Coachella 2009, del 4

Fredagen började närmade sig de sista timmarna och där stod jag och funderade på om jag skulle se Beirut eller Morrissey. Eller hälften av båda. Jag visste att Beirut skulle vara omöjligt att slita sig från halvvägs så förnuftet sa Morrissey (som jag aldrig sett förr och verkligen ville se). Så huvudet bestämde sig för Morrissey men på väg till Main Stage fick jag kortslutning så plötsligt var jag i alla fall i Mojave och tittade på Beirut. Och självklart var det fantastiskt. Beirut är bra på skiva men live blir det en helt annan dimension, inte minst när publiken är så bra som på Coachella. Hans band är något mindre än när jag såg honom senast (ingen violin t.ex.) men det påverkar ganska lite. Elektroflirten på senaste plattan märktes inte särskilt mycket live - det är fortfarande Balkan och Sydfrankrike som dominerar. Fem fantastiska låtar hann jag lyssna på innan jag kände mig tvingad att ge Moz en stund. Men på Way Out West i augusti kommer jag inte missa en sekund av Beirut - de är alldeles för bra för det.

Beirut - Postcards From Italy (magiskt!)



Jag såg alltså sista halvtimmen med Morrissey. Jag hade inte väntat mig så mycket och tyckte därför att han gjorde det bra. Kraftfull scennärvaro - han har karisma nog att fylla upp Main Stage och det var kul att han kastade ur sig lite cynismer mellan låtarna också. Innan jag kom hade han t.ex. reagerat på grilldoft (Moz är ju som bekant vegetarian) och då sagt I feel the smell of Burnin´ Flesh - I pray to God it's Human. Det blev inte heller en promotiontimme för hans senaste skiva utan en trevlig, varierad låtlista med flera fina Smiths-örhängen.

setlist: This Charming Man / First of the Gang to Die / Black Cloud / Girlfriend in a Coma / Irish Blood, English Heart / How Can Anybody Possibly Know How I Feel? / When I Last Spoke to Carol / Some Girls are Bigger than Others / I’m Throwing My Arms Around Paris / Seasick, Yet Still Docked / The Loop / Sorry Doesn’t Help / Ask / Let Me Kiss You / How Soon is Now?


Girl Talk i Sahara hann jag bara se en kvart av men precis som med de flesta DJ-akter så handlar det mer om den momentana känslan av fest än att vissa låtar är bättre än andra. Bilden ovan är värdelös men tittar man noga ser man att det är ungefär 50 personer från publiken på scenen och festar. Det här var riktigt tokröj. Girl Talks vinnande koncept är att huvudsakligen sampla in väldigt kända låtar i sina egna låtar för att göra dem extra tillgängliga och öka igenkänningsfaktor. Här blandades MGMT med Belinda Carlisle och Weezer och t.o.m. Procol Harum i en salig röra. Några gränser för vad som kan samplas i dansmusik verkar inte Girl Talk känna av. Väldigt kul!


McCartney skulle gå på kl 22 så jag valde bort första halvtimmen för att i stället se A Place to Bury Strangers i Gobi. Shoegaze och annat gitarrmangel hade det ju varit alldeles för lite av hittills. Sången är knappt hörbar, de spelar så hårt som möjligt men har fantastiska melodier om man bara tar sig förbi den hårda ytan. Inte olikt My Bloody Valentine men mer kaotiskt, mer skitigt. I slutet av fantastiska I Lived My Life to Stand in the Shadow of Your Heart gick gitarristen Oliver Ackermann helt vild (se här) och slet av gitarrsträngarna och för en stund trodde jag nästan att han skulle slå sönder gitarren. Han såg helt besatt ut, vilket förstärktes av ett kraftigt blinkande ljus och hög volym. Oerhört häftigt. APTBS var fantastiska - synd att det inte var mer folk men på Main Stage var det ju dags för en legend.

McCartney skulle börja kl 22 men var 20 minuter försenad så jag missade bara en kvart (APTBS slutade 22.35). När jag kom ut från Gobi spelade han Got To Get You Into My Life och det kändes mest lite overkligt. Beatles, liksom? Jag lyckades ta mig ganska långt fram och hade en bra position långt framme till vänster. Första 1,5 timmarna - ungefär fram tlll Back in the USSR tyckte jag det var lite fladdrigt - en del bra, en del lite mindre bra, framför allt tyckte jag kasten mellan olika delar av karriären var lite för stora. Stämningsfulla Long and Winding Road låg t.ex. helt fel. Men sen hände något. Han höll ett kort hyllningsanförande till George Harrison och spelade dennes Something på ukulele - väldigt fint. Och från A Day in the Life och framåt tycker jag det var snudd på magiskt och var bara så himla glad över att vara där just då. I Live and Let Die sköts det upp ett jättefyrverkeri bakom scenen och när hela publiken sjöng allsång i Hey Jude så var det inte bara arenarock av bästa märke - jag var också helt knottrig av gåshud.

Det första extranumret som avslutades med Lady Madonna kändes lite konstigt. Han stannade ute länge efter det och en del började gå iväg. Lady Madonna som avslutning kändes ganska blek. Jag och en amerikan jag träffat var på väg tillbaka då han skiner upp - he's back, dude - och så vänder vi tillbaka igen. Sir Paul är verkligen på topphumör och inget verkar kunna hålla tillbaka honom trots att han redan spelat över sin tid.

Yesterday är förmodligen en av de mest enerverande och sönderspelade låtarna i världshistorien. Normalt kan den få mig att stänga av radion. Nu stod Paul McCartney, upphovsmannen, där med en akustisk gitarr, bara uppbackad av en svagt hörbar keyboard, och sjöng den i den Kaliforniska natten. Det var inte långt till tårarna. Det var sjukt vackert och på något sätt hela musikhistorien de senaste 40 åren som fladdrade förbi. Utan Paul och utan Beatles hade musikvärlden sett ganska annorlunda ut. Även de som inte lyssnat på Beatles har säkert lyssnat på något annat band som i sin tur influerats av Beatles. Det kändes som en oerhört värdig avslutning.

Men Paul ville annat. Han och det eminenta bandet (där trummisen blev stor publikfavorit med både intensiv bakgrundssång och även sin enorma räckvidd), vars skicklighet helt tog död på farhågorna om en slags karaokekväll, följde upp med Helter Skelter, Get Back och avslutade perfekt med Sgt Pepper som till slut gled in i The End. Konserten slutade inte förrän tio minuter i ett och eftersom man bara får spela till midnatt på Coachella så fick Paul McCartney därför böta 1000 dollar/minut, d.v.s. 50 000 dollar. Det hade han säkert råd med.

Setlist: Jet / Drive My Car / Only Mama Knows / Flaming Pie / Got to Get You Into My Life / Let Me Roll It (with a coda of Foxy Lady) / Honey Hush / Highway / The Long and Winding Road / My Love / Blackbird / Here Today / Dance Tonight / Calico Skies / Mrs. Vanderbilt / Eleanor Rigby / Sing the Changes / Band on the Run / Back in the U.S.S.R. / Something / I’ve Got a Feeling / Paperback Writer / A Day in the Life > Give Peace a Chance / Let It Be / Live and Let Die / Hey Jude - First encore: Birthday / Can’t Buy Me Love / Lady Madonna - Second encore: Yesterday / Helter Skelter / Get Back / Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (Reprise) > The End

Fredagen var slut, jag var nöjd och nästa projekt var således sömn. Men det kom en lördag också. Mer om den i del 5.