Malmöfestivalen 20/8

Pelle Ossler med band (basisten skymd)

Onsdagskvällen bjöd på två riktigt högklassiska spelningar. Båda i Manegen och båda av skåningar!

Först var det Pelle Ossler som än en gång visade vilken av Wilmer X:s gamla medlemmar som gör bäst och intressantast musik numera (numera = i ett drygt decennium!). Tillsammans med ett litet tajt band (med bob hunds Conny Nimmersjö på sologitarr) bjöd han på en rent magisk spelning. Ossler är verkligen något av det mest underskattade jag kan komma på. Vilken låtskrivare, vilka texter! Och på scen är han lågmäld men inte på ett negativt sätt utan det är integritet helt enkelt. Musiken (speciellt gitarrspelet!) och låtarna gör jobbet. En hel hög med nya låtar spelades och skivan blir ett givet inköp. Sjukt bra!

eMil Jensen

Lika bra fast på ett helt annat sätt - eMil Jensen! Även han spelade ett antal nya låtar och även han har skiva på gång. Med på scen fanns multiinstrumentalisten (gitarr, piano, violin, såg) Tomas Ebrelius och gav både mer tyngd och mer skönhet åt låtarna. Och Sudditjuven från förra skivan gjordes live för första gången någonsin! Den låt som presenterades med ett snack om att man läser mycket i tidningarna om kändisar som varit mobbade och råkat illa ut. Men det är aldrig nån som säger att de mobbat. Det stämmer inte statistiskt. Och låten är eMils erkännande att han själv inte var Guds bästa barn.

Det var även mycket annat mellansnack jag inte hört innan, som vanligt tänkvärt nästan helt utan undantag. Exempelvis tog han död på ett antal av de mest använda klyschorna, t.ex. "Ta ut glädjen i förskott - annars kommer den kanske inte alls" (i stället för klyschan "ta inte ut glädjen i förskott). Ingen som eMil, en magisk timme i Manegen.

Mellan Manegenspelningarna spelade Kaizers Orchestra från Norge på Möllescenen. Det var sjätte (eller 5,5:e, eftersom jag bara tittade lite extensivt denna kväll) gången jag såg dem - för några år sen var jag rätt såld på dem. Deras första skiva var nämligen riktigt bra. Men sen har de stagnerat, tycker jag (någon av de senare skivorna skulle jag t.o.m. kategorisera som svårlyssnad), och därför höll jag mig dels på lite avstånd och dels i Manegen-kön (för att få plats till eMil) denna gång. Kul var i alla fall att de vävde in Philemon Arthurs klassiska In kommer Gösta i den nästan lika primitiva Kontroll på Kontinentet. Och att de återigen gjorde låtarna ur sin klassiska Gypsy Finale (Sigöynerblod - Bak et Hallelujah - Resistansen) i rätt ordning. Men som sagt, jag gav inte spelningen full uppmärksamhet så jag avstår från från att bedöma huruvida det var bra. Fansen längst fram verkade i alla fall nöjda.