Mondo Cane med Mike Patton (överst) och Malmö symfoniorkester - översta två bilderna från storbildsskärm
Särskilt mycket mer festivalande blev det inte än att dessa båda dagar kan avhandlas i samma inlägg. Söndagskvällen började vid Mölleplatsen, dit jag kom något tidigare än planerat och därför hann ta mig in i Manegen för att se slutet av spelningen med Peter Morén, P:et i indietrion Peter, Bjorn & John. Kanske inte mycket att yvas över på pappret, men på Coachella 2007 mötte jag en holländsk indietaliban som hade PBJ som #1 över spelningar han inte fick missa på festivalen så internationellt är han ganska stor. Manegen var dock bara drygt halvfull.
Nu har de paus, och B-et (Björn Yttling) har bl.a. producerat Lykke Lis superba debut. P-et har alltså gått solo och släppt ett album och nu hann jag se några låtar med honom. Det var ganska olikt PBJ, mer avskalat och mindre skramligt och lite mer retro. Och ganska bra. En utdragen cover av Take On Me tyckte jag dock var lite jobbig.
Sen tittade jag på Veronica Maggio och hon har jag haft en liten weak spot för under vår och sommar. Hon sjunger nån slags soulpop men lyriken ligger närmare hiphop så det känns väldigt eget. Stundtals var det ganska bra och det var en bra publik så Veronica sa "ni är helt magiska" flera gånger. Och eftersom konserten bara varade 45 minuter kändes det hyfsat intressant hela tiden.
Men kvällens egentliga anledning till utgång återstod. På Stortorget uppträdde Faith No Mores sångare Mike Patton. Efter att Faith No More slutade har Mike bott i Italien (hans ex-fru är italiensk), lärt sig språket flytande och snöat in på gamla italienska poplåtar från 50- & 60-talet. Och därefter bildat ett band, Mondo Cane, tillsammans med ett tiotal italienska musiker. Och nu har de börjat turnera. Men de spelar inte själv, utan tar hjälp av lokala symfoniorkestrar. Så ikväll var det Mondo Cane med Malmö symfoniorkester! På pappret bisarrt, men det visade sig funka mer än väl.
Intressant var att se publikens sammansättning. Var det Faith No More-fans eller var det folk som ville se symfoniorkestern? Det visade sig vara ganska delat, fast de som var där för Mike Patton stod överlag långt fram.
Och så började det. Mike såg ut som slibbigaste Gudfadern, med bakåtslickat hår och tunn maffiamustasch, svart skjorta och slips samt vit kostym. Mike Patton är en fantastisk sångare som kan göra nästan vad som helst med sin röst. I vissa låtar var han smörig som värsta Ramazotti, i andra aggressiv som han själv i Faith No More, i ytterligare andra skrek han i megafon. Och med en back-up av dels några fantastiska italienska musiker och dels en hel symfoniorkester kunde det inte gå fel. Det var en fantastisk konsert, både varierad och vacker med en sorts musik som jag aldrig överhuvudtaget kunnat ta till mig tidigare. Stort, verkligen!
Söndag blev till måndag, ledighet blev till jobb. På måndagskvällen spelade Miss Li på Möllescenen, men henne har jag sett några gånger innan och jag prioriterade löpning i stället (8,5 km). The Tallest Man On Earth, som inte alls är världens längsta man utan en dalmas som spelar folkblues i stil med hur Dylan lät precis i början innan han började spela elektriskt (bra videolänk), ströks också från mitt ursprungliga program, vilket jag ångrar lite nu. Men senare gled jag i alla fall ner och tittade på Svenska akademien på Stortorget. De har sabbatsår men en enda spelning hade de planerat in.
Därför hoppades jag att det skulle bli speciellt. Men tyvärr var spelningen väldigt lik den jag såg på KB i oktober - förutom en ny låt (som var bra) kändes setlisten nästan identisk. Eftersom de inte spelat så kanske man kan ha viss förståelse för det trots allt. Vad som var värre var att ljudet på de båda sångarna var dåligt. Om man inte kan texterna sen innan var det helt omöjligt att uppfatta vad GeneralKnas sjöng och ganska svårt med Sture. Och när det gäller akademien är texterna, åtminstone för mig, en del av storheten. Ösigt och bra tryck var det i alla fall, men det här är verkligen ett band som vinner på att texterna når fram.
I extranumret kom dock en fin överraskning. Ex-medlemmen Titti Tång dök upp som gäst. Och det var välkommet för hon är verkligen bra. Men trots det undveks de låtar där hon briljerar som mest på skiva, jag tänker t.ex. på Naivitet och inte minst Framåt, två av bandets absolut bästa låtar och där Titti är den bärande rösten. Men det blev tyvärr inget med det och jag gick därifrån lite besviken. Inte för att bandet var dåligt (för det var de absolut inte), men för att ljudet var det och för att jag hade (för) höga förväntningar.
Nu har de paus, och B-et (Björn Yttling) har bl.a. producerat Lykke Lis superba debut. P-et har alltså gått solo och släppt ett album och nu hann jag se några låtar med honom. Det var ganska olikt PBJ, mer avskalat och mindre skramligt och lite mer retro. Och ganska bra. En utdragen cover av Take On Me tyckte jag dock var lite jobbig.
Sen tittade jag på Veronica Maggio och hon har jag haft en liten weak spot för under vår och sommar. Hon sjunger nån slags soulpop men lyriken ligger närmare hiphop så det känns väldigt eget. Stundtals var det ganska bra och det var en bra publik så Veronica sa "ni är helt magiska" flera gånger. Och eftersom konserten bara varade 45 minuter kändes det hyfsat intressant hela tiden.
Men kvällens egentliga anledning till utgång återstod. På Stortorget uppträdde Faith No Mores sångare Mike Patton. Efter att Faith No More slutade har Mike bott i Italien (hans ex-fru är italiensk), lärt sig språket flytande och snöat in på gamla italienska poplåtar från 50- & 60-talet. Och därefter bildat ett band, Mondo Cane, tillsammans med ett tiotal italienska musiker. Och nu har de börjat turnera. Men de spelar inte själv, utan tar hjälp av lokala symfoniorkestrar. Så ikväll var det Mondo Cane med Malmö symfoniorkester! På pappret bisarrt, men det visade sig funka mer än väl.
Intressant var att se publikens sammansättning. Var det Faith No More-fans eller var det folk som ville se symfoniorkestern? Det visade sig vara ganska delat, fast de som var där för Mike Patton stod överlag långt fram.
Och så började det. Mike såg ut som slibbigaste Gudfadern, med bakåtslickat hår och tunn maffiamustasch, svart skjorta och slips samt vit kostym. Mike Patton är en fantastisk sångare som kan göra nästan vad som helst med sin röst. I vissa låtar var han smörig som värsta Ramazotti, i andra aggressiv som han själv i Faith No More, i ytterligare andra skrek han i megafon. Och med en back-up av dels några fantastiska italienska musiker och dels en hel symfoniorkester kunde det inte gå fel. Det var en fantastisk konsert, både varierad och vacker med en sorts musik som jag aldrig överhuvudtaget kunnat ta till mig tidigare. Stort, verkligen!
Söndag blev till måndag, ledighet blev till jobb. På måndagskvällen spelade Miss Li på Möllescenen, men henne har jag sett några gånger innan och jag prioriterade löpning i stället (8,5 km). The Tallest Man On Earth, som inte alls är världens längsta man utan en dalmas som spelar folkblues i stil med hur Dylan lät precis i början innan han började spela elektriskt (bra videolänk), ströks också från mitt ursprungliga program, vilket jag ångrar lite nu. Men senare gled jag i alla fall ner och tittade på Svenska akademien på Stortorget. De har sabbatsår men en enda spelning hade de planerat in.
Därför hoppades jag att det skulle bli speciellt. Men tyvärr var spelningen väldigt lik den jag såg på KB i oktober - förutom en ny låt (som var bra) kändes setlisten nästan identisk. Eftersom de inte spelat så kanske man kan ha viss förståelse för det trots allt. Vad som var värre var att ljudet på de båda sångarna var dåligt. Om man inte kan texterna sen innan var det helt omöjligt att uppfatta vad GeneralKnas sjöng och ganska svårt med Sture. Och när det gäller akademien är texterna, åtminstone för mig, en del av storheten. Ösigt och bra tryck var det i alla fall, men det här är verkligen ett band som vinner på att texterna når fram.
I extranumret kom dock en fin överraskning. Ex-medlemmen Titti Tång dök upp som gäst. Och det var välkommet för hon är verkligen bra. Men trots det undveks de låtar där hon briljerar som mest på skiva, jag tänker t.ex. på Naivitet och inte minst Framåt, två av bandets absolut bästa låtar och där Titti är den bärande rösten. Men det blev tyvärr inget med det och jag gick därifrån lite besviken. Inte för att bandet var dåligt (för det var de absolut inte), men för att ljudet var det och för att jag hade (för) höga förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar