#39 The Waterboys - Let it Happen (från A Rock in the Weary Land, 2000)
The Waterboys har ända sedan debuten i början av 80-talet varit centrerat kring geniet Mike Scott och hans idéer. Idéer som bl.a. innebar att bandets samtliga fyra 80-talsalbum är bland det decenniets toppar. Speciellt håller jag den något förbisedda A Pagan Place (från 1984) som ett av historiens allra bästa album - från första till sista låt är det ett mästerverk. Det här tycker jag t.ex. är en av de vackraste låtar som tagit sig in i mina hörselgångar. Helt osannolikt fantastisk. Hade den gjorts under 2000-talet hade den blivit #1.
Medlemmar har kommit och gått i takt med att Mike fått nya planer och förändrat sin musik. Detta ledde till att han slängde namnet Waterboys på soptippen i början av 90-talet och började ge ut skivor under eget namn. Men det togs tillbaka, med nya musiker, vid sekelskiftet. Waterboys var tillbaka och Mike Scott var mer pretentiös än någonsin. Men ack vad bra det lät. Att Waterboys inte riktigt nått fram och fortfarande betraktas som ett rent "80-talsband" är massornas förlust. Förvisso har de två senaste albumen varit ojämna, även om de också innehållit guldkorn, men A Rock in the Weary Land är ruggigt bra nästan rakt igenom (4-5 låtar som lätt kunde ersatt den här valda). Det som gör att Let it Happen kommer med här är förutom Mikes som alltid innerliga och brinnande röst, även den lysande texten.
"Behold the lights of London"
the skipper said as his hands shook,
his aura eaten by his jealousy
and all the drugs he took
He said "This is the real world, Buddy
Toughen up your ass or it'll break"
I said "I'm not your buddy, Buddy
and your real world is a fake"
--
I'm still here, I'm still breathing
I'm who I thought I was or just about
I'll be walking down this boulevard
until my legs give out
Thoughts like storms and seas are raging
I know it is a matter of degree
but it's not the world outside that's changing
it's me
Det här är som sagt pretentiöst så det räcker och blir över, men det är också poesi. Och lysande rockmusik.
2001 släpptes f.ö. det fantastiska albumet Too Close To Heaven. Då denna består av outgivet 80-talsmaterial har den inte beaktats vid framtagandet av listan.
Gillar du detta gillar du även:
Nick Cave - O Children
Savage Rose - Savage Rose (Take Me Higher)
Circulus - My Body is Made of Sunlight
Light Verse
3 timmar sedan
4 kommentarer:
Härligt att du fick med Waterboys, nu börjar vi snacka :) Too Close To Heaven är IMO ett snäpp bättre än Down Through The Dark Streets, en av de allra bästa låtar som någonsin gjorts och absolut en av de allra, allra vackraste. Det säger väl en del om Mike Scotts storhet, så synd bara att de två senaste suger (knappt lyssningsbara tycker jag)
Riktigt bra Waterboys låt. Mike Scott är helt tydligt en av våra gemensamma husgudar, än om vi har lite olika åsikter om vilka av hans album som är bäst. Jag gillar bäst när hans folkinfluenser lyser igenom, överraskande va :)
När jag ser sekvensen kring 4:10 - 4:20 när Mike sjunger "it's me" så ångrar jag mig lite att denna inte hamnade högre upp. Det är sån känsla i det.
Drake: Jo, vi har nog lite olika favoriter med Waterboys, men jag gillar verkligen Fisherman's Blues också. Och delar av Room to Roam.
Kanonlåt! Och tack för album-tipset, skivan slank med i en beställning.
/Niet
Skicka en kommentar