Malmöfestivalen 19/8

Wildbirds & Peacedrums

Ännu en trevlig kväll på festivalen. Ganska varmt dessutom, och någon tjock tröja eller jacka behövdes inte. Mölleplatsen var som vanligt epicentrum för intressant musik. Först spelade norska sångerskan Ane Brun på Möllescenen. Cello, violin m.m. i uppställningen verkade lovande. Bra låtar och vackra arrangemang borde väl vara en vinnande kombination? Men tyvärr tyckte jag det var var......tråkigt. Inte dåligt, men helt utan tempoväxlingar och infall, vilket gjorde att ölserveringen lockade mer efter en stund.

Duon Wildbirds & Peacedrums har stalkat mig under sommaren. Först var de på Roskilde, och sedan på såväl Stockholm Jazz som Way Out West (klubbspelning). Men det har inte funnits utrymme att se dem p.g.a. späckade program. Men fjärde gången gillt, i Manegen på Malmöfestivalen. Duon har utsetts till årets Jazz i Sverige-stipendiat. Men är det verkligen jazz? I så fall är det i genrens absoluta utkanter. Själv tycker jag mest det låter som ett slagverksfixerat CocoRosie. Men genrebenämningen är ju mindre intressant, det viktiga är om det är bra. Och det är det! En skicklig sångerska som verkligen använder sina resurser och dynamiskt trumspel. Varken bas eller gitarr. Väldigt eget! Och som sagt, väldigt bra.

Junior Boys

Junior Boys var också bra. Skivornas utpräglat elektroniska pop förstärktes live med trummor och gitarr och det svängde stundtals riktigt fint. Tyvärr var det lite ofokuserat med långa pauser mellan låtarna för att få rätt teknik inför nästa. Och det gjorde att det mer blev en samling bra låtar än en helgjuten konsert.

Pharaohe Monch

Moneybrother på Stortorget hade jag i tankarna, men valde i stället mat på Gustav Adolfs Torg. En chilensk Lomito-burgare hos Victor Jara-föreningen är ett måste på varje Malmöfestival. Och därefter kollade jag hiphop med Pharaohe Monch på Arenan i Raoul Wallenbergs park. Hiphopklichéer var det gott om - "Malmö, make some noise" minst 50 gånger, en obligatorisk Bush-diss och lite flörtar med tjejerna i publiken, dock inte alls så det störde eller blev pinsamt som på NERD-spelningen på Way Out West. Spelningen var utmärkt, inte minst p.g.a. två körtjejer som gav låtarna behövligt soulstänk. Har knappt lyssnat på Monch innan, men gillade vad jag hörde denna kväll.