Äntligen - programmet vi älskar att hata. Nomineringarna såg väl sådär ut - tycker man glömt bort flera riktigt bra grejer - jag förstår t.ex. inte hur man kunnat undvika Frida Hyvönen i såväl årets album som årets kvinnliga. Jag kommer tjata mer om henne senare. Och Wildbirds and Peacedrums skulle såklart ha varit med någonstans, liksom Ossler. Och nya grejer som Speedmarket Avenue, Joel Alme, Twig m.fl. - det verkar inte som juryn direkt ansträngt sig för att gå igenom de enligt uppgift 400 skivor som beaktats. Så här såg jag på galan innan den började:
Förhoppningar:
- att Frida i alla fall skulle få för årets kompositör - det var det mest givna priset av alla.
- att priset för årets jazz skulle gå till E.S.T. och att det skulle visas i sändning (ca hälften av priserna, de "mindre", delas ut innan sändningen börjar) för då visste jag att jag skulle börja gråta.
Farhågor:
- att någon relativt överskattad artist skulle ta storslam såsom Salem gjorde förra året. Här lutade jag lite åt att det kunde bli Veronica Maggio, möjligen Kleerup.
- att Kent och Winnerbäck återigen skulle få priser, vilket de brukar få på ren rutin.
Och så började det. På värsta tänkbara sätt med ett liveuppträdande av Takida. Deras Curly Sue är verkligen en låt som ger mig kräkreflexer. Tveksamt om det upphävdes av det extra pampiga arrangemanget. Adam Alsing och Gry Forssell var programledare, vilket knappast kan kallas fräscht i alla fall. Oddsen att de leder åtminstone varannan gala i tv4 ger väl knappt pengarna tillbaka.
Första pris i livesändning - årets grupp. Här hade det hänt fantastiskt lite för listan av nominerade kunde varit en kopia på för 10 år sedan. Soundtrack of Our Lives ledde efter juryns röster, men Kent tog in mycket med folkets. Men de kom inte ikapp. Inte för att jag tycker att Soundtrack varit så bra i år, men konkurrensen var svag så helt ok att de vann.
Sen visade de några av de vinnare som fått sina priser innan sändningen började. Annika Norlin fick som textförfattare - välförtjänt. Men Kleerup snodde Fridas pris för kompositör vilket känns som ett dåligt skämt. Kleerups platta är klart överskattad med låtar som i grunden låter likadant men med olika inlånade sångerskor som sätter lite olika prägel på låtarna. Framför allt är det inte stora kompositioner utan låtar där produktionen haft en väldigt stor roll (att han fick som årets producent köper jag). Ställ detta mot t.ex. Dirty Dancing, London och Oh Shanghai på Silence is Wild - det är rena, fantastiska låtar och det som denna grammy handlar om. Upprörande.
Christian Walz uppträdde med en horribelt dålig låt. Sen kom Carolina Gynning in och delade ut pris. Jag trodde hon tagit ut sitt silikon, men så verkade det inte. Håkan Hellström fick för manlig artist och det kändes välförtjänt - Kleerup ledde klart efter juryns val men Håkan gick om med liten marginal. Det verkar som Kleerup mutat juryn eftersom han vann deras val stort i alla kategorier där han var nominerad.
A Camp framträdde med Stronger Than Jesus - helt ok. Lasse Stefanz tog dansbandspriset och det var kul för då fick vi lite kul dialekt i tacktal - älskar Nordostskånska. Timo Räisänen och In Flames gjorde en låt tillsammans - snyggt!
Sen var det årets kvinnliga och när man jämför de nominerade med männen inser man vilket tjejår det här var. Nästan bara bra kandidater, av vilka jag hoppades att Lykke Li skulle få det, men den verkliga drottningen (Frida Hyvönen såklart) var helt lämnad utanför. Anna Ternheim fick priset och det känns trots allt ok - hon blev dessutom sjukt glad.
Årets nykomling var ett skämt eftersom tre av de nominerade knappast kan anses som nykomlingar och t.ex. den egentligen givna vinnaren Lykke Li saknades bland nomineringarna. Kleerup vann igen - så tråkigt. Han är inte kass, men han är verkligen inte värd en famn full med grammisar. Och han är knappast nykomling, även om han släppte sitt första album i eget namn under 2008.
Årets liveartist blev Robyn. Jag har inte sett henne live sedan 1996 (Lollipopfestivalen) men har hört bra saker från trovärdiga källor så det blev jag inte alls upprörd över - tvärtom faktiskt, var ganska säker på att Vinterdäck skulle vinna. Plura delade ut priset och var skön som vanligt. Afasi & Filthy fick pris för årets dans/hiphop/soul. Att man sen fortfarande har ett och samma pris för dessa kategorier är fortfarande lika märkligt som förra året (reportage här).
Så långt en halvtaskig gala men sen kom 7-8 minuter där galan var på en annan nivå. Årets jazz delades ut och E.S.T. var helt överlägsna. Jag visste redan innan att jag skulle storgråta om de fick priset och naturligtvis blev det så. Jag var inte ensam om det heller - det var många blöta ögon i publiken under kvällens enda stående ovation. Även tacktalet var oerhört värdigt. Om någon inte känner till varför dessa reaktioner så kan ni läsa här. Utdelande av priset för årets jazz var tv-historia och får full poäng - tyvärr var det inte representativt för galan.
Robyn, Christian Falk m.fl. (Supreme Court Allstars) gjorde ett lysande liveframträdande med Dream On - kvällens i särklass bästa. Och sen fick Anna Ternheim sin andra grammy då hon vann årets album. Kleerup ledde såklart efter juryns röster men folket tyckte annorlunda. Men även detta pris tycker jag såklart skulle hamnat hos Frida Hyvönen.
Och sen var det bara finalen kvar och idoltrion EMD uppträdde och deras pojkbandspop är av en annan värld än det andra i galan och borde självklart inte vara med här. Publiken verkade inte heller särskilt intresserad. Det är långt från Idol till Grammisgalan även om jag tycker att Amanda Jenssen har både integritet och egen stil. Jag hoppades faktiskt att hon skulle få pris för årets låt. Men så blev det inte. För att göra en dålig avslutning ännu sämre så fick EMD även grammy för årets låt för något som är rent skräp. Det var nog det lägsta lågvattenmärket i grammisgalans historia. Jag kan nämna hur många låtar som helst som var bättre 2008, men väldigt få som faktiskt var sämre än Jennie Let Me Love You. Låten saknar dessutom all särprägel och känns som den gjorts hundratals gånger förr. Här är två av årets allra bästa:
Speedmarket Avenue - Way Better Now:
Frida Hyvönen - Oh Shanghai:
Forest - Newcastle
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Jag håller med om i princip allt du skriver. Nästa år kanske det är vi som ska vara jury?
Ja, det tycker jag vi bestämmer!
Tja, nja, jag blir väldigt kluven när jag läser detta inlägget Ola. Jag håller med om en hel del, det är väl mer det generella, för det är svårt det här, vem bestämmer vad som är "god smak"? Därför respekterar jag att andra tycker annorlunda, tycker inte de egentligen har "sämre smak" än mig. Istället för att egentligen klanka ner på enskilda artister så är det väl skivbolagen som är skurkarna - bestämmer de sig för att en artist skall slå igenom och sälja massor så kan de bidra ENORMT till detta. T ex finns det radiostationer som MÅSTE spela en viss låt för annars får de inte andra skivor från det bolaget. Massiva marknadsföringskampanjer slår ju också igenom stort. "Svensson" blir helt enkelt inte matade med t ex Frida Hyvönen i tid och otid och man röstar ju på det man känner igen. Hade Fridas skivbolag satsat massor på henne hade hon garanterat slagit stort hos svenskarna men det hade inte gjort att jag gillat henne mer för det. För där har vi det där med tycke och smak igen - Hyvönens låtar tilltalar mig väldigt lite, kan inte alls förstå varför hon skulle förtjäna grammisar mer än de andra som du skriver. Jag tycker rent av att hennes låtar, t ex London som du lyfter fram, är rejält trist. Men å andra sidan så suger ju i mina öron de flesta som faktiskt fick grammisar så i jämförelse så hade kanske Frida förtjänat dem bättre? Kleerup måste ju t ex vara årets mest överskattade artist alla kategorier. Eller möjligen A Camp. Eller EMD (om man kan ta dem på allvar öht). Men argh! nu gör jag ju det också!!!
Kluven som sagt :)
Allt som skrivs om musik är personligt tyckande, så även detta. Det är inget facit vem som är bäst. Det är samma om jag skriver att spelningen med xxx var sjukt bra - det tyckte säkert inte alla som var där. Allt som skrivs om musik skulle blivit väldigt omständigt om man var tvungen att skriva "enligt mitt strikt subjektiva sätt att se det tycker jag Frida skulle vunnit men jag inser att svenska folket och juryn tycker annorlunda och då respekterar jag såklart det". En recensent/skribent måste skriva med utgångspunkt från att det egna personliga tyckandet är "rätt", annars blir det svårt eller omöjligt. Respekten för andras avvikande åsikter finns, fast i dold form. Den kan inte skrivas ut varenda gång. Text blir svårläst/tråkig om man alltid ska betona att det är subjektivt. Även om det möjligen hade gjort texter mer ödmjuka (men ödmjuka i överkant enligt mig).
Sen tycker jag att det som införts de senaste åren, att folket får vara med och rösta, är vansinnigt eftersom många som röstar bara har hört en av de nominerade. Det blir ett popularitetspris i stället för ett prestationspris och för det finns redan t.ex. Rockbjörnen. Winnerbäck hade många 10000-tals besökare på sin sommarturné i somras och många som kanske inte ens sett någon annan spelning under året - klart han får fler röster som årets liveartist än magnifika Lykke Li, som kanske setts av max 10% av det och som jag inte hört någon som sett henne bli oberörd av. Nu vann ju iofs Robyn livepriset, men det var juryns förtjänst - folket fick nästan ikapp Vinterdäck. Dessutom är det bevisat att det är mest yngre människor (och allra mest tonåringar) som röstar i den här typen av omröstningar och det gör ju ännu mer att det blir skevt. Det gör att många kvalitetsskivor inte har en chans, och det beror inte på att kvalitet är subjektivt utan på att de flesta som inte röstar ens vet att skivan existerar eller har hört den.
christian walz gjorde det fetaste uppträdandet.
Skicka en kommentar