Immaculate Machine

Idag är det exakt ett år sedan jag såg Immaculate Machine live på Apolo i Barcelona. Och glädjande nog har jag också fått reda på att de släpper ett nytt album under våren – High on Jackson Hill släpps 21 april. Den är f.ö. inte inspelad i en konventionell studio utan i ett helt vanligt bostadshus, vilket ser ganska roligt ut.

Immaculate Machine är fortfarande relativt okända, åtminstone för den breda massan. För två år sedan (12 januari, d.v.s. bara en dag fel) skrev jag en text om bandet som jag nu har reviderat lite och publicerar igen för att göra mer reklam för denna underbara trio.

I maj 2006 såg jag New Pornographers på KB i Malmö. Det var en lysande spelning och jag började gräva lite i vad medlemmarna sysslade med vid sidan om. Neko Case, som hade fullt upp med sitt soloprojekt då, var under konserten ersatt av Kathryn Calder, släkting till sångaren A.C. Newman. Kathryn var briljant och det var svårt att begripa att hon inte var ordinarie medlem i bandet (det är hon nu). Det visade sig att hon annars spelar i Vancouver-bandet Immaculate Machine. Två låtar fanns att ladda ner från deras hemsida. Det var två helt perfekta poplåtar och en vecka senare hade jag deras album Ones and Zeros i skivspelaren hemma. Den har ingen svensk distribution så jag fick skicka efter den från Kanada. Men det var det värt.

Jag köpte deras övriga skivor också - fram till då en EP och ett annat album och blev helt såld. Varenda låt kändes som en hit. Det var lättlyssnat men inte banalt, melodiskt men inte inställsamt och vackert men ofta ändå primitivt. Det som skiljer Immaculate Machine från andra band med bra låtar är att alla tre medlemmarna sjunger, ofta i samma låt. Det gör att när en låt börjar gå i stå efter ett tag så byter de sångare och låten får nytt liv. De båda manliga sångarna har sinsemellan ganska olika röster och i kontrast till dem står Kathryns ljuva stämma. Notabelt är också att de inte har någon basist. Bandmedlemmarna är Brooke Gallupe (gitarr, sång), Kathryn Calder (keyboards, sång) och Luke Kozlowski (trummor, sång). Kathryn spelar basslingorna på keyboarden med vänsterhanden.

Deras första skivsläpp var EP:n The View (2003) och denna följdes upp med albumen Transporter (2004) och Ones and Zeros (2005). Därefter kom en EP med några av spåren från Ones and Zeros översatta till franska - Les Uns Mais Pas Les Autres (2006) och så tredje fullängdaren Fables (2007). I början gillade jag Ones and Zeros allra bäst, men numera tycker jag att Transporter är den bästa - faktiskt en av de bästa skivor som släppts under 2000-talet. De tre avslutande spåren på den är oerhörda om man lyssnar koncentrerat och i följd. Fables är något svagare, framför allt saknade jag att sångarbytena som firade stora triumfer på det tidigare skivorna.

Några låtar som varje popälskare måste höra:

• Secret Affliction från The View
• Skyscrapers, Who Is We Are, Secret och Tell It To The Ones Who Care från Transporter
• So Cynical, No Way Out, Army och Two Places från Ones and Zeros
• Jarhand, C’mon Sea Legs och Pocket från Fables

Men skivorna är genomgående kvalitet så andra som lyssnar på dem har förmodligen helt andra favoriter.

Jag träffade bandet i Barcelona (oerhört trevliga alla tre) och de är väldigt sugna på att spela i Skandinavien. Får hoppas att någon framsynt arrangör bokar dem när de ger sig ut på turné efter att den nya skivan släpps. I så fall ska jag tvinga dem att spela Skyscrapers (som jag bad om i Barcelona men de hade inte repat den och sa i stället ”next time, we promise”).

Bild: Live i Barcelona 2008 - foto: Kristian Nilsson. Nedan videon till So Cynical: