I Volcanoes National Park, Rwanda finns sju grupper med gorillor som visas för turister. De är alltså helt vilda, men de har vant sig vid människors närvaro och man kan därför vistas helt nära dem. Men först måste man ta sig dit. Vid fördelningen av grupper så får de som ser minst fysiskt starka de mest tillgängliga gruppen och de som ser ut som bergsklättrare den svåraste. Vi fick en av de svårare, men det gjorde inte mycket.
Första biten av vandringen var brant, men på en bra stig i öppet landskap. Efter en timme var vi framme vid skog och där fick vi meddelande via walkie talkie att spanarna som går före och spårar gorillor hade hittat dem. Därefter fick vi gå en halvtimme uppför på en smal, lerig stig men inspirationen gjorde det enkelt och bekymmerslöst.
En av spanarna väntade på stigen och sa att det var dags. Och så gick vi bara några hundra meter till genom terrängen och i en solbelyst glänta satt de – ett av världens finaste djur. Det behövs bara några sekunder för att bli charmad av dessa människolika varelser. Så lugna, så fridfulla och så intelligenta. Att titta i gorillornas ögon och mötas av dess varma blick som säger ”hey, man – kul att ses”. Att se de nyfödda ungarna som precis som ett människobarn klättrar på sin något besvärade moder som verkar trött och lite besvärad av ungens lekfullhet. Eller att se en annan trött gorilla bara fläka sig i terrängen som en svensk gör på badstranden (andra bilden uppifrån). Det var en riktigt stor upplevelse. Naturligtvis är gorillor potentiellt farliga om de skulle bli hotade, men det fanns inga sådana tankar här – allt kändes helt fredligt och behagligt.
En annan stor upplevelse, i dubbel bemärkelse, var Mr Silverback, flockens ledare – en bjässe på närmare 250 kg. Han satt lugnt och betraktade oss i ett tiotal minuter – ibland såg han lite ointresserad ut men oftast så man gärna skulle delat en öl (fast mat och dryck får man inte ha framme när man är nära djuren) eller dragit ett parti kort med honom – innan han tyckte vi var lite tråkiga och gick iväg på alla fyra.
Att se gorillor var en givetvis en höjdare och något som läggs till de stora upplevelserna i livet. Dessutom något som är enklare att förstå storheten i för andra människor än att se t.ex. Red-collared Mountain-Babbler (en häftig och ovanlig fågel).
En av mina absoluta favoriter inom sentida amerikansk folkpop, Marissa Nadler, spelar på Loppen 26 maj. I'll be there, även om jag tänkt spara in på Danmarkskonserter pga den kassa kronkursen. Men det kostar bara 100 DKR och det vet jag att Marissa är värd. Hon kommer inte till Malmö för turneschemat är späckat både innan och efter. 27 maj spelar hon i Göteborg.
Det är onekligen lite speciellt att se ett band som stod på sin konstnärliga topp när medlemmarna var 22 år - mer än 40 år senare. För även om The Zombies och deras medlemmar i olika sammanhang gjort bra musik även senare kretsar fortfarande mycket kring mästerverket Odessey and Oracle från 1968, definitivt en av de bästa popskivor som överhuvudtaget gjordes i slutet av 60-talet.
Innan spelningen började fick jag en härlig flashback då kvällens DJ spelade en alldeles fantastisk låt, som jag gillat förr men inte hört på...tja, 10 år? Nämligen Lake Shore Drive med Aliotta, Haynes & Jeremiah. Den är lätt 10/10 vilken dag som helst. Det kan du själv konstatera här! Inte bara en sjukt bra låt utan även en sådan som anses ha ett dolt budskap - bara att kolla initialerna på titeln så förstår ni vilket.
Men det var ju The Zombies som var kvällens band och det började fint med I Love You. Efter några låtar, där jag var kluven till en rockig version av What Becomes of the Brokenhearted kom sedan en sex låtar lång svit av låtar från mästerverket, där A Rose For Emily var vackrast, Beechwood Park bäst och Time of the Season avslutade nästan lika bra. Hung up on a Dream som jag anser vara det verkliga mästerverket spelades inte, med motiveringen att den inte går att göra rättvisa med bara fem musiker - ett resonemang som jag kan köpa.
Trots att sångaren Colin Blunstone är 63 år nu sjunger han fortfarande riktigt bra - hans röst är mer eller mindre intakt. Och både klaviaturspelaren Rod Argent och gitarristen Keith Airey briljerade vid flera tillfällen. Ibland var det väldigt bra, som i t.ex. Old and Wise (som Colin sjöng på en Alan Parsons-skiva) medan t.ex. allsångslåten God Gave Rock`n´roll To You som väntat var förfärlig. Ibland, i några av de senare låtarna, blev det också lite för gubbtryggt, men som helhet var det en bra kväll med ett band som känns kul att ha sett. En kort (bara dryg minut) sekvens av fina Tell Her No finns här.
Här är f.ö. en cover av Time of the Season, som jag spelade in med några fina kanadensare i Barcelona förra året:
Semliki Wildlife Reserve, Uganda, 8 februari 2009 (plåtad genom kikare från båt).
På min lista över fåglar i världen som jag någon gång i livet vill se har träskonäbben alltid legat bland de allra översta. Om det är för att den är sällsynt och svårtillgänglig eller för att den ser ut som en korsning mellan en stork och Tyrannosaurus Rex vet jag inte riktigt - förmodligen är båda skälen delaktiga.
Träskonäbben lever i papyrusmarker i Centralafrika. Den största populationen finns i extremt svårtillgängliga områden i södra Sudan, och den finns även (men vanligen svårfunnen och mycket lokalt) i Rwanda, DRC, Centralafrikanska republiken, sydvästligaste Etiopien och på något ställe i Tanzania. Och så i Uganda där de mest tillgängliga lokalerna finns. Men även här behöver man oftast åka ut med båt, för de håller ofta till i kortväxta partier på utsidan av de stora träsken. Världspopulationen beräknas till mellan 5000 och 8000 individer.
Fågeln är så osannolik i sitt utseende att den första beskrivningen av den, för ett antal hundra år sedan, av jägare som sett den i södra Sudan, avfärdades av vetenskapsmän som ett rent påhitt. De hade sett en gigantisk grå fågel med en osannolik näbb och jättestort huvud. Men det ansågs alltså för osannolikt att det fanns ett sådant oupptäckt monster. Senare så sågs den dock av västerlänningar och den fick då namnet Baleaniceps rex, vilket betyder "King Whalehead", därav dess tidigare namn "valhuvad stork". Men det är inte en stork utan träskonäbben tillhör en helt egen familj. Därför heter den numera Shoebill/träskonäbb.
På resan såg vi tre stycken träskonäbbar - två i Semliki och en i Mabamba Swamp utanför Kampala.
1 US dollar = 6,50 kr 1 Dansk krona = 1,25 kr 1 Euro = 9,50 kr
Ungefär så har jag vant mig att det brukar vara. Med små variationer har dessa kurser funkat bra vid snabb framräkning av priser i SEK. I flera år. Men nu är det tydligen nya tider. Senaste kollen på Forex ger mig följande säljkurser:
1 US dollar = 9,22 kr 1 Dansk krona = 1,56 kr 1 Euro = 11,60 kr
Eftersom jag ska till Kalifornien i april och hade tänkt mig några konserter och gärna en Roskildefestival i Danmark (även om de toppnamn som de gått ut med hittills - Oasis och Coldplay - inte känns särskilt kul) under vår och sommar börjar det bli hyggligt dyrt. Och det värsta är att den svenska kronans försvagning inte verkar ha avtagit - snarast tvärtom. Snart dags att lägga ner alla Danmarksplaner i alla fall.
En blaskig 40 cl festivalöl i plastmugg kostade 7 dollar på Coachella 2007 - då 45 kr, i nuläget om de inte höjt priset blir det 65 kr (nära nog kriminellt dyrt). Vatten i motsvarande mängd gick på 2 dollar och ett par liter om dagen är livsnödvändigt i The California Sun. Blir inte helt billigt där i år.
Roskildebiljett kostar 1785 DKR - då ca 2250 kr, nu ca 2750 kr. Spelningarna med Buena Vista Social Club och Salif Keita i Köpenhamn i maj ligger båda på ca 350 DKR/st och hamnar alltså kring 540 SEK bara för biljetten - sindsyg!
Och nej, det är inte det minsta synd om mig - det är bara löjligt dyrt.
För övrigt valde jag popquiz på På besök före Animal Collective igår. Synd för att det nog var en väldigt bra spelning på Mejeriet, bra för att vi vann quizzen. Kanske för att de spelade extra mycket kvalitetsmusik typ Gunther, Niklas Strömstedt ("Sista morgonen" - vilken tortyrmusik!) och Noice.
Onsdagskvällen ägnades åt en spelning som jag sett fram emot ett bra tag. Och Crystal Stilts spelning på Debaser gjorde mig inte det minsta besviken. även om det live lät betydligt mer som The Doors än som Joy Division - något som mest kan tillskrivas den genomträngande orgeln som förde musikens karaktär ytterligare år tillbaka i tiden jämfört med studioversionerna. Annars gillade jag den lilla (hon kan inte ha varit mycket över 150 cm) trumslagerskan, som stod upp hela spelningen och dominerade med sina endast tre trummor (ingen cymbal!). Och att sångaren ömsom verkade spik nykter och ömsom helt stenad - förstod aldrig med säkerhet hur det verkligen stod till. Men han sjöng bra oavsett. Spelningen var i alla fall väldigt bra, som väntat!
Här finns ett klipp från kvällen och tänka sig - här finns ett annat!
I övrigt noterar jag att man inte kommer undan Way Out West i år heller. Inte för att det känns det minsta jobbigt - jag trivs verkligen på Way Out West - men det första artistsläppet idag var alldeles lysande - Lily Allen, Vivian Girls, Wilco, Calexico, Fever Ray, Jenny Wilson, Arctic Monkeys, Band of Horses, Bon Iver och Timo Räisänen. 14 & 15 augusti 2009 kommer jag att vara i Göteborg!
Intressant konsertvecka i Malmö/Lundregionen just nu. Crystal Stilts på Debaser idag (onsdag) är ett måste och i morgon skulle man lätt kunna tänka sig Animal Collective på Mejeriet. De såg jag på Jeriko härom året och det var väldigt bra. Får se om jag väljer det eller popquiz - är lite sugen på båda. Och på söndag är det gamla fina Zombies på KB - kanske får man höra Hung Up on a Dream, verkligen ett riktigt mästerverk till låt. Och om det inte vore nog finns även Those Dancing Days på Debaser på fredag att ta del av. Men de såg jag i oktober så det får nog vila - har ju sagt att jag skulle dra ner på konserter i år....hmm.
I lördags var det en fin spelning på Debaser. O'Death från New York besökte Freaks`n´Geeks och bjöd på härlig folkpunk med aningen countrytouch. Både banjo och violin fanns i sättningen. Gott om folk i publiken var det också och de blev välförtjänt inropade två gånger - andra gången, som verkade spontan och oplanerad, laddade de riktigt med fina Home och röjiga Vacant Moan, två av de starkaste låtarna från senaste skivan. Kyligt att spara såna trumfkort med tanke på att de nog var rätt okända för delar av publiken. Men de fick ett fint mottagande. Det fick för övrigt även förbandet, Nervous Nellie från Stockholm, som hade en lokal fanclub på plats. Deras countrypop gav mig dock inget bestående, även om det för stunden var ganska lättlyssnat.
Och Håkan Hellström, som spelade på Konserthuset tidigare på kvällen, fanns i vimlet efteråt - bara en sån sak. Här lite O'Death från i lördags:
Bilden ovan är från Roskildefestivalen i somras och texten på tröjan är en del av ett av de trasiga indiekidsens största anthems - There is a Light That Never Goes Out av The Smiths. Och i onsdags var det dags att hylla Morrissey på En afton på Debaser Malmö. Gäster var El Perro Del Mar, Princess (från Zeigeist), Magnus Carlson (Weeping Willows), Adam Olenius (Shout Out Louds) samt Malmöbandet Provköket, som företräddes av en sångare och två cellister.
Filmen som visades innan var bra och lagom lång. Bra intervju med Morrissey själv och lagom mycket av andra kändisar som berättade vad Moz betytt för dem. Även konserten var bra - sällan fantastisk men hög och jämn standard. Magnus Carlson var inte oväntat den som var mest Morrissey av gästerna och gjorde för ovanlighetens skull tre låtar (annars är det alltid två). Men han hade nog gärna gjort 50 om han fått det - han verkade rent salig att få vara med och hylla sin husgud. Så här lät There is a Light..., som naturligtvis avslutade kvällen.
Igår kom jag hem från min resa till Uganda och Rwanda. Som ni märkt har jag inte bloggat något under tiden. De internetcaféer jag hittade hade alla långsamma uppkopplingar och då jag hade viktigare saker för mig så får det bli lite i efterhand i stället. I korthet (lite mer långhet kommer nog senare):
- Rwanda var en positiv överraskning med fin infrastruktur och ett till synes större välstånd än Uganda. Men folkmordet och sviterna efter det är det mest skrämmande som hänt i världen i modern tid. Jag läser en bok nu som nog kan ge upphov till mer bloggande längre fram. - Vi såg gorillor två gånger - 11 ex på ordinarie trecking och 15 bonusgorillor då vi egentligen bara var ute efter fåglar. - Vi såg även schimpanser två gånger - 25 ex ena gången och två ex andra gången. - Vi såg alla rimliga Albertine Rift endemics utom den notoriskt svåra Shelley's Crimsonwing. Även de två (Red-collared Mountain-Babbler och Kungwe Apalis) som bara finns i Rwanda av de länder vi besökte. - Jag var frisk hela resan förutom huvudvärk en dag. Maten var ok för det mesta, utan att vara kulinarisk förutom på några av de lite finare ställena. - I Queen Elizabeth National Park, som för övrigt ligger på ekvatorn, noterade vi 214fågelarter på en dag, det i särklass mesta jag haft någonstans någon gång. Detta trots att vi förlorade två timmar på en söndrig bil. - Musiken som är populär i Uganda är ganska lättviktig, om än svängig. I Rwanda verkar gospel och annan körmusik vara grejen. Länderna är generellt väldigt olika. I Rwanda är det ordning och reda som gäller med t.ex. fasta tider, medan det i Uganda är möjligt att handla eller äta när som helst.
Och redan på resans andra dag fick jag ett sms från Emma som sa "Line-upen till Coachella är släppt. Ser trevligt ut":
Trevligt är ju bara förnamnet. Det är nästan lika bra som 2007. Och ett kort telefonsamtal senare var det bestämt att vi åker dit i år igen, denna gång följer även Kristian med. Biljetter och flyg är redan fixat. Vi åker på långfredagen och kommer hem 21 april. Ska bli hur kul som helst.
Döm om min förvåning när ovanstående lapp satt på en av kassaapparaterna på Debaser i lördags. Först trodde jag såklart att någon drev med mig, men det visade sig att Lupus i baren ska åka till Uganda i mars och hade lappen där som pepp.
I morgon ska jag resa till Afrika. Först till Uganda 28/1 - 15/2, sedan i Rwanda 15-20/2 och så Uganda igen 20-22/2 innan jag kommer tillbaka till Sverige på förmiddagen 23 februari. Resan utgår från Entebbe (vid Victoriasjön) och går sedan moturs i västra och södra Uganda vidare in i Rwanda och tillbaka till Entebbe. Norra och östra delarna besöker vi inte.
Huvudsyftet med resan är att se så många däggdjurs- och fågelarter som möjligt och allra helst de som är svåra att se på andra håll. Bland däggdjuren är ju gorilla självklart prioritet #1, men även schimpans har vi goda chanser att se. Det blir även mer klassisk safari med lejon, elefanter, giraffer m.m. Bland fåglarna är Shoebill den mest spektakulära, men även alla Albertine Rift-endemer (se förklaring längre ner) vill vi se och så är det en vävare som bara finns i Uganda - Fox's Weaver - som vi lagt in en extra omväg för. Afrikansk kultur, atmosfär och folkliv har naturligtvis också sin självklara plats på resan.
Jag har ingen aning om hur internettillgången kommer vara längs resrutten, men om och när jag hittar det så kommer jag skriva korta rapporter om hur resan fortlöper.
Namn: Uganda Folkmängd: 31,4 miljoner invånare Areal: 236 040 kvadratkilometer Huvudstad: Kampala Självständigt: ja (sedan 1962, btw. Innan dess engelsk koloni)
Vanliga namn: Milton, John, Catherine, Jane – ja, ganska engelskt helt enkelt. Uganda är ju en tidigare engelsk koloni. Idi tror jag, eller hoppas jag, inte är så vanligt.
Lockar den vanliga turisten: kultur, gorillor, safari, afromusik.
Lockar den ovanliga turisten: Albertine Rift endemics, Shoebill, förtvivlad jakt på inhemsk whisky.
Kända ugander: John Akii-Bua (olympisk mästare på 400m häck 1972), Yoweri Meseveni (president), Jimmy Katumba och Bernard Kabanda (musiker), Milton Obote (ex-diktator), Idi Amin (en annan ex-diktator), John Mogabi (OS-silver i boxning 1980), Okot p’Bitek (författare).
Om ugander: väldigt vänliga enligt de flesta rapporter. Men Idi verkade ju inte så j-a trevlig om man ska vara ärlig.
Mat & dryck: precis som i resten av Centralafrika använder man händerna när man äter. Det är inte nödvändigt att göra det som turist. Ofta sitter man på golvet. Ris är synnerligen populärt, annars är köket influerat av engelsk matkultur.
Musik: många anser att Ugandisk musik är bland den bästa i Afrika och nära nog i klass med musiken från t.ex. afromusikens högborgar Mali och Senegal. Traditionell musik låter lite olika beroende på var i landet man befinner sig. Gospel är också populärt. Naturligtvis finns det även modernare grejer, se t.ex. Obsession Girls nedan. Sköna tjejer! Och nationalsången heter inte Uganda du fria även om det hade varit rätt så kul.
Övrigt: Uganda vann nyligen Centralafrikanska mästerskapen i fotboll. Även Cricket är populärt. Fyra av landets sex olympiska medaljer har kommit i boxning.
Namn: Rwanda Folkmängd: 10,2 miljoner invånare Areal: 26 338 kvadratkilometer (= skitlitet, landet är Afrikas mest tätbefolkade) Huvudstad: Kigali Självständigt: javisst (från Belgisk kolonialmakt 1962)
Vanliga namn: ingen aning, men de som styr landet heter Paul och Bernard, vilket skvallrar om att den tyska och belgiska bakgrunden fortfarande sätter sin prägel. De bekanta namnen tutsi och hutu är inte namn i den bemärkelsen, utan i stället de två stora folkgrupperna i landet.
Lockar den vanliga turisten: gorillor, Genocide Memorial i Kigali (minnesplats för folkmordet 1994), kultur, safari.
Lockar den ovanliga turisten: Albertine Rift endemics (inte minst Red-collared Mountain-Babbler, som inte finns i Uganda), förtvivlad jakt på inhemsk whisky.
Kända Rwandier: Paul Kagame (president), Benjamin Sehene (författare), Bernard Makuza (premiärminister), Juvenal Habyarimana (ex-diktator med coolt namn), Cecile Kayirebwa, Jean-Paul Samputu, Aimé Murefu samt Cyprien Kagorora (musiker), Jean de Dieu Nkundabera (bronsmedaljör i Paralympics i rullstol, 800 meter 2004. Han är den enda medaljör Rwanda haft i ett OS), Mathias Ntawalikura (löpare som i alla fall varit i final på 5000 och 10000 meter), Olivier Karekezi (fotbollsspelare i Helsingborgs IF 2005-08. Nu spelar han i Norge). Dian Fossey, eller Siguorney Weaver som en del tror att hon heter, är inte från Rwanda. Hon var amerikan men gjorde sin livsgärning med gorillor i Rwanda. Protais Zigiranyirazo (f.d. guvernör som anses ha planerat mordet på Fossey) är däremot Rwandier och verkar ha varit en fullständigt vidrig människa, då han även anses ha haft mer än ett finger med i folkmordet också.
Mat & dryck: påminner nog ganska mycket om Uganda, även om köket rimligen bör ha mer tyskt/belgiskt inflytande. Det finns en inhemsk öl på 14% (Impeke Sorghum).
Musik: Mycket av musiken är traditionell och verkar även höra ihop med dans. Ikinimba är en tradition som med sång och dans berättar landets historia. Koraspelaren Jean-Paul Samputu har plockat hem två afrikanska grammisar, bl.a en i den fina kategorin Most Inspiring Artist. Han har även turnerat i bl.a. USA och Kanada. Lyssna på honom nedan! Och Aimé Murefu sägs vara en överskicklig gitarrist med drag av Jimi Hendrix, BB King och Carlos Santana.
Övrigt: Rwandas parlament är världens mest jämställda. 51% av parlamentsledamöterna är kvinnor. Plastkassar är förbjudna.
Folkmordet 1994: Det går inte att nämna Rwanda utan att ytterligare nämna den fruktansvärda massaker som pågick under tre månader, från april till juli 1994. Den officiella siffran är att 937 000 människor mördades. NIOHUNDRATRETTIOSJUTUSEN!!! 10% av befolkningen. På tre månader! Det är helt omöjligt att ta in. En väsentlig del av detta hade kunnat förhindras om västvärlden hade tagit situationen på allvar i tid. En skamfläck som aldrig går att tvätta bort ur historien. Läs mer här och må något liknande aldrig, aldrig hända igen.
FAQ Vad är Albertine Rift Endemics?: Albertine Rift är en bergskedja som går från sydvästligaste Uganda in i Rwanda och även in i Kongo. I bergsregnskogarna här finns förutom gorillor även 37 fågelarter som endast finns här i världen (d.v.s. endemiska). Någon enstaka finns bara i Kongo och är out of reach, men de allra flesta hoppas vi få se. Några fina exempel är Green Broadbill, Rwenzori Turaco och Regal Sunbird.
Vad är en Shoebill: ja, det är en grå fågel som lever i papyrusträsk i Centralafrika. Den är i storlek och kroppsbyggnad lik en stork, men näbben är som en stor skovel i stället. På svenska heter den träskonäbb. Shoebill har i många år varit en av de fåglar jag allra helst vill se (i hela världen, alltså). Här är en bild. Och en till.
Skriver även på www.rockfoto.nu. Gillar musik i massa olika genrer, kan inte få nog av konserter, skådar fåglar, trollsländor och växter samt är politiskt intresserad. Kallar mig själv arg rödgrön, men är inte bunden till några åsiktsmallar. Har aldrig ätit på McDonalds men har många andra lik i lasten. Kan erkänna att jag har fel.
