låtar och snygga arrangemang kan man komma långt. Jenny fick mig att vilja köpa hennes nya skiva och det är såklart ett bra betyg. Dagens bästa hittills och tankarna mer på musiken än på regnet och kylan. Avslutningen med Let My Shoes Lead Me Forward och Only Here For The Fight var tämligen fantastisk. Det här skulle jag verkligen vilja se igen under perfekta yttre omständigheter. Mycket bra!

Moneybrother = Ölpaus. Men jag såg lite och det lät som det brukar (6:e eller 7:e gången jag ser honom). Det som jag blev mest förvånad av är att Viktor Brobacke var tillbaka och Gustav Bendt borta. Annars tycker jag Anders var onödigt dryg i mellansnacken, vilket störde mig. Tyvärr tycker jag fortfarande låtarna från första (och några få från andra) skivan är de klart bästa - det är väl inte helt lovande. Funktionell pausunderhållning.

El Perro Del Mars sparsmakade och personliga låtar hade det inte heller lätt i regnet trots att musiken egentligen är väldigt fin. Nej, tyvärr frös jag igen men innerlighet och regn + kyla har aldrig varit kompisar. Tyvärr.

Hello Saferide spelade samtidigt med El Perro Del Mar så jag såg bara slutet av spelningen och kan inte bedöma den rättvist. Men Emma som såg hela sa att det inte var så bra som det kan eller borde vara.

Duffy kändes lite malplacerad i line-upen bland gubbar och svenskar. Och så turnerar hon med samma skiva för andra sommaren så förutsättningarna var inte så bra. Med lite större arrangemang och två körtjejer (som sannolikt var tvillingar och dessutom såg ut som Duffys småsystrar) var det musikaliskt kanske lite bättre, lite mer storslaget än förra året. Man vill verkligen att Duffy ska vara den nya Dusty. Men tyvärr så saknar Duffy utstrålning på scen och det blir omväxlande tråkigt och enerverande. Att de gjorde entre till Shangri-Las fantastiska Past, Present and Future tyder förvisso på god smak men det räddar tyvärr inte resten. Nej, det här var inte alls bra.

Loney Dear är artistnamn för Emil Svanängen. Jag har läst en hel del om honom och förstått att jag borde ha lyssnat in mig på det. Men det har inte blivit av. Men här fanns möjligheten och oj, så bra det var. Det här var nog den största överraskningen under hela festivalen. Bra låtar, underbara genomtänkta arrangemang och bra publikkontakt. Riktigt bra genom hela spelningen och återigen glömde jag helt bort att det var blött och kallt. I konkurrens med Jenny Wilson festivalens bästa svenska akt. Stor prestation i regnet!

Karin Dreijers nya projekt Fever Ray var live mer en seans eller föreställning än en egentlig konsert. Det var laser och ljus och rök och all rekvisita man kan tänka sig. Och det var mäktigt och imponerande. Och stundtals fantastiskt vackert. Men också lite enformigt. Och lite märkligt placerat mitt bland alla gitarrbaserade band och gubbar.

Det hade alltså regnat hela dagen. En del hade varit riktigt bra, en del hade varit helt ok, en del hade inte varit bra alls. Där var vi nu. Klockan var ungefär kvart över 11 på lördagskvällen. Ett namn återstod. Jag har sett Nick Cave två gånger tidigare med Bad Seeds vilket varit oerhört bra (och två gånger med Grinderman som jag inte gillar) så jag borde veta vad som väntade.

Ändå blev jag chockad av hur fruktansvärt bra det var. Precis som Neil Young dagen innan var avslutningsspelningen i en helt annan division än övriga band under dagen. Till skillnad från förra året då han marknadsförde en skiva var detta en magnifik hitparad. Tupelo, Deanna, Mercy Seat, Henry Lee, The Weeping Song, Red Right Hand. Med mera, med mera. Och det var storslaget, det var mörkt, det var våldsamt, det var primitivt och det var ofattbart vackert. Det var faktiskt helt magnifikt. Jag sa till Emma när vi gick därifrån att Det här var bland det bästa. Någonsin. Jag får se om ett tag om jag kan hålla fast vid det men att det var fantastiskt råder det ingen tvekan om. En stor del av förtjänsten är Nick Caves. Han har en fantastisk röst och ett fantastiskt uttryck. Men lika mycket är det Bad Seeds. Ett bättre kompband finns nog knappast. Backlinjen med de båda trummisarna och den oerhörda basisten Martyn Casey är popmusikens mest ogenomträngliga försvarslinje. Och så har man nye gitarristen Ed Kuepper (ex-The Saints) och allt-i-allon Warren Ellis som magnifika komplement till Cave. Kolossalt!

Och så var festivalen slut. Och slutomdömet blir att topparna var så höga att det inte spelar någon roll att väder och en del annat inte var så bra. Neil Youngs och Nick Caves spelningar var så fruktansvärt bra att det var värt allt och lite till. Och så har jag fått se Pixies. Och stora, fina plus till Loney Dear och Jenny Wilson. Så, det var en kort sammanfattning - Where The Action Was.