Malmöfestivalen 15/8

SoKo

Då var årets Malmöfestival igång. Som vanligt varar den hela 8 dagar och blir därför en värdig avslutning på festivalsommaren. Sen väntar "klubbhösten" och både Debaser och KB börjar få ihop intressanta program. Jag har redan 13 konserter nedskrivna på min "borde se"-lista under tiden september-december. Och det är ju långt ifrån färdigbokat.

Men tillbaka till Malmöfestivalen. Det är lite sämre musikutbud i år jämfört med förra, som var alldeles glimrande. De har tagit bort en av de stora scenerna vid Mölleplatsen. Förvisso har de flyttat dit Manegen, men den fanns ju innan också. "Vi ville satsa på annat i år" lät det från festivalledningen. Bara att acceptera, men musiken är ju min prioritet #1 så lite synd är det.

Därför var det ju desto mer glädjande att alla de fyra spelningar jag såg på fredagen var bra. Kort resumé:

SoKo (Manegen)
En fransk tjej, vars artistnamn kommer från hennes riktiga namn - Stephanie Sokolinski. För det mesta uppträdde hon själv. Ibland hjälpte ljudkillen till med lite kör eller gitarr. SoKo själv bytte mellan trummor, gitarr, ett litet keyboard och ukulele. Förvisso är jag lättcharmad av söta fransyskor med bruten engelska, men det här var verkligen bra. Hon är tydligen en Myspace-fenomen som fortfarande inte är klar med sin debutplatta (under produktion). Söta låtar med bra melodier, men ofta med bisarra och rent av morbida texter. Och det lät inte som något annat. Här är en länk till hennes myspace så ni kan lyssna, men det var bättre live.

Billie The Vision and The Dancers (Möllescenen)
Detta feelgood-band från Malmö såg och recenserade jag i april 2007. Förutom att de nu släppt en platta till, med låtar som lät väldigt mycket som de tidigare, finns det väldigt lite att tillägga. Bra underhållning och totalt harmlöst. Så här skrev jag då: "trots att jag egentligen står och tycker att många av låtarna är "bra pop men inte mer" så blir det en stor konsertupplevelse tack vare den härliga stämningen i lokalen." Det gäller nu också, även om "stor" konsertupplevelse nog borde vara "trevlig" i stället.

Sirqus Alfon (Manegen)
Även dessa galningar har jag sett och recenserat innan. Då visste jag inte vem det var och blev fullständigt överkörd. Nu var jag förberedd, men golvades nästan ändå.

Deras nya show ("Eurotrash") är lika galen men i stort helt annorlunda. När jag såg dem i Stockholm var det inga förinspelade ljud utan bara fyra dårar som gav en sjuk/fantastisk konsert med vissa teaterinslag. Nu är det mer en sammansatt show med en massa tekniska inslag. Jag skrattade konstant under den timme det pågick. Sirqus Alfon är det roligaste som går att se på en svensk scen, åtminstone om man vill ha humorn i musikalisk tappning. De är otroligt skickliga också och när de spelar rå-ösiga versioner av Eurodisco-låtar med bara melodica, ståbas och ett litet trumset finns det bara ett ord som gör det rättvisa....världsklass.

Maia Hirasawa (Mölleplatsen)
Kvällens sista spelning. Det var första gången jag såg henne live och jag gladde mig åt att hon hade ett ganska fylligt band med t.ex. både cello och saxofon med sig. Hennes låtar är fina men på skiva är det lite tamt. Men det hände lite mer live - lite mer instrumentalpartier och fylligare arrangemang. Självklart var The Worrying Kind med som extranummer. Trevlig spelning och därmed inga bottennapp alls första kvällen.

Eller nja, när vi gick hemåt genom Slottsparken pågick det en allsångsversion av I natt jag drömde från någon av inrättningarna där. Det var riktigt gräsligt.