söndag 17 augusti 2008

Malmöfestivalen 16/8

Last Poets

Festivalandet fortsätter även om lördagen var lite mindre seriös avseende musik än dagen innan. I stället blev det mer tid i ölserveringen vid Mölleplatsen, men vid ett av borden närmast scenen, så vi såg och hörde vad som hände. Först var det Pugh, som spelade tillsammans med samma band som han använde vid sin debut 1969 (Loffe Carlsson på trummor, Jojje Wadenius på gitarr och Ulf Jansson på bas). Jag har aldrig sett honom live innan, så det var lite kul. Självklart lät det gubbrockigt, men eftersom jag känner igen många av låtarna var det alldeles lagom underhållning till ölen. Här kommer natten, som är en riktigt skön låt, avslutade spelningen.

Trevliga människor dök upp och gjorde att vi inte lämnade ölserveringen för Alice in Videoland heller. Har därför ingen direkt uppfattning om den spelningen, även om den sågs och hördes tydligt från där vi satt. Men sen skulle vi i alla fall se Disco Error på den nya scenen m/s Mölle. Problemet var bara att vi inte hade rekat vad m/s Mölle var för något. Att det var en ny scen som låg på en båt visste jag, men när vi kom dit visade det sig att även publiken satt på båten och sedan åkte iväg på kanalen för lite privatunderhållning. Och när vi kom dit var det fullt så det blev att gå tillbaka till ölserveringen och erkänna nederlag. Konceptet med m/s Mölle är säkert kul för de som får plats, men det kändes lite märkligt att stå på land och se både band (eller nja, vi såg inte bandet men de bör väl ha varit där) och publik glida iväg.

Kvar var den enda spelningen på lördagen som jag satt utropstecken för i programmet på förhand. Eftersom jag alltid varit intresserad av politisk musik så var Last Poets en av festivalens allra mest spektakulära bokningar för mig. De bildades 1969 och deras gamla grejer är bland det argaste man kan tänka sig. Texterna handlar framför allt om svartas (brist på) rättigheter - smaka t.ex. på titlar som America's a Terrorist, Wake Up Niggers och When The Revolution Comes. Frontmännen är inte först och främst sångare, utan poeter, som läser sina texter till funk-komp från congas, trummor och bas. Musikaliskt är det ganska enformigt. Stilen påminner mycket om Gil Scott-Heron, speciellt som han lät i början, vid tiden för The Revolution Will Not Be Televised, f.ö. en av de bästa låtar jag vet överhuvudtaget. Det kategoriseras enklast som funk, men det är lika mycket en mycket tidig, ursprunglig form av rap, långt innan begreppen rap och hiphop existerade.

När man ser Last Poets idag, när de inte alls är lika arga (även om jag inte betvivlar att de fortfarande ogillar orättvisor) så inser jag hur det visuella trots allt spelar in. Sluter man ögonen låter det precis som på de gamla inspelningarna, men så ser man de ganska bekväma äldre männen på scenen och det känns lite konstigt. Inte så att det gör något i sig att de är äldre, men någon genuin ilska och kamp är svår att hitta. Däremot låter det fortfarande väldigt bra, rösterna är helt intakta och texterna i t.ex. America's a Terrorist och Niggas are Scared of Revolution framförs med inlevelse. En nyare låt, som nog heter 40 years ago, som bl.a. namedroppade Medgar Evers, Tommie Smith och John Carlos, och självklart var en tillbakablick på medborgarrättsrörelsen i slutet på 60-talet, spelades också. Stundtals var spelningen lite ofokuserad (bandmedlemmarna presenterades t.ex. flera gånger), men i stort tycker jag det var en väl använd timme.

Inga kommentarer: