Amy Macdonald

Amy Macdonald (support: N*grandjean). Vega, Köpenhamn 28/10/08

"Amy fick en att vilja åka till Skottland och ragga upp en skotska. Hon har en väldigt charmig dialekt. Hon var rätt fantastisk faktiskt."

Ovanstående är ett citat från Kunken, en annan blogg som jag hittade när jag letade efter andras åsikter om konserten. Roligt formulerat och faktiskt ganska mitt i prick. Även bilden har jag lånat, från Miriam. Men den är från rätt spelning. Många tack!

Amy Macdonald är 21 år och kommer från Glasgow. Hon har släppt ett album och fått en stor hit med låten This is the Life, vilken är ovanligt bra för att vara en radioplåga, men inte någon av de riktiga topparna på en överlag väldigt bra skiva. Melodierna är oklanderliga och Amy sjunger väldigt bra. Lättsmält, javisst, men på ett sätt som mer skapar välbehag än irritation.

Jag har alltid varit väldigt svag för folkpop och även om Amy är betydligt mer pop än folk finns det en klar ådra folk i henne. Och därför kändes det helt rätt att bandet gjorde entré till ljudet av säckpipor. Under den ca 1 timme och 15 minuter långa spelningen avverkades sedan hela albumet plus 3-4 nya låtar och två covers - Cohens Hallelujah och Springsteens Dancing in the Dark. Båda gjordes i akustiska tagningar och satte hennes röst i fokus, den sistnämnda med bara Amy på scenen. Och hon gick väl i land med båda två.

Kvällens höjdpunkter var de dock inte. Redan i öppningen med Poison Prince (som handlar om Pete Doherty) satte det tajta bandet ner foten ordentligt, men allra bäst var sista extranumret Let's Start a Band. Den har en väldigt häftig uppbyggnad med vers efter vers, aningen stegrande efterhand, men utan att den förväntade refrängen kommer och så till slut så smäller det bara till. Perfekt avslutning.

I korta stunder tappade det lite, men i stort var det en mycket bra spelning med en verkligt sympatisk artist. Alla tre i sällskapet gick därifrån ytterst nöjda och jag ångrar inte alls att jag valde bort Okkervil River (som spelade på Mejeriet i Lund samma kväll), inte minst eftersom jag såg dem i somras på Way Out West.

Förbandet N*grandjean är en dansk, akustisk trio (döpt efter sångaren Nikolaj Grandjean, som trots sitt något franska namn ser extremt dansk ut) som också var ganska underhållande. Låtarna var ganska vanliga singer/songwriter-låtar om kärlek, men de två kompmusikerna lyfte det med häftig och t.o.m. lite rolig back-up-sång. Så här lät Amy:

A Wish For Something More
Let's Start a Band

På onsdagskvällen (29/10) var jag på En afton med Fleetwood Mac på Debaser (Malmö). Det var den sjätte temakvällen jag varit på hittills och jag tycker det var den hittills svagaste. Filmen handlade om inspelningen av Rumours, deras mest klassiska skiva, och var bra om än lite för lång. Roligast var när Mick Fleetwood berättade om att hans fru hade en affär med någon annan i bandet eller dess närhet (en av hans "bästa vänner") och han sa typ att "det var ok. Det var mycket bättre att det var han än någon idiot vem som helst. Because he's a great chap. We're Still Friends"

Spelningen hade inte lika namnkunniga artister som tidigare och även om jag gillade både Edith Söderströms tolkning av Songbird och Kristoffer Jonzons av Everywhere och naturligtvis att Go Your Own Way alltid kommer vara en fantastisk låt, så tyckte jag inte det riktigt lyfte och kvällen gav lite känsla av talangjakt. Det var också den första "aftonen" som inte varit slutsåld.

Nästa gång är det En afton med Kinks.