Where The Action Is - dag 1

Det var som sagt inte bara Pixies, Neil Young och Nick Cave som spelade i regnet på Stora Skuggan den gångna helgen. Här är lite bilder med korta kommentarer - i den ordning de spelade.

Miss Li var den första jag såg. Har alltid gillat henne trots att hon syns i alla möjliga sammanhang och lätt skulle kunna ha tröttat ut mig. Nu har hon dessutom fått ihop tillräckligt många bra låtar för att fylla en hel spelning och behöver inte bara förlita sig på charm. Hon och bandet gjorde ett bra jobb i regnet, speciellt gillar jag saxofonisten. Älskar också att hon går åt sidan och applåderar bandet när de gör solon. Men Oh Boy är en riktig skitlåt - borde självklart avslutat med den självbetitlade Miss Li i stället.

Pretenders visste jag knappt att de fanns längre när jag fick höra att de skulle spela på WTAI. Chrissie Hynde är fortfarande en skön rockbrud och hennes röst är helt intakt. Tyvärr lät det väldigt precis som på skiva och det var inte det minsta upphetsande, inte heller dåligt. Kul att ha sett dem i alla fall. Avslutning med gamla fina Middle of the Road.

Perssons pack var ett av de band som klarade regnet bäst och fick igång publiken riktigt ordentligt. Spelningen var klart underhållande med fokus på äldre material, t.ex. fick vi fina versioner av Hemma och Nyårsafton i New York.

Adiam Dymott - ganska fåtalig publik i regn men ändå övertygande på lilla scenen. Bra låtar och karisma räcker långt. Pizza är en riktigt bra låt.

Om jag ska svära i kreddkyrkan så är det väl att jag aldrig har tyckt att blues varit särskilt kul att lyssna på. Jag förstår dess betydelse för rockens utveckling och allt annat blablabla men att bara sitta rätt upp och ner och lyssna på blues har aldrig varit min grej. Kanske är jag för lycklig för det? Blues är ju per definition olycklig. I alla fall så är Seasick Steve en nästan 70-årig bluessnubbe som spelar på en gitarr med bara tre strängar som dessutom sitter på fel ställe. Tillsammans med en trummis blir det kraftfullt och låter bra och mellansnacken är kul. Ändå tyckte jag inte det var mer än småtrevligt på sin höjd och tappade intresset efter en stund. Men majoriteten verkade gilla det så är man into blues är detta ett stabilt tips.

Jag såg bara början och precis i slutet av spelningen med Florence Valentin så jag ska bedömer inte den. Det jag hörde var helt ok festivalmusik.

Dennis Lyxzén i The International Noise Conspiracy får lätt priset för sämst klädd på festivalen. Å andra sidan var det lite väl utstuderat så det luktar diskning. Men stort plus för introsnacket till Capitalism Stole My Virginity som fick nedladdning, EU-val och hyckleri att helt logiskt leda till låttiteln. Missade tyvärr början av spelningen, men det jag hörde lät helt ok.

Pixies gjorde sin första riktiga spelning på två år men lät ändå helt fantastiskt samspelta. Och deras spelning var en 75 minuter lång hitparad. Debaser blev förstås en favorit eftersom den låten gett upphov till namnet på tre av landets mest kända rockklubbar. Men nästan varenda låt är känns som klassiker. Och avslutningen var snygg med Neil Young-covern Winterlong som snyggt räckte över stafettpinnen till mannen som kom senare under kvällen. Jag hade höga förväntningar på Pixies, men de överträffades ändå. Det här var en riktigt stor stund! Och sällan har man väl sett en gladare basist än Kim Deal, hon log och skrattade verkligen hela tiden!

Olle Ljungström satt i rullstol p.g.a. brutna fotleder. Jag såg bara första kvarten men tyckte det lät helt ok. Var dock för sugen både på öl och på att se Neil Young så det blev inte mer. Hann i alla fall höra En apa som liknar dig och det är ju en helskön låt.

Ok, nu har jag varit ganska positiv mot de som spelat tidigare. För jag är snäll, gillar att hellre hylla än sänka etc. Men men men men....allt tidigare under kvällen, med visst undantag för Pixies som verkligen levererade, så är Neil Young ändå i en division helt för sig själv. Så fruktansvärt bra han var. Det är sjätte gången jag ser honom och den bästa hittills. Han började själv akustiskt några låtar (bl.a. From Hank to Hendrix och Old Man), sen kom bandet in och kompade lågmält i några, bl.a. en fin Heart of Gold. Men större delen av spelningen var det sen en uppvisning i rockmusik. Fantastiska versioner av bl.a. Hey Hey My My, Pocahontas, Cinnamon Girl, Fuckin' Up, Down By The River, Rockin' In The Free World och Cowgirl in the Sand. Och att han börjar se gammal och grå ut förstärker bara hur häftigt det är, eftersom hans anslag på gitarren och totala känsla för att få gitarrmangel att bli njutbart är helt intakt. Det är en formidabel del av rockhistorien som levereras på ett kompromisslöst och inte det minsta publikfriande sätt. Ändå är det så magnifikt.

Sen var det en lördag också. Återkommer!