söndag 29 november 2009

Decenniets bästa låtar - #2

#2 The Guillemots - Sao Paulo (från Through the Windowpane, 2006)

Jag minns väldigt väl min första genomlyssning av Through the Windowpane. Fram till låt #11 var det en bra skiva - riktigt smarta poplåtar med ett sound som stack ut och en alldeles otroligt vacker röst i sångaren Fyfe Dangerfield. Just hans röst var nog det jag reagerade på allra mest. Sen var det bara ett spår kvar. Jag hade läst en del recensioner och på andra sätt hört om bandet, men ingen hade haft något speciellt att säga om spår #12 - den långa avslutningen.

Så började den. En liten elektronisk inledning som gick över i vackraste pianospel. Och så började Fyfe sjunga. Jag fick gåshud direkt - redan två minuter in i den var jag för evigt förlorad i Sao Paulo. Det var något av det vackraste jag hört någonsin. Som att ta det finaste från King Crimson och korsa med de mest episka 80-talsstunderna med The Waterboys. Tidlöst och fullständigt magnifikt. Och dessutom med en tragisk och oerhört vacker text.

Sao Paulo är en tvådelad låt. När de inledande pianoverserna är över förändras låten dramatiskt - den ändrar melodi och blir till en bländande och nästan kaotisk uptempo-final med stora stråkarrangemang. Det är de inledande pianoverserna som är osannolikt vackra, men det är ändå helheten som gör Sao Paulo till det förbisedda mästerverk den är. I morgon (30 november) är det f.ö. exakt tre år sedan jag såg den här låten avsluta en spelning med The Guillemots på Loppen i Köpenhamn - en av de stora stunderna i mitt liv som konsertbesökare.

sit down my love of open spaces
and greet my love that's all been spent
i'm going to tell you of a story
about some memories that I dreamt
see I've lost love in many places
not least the streets of Sao Paulo
one friend especially I did make there
a tenth floor window took her home

so hush the shadows in the oak tree
be still the curlew on the moor
my heart has fallen by the wayside
i cannot claim her anymore
so don your duffel coats quite slowly
and this drop jury shall adjourn
while on the streets of old Sao Paulo
i watch my baby being burned

(i videon saknas en del av introt, men det gör inte så mycket)



Gillar du detta gillar du även:
Anna Ternheim feat. Fyfe Dangerfield - Lovers Dream
British Sea Power - Waving Flags
Badly Drawn Boy - You Were Right

-------

Nu återstår det alltså bara en låt på listan - den låt som jag anser vara den allra bästa som gjorts under 2000-talet. Som jag skrev i förutsättningarna så är det max en låt per artist på listan så 59 artister är alltså ute ur resonemanget. Jag ska begränsa urvalet ytterligare - här är tio låtar som har det gemensamt att de eller artisten som framför den är sådana som jag gillat under åtminstone delar av decenniet. Och att de haft stor framgång.

Beyonce feat. Jay-Z - Crazy in Love
Outkast - Hey Ya
The Knife - Heartbeats
The Roots - The Seed 2.0
Gnarls Barkley - Crazy
Eminem - Stan
Bruce Springsteen - My City of Ruins
The Strokes - Last Nite
Norah Jones - My Dear Country
White Stripes - Seven Nation Army

Men ingen av dessa tio är nummer ett. Inte heller någon annan låt med de artisterna. Däremot är det inget obskyrt albumspår som jag fiskat upp i något konstigt sammanhang. Nej, decenniets bästa låt är en av de mest välkända låtarna på listan. I morgon kommer jag tala om vilken det är.

4 kommentarer:

Boggen sa...

Guillemots! Det var oväntat! Jag som just tokdiggar Fyfe´s senaste solosläpp "When you walk in the room"

http://boggblogger.blogspot.com/2009/11/fyfe-dangerfield.html

Har lyssnat en del på Guillemots också men måste erkänna att jag missat denna pärla. Tack för den. Ser med spänning fram mot nummer 1.

Unknown sa...

Nu är det spännande vem som är etta. Hade jag gjort en liknande lista hade nog Guillemots fått plats också. Dock med Trains to brazil

antz sa...

ska bli mycket spännande att se vem som är etta...

Kowalski sa...

Wow. Så den kom med! Gött. Har suttit och bölat till electric proms versionen på youtube många gånger!
Ska lyssna mer på Mary när min dator återuppstått. Tycker alltid hon är överskattad (Family Affair är dock tokgrym), kanske har jag lyssnat för lite?