måndag 15 mars 2010

Ola - mitt i overkligheten

Jag har, som jag skrivit tidigare, inte sett melodifestivalen - varken den svenska eller Eurovisionen - sedan 2001. Eftersom jag ändå anser mig lite intresserad av musik brukar jag ändå i efterhand ta reda på hur det går. Det gjorde jag i helgen också.

Igår morse fick jag således reda på att Anna Bergendahl vunnit den svenska uttagningen. Jag hade aldrig hört namnet tidigare. Och trots att jag inte ser festivalen vill jag gärna ha lite koll på vilka aktörer som dominerar svenskt musikliv. Så jag blev lite brydd. Jag känner till Stockholms anarkafeministkör, jag gillar det gamla progressiva instrumentalbandet Älgarnas trädgård och jag har ganska bra koll på The Bear Quartets samlade verk. Men Anna Bergendahl har jag lyckats missa. Förmodligen ligger hon inte på Labrador, Sub Pop eller 4AD - i så fall borde jag känt till henne. Så, jag var naturligtvis tvungen att skaffa mig koll - det är så vi självutnämnda musiknördar arbetar. Jag vände mig till Youtube. Där fanns den - vinnarlåten This Is The Life.

Anna är ung. Men det är inget försvar. Det låter nämligen inte alls bra i mina öron. Hennes röst är enerverande - ville faktiskt stänga av efter en halv minut. Inte p.g.a. låtens melodi, som såklart inte var något speciellt, utan för att hon lät så där Tracy Chapmanskt svår som jag inte alls klarar av. Men jag lät de tre minutrarna gå och fattade verkligen ingenting. Var detta alltså det bästa de lyckades skaka fram - skönt att jag slapp höra de övriga bidragen i så fall.

Det var då det slog mig. Det är jag som är den konstiga - det är jag som är alldeles knäpp. Inte "alla andra". Jag har tappat greppet om verkligheten. Jag tror, på allvar, att Yeasayer, Beach House och The Antlers är världsnamn som alla känner till. Jag tror att A Place To Bury Strangers säljer ut sin spelning på Loppen på 10 minuter och skyndar mig att skaffa biljett (nu två veckor senare finns det såklart fortfarande kvar). Men verkligheten är melodifestivalen, Lady Gaga och Tokio Hotel. Det är det folk gillar, det är det som är Musikvärlden och Musiksverige. Inte det jag läser på Pitchfork eller hör på BBC6. På dagens lunch pratades det om Anna Bergendahl som att hon var bland det självklaraste i hela världen. Jag hade som sagt aldrig hört henne, eller ens hört talas om henne, förrän igår och hade överhuvudtaget inget att tillföra debatten. Är det jag eller de som "kan" musik - min världsbild börjar rämna. Det är kanske ingen större skillnad på att kunna räkna upp samtliga idolfinalister genom tiderna eller ha koll på vilka som ska spela på årets Primavera Sound.

Jag vet inte vad som är verkligt längre. Jag har haft för fullt upp med att förstå storheten i Lotus Plaza eller dissekera varje detalj i Harmony Rockets' Paralyzed Mind of The Archangel Void. Jag har befunnit mig i overkligheten och inbillat mig att solen kretsat kring jorden.

Och det kommer jag alldeles sannolikt att fortsätta med.

10 kommentarer:

Malin sa...

För min del känns det rätt främmande att mitt favoritband Editors är väldigt stora på många håll runt om i världen, när de är helt okända här. Varför fattar invånarna i Holland, och har nattöppet när nya skivan släpps, men inte Sverige?

Folk gillar det medierna exponerar för dem. Och de flesta har inte tiden/lusten att sitta och leta rätt på musik för egen maskin. Trist verklighet men tack och lov finns det ju gott om "oaser" för oss musiknördar att försvinna bort i, och stänga ute verkligheten.

Bra text!

That Handsome Devil sa...

Jag antar att du raljerar Ola, för det låter fruktansvärt naivt att du på fullt allvar tror, att det du lyssnar på skulle vara jättestort för gemene man. Att "vanliga Svenssons" blir knäsvaga när något obskyrt indieband från Kanada släpper nytt. Detta måste du väl ändå veta? Det är ju som om jag på fullt allvar skulle bli häpen när Cryos senaste INTE genast rusar upp på Trackslistans nr 1 eller när Nephilims nya singel inte säljer 50 000 ex.

Missförstå mig inte, jag tycker som du vet inte att mycket som "Svensson" lyssnar på är särskilt spännande eller ens bra, men jag är inte så naiv att jag tror de flesta hellre går och ser Lacuna Coil på KB än ser Anna Bergendahl tävla i Idol.

Du vet ju liksom jag hur fel i våra ögon grammisarna delas ut i det här landet. Det är där musikverkligheten visar sitt rätta ansikte: idoltävlande som backas upp av stora skivbolag osv. Inget nytt där nu heller, men det vet du ju, därför blir jag så förvånad över ditt inlägg, för det är skrivet som om du verkligen lever i en bubbla. Och det gör du ju inte! Men om du är raljerande och ironisk så är du på rätt spår.

Ola sa...

Malin: Tack. Du har naturligtvis helt rätt med mediaexponeringen. Och det leder väl lite till att man inbillar sig att de som det skrivs om i den (relativt smala) media jag läser framstår som större än de är.

THD: Jag tror inte de band jag nämner är lika stora som U2 eller Beyonce och inte heller särskilt nära, men jag tror garanterat de är "större än vad de verkligen är". Se ovan, de media jag läser påverkas jag av och det målas upp en bild som nog inte riktigt stämmer med verkligheten. Men inslag av självironisk raljans finns såklart - det blir roligare att skriva då. Däremot är det sant att jag aldrig hade hört talas om Anna, och det har nog aldrig hänt att jag helt missat en svensk schlagervinnare.

Anonym sa...

Äntligen någon som inte gillar denna lilla prettopraoelev med konstlat darr på rösten. Jag tittade på melodifestivalen detta år - i brist på annat på tv och mot bättre vetande. Efter att ha sett alla bidragen kunde jag inte minnas någon melodislinga eller textrad utom lite diffust några takter från två av bidragen: Slem al Fakir och honom har jag svårt för och fyra infantiltrallande blondiner.
Bekräftade alla mina fördomar om melodifestivalen. Att du inte har hört om Anna Bergendal beror väl på att hon är typ 14 år och har gått på mellanstadiet fram tills nu. /Karin (och Kato tycker likadant)

antz sa...

Lite kul för jag har faktiskt blivit "överraskad på andra hållet" några gånger på sista tiden. Hade t.ex. aldrig trott det skulle bli utsålt på The xx eller Beach House.

Ola sa...

Karin: älskar den typen av hatattacker :-)

Antz: förutom på några kvällar med "en afton" tror jag The xx var första gången det sålde slut på Debaser. Och Beach House var på litet ställe i en huvudstad, men det krävdes en megahype. Men ok, det var ganska mycket folk på Yeasayer också så helt obskyra är de nog inte.

Anonym sa...

Underbart Ola! Jag följde melodifestivalen på 60 och 70-talets början. För att återvända till en gång på 90-talets med flaschande lampor, gymnastikuppvisningstrupper och intetssägande musik, sång och texter. Det du skriver stämmer väldigt bra överens med min uppfattning att man inte minns någon melodi (för att det inte fanns någon) eller text. Det är mot bättre vetande hos Svenssons detta idol och melodifestivals lyssnande upplevs positivt.

/Niet

Unknown sa...

Som med allt så måste man gräva för att hitta guldkornen, och det är faktiskt det vi gör, vi som bryr oss om musik. Som säkert alla vet så är musik mycket mer än en medial uppmärksamhet. Dock så är väldigt många människor inte mer intresserade helt enkelt, dvs de upptäcker inte det vi gör. Tråkigt men väldigt sant!

linnea sa...

Känner igen mig i texten faktiskt. Men tycker det är ganska sjukt för det känns ändå som väldigt många svenskar har koll på bra musik (inte minst för att svenskarna står för ganska många band) men ändå så är det helt osynligt i media.

Anonym sa...

En liten parantes bara, jag kollade på ett avsnitt av melodifestivalen faktiskt, och innan varje låt var en kort presentation av artisten, och då, DÅ minsann spelade dom t ex air och the xx på låg låg volym i bakgrunden. Varför bara framhäva alla dåliga bidrag liksom?