Roskildefestivalen 2008

Roskildefestivalen 3-6/7 2008

(Troligtvis dyker det upp bilder och kanske en och annan videolänk i den här texten efterhand)

Torsdagen 3 juli

Solen sken från en helt molnfri himmel när Roskildefestivalen inleddes på torsdagen. Efter att ha druckit några öl i det härliga vädret var det dags att ta itu med musiken. Första anhalt blev Duffy på Arena. Det engelska stjärnskottet, som gör soulinfluerad pop besläktat med Dusty Springfield (och hon försöker nog även se ut som henne), hade jag vissa förväntningar på, då jag gillar hennes debutplatta. Och hon var inte dålig, men tyvärr lät nästan varenda låt precis som studioversionerna och då inget spektakulärt utspelade sig på scenen heller var det en ganska tråkig om än kompetent spelning.

Nästa anhalt blev Odeon, där amerikanska och lite haussade MGMT spelade. Det var helt tjockt med folk och i början av spelningen var det t.o.m. svårt att komma fram till tältet. Därför var det svårt att riktigt ryckas med. Efter ett tag lyckades jag dock lirka mig fram på vänstersidan och stod rätt bra till. Ibland var det riktigt bra, men materialet är ganska ojämnt. Ibland stod jag och tänkte på annat men i singlarna Time to Pretend, Electric Feel och framför allt avslutande Kids tände det till på allvar.

Efter en tiominuters koll på en finsk-fransk folkpopduo, The Dø, som lät helt ok men inte gav något större intryck trängde jag mig in i ett ganska fullproppat Cosmopol för att se Lupe Fiasco. När jag såg honom förra året på Coachella hade han bara med sig DJ och sidekick, men nu var det fullt band inkl. körsångerska. Och det gav en helt annan dimension till låtarna och hela Cosmopol var ett enda dansande party. Låtar som Daydream och Superstar är ju bra redan från början, men versionerna här var helt sanslösa. En makalös spelning och en av de bästa hiphopkonserter jag varit på.

Kvar av torsdagen var enligt planen bara Radiohead. Men jag hamnade en bit bak och ljudet var mullrigt och jag fick inte någon direkt känsla av det. Efter en halvtimme tog jag därför beslutet att i stället kolla på Säkert! i Pavilion. Och där var det så pass lite folk att det var lätt att komma nästan längst fram. Och precis som de två gånger jag sett Annika och hennes band tidigare så var det suveränt. Varenda låt känns verkligen som en hit, publiken var bra med, och när man avslutar med covern på Wannadies´ My Hometown (Min hemstad i Säkerts version) fanns det verkligen ingen anledning att ångra att jag övergav Radiohead. Annika sa förresten i ett av sina kärnfulla mellansnack, då Radiohead t.o.m. hördes i bakgrunden, att hon varit på så många efterfester där folk spelat Radiolåtar på akustisk gitarr och hon var så trött på det. Så ikväll är det Radiohead mot Säkert! sa hon, knöt näven och publiken jublade såklart.

Eftersom Radiohead spelade länge hann jag trots allt se den konsertens sista 20 minuter. Svårbedömt eftersom jag stod så pass långt bak, men de avslutade i alla fall med en fin Karma Police.

Fredagen 4 juli

Att sova länge på festivaler är inte lätt. Dels väcks man lätt av ljud från diverse tältgrannar, men i det soliga vädret som rådde på Roskilde i år är värmen i tältet en ännu större fiende. Därför blev det tidig uppstigning och gott om tid till att ta det lugnt innan det var dags att ta sig an fredagens maratonschema.

Första band jag kollade på var kubanska Los Van Van, ett av de allra mest berömda salsabanden från Kuba. De har turnerat i Europa ganska mycket men dels hade jag aldrig sett dem förr och dels hade de denna gång med Juan Formell, som grundade bandet redan 1969. Han har inte varit med på flera turnéer p.g.a. sjukdom. Musikaliskt hörs det garanterat ingen skillnad att han är där, men det är lite mer äkta på något sätt. Skillnad gör däremot sångerskan Yeni Valdez, som är ett gnistrande krutpaket och verkligen tvingar publiken att dansa och släppa loss. Härligt svängig start på dagen.

Nästa band jag kollade in var hypade skäggrockarna i Band of Horses. Jag har haft lite svårt att falla för dem som jag kanske borde (många med liknande musiksmak som jag gillar dem), men tänkte att de kanske kunde leverera live. Tyvärr tyckte jag de var lika eller ännu tråkigare live och gick efter 25 minuter. Väldigt slätstruket.

Lite senare stod jag vid stora scenen och lyssnade på Gnarls Barkley. Deras låtmaterial är ganska ojämnt och konserten blev därefter. Men när det var bra var det väldigt bra. Ibland stod jag mest och väntade på hitsen, men då och då glimtade det till. Tryckvågen i t.ex. refrängen av Crazy är svår att stå emot.

I mitt program hade jag nu en rätt så lång lucka, vilka jag dels ägnade åt mat och dryck men även en kort stund med svenska First Floor Power (helt ok, men lyssnade bara en kvart) och en lite längre med Vieux Farka Toure från Mali. Vieux Farka var bra, det var ovanligt elektriskt för att vara västafrikanskt men med sedvanligt sväng. En cover på U2:s Bullet the Blue Sky kändes både oväntad och onödig (eftersom hans egna grejer lät bättre), men generellt svängde det så det stod härliga till.

Klockan hade blivit halv nio när det var dags att se Santogold på Cosmopol. Hennes debutalbum är nog mitt allra mest spelade i år och rapporter om väldigt bra konserter hade skjutit mina förväntningar i höjden. Tyvärr hade hon inte fullt band utan det var bara en DJ och två kör-/danstjejer förutom Santi själv. Ett band hade förmodligen lyft detta lika högt som det gjorde med Lupe Fiasco på torsdagen – nu blev det bara väldigt bra, tack vare att låtarna är väldigt bra i grunden, för att hon har en grym utstrålning och för att publiken var bra i gasen.

Nick Cave och hans tre kumpaner i Grinderman fick en dryg halvtimme av min tid och det var väl använt. Låtarna är i många fall brötiga rocklåtar, men Nicks röst och bandets oerhörda skicklighet gör att det samtidigt blir vackert. Men de kommer till Way Out West också och därför valde jag att se Goldfrapp, som började därefter, från början. Det var ännu en spelning som jag sett fram mycket emot. Det var en bra spelning, men i förhållande till mina förväntningar inte riktigt så bra som jag hoppats. Konserten var förvisso väldigt vacker både visuellt och audiellt, kanske festivalens allra främsta i dessa avseenden, men lyckades aldrig riktigt gripa mig, trots att musiken är väldigt skön att lyssna på. Kanske bidrog det att sångerskan Alison (vars efternamn gett namn åt bandet) är aningen introvert på scenen.

Trots att Goldfrapp avslutade sin spelning halv ett på natten hade jag fortfarande flera band kvar att avverka. Battles, som spelade på Odeon, den scen som ligger längst från Arena, där Goldfrapp spelade, hade jag egentligen avskrivit, men så varade Goldfrapp inte lika länge som förväntat så det uppstod en möjlighet att i alla fall se slutet. Jag lyckades förflytta mig hela vägen på 7 minuter, vilket känns som ett potentiellt Roskilderekord. Det var värt uppoffringen, Battles var riktigt bra. Synd jag bara hann med 20-25 minuter.

Nästa band i spelschemat var Yeasayer. Om en del spelningar med band man ej lyssnat mycket på kan uppfattas som enformiga var detta raka motsatsen. Enormt variationsrikt och genreöverskridande på alla möjliga håll. Allt var inte lika bra, men höjdpunkterna, framför allt fantastiska 2080, var fantastiskt bra. Frågan är om inte 2080 var fredagens (även om den nu övergått till lördag) bästa livelåt, i alla fall var den en stark kandidat.

Jag hade inte fått nog utan valde nu den 20-hövdade brasilianska sambaorkestern Orquestra Imperial. Dessa var jag knappt bekant med tidigare, men enligt uppgift skulle det vara en samling av genrens största namn och då borde man ju kolla upp det. Och yes, det uppfyllde förväntningarna med råge. Stor sambafest rådde och det dansades både på scen och i publik. Fanns inget mer att önska, men trots att klockan var halv fyra när sambafesten var över så var det inte dags att retirera riktigt än.

När jag kom över till Pavilion visade det sig, trots det sena klockslaget, att det för andra gången under festivalen (första var MGMT) var så fullt vid ett tält att det överhuvudtaget inte gick att komma fram. Så från en position 10 meter utanför tältet fick jag stå och lyssna på Familjen, d.v.s. Johan T Karlsson från Hässleholm. I december 2006 såg jag honom tillsammans med ytterligare ca 30 personer i publiken i Malmö och 1,5 år senare spelade han inför ett fullständigt knökat tält på Nordeuropas största musikfestival! Och även om det väl till viss del berodde på bristande konkurrens vid tidpunkten var det nu påtagligt att han är populär även i Danmark. Både Johan och publiken var helt vilda och när han avslutade sin spelning med Det snurrar i min skalle var klockan 04.10 och det hade redan börjat ljusna. En härlig avslutning på en lång dag.

Lördagen 5 juli

Värmen gjorde att jag vaknade vid halv nio, trots att jag inte la mig förrän klockan fem. Det tog emot lite i början, men sen var det dags att ta itu med lördagens spännande program. Redan halv ett kollade jag på The Ting Tings, en ny engelsk duo med en tjej på gitarr/sång och en kille på trummor. Som ett inverterat White Stripes, fast musiken låter lite mer elektro och inte renodlad rock`n´roll, även om det röjde på riktigt bra ändå. Bättre inledning på dagen kunde det knappast bli, för det här var både attityd och bra låtar – väldigt bra på alla sätt.

Efter någon timme vid tältet var jag tillbaka på området kl 16 och tittade på kanadensiska indierockbandet Tokyo Police Club. Trots att de bara spelade en timme hann de nog med mer än 20 låtar för de var generellt väldigt korta. Bra var det också, men utan att vara riktigt inlyssnad kändes det som variationen blev lidande och det var ganska lagom när det var över. Annars låter det som ett The Strokes fast något mindre retro.

Nästa jag kollade på var amerikanskan Nicole Atkins och hennes kompband The Sea. Detta var en helt ny bekantskap som jag valt ut enbart utifrån texten i programbladet. Där droppades namn som The Pipettes och Rufus Wainwright, men den kopplingen hittade inte jag. Det lät väldigt amerikanskt, inte dåligt på något sätt utan ganska innerligt egentligen, och hon har en bra röst så det var helt ok. Referenser som Roy Orbison och Jenny Lewis känns mer relevanta.

Och så var dags för soullegenden Solomon Burke, numera 72 år gammal och med en vikt på en bit över 150 kg. Han satt i en stor guldstol hela spelningen, för något annat orkar han inte. Hans röst och känsla för soul är dock intakt och det började bra med en del av den varan. Men sen blev det nån slags soulversion av Allsång eller Rhapsody in Rock med inslag som Tutti Frutti, Proud Mary, What a Wonderful World och I Will Survive (som hans dotter sjöng). Det lät förvisso ganska bra, men det var inte vad jag var där för. Jag skulle t.o.m. sträcka mig till att det var ovärdigt och snudd på töntigt. Att han avslutade med Everybody Needs Somebody To Love (känd från Blues Brothers) känns däremot bra, för det är en av hans största hits.

Sen var det festivalens stora krock. Kära Roskildefestival, hur kan ni placera My Bloody Valentine och Neil Young samtidigt? Då jag sett Neil Young tre gånger tidigare och ska se honom på Way Out West fick det bli MBV. Och vad jag tyckte om dem har jag skrivit om tidigare i en separat recension – det var en av de bästa konserter jag varit på. Kombinationen av fantastiskt gitarrspel, det vackra oväsendet på extremt hög volym men ändå med helt klart ljud samt bandets totala integritet - inga ord kan förklara hur bra det var. Jag blir fortfarande helt varm att tänka på den oerhörda kraften i avslutande You Made Me Realise. Festivalens absoluta klimax!

Neil Young började en halvtimme efter MBV, men höll på mycket längre så jag missade den första timmen men hann se nästan en och en halv. Innan jag kom hade han kört en elektrisk timme, men jag fick den lite mer akustiska delen. Och det lät alldeles ypperligt trots att jag var omskakad efter MBV och inte riktigt kunde fokusera. Som extranummer gjorde han Beatlescovern A Day in the Life. Neil har hög prioritet på Way Out West för mig.

Den korta natten innan började sätta sina spår och jag orkade bara med ett band till, nämligen Liars som spelade på Pavilion. De var lite roliga att titta på för sångaren såg ut som en rymling från en psykklinik – lång, ovårdat skägg och klädd i vit overall, medan de andra såg ut som snälla pojkar. Det är ganska omelodisk rock, nästan som ett slags industrirock fast utan de industriella inslagen. I längden var det ganska påfrestande, även om det stundtals var lite mer lättlyssnat. Jag föll i koma kring halv två på natten.

Söndagen 6 juli

Moln hade dragit in över Roskilde och söndagen var därför svalare än tidigare. Därför slapp jag väckas av värmen och sov nästan åtta timmar. Efter att ha packat ihop tältet (för att slippa göra detta mitt i natten), ätit frukost m.m. fanns det ändå tid över att improvisera lite bland scenerna, då det inte fanns något i början av dagen jag kände mig tvungen att se. Först tittade jag lite på fransk house med ett band kallat DSL. Det inte bara lät bra, de showade också och sångaren fick mig faktiskt att tänka på Sirqus Alfon, då han ibland låg på rygg på scenen och sjöng och en del andra galenskaper. Och så gjorde man en housecover på festivallåtarnas festivallåt – Killing in the Name av Rage Against the Machine.

"Skamusik som låter som den gjorde innan Madness och The Specials kom emellan" var programförklaringen för danska Babylove & The Van Dangos. Det tyckte jag lät spännande och gav dem en del av min tid. Bandet kan sägas vara den danska motsvarigheten till svenska Liberator. Publikkontakten var imponerande, vid ett tillfälle fick de hela publiken, i princip utan undantag, att sätta sig ner på marken. Steg två i processen, att alla skulle byta tröjor med någon intill, funkade däremot sämre. Hög partyfaktor, om än inte särskilt spännande.

Mer danskt blev det på stora scenen då singer/songwritern Tina Dickow spelade. Förmodligen festivalens snällaste konsert. Genomgående bra låtar, men helt ofarlig familjeunderhållning. Trevligt för stunden men knappast något som satt kvar i efterhand. Även här dök det upp en känd cover, då hon tillsammans med sin gäst Steffen Brandt (sångare i danska bandet Tv2) gjorde Cohen’s Hallelujah, fast med dansk text.

Sen hade jag bråda tider, för det var mycket jag ville se, men många som spelade samtidigt. Det löste sig dock med att det mesta var band jag inte lyssnat så mycket på innan så jag behövde inte se hela spelningarna och i något fall att det inte var så bra som jag hoppats på.

Jag såg en stund med svartklädda punkarna Anti-flag. Ösigt, politiskt men återigen blir variationen lidande om man inte kan låtar så jag var där max 20 minuter. Gled i stället vidare till Cosmopol och Nyzeeländsk reggae med Black Seeds. Det var riktigt bra, svängigt och med en del egna uttryck, t.ex. vissa inslag av funk, och inte bara ett försök att låta som de kom från Jamaica. Riktig feelgoodmusik!

Cat Power hade jag en del förväntningar på, men tycker hon vek ner sig. Det verkade som hon var obekväm på scen även om hon är en bra sångerska. Så inte heller där stannade jag till slutet. I stället valde jag soul med Sharon Jones & The Dap-Kings. Först några låtar med endast bandet och sen kom Sharon in. Det här är modern soul utan att alls vara r`n´b, framförandet kunde lika gärna utspelat sig i början på 70-talet. Och Sharon har både en urstark röst och en oerhörd karisma och tillsammans med det skickliga bandet blev det här en höjdpunkt.

Klockan hade blivit halv åtta då det var dags att se bob hund (som alltid ska skrivas med små bokstäver!) på Orange. Det var enligt uppgift deras första spelning sedan slutet av 2003. Och om någon tror att de inte känns angelägna längre är det dags att tänka om. Jag har sett dem ganska många gånger förr, och kan inte minnas att Thomas Öberg varit lika galen tidigare. Han klättrar på högtalare, befinner sig ute i publiken, står stora delar av spelningen på en stol, ”stryper sig” med mikrofonsladden o.s.v. De stunder han beter sig ”normalt” finns inte. Lägg till att det var en snudd på perfekt låtlista så var det här en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Det näst sista jag hann med var lite skägg-indie med Bonnie ’Prince’ Billy. Jag missade mer än halva konserten p.g.a. bob hund, men slutet var väldigt bra, inte minst den något bisarra covern på R Kellys The World’s Greatest. Och Billy visade sig dessutom ha humor, har annars inbillat mig att han är ganska svår. Publiken var ytterst entusiastisk och fick in honom och bandet till ett utan tvekan oplanerat extranummer. I slutet av spelningen inträffade det som festivalen i princip varit förskonade från (bortsett från två duggregnskurar, vilket enbart var skönt) – det började regna ordentligt. Och då var det ju bara Jay-Z på Orange kvar. Självklart stannade jag ändå kvar och tittade lite på det, trots att jag inte alls är någon fan. Att han hade Dap-Kings blåsare med på scenen lyfte dock musiken rejält.