Ulf Lundell

Ulf Lundell. Malmö arena 20/3/09

Trots att jag inte sett Lundell på ca 10 år och inte hört ett helt album med honom sedan Måne över Haväng (1993) blev jag glad när jag blev medbjuden till hans spelning på Malmö arena, inte minst för att det gav mig chansen att bekanta mig med den nya anläggningen. Arenan har en ful exteriör men är desto finare invändigt. På konserten användes bara halva arenan – scenen var placerad ganska mitt på golvet för att täta till stämningen. Den vanliga läktarkapaciteten är annars 13 700, fullt i klass med Globen i Stockholm.

Spelningen klockade in på tre hela timmar och då hinner det hända ganska mycket. Det började med ett antal låtar från nya skivan, vilket var ganska ojämnt och lite för mycket muskelrock, den del av Lundell (och hans förebild Springsteen) jag tycker minst om. Det akustiska partiet mitt i var däremot riktigt fint, även om Lundell aldrig varit särskilt driven på gitarr. Men han kompenserar det med fina mellansnack och bra inlevelse.

Spelningen nådde ett stort klimax med Kitsch, en av hans allra bästa 70-talslåtar och det är precis så jag vill ha Lundell – allvarlig och intensiv med livet som insats. Även fortsättningen med Jolly Roger och Elden var riktigt fin – speciellt när han kryddade sistnämnda med att läsa en dikt i stället för att sjunga (men bandet spelade ändå).

Extranumren inleddes med Den vassa eggen, en av de starkaste rocklåtar som skrivits i det här landet. Texten är helt uppenbart skriven av en mycket trasig man, men trots att han idag förefaller må bättre än någonsin lyckades han förvalta en del av desperationen från originalet. Den var värd hela entrén (som jag alltså blev bjuden på, men ni förstår säkert).

Och om du ser längs vägen en okänd man
så är det kanske han som bara försvann
en vacker kväll i juni
då inget mänskligt hjärta kan se
två skuggor på väggen
dansa fram längs den vassa eggen

Låten, som gavs ut 1985, träffar mig ännu hårdare idag eftersom den är en otäckt bra beskrivning av vad jag själv råkade ut för 2007. Mannen har t.o.m. lyckats pricka in rätt månad. I ursprunget handlar den om sveket mellan en man och en kvinna, men den går lika bra att applicera på bergfast vänskap (som i mitt fall - en del som läser detta känner till det, för övriga kan det kvitta).

Efter detta var dock magin över. I stället för att fortsätta med det nerviga så hängav sig Lundell och bandet till att leka Springsteen och köra raggarrock (a la Cadillac Ranch) för hela slanten i ett alldeles för långt medley som avslutades av en svensk tolkning av I've Been Working To Hard från Southside Johnnys comebackskiva Better Days. Bandet var superskickligt och stod för en hel del fina prestationer, men när bandmedlemmarna tävlar i att slå hårdast på instrumenten och göra värst headbangs så är det inte min grej. Däremot gillade jag avslutningen med Folket bygger landet, en av de proggigaste låtar som skrevs i landet under 90-talet.

Du kanske tror att det är Kungen
Du kanske tror att det är Södersten
Du kanske tror att det är Persson (för kvällen utbytt mot Reinfeldt)
eller bankerna eller regeringen

Men det är folket som bygger landet
Folket är dom enda som kan det
Det kommer underifrån när den dagen är här
Om folket vill så bygger folket landet

Trots invändningarna ovan var det en bra kväll - två av de tre timmarna var precis vad jag kunde önska. Att det inte var en nostalgishow av Greatest hits-karaktär var extra glädjande.