Björn Afzelius har de flesta hört. Han föddes 1947 och dog i cancer, endast 52 år ung, 1999. Däremellan spelade han i Hoola Bandoola Band och hade också en framgångsrik karriär som soloartist, rakryggad progg-gubbe och allmänt småslibbig kvinnokarl. Men låt oss titta närmare på musiken.
Afzelius blev väldigt populär under sin solokarriär - p.g.a. sina insmickrande melodier och konventionella, raka och rentav lite fega arrangemang ofta t.o.m. mer populär än sin vapendragare Mikael Wiehe, som allmänt ansågs som den mer kreativa av de båda. Och visst - det var Wiehes låtskrivande som gjorde att Hoola blev så stora som de blev, men under några år i mitten och slutet av 70-talet var faktiskt Afzelius den som pressade ur sig flest och bäst låtar. Förmodligen för att han då var lite argare än Wiehe.
Afzelius gjorde sig ett namn genom låtar som
Sång till Friheten (kubansk låt i översättning),
Tusen bitar (dansk låt i översättning),
Bella Donna (svensktoppsflirt),
Ikaros,
Till min kära (egentligen tokpolitisk men med svensktoppsmelodi) och
En kungens man (klassisk allsångslåt på fyllan). Och mot slutet av karriären var det rätt mycket meningslösa grejer som gjorde mig ointresserad av de skivor han släppte då - vi är därmed inne på 90-talet.
Hitlåtarna som jag nämnde tidigare pendlar mellan ok och hemskt dåliga. Hade de varit Björn Afzelius samlade testamente hade jag inte kommit ihåg honom på det sätt jag gör idag. Jag minns nämligen honom som en av Sveriges absolut bästa låtskrivare genom tiderna. Men jag gör det genom helt andra låtar - för allmänheten ofta okända låtar. Speciellt på hans första två skivor ligger några av de allra bästa svenska låtar jag hört genom tiderna.
Dialog i Mariagränd är som en politiserad, nedstämd version av
Desolation Row,
Fröken Julie är helt enkelt det vackraste som finns och sättet på vilket han får ett schackparti att illustrera klasskamp i
För kung och fosterland är helt fenomenalt. Och melodin i
Historien har visat skulle vilken singer/songwriter som helst kunnat dö för. Och den oerhörda
Atlantis från hans tredje soloalbum Johnny Boy måste också nämnas. Efter 1978 gjorde Björn bara ett fåtal låtar som nådde samma extremt höga klass, t.ex.
Europa och titelspåret från Nio Liv.
Om jag hade blivit förvisad till en öde ö på obestämd framtid och bara fått ta med mig fem skivor överhuvudtaget hade jag valt A Pagan Place med The Waterboys, In An Aeroplane Over the Sea med Neutral Milk Hotel, Songs in the Key of Life med Stevie Wonder, Vi kaemper for at sejre med Savage Rose och, faktiskt - Vem är det som är rädd med Björn Afzelius. Jag måste helt enkelt ha den inom räckhåll - annars känns det inte alls bra (fast jag brukar hoppa över två spår). Det innebär inte att den är en av de fem
bästa skivorna som gjorts - det kräver en annan slags värdering - men den är en av de fem jag lyssnat mest på och som jag väldigt ofta återkommer till.
Här har ni sex av de bästa låtar som gjorts i Sverige. Det är detta som är Björn Afzelius - inget jädrans
"du är det finaste jag vet" (klassisk rad från Sång till friheten):
Dialog i MariagrändHistorien har visatFröken JulieFör kung och fosterlandFiendenAtlantisMen partiet ska komma då bönderna tröttnar
på att få utkämpa kungarnas krig
då de vänder sig mot sina egna tyranner
och då blir det tal om en helt annan strid
för då bryter de regeln
och tar flera steg på en gång